Meirwen och Valentine

Fängelsevakten öppnar dörren till Valentines cell och kommer in. "Er bror är här för att träffa er, herr Gray. Under normala förutsättningar tillåter vi givetvis inte besök på detta sätt, men undantag kan alltid göras för somliga. Kom med här." Han nickar barskt mot dörren. "Och försök ingenting!"

När dörren öppnas ser Valentine upp på vakten. Hans bror? Glädjen över att få se ett vänligt ansikte blandades med tanken att Madoc borde vara i skolan. Inte här för att hälsa på honom. Men varför skulle de behandla honom annorlunda än någon annan? Han nickar tyst som svar på uppmaningen och reser sig för att följa efter vakten, och förs till ett besöksrum där vakten ger en nickning till mannen innanför innan han stänger och låser dörren bakom Valentine. De två stolarna som var rummets enda inredning var orörda och William stod istället upp därinne. Han hade irriterat vankat av och an men stannade upp då vakten kom in, nickade som svar till honom och när dörren har låsts fäster han sin blick allvarligt och aningen bistert på sin bror. "Valentine." säger han kort. Konstaterande mer än hälsande

Valentine hade varit mindre förvånad att få se George än William och han ser bara på sin bror i ett par ögonblick som om han knappt kan tro på att han är där. "William?" Han tar ett par steg närmare. "Vad... vad gör ni här?"
William nickar stelt mot stolen närmast Valentine. "Sätt er" säger han, nästan beordrandes och lägger armarna i kors och pannan i veck. "Vad i helvete är det ni ställt till med Valentine?"
Den yngre brodern sätter sig lydigt på den anvisade stolen och slår hastigt ner blicken vid den arga frågan. Den tidigare ilskan och beslutsamheten han kännt hade till största delen försvunnit efter onsdagens händelser och att kämpa emot vare sig vakterna eller William tedde sig övermäkigt. "Jag... jag menade inte..." stammar han. William står bara kvar på andra sidan bordet och viker inte med sin stränga blick. "Ni menade inte vad? Tala klarspråk Valentine! Sitt inte där och mumla! Jag meddelas att min bror arresterat för de mest ohyggliga brott helt plötsligt som en blixt från klar himmel en helt vanlig dag. Har ni någon aning om vad detta kan göra för min karriär? Att ha en brottsling i familjen? Vad i helvete tänkte ni med?"
Valentine håller blicken neråtvänd men anstränger sig för att tala tydligare. "Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag vill absolut inte förstöra er karriär."
"Men det är ni på god väg att göra om jag inte kan rädda hela den här situationen!" ryter han argt. "Så det minsta ni kan göra är att tala om vad som egentligen hänt så jag vet hur jag ska kunna reda ut vad ni ställt till med!"

Valentine vill verkligen inte behöva förklara allting för William men inser att han inte har något annat val. "Vad... vad vill ni veta?"
"Allt" svarar William barskt, kort och kallt.
"J- jag..." Valentine kastar en hastig blick på sin bror innan han ser bort igen. "Har de sagt vad jag är arresterad för?" Har han tur så vet brodern inte om det och då kanske han kan låta bli att berätta i alla fall en del av det hela.
"Inbrott." Williams röst är lika kall och hård, käken sammanbiten och ansiktet mycket bistert. "Sodomi." han spottar. "Våldtäkt! Incest! För helvete Valentine, har ni ingen moral alls i kroppen?!

Orden känns mer som slag och den yngre brodern ryggar undan lite. Ett par ögonblick sitter han tyst medan han samlar mod för att öppna munnen igen. "Jag... jag våldtog Lord Fallchester under ett opiumrus. Jag bröt mig in på hospitalet när de inte lät mig träffa honom. Och jag slog till Kommissarie Fallchester när han talade illa om Meirwen." Rösten är låg men stadig.
"För helvete Valentine! Har ni ingen skam?!" spottar han ur sig. "Hur i helvete kunde ni våldföra er på någon?! Och en man dessutom?!" Han spottar i golvet igen och spänner sedan ögonen i broderns igen. "Och det andra? Incesten? Jag hoppas vid Gud att ni inte gjort något mot orätt mot Madoc eller George."
Valentine ser nästan skrämt på William. Trodde han också att han var kapabel till något sådant? Han skakar häftigt på huvudet. "Nej, det... det var Meirwen. Hon är med barn, men... Det var bara ett skämt."
William ser på människan framför honom som skulle föreställa hans bror och känner hur blodet kokar i honom, men han står stel och orörlig och det enda som rör sig är käken som bits ihop. "För. Helvete. Valentine." Hans högra hand knyts hård medan han försöker att kontrollera viljan att slå sin bror. "Hur sjukt är ert huvud om ni tycker att något sådant skulle vara ett skämt? HUR I HELVETE KAN NI DELA SÄNG MED ER EGEN SYSTER?!" skriker han, och Valentine skakar genast på huvudet och ser förfärat på William. "N- nej, jag... Det var... det var hennes idé. Hon ville bara retas med far. Jag gick med på det. Tänkte att det kunde vara roligt, men... men jag visste inte... Hon sa att barnet var mitt."
William börjar gå fram och tillbaks i rummet och masserar sina ögon frustrerat och formligen gnisslar tänder. "Jag vet att hon alltid varit omöjlig och ostyrlig och kapabel till det mesta, men det här? Helvete Valentine, hur kunde ni inte säga nej? Hur lyckades hon övertala er till något så vidrigt? Och hur i helvete kan hon förakta far så mycket att hon går till sängs med sin egen bror bara för att RETAS?"

Valentine stirrar på honom medan det som sagt sjunker in innan han hastigt reser sig och sträcker sig efter Williams arm, men brodern slår genast ilsket bort den.. "Nej! Nej, jag var inte... inte så. Vi gjorde det inte! Hon... hon är ju min syster! Hur kan ni..? Hon hittade på det. Hon kysste mig och talade om för far att barnet var mitt. Men vi... Nej! Aldrig!" Tanken på drömmarna och dagen då hon slog till honom glider förbi och han skäms.
Sätt er!" fräser William ilsket och stannar upp i sitt vandrande. "Svär på att ni aldrig i ert liv varken i tanke eller handling gjort något incestuöst! SÄTT. ER!" Ryter han, och brodern sätter sig hastigt igen och slår skrämt ner blicken. Hector hade kanske ändrats men William var precis som han alltid varit, och alldeles för lik både deras far och farfar. "Ingenting har hänt" svarar han.
"Bra." väser William. "Och de andra sakerna? Hur i helvete kunde ni ligga med en man?! För Guds skull Valentine! Det var inte så här ni uppfostrades! Har mor fördärvat er så?!"

En del av Valentine är tacksam över att William inte frågar mer om vad han gjort i tankarna men samtidigt är han ovillig att prata om det han gjorde mot Christian. "Jag... jag älskar honom." sägar han tyst. Vad var meningen med att ljuga om det? Resten av familjen visste ju redan.
"Helvete." William spottar igen. "Det är emot lagen Valentine! Det är emot våra lagar. Emot Guds lag. Emot naturen själv! Det är onaturligt och sjukt! Hur förvriden är ni egentligen? Hur i helvete blev min egen bror så sjuk i huvudet?" Han ser på sin bror som sjunker ihop under ordens tyngd en bra stund medan ilskan kokar i honom. "Detta upphör genast. Hör ni mig? Ni håller er borta från denne... Fallchester? Från honom och alla andra män, annars svär jag vid Gud att jag låser in er i ett kloster någonstans!"
Förfärat ser han upp på William, var käkar bits ihop så att kinderna vitnar på honom. "N- nej! Jag tänker inte hålla mig borta. Jag älskar honom!" Skrämt inser han att han inte skulle vara förvånad om William faktiskt hade makt att genomföra sitt hot.
"Jag svär Valentine, om ni inte genast slutar upp med dessa vidrigheter så ser jag till att ni stängs in bakom kyrkans väggar! Det är onaturligt och avskyvärt, och oacceptabelt!"
Något av den tidigare beslutsamheten kommer tillbaka och Valentine reser sig bestämt och ser på William. "Nej. Jag vägrar. Jag älskar honom. Mer än jag någonsing älskar någon. Och jag tänker vara med honom vad ni än säger." "SÄTT ER!!" Ryter William och ställer sig hotfullt nära med den sammanbitna blicken fastnaglad. "När jag åkte gav de mig tre val, Valentine." Väser han ilsket. "Antingen reder jag ut det här och ser till att min bror inte är en brottsling. Eller så bryter jag med min familj. Eller så lämnar jag min karriär. Och jag tänker fan inte låta er förstöra mitt liv med era vidriga läggelser! Så nu skärper ni er!"
Valentine rycker till när William skriker åt honom igen men står ändå kvar. "Jag älskar honom." upprepar han med en röst som darrar lite. "Och ingenting ni säger kan ändra på det."
"Jag ger blanka fan i vad ni känner! Ni håller er ifrån honom säger jag! Håll era sjuka tankar för er själv om ni måste ha dom alls, men om ni inte håller er borta svär jag på att jag ser till att få er inspärrad!"
"Jag tänker inte hålla mig ifrån honom. Jag kan inte. Jag vill inte."
”FÖR I HELVETE VALENTINE!" Ryter han och tvingar hårdhänt ner sin bror i stolen och ser hotfullt på honom uppifrån. "Jag svär vid gud... Ni håller er borta, annars..."

Beslutsamheten vacklar och Valentine ser skrämt på William men kämpar ändå emot hans grepp. "Låt mig vara. Ni har ingen rätt att tala om för mig vad jag får och inte får göra” säger han envist, medan Williams ögon blixtrar med samma ilska som hans far brukade göra. "Jag har all rätt i världen när ni förstör mitt liv så här! Vad i helvete Valentine?! Det är Förbjudet! Onaturligt! Äckligt!" Han spottar i golvet igen och hans ansikte är fullt av avsky.
"Det var aldrig meningen att förstöra för er eller någon annan." försvarar han sig medan Williams ord skär i honom.
"Men likväl gör ni det!" snäser den äldre brodern. "Ge mig mitt ord på att ni kommer hålla er borta från honom hädanefter!"
"Nej!"
"För helvete!!" Han höjer handen som för att slå men inser vad han håller på att göra och drar sig genast tillbaks, sätter sig utmattad i den andra stolen. "För helvete Valentine..." viskar han.
Valentine hade skrämt ryckt till och hastigt vridit bort ansiktet för att skydda sig från ett slag som aldrig kom. Osäkert kastar han en blick på William innan han ser bort igen. "Förlåt mig." Rösten är svag och darrande.
William ser uppgivet och frustrerat på sin bror. "Vad har jag någonsin gjort som får er att vilja förstöra mitt liv så här?"
"Jag menade inte att förstöra någonting. Jag menade inte att något av det här skulle hända. Och... och ändå har jag... har jag gjort så hemska saker." Han knyter sina händer för att få dem att vara stilla. "Jag menade det aldig."
"Men likväl gjorde ni det! För guds skull Valentine! Ni har förmånen att ha haft ett gott liv! Är det här tacken för allt ni getts? Synd och smutsfläckelse? Hur i Guds namn kunde ni?"
"Jag valde inte att älska honom. Jag gör det bara ändå. Och jag kan inte svära på att aldrig se honom igen. Jag lovade att beskydda honom. Och efter vad jag gjorde... Han får aldrig utsättas för något sådant igen."
"Om ni höll er borta skulle han uppenbarligen vara säkrare" biter William tillbaks. "Hur sjutton kan ni blivit så förvriden att ni våldför er på någon ni säger er älska? och en man! Herregud, ni borde hållts långt borta från mor. Och Meirwen. Hur i helvete gick allt så fel?"
Förfärat ser Valentine upp. "Mor o- och Meirwen?"
"Ja." snäser William. "Far och Elisabeth har alltid skött sig utomordentligt väl och föredömligt, så vilka annars skulle ligga bakom att ni blivit så sjuk som ni blivit?"
Valentine skakar olyckligt på huvudet och slår ner blicken igen. "Det är inte deras fel. Det är inte någons fel. Allt... allt jag ville var..." Han tystnar när han inser hur befängt det låter.
"Allt ni ville var vad? Sluta mumla så hela tiden Valentine. Vad var det ni ville? Att bryta mot Guds och naturens alla lagar? Att våldföra er på någon? Att spärras in och förstöra er brors karriär?"
"Allt jag ville var att få sova." viskar han.
William lutar sig framåt och masserar pannan, stödd med sina armbågar mot knäna. "Sova?" frågar han trött.
"Jag... jag kunde inte sova. Kan fortfarande inte. Jag vågar inte."
"Och vad i hela fridens namn har er sömn med det hela att göra?"
"Jag visste inte vad jag skulle göra och Meirwen föreslog att jag skulle prova opium. Det... det hjälpte. Ibland i alla fall. Men jag var tvungen att röka mycket för att det skulle hjälpa. Och en kväll kom Lord Fallchester och hälsade på mig och... jag..."
"För helvete! Ska jag behöva låsa in er båda två?! Sa jag inte att det var hennes och mors fel! Mor borde skickats hem till sina får redan då vi var små så hon inte kunde påverka er. Och Meirwen... Hon har alltid varit helt omöjlig, kanske hon borde följt med mor."

Något av ilskan återvänder och Valentine ser upp på William igen. "Hur kan ni säga så? De är er familj! Jag är trött på att den här familjen försöker dela på sig och ta avstånd från varandra hela tiden. Ingen av oss är perfekt, så det är ingen anledning att sluta kännas vid andra för att de inte är perfekta heller. Och de försökte i alla fall hjälpa mig. Ni var inte ens här!"
William iakttar sin bror i ringande tystnad en lång, lång stund. "Nej. Jag var inte här. Och jag ber om ursäkt om ni tycker att det är mitt fel att ni helt tappat vettet och inte uppfostrats ordentligt. Vad i hela fridens namn menar ni med att familjen försöker dela på sig? Jag har inte hört ett ljud från någon på så länge nu, jag har tydligen ingen aning alls om vad som händer här!"
"Först for mor till Wales för att far fått reda på att hon hade en älskarinna och skickat iväg henne. Och Meirwen blev så arg på far så hon ville inte vara hans dotter längre. Båda sakerna reddes ut ett tag men nu är det fars tur att vara arg på Meirwen och inte vilja ha henne som dotter. Och för några dagar sedan fick jag brev från far där han var ledsen och förklarade att mor inte ville se honom mer. Dessutom så väntar Meirwen barn men tycker att vi är en så hemsk familj så hon vill inte att barnet ens ska veta att vi finns och tänker inte träffa någon av oss längre." Han undviker att nämna att systern ändrat sig i alla fall vad gällde honom själv.

William sitter stum och bara ser på sin bror medan tankarna virvlar runt. Först ser han bister och skeptisk ut. Sedan bara förvirrad. Sedan matt. Sedan otroendes. Han öppnar munnen för att säga något men inget kommer ut. Det hela var för absurt och han undrade om det låg någon sanning i ens något av påståendena.
"Dessutom så vet jag inte hur många som vill ha med mig att göra efter Meirwens skämt” fortsätter Valentine. ”Både mor och far verkade tro på det hon sa trots att jag försäkrade dem om att det inte var sant." Han suckar uppgivet och slår ner blicken igen. "Så gör vad ni vill. Låt bli att ens kännas vid mig. Det blir ändå bara ännu en del av den här familjen som plockas sönder."
"Herregud..." viskar William och lutar huvudet i sin ena hand och vrider det av och an medan fingrarna hårt greppar om det korta håret. "Herregud Valentine... Vad är det för fel på er allihop?" frågar han men hans yngre bror bara skakar svagt på huvudet utan att svara.
William sitter tyst en stund till innan han suckar uppgivet och ser upp mot sin bror med ett mildare uttryck i ansiktet. "Hur mår ni?" frågar han uppriktigt
"Jag sitter i fängelse så... inte särskilt bra. Men det är inte så farligt jämför med förut."
"Jämfört med förut? Hur var det då?" frågar han, osäker på om han vill höra svaret.
"Jag... jag äter igen." mumlar Valentine utan att se upp, varpå William viker upp sin blick igen och söker sin brors. "Herregud Valentine.. Ni kan inte mena att ni slutade äta?"
"Jag hade ingen anledning till att fortsätta." Han hör skillnaden i broderns röst men vet att det bara är inbillning. Önsketänkande. William har alltid varit så lik deras far och farfar. Varför skulle han bry sig nu av alla gånger? När Valentine förstört hans karriär. Han håller blicken stadigt riktad neråt.
"Det finns alltid en anledning att fortsätta Valentine. Man kan alltid ordna upp saker och ställa ting till rätta igen. Det är aldrig för sent att sona för sina misstag."

Den här gången ser Valentine på brodern igen. "Jag hade våldtagit min bästa vän, William. Mannen jag älskar. Jag var säker på att han aldrig ville se mig igen och mina drömmar hemsöktes så att jag inte kunde sova mer än ett par timmar om dygnet. Säg mig vad jag hade att leva för då?"
"Uppenbarligen inte er familj" suckar han, med en lätt olycklig ton. "Jag vet att jag inte varit hemma eller en del av familjen på länge Valentine. Men alla andra? Betyder de så lite för er?"
Valentine drar ena handen genom håret och ser bort igen. "Jag vet inte. Jag... jag ville bara få det att sluta. Att lämna mig ifred."
Williams blick blir förebrående men med en varm medlidsamhet gömd bland det dömande. "Hade ni ingen tanke alls på vad de andra skulle säga? Herregud, när jag sett er och Meirwen växa upp... Ni var alltid som ihopvuxna. Hade ni ingen tanke alls på henne? För Guds skull Valentine.. har ni något vett alls i huvudet? Förstår ni inte hur illa ni gjort dem om ni svultit ihjäl?"
"Jag ville bara att det skulle ta slut." säger han med svag röst och William lutar sig fram djupare och vilar nu huvudet i båda händerna. "För Guds skull Valentine... Har det varit så illa? Varför har ni aldrig sagt något? Bett om hjälp?"
"Jag vågade inte. Jag var rädd för vad folk skulle tro om de fick reda på det. Meirwen försökte hjälpa mig. Med opiumet. Och det hjälpte delvis men... samtidigt så blev det så mycket värre av det."
William vrider huvudet i händerna och försöker få någon rätsida på det hela. "Ni borde sänt efter mig om det var så illa. Varför har ingen hört av sig om nu så mycket har hänt här hemma?"
Förvånat ser Valentine på William. "Sänt... efter er? Varför skulle jag gjort det?" frågar han, och den äldre brodern ser upp och slår ut med armarna. "För att ni uppenbarligen behövde hjälp!"
"Men ni... Varför er?" William var alltför lik Hector och hade aldrig varit någon att vända sig till. Han kan inte förstå att brodern velat att han bett honom om hjälp.
William för ena handen till sin panna igen och trycker ovanför näsbenets slut, där ögonen möts. "Varför är det så otänkbart? För Guds skull Valentine, jag är er bror! Om ni mått så fruktansvärt dåligt är det klart jag velat veta, och fått möjligheten att kanske kunna hjälpa er!"
"Jag visste inte att ni alls ville hjälpa." svarar han skamset.
"Jag är er bror för allt i världen!"
"Men ni har aldrig... Inte ens när jag trillat ner ur träd när vi var små. Hur kunde jag veta att ni plötsligt brydde er?"
"Hade ni behövt läkarvård hade jag hämtat en läkare. Tror ni verkligen att jag bryr mig så lite? Minns ni den där stora eken på Greenhill? Där ni och Meirwen envisades med att försöka komma så högt som möjligt? Minns ni den dagen då hon lurade er till att försöka börja klättra längs den svaga lägre grenen och den brast? Ni föll inte allvarligt, men ni var så hjärtskärande ledsen. Vem tror ni det var som såg till att mor snabbt fanns där för att trösta er?"
Förvånat betraktar Valentine sin bror. Han vet precis vilket träd han menar och han minns vad som hände också. Men det enda han mindes av William var att han funnits där medan de klättrade och sedan plötsligt försvunnit efter att han trillat ner. Han hade aldrig kopplat ihop broderns försvinnande med uppdykandet av deras mor. "Jag... jag visste inte..."
"Helvete Valentine.." mumlar William och lutar sig bakåt i stolen. "Vad för sorts bror tror ni att jag är om ni inte ens vågar be om hjälp när ni mår så dåligt att ni hellre möter döden? Tycker ni så illa om mig?"
Skamset ser Valentine bort igen. "Jag tycker inte illa om er, jag... trodde bara att ni inte brydde er. Precis som far aldrig brydde sig. Ni hade alltid något viktigare för er."
"Jag HAR haft viktiga saker för mig Valentine. Inte alla kan leva i molnen så som ni gjorde. Men det betyder inte att jag inte bryr mig. Herregud, ni är min bror! Det är klart jag bryr mig!"
"Förlåt mig. Men ni... Jag trodde... Förlåt mig."
William suckar olyckligt och försöker söka sin brors blick. "Valentine.... Vad har ni för syn på mig egentligen?"
"Ni var alltid som far." säger han tyst utan att se upp.
"Och är det så illa? Far är en hederlig och respektabel man som behandlat oss väl och älskat oss."
"Han har aldrig sagt att han älskat mig. Jag hörde honom säga det för första gången för ett par veckor sedan. Det enda han någonsin talade om för mig var hur misslyckad jag var. Skällde ut mig för allting. Vad jag än gjorde så var det fel i hans ögon."
William ser olyckligt och matt på sin bror. "Ni kunde vara rätt så hopplös. Det kan inte ha varit lätt att vara far till er alltid. Ständigt huvudet i molnen och helt okapabel till att lyssna på ens de mest fundamentala reglerna."
Orden gör ont i honom och Valentine knyter händerna i knät. "Jag försökte. Jag försökte göra vad han bad mig om. Men jag var aldrig som ni. Som han ville att jag skulle vara."
"Och ni tror att far varit nöjd med mig? Allt min strävan efter att bli som han vill ha mig har aldrig lett till någon form av bekräftelse från honom! Det är som att han aldrig ens sett mig! Elisabeth fick allt. Fars lilla perfekta dotter. Herregud Valentine. Hur blev det så här? Hur fick ni en så snedvriden syn på mig?"
"Jag vet inte." Ett ögonblick tvekar han innan han osäkert ser upp på William. "Vill... vill ni hjälpa mig? Verkligen?"
William suckar och möter uppgivet ögonen som ser på honom. "Självklart vill jag det. Hur kan ni ifrågasätta det? Du milde tid Valentine, hur hemskt tror ni jag är egentligen, om jag inte skulle vilja hjälpa min egen bror?"
Tårarna, som än så länge har hållit sig borta, bränner till i ögonen på Valentine och han slår ner blicken igen för att William inte ska se hans blanka ögon. "Jag... jag vill gärna ha er hjälp."
"Så säg vad jag kan göra." säger William lugnt.
"Jag vet inte." Valentine skakar svagt på huvudet och känner den första tåren falla. "Jag vet verkligen inte."

Något besvärad av broderns reaktion vrider William ner blicken och stirrar på golvet. "Jag vet inte vad jag ska göra Valentine. Först måste vi få ut er ur fängelset. Sedan se till att ni äter mer. Och reda ut det här med herr.. Fallchester var det? Se till att ni inte träffar honom igen."
"Snälla, be mig inte att hålla mig borta från honom. Jag kan aldrig hålla ett sådant löfte ändå." William suckar och skakar på huvudet. "Låt oss få ut er härifrån först. Det är högsta prioritet. Har ni åtalats och ställts inför rätta än?"
Valentine skakar svagt på huvudet. "Nej. Far var här och sade att han skulle se till så att jag fick en bra advokat. Men han var så arg." Ett ögonblick är han tyst innan han ser på William igen. "Men även om jag får en bra advokat. Efter vad jag har gjort... Tror ni jag har någon chans alls?"
William gnuggar pannan hårt och intensivt. "Jag vet inte Valentine. Om far har lovat att skaffa fram en advokat så har ni en bättre chans. Jag ska se vad jag kan göra med. För bådas vår skull. Men då måste ni vara beredd att ångra er och ändra ert beteende."
Valentine ser sårat på sin bror. "Tror ni inte att jag ångrar mig?"
"Hur ska jag kunna veta det? Jag förstår inte hur ni ens kunde gjort det från första början?!"
"Jag menade inte att göra det. Jag ville aldrig göra honom illa. Men opiumet... Jag visste inte vad jag gjorde." Han ser ner på golvet igen. "Självklart ångrar jag mig. Jag skulle göra vad som helst för att ta tillbaka det. Få det ogjort."
"Och ångrar ni att ni sysslade med opiumet? Ångrar ni era sodmoistiska tankar och ert inbrott?"
Valentine tvekar lite. "Jag... ångrar opiumet. Och kanske inbrottet. Men jag var tvungen att se honom och de ville inte låta mig göra det."
William suckar djupt. "Och jag antar det svarar för frågan om era sodomistiska tankar... För i helvete Valentine, skärp er. För er egen skull. Och för min. Och för hela familjens!"
"Jag kan inte. Jag älskar honom. Även om jag ville sluta så kan jag inte. Jag... jag har redan försökt."
"Försök mer. Tvinga er själv, om så ska behövas." Han ser olyckligt upp på sin bror. "Snälla Valentine, jag ber er."
"Men varför?" Sorgset möter han sin brors blick. "Ingen behöver få veta något. Vi kan hålla det för oss själva."
William iakttar brodern under tystnad en liten stund, sammanbitet. "Det är bäst för er det. Jag vill aldrig mer höra talas om den här affären! Och det är bäst för er skull att det inte låter så här under utredningarna! Offentligt måste ni avsvära alla sådana känslor!"
Valentine nickar krampaktigt. "Jag lovar." Det var mycket lättare att låtsas som om han inte längre älskade Christian än att faktiskt sluta med det på riktigt.
"Bra." tonen är återigen kort, och tystnaden lägger sig.
"Förlåt mig. Jag... jag menade aldrig att det skulle bli såhär."
"Det hoppas jag verkligen att ni inte gjorde."

En liten stund sitter Valentinen tyst innan han drar ett darrande andetag och talar igen. "Jag är så rädd." viskar han. Han hade inte kunnat säga det till sin far men kanske kunde William lyssna på hans oro. Men orden möts bara av en lång tystnad och det är som att luften klingar i avsaknad av ord. William visste inte hur han skulle reagera. Han hade aldrig varit särskilt bra på att trösta, och han kände avsmak inför vad Valentine gjort, men hur kunde han vara arg när hans egna lille bror sa något sådant. "Mm." mumlar han bara smamanbitet och kort till svar.
"Vad... vad tror ni kommer hända med mig?" frågar den yngre brodern fast han är rädd för svaret. "Tror ni att... att jag kommer..." Han tystnar. Klarar inte att avsluta meningen när tårarna börjar rinna igen. Efter allt han hade gjort. Hur kunde de inte ge honom ett så hårt straff de kunde?
William släpper ut en uppgiven suck och sträcker ut sin hand, aningen obekvämt, mot sin bror och låter den hänga i luften, erbjudande. "Vi ska ordna upp detta. Jag har all tillit till far, och jag ska göra vad jag kan om ni lovar att också hjälpa till och förneka och ångra."
Tacksamt tar Valentine Williams hand i sina båda och håller i den hårt som om hans bror ska försvinna om han inte håller fast honom. Han nickar som svar på hans ord. "Jag lovar." Men han kan ändå inte låta bli att känna rädslan inför det hela och hans grepp om broderns hand blir lite hårdare i ett försök att få hans egna händer att sluta darra.
William ser ytterst besvärat på broderns händer om den egna och han gör inget för att besvara trycket. "Bra" säger han då han svalt ner allt för mycket saliv som producerats av obekvämheten. "Finns det något mer jag kan göra för er? Behandlar de er någorlunda acceptabelt här?"
"Det är så kallt." säger Valentine tyst utan att se på sin bror. "Och jag har varken papper eller penna. Det... det finns folk jag måste skriva till. Förklara vad som hänt."
"Ah." William nickar. Äntligen något som stod i hans makt att ordna. Något handfast. Något som inte krävde känslor inblandade. "Jag ska se till att skaffa er lite varmare kläder, och penna och papper. Jag återkommer med dem senare ikväll om ni önskar."
Valentine  nickar tillbaka. "Tack. Det... det låter bra." Han ler svagt. "Jag väntar på er här." Ett dåligt försök att lätta på stämningen men han är rädd för att skräcken ska få för stor plats innom honom.

Williams blick vandrar från händerna upp till sin brors ansikte osäkert. "Betyder det att ni vill att jag ska gå nu?" frågar han, men Valentine bara skakar på huvudet. "Nej, ni... ni får gärna stanna." Så att han kunde få slippa känna sig ensam i alla fall en stund till.
William nickar, aningen artigt och stelt. Hur länge kunde man hålla kontakt så här egentligen? Vad var brukligt? Hade brodern inte omfamnat hans hand väldigt länge nu? Borde han dra sig undan? Han harklar sig och försöker desperat htita något att tala om, och tar den första gemensamma grund han kan komma på. Familjen. "Så... Meirwen väntar barn?" frågar han stelt.
"Ja, det gör hon. Hon har gift sig också. Med Jeremiah Meyweather. Det är hans barn om väntar."
William tar sin lediga hand och drar den besvärat genom håret. "För Guds skull! Hur kommer det sig att ingen meddelat mig?!" frågar han uppgivet, och den här gången ser Valentine upp på sin bror igen. "För att vi inte fick veta det förrän för ett par veckor sedan. De gifte sig i hemlighet" svarar han.
William står inte ur längre med beröringen och drar till sig handen. Obekväm, förnärmad och aningen sårad ser han på sin bror. "Ett par veckor är likväl ett par veckor." Han skakar på huvudet. "Hur i all världen kan ni alla hållit mig så i mörkret?" Han inser sedan vad Valentine just sagt och ser skeptiskt på honom. "I hemlighet...? Varför?"

Valentines händer känns kalla när broderns varma hand lämnar dem och han ser tyst på dem i ett par ögonblick innan han drar dem till sig igen och åter riktar blicken mot William. "För att hon inte vill ha med oss att göra längre. Hon vill inte att hennes barn växer upp med en så hemsk familj som vi så hon tänker aldrig mer träffa oss eller ens berätta för barnet att vi finns."
William för båda sina händer till ansiktet och gnuggar näsbenet med pannan i djupa, frustrerade veck. "Jag tyckte ni sa att det var far som tagit avstånd från henne? Och ni vet ju uppenbarligen om hennes äktenskap och barn så varför informerades inte jag?"
"Han tog avstånd från henne och sedan tog hon avstånd från oss allihop. Och jag... jag vet inte varför ingen har sagt någonting till er. Jag trodde att någon av de andra hade kontakt med er och skulle informera er om det." William och han själv hade inte utväxlat ett enda brev på de här åren. Varför skulle han skrivit om det här när han inte skrev om något annat?
Den äldre brodern ser aningen förvårat, men irriterat samtidigt, på sin yngre bror. "Haft kontakt med mig? Jo tack, jag har fått höra att Elizabeth väntade barn och att det barnet nu kommit till världen. Det är vad kontakt den här familjen har haft med mig. Tydligen betyder jag inte mycket för någon av er, när min egen syster kan gå och gifta sig utan att jag får veta det!"
"Jag visste inte om att ni alls brydde er." säger han skamset. "Ni gav er av och ni kom aldrig tillbaka. Skrev inte en enda gång. Jag trodde att ni kanske helt enkelt hade skaffat er ett nytt liv någon annan stans. Att ni inte ville veta av oss längre."
"Jag skickade kort vid jul. Ni skrev aldrig så jag antog att ni inte önskade höra av mig. Men aldrig hade jag trott att något så stort kunnat hända utan att jag ens meddelats!"
Valentine nickar tyst. "Förlåt mig. Jag trodde att någon av de andra skrev till er."
"Nej" svarr William kallt. "Nej, ingen har hört av sig sedan jag reste."
"Förlåt mig. Jag visste inte."
"Nej. Uppenbarligen inte." William sjunker tillbaks lite mot ryggstödet, helt utmattad av det hela. "Det känns inte som att jag är en del av den här familjen längre. Är det något mer jag bör veta?"
"Självklart är ni en del av familjen" utbrister Valentine och ser upp på William. "Om jag hade vetat att ni inte kände er som det så hade jag försökt göra något åt det. Jag hade skrivit till er. Om ni bara talar om hur jag kan nå er så lovar jag att skriva."
William möter förvånat sin brors blick. "Skulle ni det? Varför då?"
"Ni är min bror." Frågan förvånar honom lite. "Varför skulle jag inte vilja? Särskilt när jag nu vet att alltihop bara var ett missförstånd. Att ni faktiskt bryr er om mig. Bryr er om oss."
Williams ögon sluts och fingrarna gnuggar allt hårdare över näsbenets topp. "Vad i all världen har jag gjort som fått er att tro att jag inte bryr mig? Självklart gör jag det! Ni är min familj!"
"Ni verkade bara bli arg eller inte ha tid om jag vände mig till er. Så jag trodde att ni inte brydde er om mig."  Valentine suckar lite, medan William fortsätter sitt masserande i några sekunders tystnad innan han släpper ner händerna i knät och ser på sin bror. "Jag är uppriktigt ledsen om det är så det verkat” säger han, och i tystnad möter Valentines blick hans och den ygnre brodern nickar. "Och jag är ledsen att jag trodde att det var så det var."
"Vad kan jag göra för rätta till detta? Hur blir jag er bror igen?"
Valentine ler svagt. "Det är ni redan. Det har ni alltid varit."
William ler inte tillbaks. "Ni vet vad jag menar. Hur kan jag bli er bror på ett sådant sätt som bröder bör vara? Herregud, jag vet inte ens hur en bror ska vara! Jag har sett er andra så vänskapliga och nära varandra hela mitt liv men aldrig känt mig som en del av det hela. Jag vet inte hur man gör."
Valentines leende bleknar och han är tyst några ögonblick. Han är inte heller säker på hur en bror borde vara. Den enda han verkligen har varit en bror för är Meirwen och hur han varit mot henne verkade vara så fel i alla andras ögon. "Bara... var där för mig. Både när jag är glad och när jag är ledsen. Jag lovar att finnas där för er också." Han sväljer undan gråten som hotar att välla fram igen. "Hjälp mig nu när jag verkligen behöver er."
William nickar. "Jag ska hjälpaer så gott jag kan. Jag ska höra mig för om ert fall. Jag ska skaffa vad ni behöver för er vistelse här. Finns det något annat jg kan göra för er?" Han kunde själv inte komma på vad det skulle kunna vara, men han tyckte att det var bäst att fråga ändå, så han inte missat något. Nu igen.

Valentine skakar på huvudet och försöker le igen men känner hur han misslyckas när den hemska verkligheten sluter sig om honom igen. "Nej, jag... jag tror inte det. Vill ni att jag ska berätta för er om jag kommer på någonting?" Trots allt de pratat om så känner han sig fortfarande osäker och vill inte råka skrämma bort William nu när han äntligen har kommit tillbaka.
"Är ni helt säker? Nu när jag ändå är här vill jag vara till vad hjälp jag kan. Låt mig kompensera för alla år jag har försummat er tidigare. Finns det någonting jag kan göra, så be mig bara. Från bror till bror. Lita på mig."
Den här gången lyckas Valentine le, om än svagt. "Tack. Men jag vet inte vad mer ni kan göra." Han tvekar ett ögonblick. "Tycker ni väldigt illa om mig för vad jag har gjort?"
William  försöker att besvara leendet, men det blir mest bara stelt. "Jag tycker inte om det. Vad ni haft för er fyller mig med avsmak, det tänker jag itne hymla med. Men jag tycker inte illa om Er för det. Endast vad ni gjort. Så. Vad kan jag göra för er innan jag går?"

"Vill ni..." Valentine tvekar ett ögonblick innan han fortsätter med osäker röst. "Vill ni hålla om mig? Bara en liten stund så jag... så jag slipper känna mig så ensam." Han förväntar sig ett nej men kan inte låta bli att fråga. Han har varit ensam i sin cell i flera dagar och bara fått påhälsning av Hector som bara var där i några ilskna minuter innan han gav sig iväg igen.

William ser på sin bror med stora, oförstående ögon i en lång, lång tystnad. sekunderna tickar iväg. Tio. Tjugo. Fyrtio. En minut. Det hela känns som en evighet innan han äntligen öppnar munnen. "Vill jag....vad?" svarar han dumt. Frågan hade inte helt gått fram korrekt. Något måste blivit fel i hans tolkning av broderns ord.
Valentine slår hastigt ner blicken. "Nej, jag... Förlåt mig. Jag borde inte ha frågat." Plötsligt önskar han att han hade hållit tyst istället. Sagt att han inte behövde någonting mer. Men längtan efter i alla fall en liten vänskaplig gest hade varit för stor.
William skruvar besvärat på sig i stolen och harklar sig med ett generat och obekvämt ansiktsuttryck där blicken söker sig ned i golvet. "Jag.. eh... Jag antar att det är det minsta jag kan göra?" Han reser på sig och går fram till Valentine där han stelt står och väntar på att brodern med ska resa sig, och förvånat ser Valentine upp på William och reser sig, slår armarna om sin bror och begraver darrande ansiktet mot hans axel. Tyst står han där och känner hur tårarna åter börjar rinna och väter ner Williams axel, medan den äldre brodern högst besvärat lägger armarna stelt om sin gråtandes bror, och i brist på bättre att göra klappar  honom vänligt på ryggen. "Se så Valentine. Gaska upp er. Det här ska lösa sig ska ni se" säger han i vad han hoppas är en uppmuntrande ton, även om den egentligen låter mest stram och tafatt.
"Tänk om det inte gör det." viskar Valentine. "Jag är så rädd. Jag... jag vill inte dö." Tanken på att dö gjorde honom skräckslagen, och vetskapen om att det skulle vara på grund av kärlek gjorde det nästan ännu värre.

William drar efter andan och greppet om brodern hårdnar faktiskt lite. "Herregud Valentine... Givetvis ska ni inte dö. Säg aldrig något sådant! Vi ska hjälpa er ur det här! Oroa er inte!" Utan att tänka på det börjar han mjukt stryka över sin brors rygg, lugnande. Nästan kärleksfullt. Han känner hur den yngre brodern lätt krampaktigt håller tag i kläderna på hans rygg. "Hur kan ni lova det?" snyftar Valentine. "Med allt jag är anklagad för." Under de senaste månaderna hade han flera gånger lekt med tanken men nu när han faktiskt stod på gränsen och inte visste om han skulle kunna gå tillbaka igen var han plötsligt livrädd.
"Valentine, lugna er kära ni” säger William lågt och stryker så lugnt och tryggt han kan bemästra över ryggen, och hans grepp om brodern tätnar ytterligare lite. "Far och jag ska få er ur det här, jag svär. Med vad helst som krävs av oss. Men dö ska ni verkligen inte göra, det svär jag vid. Jag skulle aldrig tillåta det. Det ska ordna sig!" En högst obekant klump hade formats i hans bröst, och han visste inte helt var han skulle ta vägen med det hela. broderns sorg väckte känslor till liv som han aldrig insett att han hyst för någon i familjen. Värme. Kärlek..

Valentine nickar tyst trots att han inte riktigt kan tro på vad William säger. Han tvivlade inte på att de skulle försöka få ut honom men hur kunde William svära på att de skulle lyckas? Dock ville han tro på det. Mer än någonting ville han tro på att han skulle klara sig ur det här. "T- tack."
"Jag hoppas att ni litar på mig. Ingenting kommer hända er, hör ni det? Jag bryr mig inte om vilka metoder vi får ta till. Om jag så ska behöva bryta mig in i fängelset och röva bort er till trygghet så svär jag att ni kommer överleva detta. Jag skulle inte stå ut med tanken på att mista er. Och om Jag inte står ut, tänk på hur fruktansvärt illa far och mor skulle må. Och Meirwen! Tanken på bara den ena av er vid livet är helt absurd och omöjlig!"
Förvånat lyssnar Valentine medan en liten gnista av hopp tänds i honom. "Skulle ni verkligen det? Bryta ut mig härifrån?"
"Om det är vad som krävs” säger William med en röst som är högst allvarlig, och han lägger sin kind mot sin brors huvud. "Jag skulle aldrig låta dem skada er."

Broderns kärlek och det faktum att han inte stöter bort honom utan lovar att göra vad som helst för att hjälpa till får Valentine att gråta ännu mer. I flera minuter snyftar han bara mot Williams axel tills han med en kraftansträgning finner sin röst igen. "D- det... skulle förstöra... er karriär."
William står bara tafatt tyst och bara fortsätter stryka Valentines rygg medan denne gråter. När han till sist talar skjuter William genast broden ifrån sig och söker hans blick. "Tror ni verkligen att jag skulle välja min karriär över min brors liv?" frågar han allvarligt.
Gråten och saknaden av den andres värma får Valentine att rysa till i det kalla rummet. Med tårarna fortfarande strömmande ser han på sin bror. Trodde han verkligen det? Nej, men Williams tidigare ord ekade i hans öron. Efter ett ögonblick skakar han svagt på huvude
"Bra" säger William och drar brodern till sig igen. "Kära ni, självklart skulle jag göra vad som än krävdes för att få ha kvar er vid liv. Jag vill inte förlora någon av er. Särskilt inte er, efter idag. Inte nu när jag äntligen får vara er bror på riktigt."
Valentine lägger armarna om William igen när denne drar honom till sig. "Jag vill v- väldigt gärna... att ni... ä- är min bror."
"Så låt mig vara det och lita på att vi fixar det här. Det kommer att ordna sig Valentine. Jag svär."
Den yngre brodern nickar tyst med ansiktet mot Williams axel. "T- tack."
"Givetvis. Jag bryr mig om er Valentine. Tro aldrig något annat igen." Han tystnar några sekunder. "Men snälla ni, låt mig aldrig igen behöva höra om den här Lord Fallchester. Även om ni måste ljuga för mig.” ber han, och Valentine nickar till svar, om än efter något ögonblicks tvekan. "Jag l- lovar att låta bl- li att nämna honom."
"Bra. Då är jag nöjd. Och tacksam. Jag står inte ut med tanken förstår ni. Men jag vill finnas där för er, vad ni än känner. Känns det bättre nu? Litar ni på mig?"
"Lite. Och sj- självklart litar jag på e- er."