Meirwen och Valentine

Dearest Sebastian

I miss you.

What else is there to say right now? My heart yearns for your company beyond words, and my longing for you knows no boundaries. Life has been so strange lately and I don’t know who to talk to anymore. I need you here.

I got married yesterday. To my best friend.
In the end I got my happily ever after, as I never dared to hope for, just like you and I dreamed of up there on that rooftop, under the moon and stars, on the night when two souls met and an everlasting friendship was bound. I miss you more than words can say. Yesterday ought to have been the happiest day of my life, as I was given something much more than I could ever deserve, yet the shadows of what has passed here lately looms over my head and leaves me heavy at heart.

And so here is my confession, and I pray you will not judge me too harshly on the terrible deeds I have done, for I am already the grimmest of judges there is, myself, and torture mine own soul enough as it is. A few days ago I hit a man. I am ashamed to write the words, for I am ashamed of having done so. It does not become me and I it is not who I am, yet still I did it. I was called in, for the second time this winter, to be questioned about some violent disappearance of a woman. As if I could ever hurt someone in cold blood and kidnap them! The mere thought is absurd and I must confess I do not care for their accusations. I lost my head, both times, I’m afraid, and this second time I abused him so badly the poor man needed medical attention. There is something in Inspector Fallchester that makes my temper rise and my blood boil, and I cannot say why he agitates me so, yet somehow he does. ‘Tis the same as with my father and with Bishop Chester (a name I do not write without shivering). These three prosperous men all possesses the ability to make me turn in to a monster, with no more than a single word or a look. Is it because of childhood issues with pa, or because I resent the air of superiority these grown men seem to have? I could not say. All I know is that they somehow make my soul turn black for a moment, and I lose control of myself, and I hate this. I hate what I become and I am overcome with shame as soon as my blood calms down again.

Thank heavens my dear sweet Miah keeps me calm. One touch from him and I transform from a wolf into a kitten, and one word from his lips are enough to persuade me to do anything. My dear Sebastian, if you could only see how lucky I am to have found a man like him. I have never seen such passion, such calm, such beauty nor such love, and I am certain I shall not ever see the likes of him anywhere in the world. Wherever you are right now, if you could see me here I am sure you would approve and be delighted for me, at least for this part, even though my life in whole is such a mess at this very moment.

I have done such terrible things Sebastian, and I sit here in solitude burdened by the knowledge of what a monster I have become and I grieve. On my first day as wife to the most wonderful man that has ever lived I sit here on my own crying over what a hideous creature this poor innocent angel has wedded. Part of me already wants to run away, to save my beloved from myself, for I dread what I might do to him. I think I ought to have gone to be at your side dear friend, for I bring nothing to this world but pain and sorrow and I do not wish to harm anyone anymore, least of all my sweet husband - my day and my night, my light in the darkness. Yet something prevents me from coming to you, as I would wish, and forces me to stay alive, forces me to stay with my beloved. And so here is my second confession dear friend; I am with child. It is such a joy and such a grief that I do not know what to feel anymore.

I already love her more than anything in this world, and would do anything to keep her safe and make her happy, yet fear has sunken its ugly claws into my heart and I pray to whatever gods there are that my mother was not right when she said I would not be able to take care of this child. What am I to do? When I have to live for her sake, but cannot be near her for fear that I might harm her. Perhaps I shall not even need to make a choice, for someone else might make it for me. I am accused by both Inspector Fallchester and Bishop Chester of such horrible things (of which I am innocent to most, I swear to you!) that I fear my freedom might be taken from me any day, and thus in time so will my daughter be. It breaks my heart to think of parting with her and I lose my breath whenever the thought crosses my mind so I push it all away. Yet somehow I cannot help but thinking that maybe it is for the best. With Jeremiah as my husband the child would be legally and unquestionably his, and he would be granted the care of her should I end up in jail. It is a small comfort which I cling to desperately. His family is the loveliest there is and my daughter will have a good life with them, with the most amazing father a girl could ever wish for. And it is for the best that she will never know her mother, or my family- for within the Grays there are to much darkness and sorrows. I broke of with them, told them I would never see them again, for the sake of the child.

But here is my third and last confession; I was not being completely honest when claiming it was only for the sake of my daughter that I left them, for the truth is I needed to get away from them myself too. My family is, much as I love them, a terrible influence on me and they seem to bring out my inner beast more and more every time I see them nowadays. Perhaps the strains of the events this winter have altered me too much, perhaps it is the pregnancy as people would have me think, or maybe I am simply too hurt by my family to suffer their company any more. I am in no way claiming that I am the sole victim of what has happened, for much of it has been my fault, yet still their words and actions have cut me so deep lately that I am now a wounded soul.
I regained relation with my father again, only to shortly thereafter hear him say I am no longer his daughter, and though I displayed anger towards him I must confess all I really felt was pain and hurt, and this led me to do things I never ought to have done. My simple wish was to hurt him as he had hurt me, but instead my actions caused chaos in the entire family and I have never heard such cruel words from my mother’s mouth as those she uttered that day, and I have yet still to heal the cuts she decorated my heart with. But no matter what happened then - what is passed is passed. What matters now is that I am turning into something I never wished anyone to have to suffer, and something must be done about it. If I escape prison I fear I shall have to run away on my own accord somewhere, to die alone, far from everyone I love and do not wish to hurt.

Would you take me with you then into the sky, if I ran? Would you smile and welcome me with open arms into your new world of peace where no beast will ever more possess me? Will you grant me the grace to watch my child from above and see her grow into a happy little angel, with only her lovely father’s influence and none of mine? Would you set me free and save the ones I love?
I need you here to tell me that all will be well in the end, somehow.
I need you here to talk to.
I need you.

I miss you.

I shall see you soon.

~ Your friend, for eternity, Meirwen.

Natt. Natten har alltid känts speciell i London. Mörkret skärmar inte av, likt det gör i en liten bygd ute på landet. Nej, mörkret öppnar för en helt ny värld. En värld lika rik på dimensioner som dagen självt. Joanne kastar huvudet bakåt och låter blicken färdas uppför de fuktiga husväggarna. Londons mörker är inget egentligt mörker, nej här finns ljus överallt. Själva husväggarna avger ett svagt sken i och med fukten som reflekterar vad ljus det finns. Hon sträcker ut handen mot den närmsta väggen och låter fingertopparna möta den grova tegelstensytan.
"Hemma...?"
Rösten gör sig löjligt obemärkt. Hon ler lite snabbt, road av tanken som precis slagit henne: att det trots det stora antalet människor som bor i London, finns så otroligt mycket som ingen ser och kanske framför allt, så mycket ensamhet.
Joanne slår ned blicken och börjar gå längsmed kullerstensgatan igen. Det förvånade henne, det lugn hon de senaste dagarna besuttit. Kanske var det här rätt beslut trots allt? Inte för att det hade varit lätt, nej.
Joanne biter sig i läppen medan hon svänger upp på Upper Grosvenor Street. Hon utgör en liten figur bredvid de stora husfasaderna. Kappan hänger något snett och håret har klistrat sig vid hennes ansikte i pannan. Hon har sprungit, det syns. Kläderna är blöta av snöslask och fläckiga långt upp på byxbenen. Hon är ryttarklädd i mörkt ylle och med en för stor herrskjorta där kragen ser ut att ha slitits av en bit på ena sidan. På kinden har hon ett litet skrapmärke. Ansiktet är blankt och något blekt och hon ser inte ut att ha sovit ordentligt på ett par nätter. Den som känner henne skulle kanske kunna konstatera att det, trots hennes ovårdade och något slitna uppsyn, vilar en sammanhållen beslutsamhet över henne.
Hon hade kyligt kunnat konstatera att det här valet hade varit ständigt närvarande genom hela hennes liv, allt sedan hon blivit medveten om hur skilda uppfattningar människor kunde ha om olika ting. Allt sedan hon blivit medveten om sin egen och andras viljor.
"Nej, knappast hemma."
Mumlar hon bistert medan hon traskar förbi ännu en snirklig järngrind. Det skulle nog råda brist på den varan framöver, även om morbror Jonathan varit alltför vänlig. Hon halkar till när foten slår i en isklump. Med en suck reser hon sig upp igen. Vad hade hon egentligen bestämt sig för? Vårdslöst borstar hon av sig så gott det går och ser sig omkring. Snart där. Som tur är ligger gatan öde. Hon skulle inte vilja råka i synfältet på en Bobby som hon såg ut nu, nej. Det skulle gå allt annat än vägen för hennes del. Hon fortsätter, nu något försiktigare med vart hon sätter fötterna. I värsta fall skulle de väl kontakta hennes syster att gå i god för henne, vilket i sin tur skulle... Hon viftar undan funderingen med en irriterad handrörelse och stannar åter upp för att kasta ett öga på ännu en nummerskyllt. "NO 41".
"Här"
Ett litet rökmoln stiger med ordet när hon låter blicken fara över byggnaden. Ska hon försöka klättra? Eller bara knacka på? Skulle inte det göra saken värre?
Något rådlös står hon kvar snett framför skylten. 

Hastigt skyndar han hemåt genom de mörka gatorna. Han tyckte sämst om den här biten. Den kalla luften medan han förflyttade sig från ett varmt ställe till ett annat kändes alltid obehaglig och hjälpte till att göra hans tankar klarare, vilket var någonting han inte uppskattade när han jobbade så hårt med att göra dem suddiga till att börja med. Idag ångrar han sig nästan där han går. Eftersom de skulle åka imorgon ville han inte riskera att någon effekt låg kvar och märktes av då och därför hade han använt mycket mindre än han brukade. Det i kombination med den kalla luften hade nästan helt tagit bort effekten nu. Han insåg att det skulle bli en väldigt lång natt. Det kändes som att det hade varit meningslöst att ens gå dit ikväll, men han hade inte kunnat hålla sig borta, något som han inte ville tänka på. Han ville inbilla sig att han fortfarande hade kontrollen men han var tvungen att erkänna för sig själv, men inte till någon annan, att drogen hade tagit över och nu tvingade honom tillbaka vare sig han ville eller inte. Som tur är var det vad han ville.
Han drar rocken tätare runt sin magrande kropp och skjuter upp axlarna mot öronen i skydd för en kall vind som drar förbi. Meirwen hade fått honom att svära att han skulle äta, och han försöker hålla sitt löfte, men det är fruktansvärt svårt och ibland kan han inte förmå sig att göra det. Hans svaga kropp protesterar allt mer och han ångrar att han inte tog en droska istället. Han saktar ner för att inte riskera att falla ihop innan han kommer hem.
När han närmar sig huset ser han upp och ser i ljuset från gaslyktan att någon står framför dörren. Han saktar ner ännu mer och ser vaksamt mot personen. Det är något bekant med siluetten men ändå inte och han kan inte bestämma sig för om det är någon han känner eller om han bara inbillar sig alltihop. Han hoppas att det inte är någon han känner, vill inte att någon som kanske bryr sig om honom ska se hur blek och hålögd han är, se de mörka ringarna under ögonen.
Han stannar en bit ifrån innan han harklar sig lätt, han har varit ensam i en vecka nu och knappt använt rösten till annat än att skrika när han om nätterna vaknar av mardrömmarna. "Kan jag hjälpa er?"

Joanne, som efter en stunds fundersamhet äntligen bestämt sig, hade precis fattat ett resolut tag om järnstaketet och börjat ta ansats för att häva sig upp. Den plötsliga harklingen strax bakom henne försatte henne helt ur spel och hon fann sig till hälften hängandes i staketet emedan händerna gled på den fuktiga metallen varpå en plötslig smärta i ena handen fick henne att komma på fötter och hon släppte snabbt staketet.
Vid marelden, att någon skulle komma på henne här och nu. Medan hon osmidigt vände sig om bad hon, för första gången på länge kändes det som, till gud om att det bara skulle vara något fyllo på väg hem, även om det kändes högst osannolikt att någon skulle 'råka' vandra iväg på Grosvenor street. Med hälften av en bortförklaring på tungan ser hon så upp i ansiktet på gestalten framför sig.
"Ursäkta, jag har tappat min..."
Trots det avmagrade ansiktet, de mörka ringarna under ögonen och den hesa rösten (något som först fick henne att tro att det var sin egen spegelbild hon såg), så är det han. Tveklöst.
Plötsligt börjar insikten om vidden av vad hon tagit sig för krypa upp inpå henne.
"...Valen..."
Det känns som om en hård knut av intensiv lättnad plötsligt löses upp inom henne, en lättnad som suger musten ur hennes ben såpass att de långsamt viker sig och hon glider sakta ned mot den slaskiga marken med ryggen mot staketet. Storögt och med lätt gapande mun ser hon på honom utan att riktigt se.
"...Dupin?"

 Han vet först inte vem det är men när han hör smeknamnet inser han sanningen.
"D- Dantes..?"
Han går närmare medan hon sjunker till marken och han ser hennes ovårdade kläder och skrapsåret i ansiktet. Trött sjunker han ner på knä på gatan framför henne utan att bry sig om hur förstörda hans byxor kommer att bli. Fadern är ändå inte hemma och kan skälla ut honom. Tanken på vad som hade hänt om hans far sett honom på det här sättet över huvud taget får honom att blekna men han koncentrerar sig hastigt på vännen istället.
"Vad... vad gör ni här? Jag trodde att ni var i Norfolk."
Försiktigt sträcker han ut en hand mot henne, osäker på om han borde smeka hennes kind eller klappa henne på axeln eller vad, men stryker sedan håret ur ansiktet på henne.
"Hur är det med er? Ni ser hemsk ut." Han inser att han ser minst lika illa ut själv men han skjuter undan den tanken.

"Ni... Ni..."
Läpparna fortsätter att forma sig ljudlöst medan chocken långsamt ger med sig. Hon känner hur ögonen tåras något av att hållas så uppspärrade och blinkar hastigt till medan hon försöker samla tankarna och gör en ansatts att resa sig upp. Men hon förblir sittande då han hukar sig ned framför henne. Hon sluter ögonen när han stryker håret ur ögonen på henne. En simpel gest i sig kanske, men just den handen besitter en trygghet endast jämförbar med hennes faders. Plötsligt känner Joanne sig om en liten flicka, en liten Joanne som äntligen lyckats ta sig till en familjär plats. En plats där hon plötsligt kan vara sårbar.
Hon drar ett kort, darrigt andetag.
"Så... trött jag är. Dupin. Jag..."
Hon samlar sig något, tränger undan lusten att kura ihop sig här i snön och gråta djävulen ur kroppen, fattar sin väns hand och ser upp på honom något skakigt.
"Det trodde även jag. Att jag var i Norfolk..."
Hon granskar honom ett ögonblick och ler, knappt halvhjärtat.
"Ni ser lika hemsk ut som jag känner mig."

"Det förvånar mig inte." säger han och ler svagt trots att hans inre är i uppror.
Hennes tillstånd skrämmer honom lite och han kramar hennes hand medan han försöker lista ut vad hon menar med att hon också trodde det. Han inser dock att de inte kan sitta här ute på gatan. Frågorna får helt enkelt vänta. Han reser sig upp och använder vad lite styrka han har för att dra upp henne på fötter.
"Kom med mig."
Han låser upp dörren och leder henne in i huset och uppför trapporna till sitt rum, ignorerandes eventuella protester från hennes sida. Hans ben hotar ideligen att vika sig när han tvingas ta en del av hennes tyngd också men han lyckas ta dem båda säkert in i rummet och sätter varsamt ner henne i en av de båda fåtöljerna.
Yrseln gör sig påmind och får hela världen att långsamt snurra runt honom men han tar sig ändå svajande fram till garderoben för att hitta rena och torra kläder åt henne. Hon följer honom protestlöst upp och in. Hon kan känna hur mager han är genom ytterkläderna, hur de hårda kanterna nästan skaver mot henne när han baxar upp henne för trapporna. Husets detaljer blir till en enda röra inför hennes ögon. Har hon glömt äta? Eller är hon bara så överväldigad?
När han lämpar av henne i fåtöljen undslipper sig en något klarare tanke röran i hennes inre.
Valentine, vad har det blivit av dig?
Hon sjunker tillbaka mot den mjuka ryggen och suckar tungt, sluter ögonen och gör ett försök att glida ur kappan som ter sig likt det otympligaste hon någonsin stött på i klädväg. Med en liten grymtning lyckas hon få av sig den tillsammans med ena skon varpå hon lutar sig bakåt igen, långsamt klarare i huvudet. Något som bara för med sig vissheten om hur blöt, kall och trött hon är.

Han kommer tillbaka till fåtöljen med kläderna i famnen och ser henne sitta där med slutna ögon och huvudet tillbakalutat. Han är fullständigt utmattad och vill bara sjunka ihop själv men han är orolig för vad som kan ha hänt henne och han tvingar sig själv att fortsätta tills han kan vara säker på att hon mår i alla fall någotsånär bra. Han lägger kläderna i hennes famn och sätter sig på knä, drar av henne den andra skon.
"Ni kan byta om i gästrummet. Eller så kan ni stanna här och så kan jag gå ut. Jag är rädd att kläderna kanske är lite för stora."

"Ni får inte vara orolig."
En vag smilgrop gör sig synlig i hennes ena mungipa samtidigt som hon stryker med ena handen över sina slutna ögon. Hon vill nästan skratta till. Högt, gällt och panikslaget. Som en skrämd hönas kackel. Vid gud, vad har hon tagit sig till? Hur snart innan Elizabeth, den kära systern, får veta? Morbror Jonathan sa att han förstod, även om han var besviken. Hans hustru, Georgiana, hade blivit rasande.
Hon avbryter sig och slår upp ögonen, betraktar taket en kort stund med ett nästan litet förskräckt uttryck i ansiktet. Så stryker hon sakta över märket på kinden. Otacksamt. Ja. Kanske.
"Faktum är att det var länge sedan jag var så..."
Hon kastar en blick på honom. Det vaga ljuset i rummet kastar skuggor över hans ansikte. Skuggor som inte fanns där sist hon såg honom. Hon avbryter meningen. Osäker på vad slutsatsen egentligen skulle innehållit. Joanne sätter sig sakta upp och tar stilla skon ur hans hand medan hon betraktar honom. Vännen ser ut som en illa åtgången gathund. Det gör ont i henne att se, det gör det. Likväl är hon glad, det känner hon. Glad över att vara i hans närhet.
"Jag går ut. Sätt er, ni ser ut som om ni ämnar falla död ned..."
Joanne reser sig långsamt och greppar högen med torra kläder med ena handen. Det torra, varma tyget känns himmelskt mot hennes fingertoppar. Hon stannar så upp ett ögonblick, som om hon vore osäker på om vännen klarar att så mycket som häva sig upp i fåtöljen själv.

Han ser oförstående på henne. "Hur ska jag kunna låta bli att oroa mig. När ni ser ut som om..."
Ja, vad ser hon ut som egentligen. Han önskar plötsligt att han faktiskt hade den riktige Dupins förmåga att se detaljer och dra slutsatser, på det sättet skulle han inte behöva fråga.
Han gör ingen ansatts att hindra henne när hon reser sig upp för att lämna rummet. Han vet att hon kommer komma tillbaka och de kan prata hur mycket de vill då. Efter att ha hämtat torra kläder åt även sig själv följer han tacksamt hennes uppmaning och sjunker med en halvt plågad, halvt lättad suck ner i den andra fåtöljen.

Joanne ger ifrån sig en liten grimas. "Jag har lite att förklara, antar jag."
Hon ser ned på honom där han sitter hopsjunken i fåtöljen. Rynkan mellan ögonbrynen, ett väl markerat drag för familjen North växer sig något allvarligare. "Och så har även ni, Dupin..."
Hon vänder sig om mot dörren, ivrig att få krypa i de torra kläderna så snart hon kan. Det är nämligen tämligen svårt att fokusera på annat än ljumma, klibbiga kläder så fort man slutat frysa. På dörrkarmen stannar hon dock till och vänder sig lite halvt om.
"Om ni känner för det, vill säga. Tänk på det."
Väl inne i gästrummet sliter hon snabbt av sig kläderna och drar på sig de torra benkläderna.
"...Sen när växte du om mig" mumlar hon medan hon bryskt brottas med de något förstora plaggen. Äntligen känner hon sig någorlunda torr och som en människa igen. Joanne sköljer av ansiktet och överkroppen i tvättfatets kalla vatten och gör ett försök att lossa håret från de tovor det nu befinner sig i, men ger snabbt upp och drar på sig skjortan. Hon kastar en blick i spegeln medan hon vränger plagget över huvudet.
Ett långt rivsår går över revbenen (inte brukade de väl vara så markanta?) på vänstersidan i sällskap med några blåmärken. Det är knappt mer än en rispa men bränner till lite när tyget rör sig över det.

Han ser henne gå medan han sitter kvar i fåtöljen utan att orka röra sig. Förklara, ja... Hur ska han kunna göra det? Allting som har hänt och som han håller inombords av rädsla för vad folk skulle tycka och tro om honom. Men han måste nog berätta ändå inser han. När hon söker upp honom på det här sättet kan han inte gärna återgälda henne genom att hålla henne utanför. Han är bara rädd att hon ska försvinna lika fort som hon dök upp när hon får veta sanningen. Han tror inte att han skulle klara det.
Långsamt reser han sig upp och tar av sig rocken och de blöta byxorna, han låter båda plaggen falla till golvet. Rummet snurrar runt honom igen men han lyckas få på sig de torra byxorna. Han är glad att han har hängslen, orolig för att de inte skulle hålla sig kvar på hans smala höfter utan hjälp. Han synar sin skjorta och upptäcker fläckar på den som han hade glömt bort att han fått under kvällen. Med en suck knäpper han upp den och låter även den falla till golvet innan han åter öppnar garderoben. Han gör sitt bästa för att inte se på sig själv i spegeln, väl medveten om hur fruktansvärd han ser ut. När Mei kom tillbaka skulle hon bli arg på honom igen för att han magrat ännu mer sedan hon kom hem och hittade honom för en vecka sedan, och hon kommer bli arg på sig själv för att hon inte stannade hos honom.
Han hittar en skjorta och går tillbaka till fåtöljen där han sjunker ner, sluter ögonen. Klädesplagget ligger kvar i hans knä då han inte vet om han orkar ens en så enkel sak som att ta på sig det.

Hon ger gästrummet en sista blick medan hon slarvigt hänger de blöta kläderna över en diskret stolsrygg. De torra kläderna har sannerligen gjort sitt för huvudet känns redan klarare och hon tycker sig insupa betydligt mer av omgivningen än tidigare. Hon dröjer ett ögonblick med handen vilandes på de blöta kläderna, följer smutsränderna och låter dem leda henne bakåt under det senaste dygnets timmar. Det känns som om hon nyss var på Swallow Hall. Var det inte så? Hon rynkar pannan och försöker räkna timmarna. Jo nyss, egentligen. Hon suckar.
"En liten evighet sedan..." Något litet, ömt och sårigt drar igenom henne vid yttrandet av faderns uttryck. Brukade han inte använda det i glada sammanhang? Men var gick egentligen gränsen mellan glädje och sorg? Hon kände sig fast i ett gränsland av behövligt vemod.
Hon går tillbaka till Valentines kammare, hejdar sig utanför och höjer handen för att knacka men dörren står på glänt lagom för att hon ska se honom gå tillbaka till fåtöljen iförd benkläder. Benen spelar över hans överkropp när han rör sig och han rör sig med sådan trötthet. Det vore som om hans stela, krampaktiga rörelser och de där vassa benen stack henne i ögonen. Joanne sluter dem, nästan instinktivt. Hon har anat att något är fel, det har hon. Men såhär fel? Hur kunde hon undgå att märka det? Att finnas där för den ende i hela denna värld hon litar tillräckligt på och håller så högt att hon nu, till och med nu trots allt, söker sig till? Något skamsen öppnar hon dörren, men blir stående där med armarna slappt hängande längsmed sidorna.
Så plötsligt går det upp för henne, precis det som hon själv manat honom om rörande hans mor.
"Oavsett vad ni kan tänkas ha att säga, så är ni min vän. En vän likt ingen annan för mig. Vad som var kan inget ord från er nu förändra."
Ett uttryck av djupaste allvar spelar över hennes ansikte och hon slår sig ned med armbågarna vilandes mot knäna på sängkanten, till hälften vänd mot honom.

Han öppnar ögonen och ser på henne när han märker att hon står i dörren. Långsamt drar han på sig skjortan och försöker le mot henne men känner hur han misslyckas. Han ser henne slå sig ner på sängen och önskar att hon hade satt sig i fåtöljen istället så att de hamnat närmare varandra än de är nu.
"Jag önskar inte locka er till att tala.” säger hon. ”Ty det ligger långt bortom mitt intresse att jaga efter vad ni är. Ni är er egen i första hand, och det ämnar jag respektera." Hon ser ned på sina händer. "Det är tron på rätten till det egna jaget som har försatt mig här, hos er, ikväll. Men även om jag uttrycker en ovilja mot att beröva er på vad hemligheter ni än håller, betyder det inte att jag inte mer än gärna delar vad bördor och dess motsatser ni bär." Hon suckar och stryker med handen över sitt svagt blånande kindben. "Jag är orolig. Det stämmer. Men det innebär inte att jag är här för att pracka på er något rätt eller fel, er rätt över era egna val respekterar jag. Jag ber bara om att... om att få vara där för er, oavsett vilken stig ni väljer att vandra."
Tyst lyssnar han på vad hon har att säga och känner sig tacksam över att hon i alla fall inte tänker försöka tvinga honom till att berätta. Dock känner att han att han kanske borde berätta ändå, visa att han litar på henne genom att berätta av fri vilja istället för att han måste.
Han ser henne röra vid sitt kindben och han undrar återigen vad som kan ha hänt. Varför hon såg ut som hon gjorde och varför hon hade dykt upp på hans tröskel så sent utan att skriva och berätta att hon skulle komma dit? Varför var hon magrare än han mindes henne? Och hur hade hon fått det där märket i ansiktet? Var det en olycka eller hade någon åsamkat henne skadan?
Han nickar tacksamt åt hennes sista ord. "Ni får mer än gärna finnas här för mig. Och jag ska försöka berätta. Jag... jag är bara inte säker på hur jag ska börja. Eller vad jag borde säga. Men jag förstår att ni har en hel del att berätta också. Om ni börjar kanske det blir lättare för mig? Vad har hänt er? Varför är ni här? Inte för att jag inte är glad att se er."

Joanne ser på honom när han talar. Han är sig lik trots allt. Onekligen. Det är en lättnad.
"Ni gör som ni vill, glöm inte det. Jag finns vid er sida oavsett." säger hon och ser allvarligt på honom medan hon reser sig upp för att slå sig ned i fåtöljen framför honom.

Kommissarie William Fallchester tar blicken från kroppen igen innan han hoppar upp på perrongen. Han känner inte längre hur magen vrider sig inför de groteska syner han ställts inför inom yrket, men nog fanns det där, begravt djupt under den hårda mur han rest mellan sig och världen.
"Vem var det som fann kroppen?" frågar han och ser sig om. Blicken faller på henne, fröken Gray. Då hon är den enda som inte hör dit var det inte svårt att göra beräkningen. "Så vi möts igen, fröken Gray."

Meirwen känner hur hennes kinder hettar till när hans blick möter hennes. På något vis hade hon inte förutsett att det var honom hon skulle träffa när de bett henne stanna kvar för tala med polisen. Hon niger stelt och nickar lätt med huvudet. "Kommissare Fallchester." hälsar hon tvekandes
Fallchester går utan omsvep fram till henne och plockar upp ett anteckningsblock. "Det var alltså ni som fann kroppen. Igen." Det är ingen fråga utan ett krasst konstaterande. "Vad är det ni gör härnere?"
Hennes kinderna blir allt rödare och hon svarar med iskall röst "Det är inte min mening att snubbla över kroppar jämt och ständigt. Jag lovar att jag inte gör det med vilja. Eller för att få äran att träffa er." Hennes sista ord smakar av sarkasm och hon försöker att samla sig själv för att inte starta ett gräl. "Jag arbetar." Säger hon kort som svar på hans fråga
"Det menar ni inte?" Han återgäldar hennes sarkasm i sitt svar. "Och jag som trodde att ni var här för att likt en tryffelgris nosa reda på de kroppar Londons undre värld hade dukat upp." Han drar ett djupt, lugnande andetag samtidigt som Thompson ger honom en orolig blick. "Vad arbetar ni med härnere, fröken Gray?"
"Jag är konduktör." Hon släpper honom inte med blicken, fast bestämd att inte låta honom få övertaget och kuva henne lika provocerande som vid deras förra möte. "Och vad exakt är det Ni jobbar med? Med alla kroppar som ligger här och var kan det knappast vara att få tag i brottslingar. Ert arbete kanske endast består i att titta på offrena och ta anteckningar?"
Kommissarien ger henne en tvivlande blick utan att kommentera hennes yrke, men undrar i sitt stilla sinne hur en så oartig kvinna tilläts arbeta med människor. "Det är jag som ställer frågorna, fröken Gray." Han tycks oberörd av hennes insinuationer, men nog vet han hur det ser ut. Han har inte kunnat sova ordentligt på många veckor på grund av morden, på grund av att han inte kan sköta sitt arbete. "Har ni sett någonting underligt här på sista tiden?"
Meirwen lägger armarna i kors över bröstet och höjer på ena ögonbrynet. "Jag såg en söndersliten kropp utan ögon här så sent som idag. Men det kanske inte räknas som särskilt underligt när sådant står att finna var man än går verkar det som." Hon hade genast bestämt sig, så fort hon såg Kommissarienn där, att hon skulle verka oberörd inför det hela, och inte skämma bort sig så som hon gjort i parken då hon gråtit och inte velat vara där. Något sådan tänkte hon inte släppa fram igen, inte framför den här mannen.

"Låt mig förtydliga frågan om den var för komplicerad för fröken Gray. Har ni under de senaste dagarna, utöver kroppen, sett någonting underligt som kan ha koppling till den döde?" Hon tär återigen på hans tålamod och det kräver mycket av honom att inte häva ur sig allt det som legat uppdämt i bröstet i sju år. Hans älskade Mary… Hans lycka. Hans liv.
Hon biter ihop käken hårt vid hans fråga. "Nej." Svarar hon bara kort, besluten att inte tala med honom mer än nödvändigt. Hon kunde inte för sitt liv förstå vad det var hos honom som retade henne så, men något var det, och hon kände hur han redan börjar gå henne på nerverna
Återigen antecknar han något innan en tanke slår honom. "Det finns en stängd station där tåg ändå passerar. Hur kommer det sig? Varför har ni inte öppnat den?" Han hade lovat herr Tallworth att höra sig för om den och nu var så bra läge som någonsin.
Meirwen undrar irriterat vad egentligen han antecknar när hon inte get honom något att skriva ner. "De upptäckte att det låg en färgfabrik i närheten som tydligen innehöll giftiga ämnen. Något med en olycka sa dem." Hon ryckte på axlarna. "Mitt jobb är att ta hand om passagerare. Jag behöver inte veta varför en station är avstängd, bara att den är det."
"Så varför murade de inte igen stationen?" Han försöker att inte låta nyfiken men blicken har fått en ny glimt. "Jag har för övrigt inte hört någonting om någon olycka. Var ligger den här stationen?"
Kvinnan nickar med huvudet åt sidan, indikerande. "En hållplats ditåt" Säger hon kort. "Och jag vet inte varför ni inte fått höra om olyckan, eller varför de inte murat igen stationen." Hon höjer på ögonbrynen igen "Jag trodde ni var här för att titta på en död kropp, inte fråga om en station som varit stängd i nästan ett år"
Fallchester ser åt sidan, men snart tillbaka till kvinnan igen. "Som ni säkert har noterat är jag inte den enda polisen på plats. Och trots att det mycket väl kan ha varit en olycka så utesluter vi inte mord. Jag tar mig en titt på den här stängda stationen." Det sista säger han mer för sig själv än till henne. "Roberts! Håll ställningarna här." En äldre man med auktoritärt utseende nickar. "Fröken Gray, finns det någon väg till nästa station parallell med den trafikerade tunneln?"
"En olycka där offret råkade förlora båda sina ögon?" Hennes sarkastiska frågor verkade inte ha något slut och hon undrade själv var alla kom ifrån och varför hon kände så så manad att ifrågasätta allt han sa. Hon suckar lätt och gnuggar sig i pannan för att motverka huvudvärken som sakta kommer krypande. "Tunnelbanan är stängd för natten, det lättaste vore att bara följa spåren"
Återigen ignorerar mannen hennes replik och antecknar. Han placerar pennan i en innerficka och blocket likaså innan han nickar åt henne. Han borde verkligen inte lita på henne, han vet det… Men han har inte något annat alternativ. "Tack, fröken Gray. Thompson! Ge mig lite ljus." Den unge konstapeln har snabbt kommit fram med en lykta åt honom och han tackar honom innan han ser mot fröken Gray igen. "Om ni kommer på någonting mer kan ni höra av er. Ni kan gå nu." Han vänder om och går fram till perrongkanten där han hoppar ner på spåret.
Meirwen stirrar förvånat på kommissarien där han går mot spåren och sedan hoppar ner. Hon tvekar lite och sväljer först orden då hon inte har någon som helst lust att spendera mer tid än nödvändigt med denne otrevlige man. Efter några sekunders tvekan tar hon dock några steg närmare och höjer rösten. "Vill..." orden stockar sig igen och kinderna hettar än en gång till. Hon biter ihop käken, tar ett djupt andetag och försöker igen. "Vill kommissarien inte att jag följer med? Om det finns något jag kan hjälpa till med? Några frågor att svara på, eller om ni behöver någon som kan tunnlarna?" Hon biter sig i läppen och undrar varför hon öppnat munnen. Ville hon inte helst av allt bara gå hem? Slippa kommissarien? Varför pockade den envisa vilan att hjälpa till så hårt på henne?
Fallchester stannar upp då hon talar och vänder blicken mot henne efter att ha stirrat in i mörkret. Trots logiken i hennes ord ser han inte särskilt övertygad ut. Att spendera mer tid än nödvändigt med den här kvinnan är det sista han vill. Å andra sidan hade hon rätt. Han kan inte tunnlarna och trots att de inte skall långt så kunde det vara bra att ha en vägvisare.
"Låt gå." Han går närmare för att hjälpa henne ner, och hon accepterar motvilligt hans hjälp ner och muttrar tyst att hon gott nog kunde hoppat ner själv.  "Om en farlig situation skulle uppstå håller ni er bakom mig. Ta inga onödiga risker och försätt er inte i fara." Säger han, och håller lyktan i ena handen och tar upp revolvern med den andra för att kontrollera att den är laddad. Så snart detta är gjort börjar han gå. Han håller lyktan höjd vid sidan för att inte bländas av ljuset.
Meirwen ser på honom och försöker innerligt att inte säga något smädiskt, men då hon inser att de kommer få gå en bra stund, helt ensamma i mörkret, anser hon det bäst att i alla fall säga någonting, hellre än att det blir tyst. "Jag tänker acceptera att ni är mer lämpad att möta faran än vad jag är, endast på grund av att ni är beväpnad. Hade jag haft ett skjutvapen hade ni fått gömma er bakom mig." Hon trivs inte alls med tanken på att inte vara den starka, den skyddande.
Kommissarien ger henne en misstrogen blick. "Beväpnad eller ej, fröken Gray, men än har inte den dagen kommit då jag sökt skydd bakom någon som är huvudet kortare än jag. Vad är det för mening med ett skydd om man inte får plats bakom det?" Han ler inte. Han log nästan aldrig. "Jag är övertygad om att ni har många nobla tankar, men ni är, som ni själv sagt, en konduktör. Överlåt beskyddandet av allmänheten till polismakten."
Kvinnan sneglar bittert på honom. "Ni skulle få plats bakom någon bra mycket kortare än jag om ni bara var ödmjuk nog att böja på era knän någon gång ibland." Hon vill instinktivt säga något om hur mycket hon hon ansåg om polismakten vid det här laget, men valde att bita sin tunga istället och föra konversationen framåt. "Har ni funnit den som låg bakom mordet i parken än?"

Fallchester är sammanbiten han med. Ödmjuk… Skulle det vara ödmjukt att gömma sig bakom en kvinna som av någon anledning hade svårt för att acceptera att hon inte var överlägsen honom? Han är inte hennes mjäkige bror och en dag skulle hon lära sig att ingen man med självaktning skulle låta sig kuvas på grund av en kvinnas enfaldiga behov.
"Det är en polisangelägenhet som jag inte kan delge civila." Säger han, men kan inte låta bli att tänka att han kunde lika gärna ha sagt nej. En klump av självhat börjar växa i bröstet. Varför gav han inte bara upp? Kunde han inte beskydda sin stad var han inte värd att fortsätta arbeta. Leva. Existera. "Stannar tågen någonsin vid den stängda stationen?" frågar han, men Meirwen bara skakar på huvudet. "Nej. Aldrig. Eller jo, en gång. Det blev något tekniskt fel så tåget var tvungen att stanna i några minuter och vänta. Det hela blev en mycket ful affär då ett par passagerar bestämde sig för att hoppa ut och se sig omkring, bara för att bli inmotade igen av tågvakten. En av dem blev illa slagen vill jag minnas." Hon rös till vid minnet. "Jag ger inte mycket för många av mina medarbetare är jag rädd." Hon visste inte varför hon sa det, öppnade upp sig för honom.
Mannen rynkar lätt på ögonbrynen. Det stämde överens med Tallworths brev, även om det inte gav några egentliga svar på de frågor som hade uppstått. "Jag kan föreställa mig att det uppstod tumult i ett sådant läge." Blicken vandrar åt sidorna, bara som hastigast, innan han ser fram igen. "Hur gick det för mannen som blev slagen?" Han kunde inte minnas någon anmälan, men å andra sidan hade han fullt upp med sitt.
Mörkret omkring dem tycks allt tätare och han känner sig för ett ögonblick iakttagen. Inbillning? Måste vara.
"Ja... tumult... ” upprepar hon, som om det skulle förklara något. ”Jag har bara svårt att förstå varför våld alltid måste vara lösningen bland er män." Hon tystnade irriterat innan hon fortsatte. "Jag tror att mannen klarade sig utan allvarligare skador. Blåmärken, ett brutet ben kanske. Jag hade fullt upp med alla andra för att se efter honom. Tumult, som ni sa." För ett ögonblick tycker hon sig se något i mörkret en bit bort. Något som glimmar till. Hon bortförklarar det hela som inbillning, eller att de kanske redan snart är framme och att ljusglimten kommit från stationen.
"Säger hon som vill gå beväpnad." Svarar han kallt och tänker att våld var långt ifrån en rent manlig företeelse. Så sent som föregående dag hade en stackars man kommit insnubblande på Yarden, blodig och halvt ihjälslagen. Det hade visat sig att det var hans hustru som hade slagit honom med en stekpannan för att han hade tvingats att jobba över på banken där han jobbade och därigenom missat middagen. Nej, våld var långt ifrån förankrat i kön, även om män onekligen var överrepresenterade. ”Jag sa aldrig att jag ville gå beväpnade, jag bara noterade att det var just denna aspekt som gav er övertaget över mig i frågan om vem som skyddar vem."  Svarar Meirwen trotsigt, men Kommissarien bara ignorerar henne och växlar fokus i ämnet. "Det gläder mig att höra att mannen klarade sig." Säger han, men tystnar plötsligt. Även han har sett en glimt framför dem, men hyser mindre hopp om vad som väntar dem. Han tar ett större steg för att på så sätt hamna lite framför henne samtidigt som han drar vapnet, varpå Meirwen först blir lite skrämd, men hon lugnar sig snabbt och låter beslutsamheten ta över. Utan att tveka fortsätter hon gå i rask takt så att hon snarare ligger lite framför honom, allt för att visa att det inte finns något att vara rädd för, och att hon inte behöver en man med vapen för att skydda henne från något så oskyldigt som mörker. "Vi är nog snart framme" säger hon bara till honom.
Fallchester ids inte dra upp de rent fysiska aspekterna, det som gjorde att hon vore en usel beskyddare i jämförelse. Det handlade inte om kön, den dagen han träffade en kvinna som var starkare än honom skulle han gärna låta sig beskyddas. Den dagen var dock tydligen inte idag. Då kvinnan så envist passerar honom igen ger han upp. Hon vandrade på eget bevåg rakt in i lejonets kula och han får helt enkelt rädda det som räddas kan. "Utmärkt. Finns det någon utgång från den här stationen?" frågar han istället
"Ingen som är öppen" svarar hon kort. Kunde han vara kort i sina ordval så var hon inte sämre. Hon fortsatte envist att gå med strida steg. Det glimmade återigen till, denna gång lite närmare. Det kröp längs hennes ryggrad av obehag men hon tvingade sig själv att bortse från den. Fast i sina egna tankar och sin egen beslutsamhet hör hon inte de varnande ljuden då något längre fram rör sig, och helt utan förvarning rusar något emot henne. Den gråbruna tonen känns otrevligt bekant och i hennes virvlande huvud hinner hon bara tänka 'oh nej' innan varelsen står rakt framför henne med blottade tänder.
Kommissarien är på väg att säga något då det olycksbådande ljudet hörs. Mjuka, snabba steg och något som närmar sig deras ljus. Snart är det så nära att det inte går att ta miste på och William agerar snabbare än han någonsin tänkte. Han släpper pistolen för att snabbt hugga tag i Meirwens arm och slita henne bakåt och själv placera sig framför odjuret.
"Sitt!" ryter han, en instinkt han själv inte kunde styra. Plötsligt slår honom en tanke, en tanke så malplacerad att han inte förstår varifrån den kommit. Dante hade alltid velat ha en hund.
"Fröken Gray” fortsätter han. ”Ta lyktan och spring. Spring för allt ni är värd." Han tar inte blicken från odjuret.
Det tar Meirwen några sekunder att processera vad som just hänt. Odjuret framför henne, det plötsliga rycket bakåt, ordern.... Hon fattar lyktan snabbt, tar några steg bakåt och tvekar där. Hon vill för allt i världen inte vara kvar i närheten av besten, men hon vill inte lämna kommissarien själv mitt i denna livsfara. Speciellt inte med den enda lyktan. "J-jag..." stammar hon viskandes. "Jag kan inte."
"Fröken Gray, spring. Det är en order och lyder ni inte begår nog brott mot tjänsteman!" Det finns något närmast vädjan i rösten. "Jag kommer att vara precis bakom er." Han kastar en snabb blick mot henne. Ett ögonblick, tillräckligt för att hinna ge henne ett kort leende som skulle föreställa uppmuntrande. Då han ser mot odjuret igen tar han ett steg närmare, försöker göra sig så stor och hotfull han bara kan.
Meirwen tvekar igen men övervinns av hans tonfall då hon tänker på hur hon själv känt om det varit Valentine som vägrat springa sin väg då hon bett honom. Hon ställer dock först ner lyktan för att ge kommissarien vad liten hjälp hon förmår, och springer sedan så fort hon kan längs spåren, med en hand strykandes längs väggen för att springa rakt framåt i mörkret och inte snubbla över spår eller ränna rakt in i en vägg.

Lyktan  är kvar men han är inte säker på att det är till det bättre. Kanske hade det varit bäst om han inte hade behövt se eländet. I ögonvrån kan han se pistolen, men om han böjde sig ner skulle besten med lätthet kunna kasta sig över honom. "Dante skulle nog ha tyck om det där," säger han bittert till odjuret. "Han tycker om de värsta och han skulle ha fått det att gå i koppel på mindre än en dag." Dante… Han tar långsamt ett steg tillbaka men trampar snett. Med en dov duns faller han ner på rumpan precis intill lyktan. "Försvinn!"

Meirwen stannar en bra bit bort i mörkret och står med andan i halsen helt ensam och bara lyssnar.. Hjärtat bultar så det känns som bröstet ska sprängas på henne, och över ljudet av sina egna hjärtslag försöker hon höra vad som försigår där borta. Hon ber en tyst bön för kommissariens säkerhet och lutar sig utmattad och skräckslagen mot tunnelväggen och bara väntar..

Som om Fallchester ropat ett kommando kastar sig odjuret fram för att attackera. Instinktivt höjer han en arm för att skydda ansiktet och möts av vassa, lång tänder som obehindrat sjunker in i muskelvävnaden. Smärtan kommer med sådan kraft att han inte ens kommer sig för att skrika. Odjuret biter, släpper taget och biter tillbaka igen,  till synes obehindrad av de sparkar och slag som kommissarien gång på gång får in.
Högerarmen famlar efter pistolen och plötsligt känner han en skarp hetta. För ett ögonblick drar han tillbaka handen innan han inser vad det är. Lyktan. Det går så fort. Odjuret biter ner käkarna ytterligare, ben krasar och knäcks under deras tyngd, samtidigt som han lyckas lyfta lyktan och med all kraft slå den mot odjuret.
Meriwen hör ett plågat skrik, mer likt ett djur än en människa och ögonblicket efter flammar en plötslig eld upp längre in i tunneln. Odjuret ylar ikapp med det första skriket, båda två av smärta, sedan blir det mörkt. Det enda som hörs är snabba steg på mjuka tassar, bort ifrån både henne och kommissarien. Sedan lägger sig en spöklik tystnad och ett ogenomträngligt mörker över världen, som väger in på henne så att det känns som att allt helt plötsligt slutat att existera. Allt som fanns var hennes hjärtslag, och det fasansfulla skriket som fortfarande ekar i hennes huvud. Hon lyssnar noga men hör ingenting, så hon går några steg närmare platsen hon nyss sprungit ifrån. Det är fortfarande tyst så hon ökar takten och skyndar sig tillbaks, stannandes då och då för att lyssna. Plötsligt hör hon andra ljud i närheten av sina, och hon antar att hon kommit fram, men i mörkret är det omöjligt att se vad som orsakar ljuden. "Kommissarie Fallchester?" viskar hon så tyst hon kan

Smärtan gör honom yr. Kallsvett har brutit fram på pannan och han kan bara nätt och jämnt hålla sig vid medvetande. Eller var han det? I mörkret kunde han lika gärna ha sovit, med smärtan som enda vittne. Steg hörs och han kan ana sig till vem det är. "Hjälp…" viskar han hest. Halsen brinner av smärta, brinner som odjuret just gjort innan den i en panisk rörelse kastat sig på marken och kväst elden för att sedan springa iväg med svedd päls, på sina ställen ingen alls. "Hämta… Hjälp… Thompson…"

Meirwen följer ljudet och försöker leta sig fram till kommissarien. Hennes fot stöter emot något på marken och hon då hon inser vad det måste varit sätter hon sig ner bredvid honom. Hon trevar sig fram med sina händer för att hitta någon kontakt. Hennes röst är fylld av fruktan, oro och skam. "Är ni.. är ni skadad?"
Mannen kvider till då hon stöter emot honom och blundar. Ljusblixtar dansar framför ögonen på honom då smärtan tränger igenom chocken. "Den… Jag tror… Thompson… Frök… en Gray…" Det är svårt att tänka klart och han driver allt närmare medvetslösheten. "Hämta… Thompson…"

Plötsligt märker Meirwen ett ljus i ögonvrån, och då hon tittar upp ser hon en bit bort hur tycks något lysa. Något som kommer närmare. Hon tvekar först, medveten om vad som senast hänt då ett ljus uppenbarat sig i tunneln. Men den här gången känns det annorlunda. Tryggt. Hon reser sig upp och springer mot ljuset. När hon kommer närmare känner hon genast igen varelsen. Kvinnan med den mjölkvita hyn och det kopparröda håret i sin fladdrande vita klänning gick inte att ta miste på. Hennes ögon var sorgsna som alltid, men den här gången höll hon inte en tistel i handen, utan att ljus. I den andra handen håller hon något Meirwen inte helt kan urskilja. Damen lyfter upp föremålet och lämnar över det till Meirwen och börjar fortsätta gå mot kommissarien. Meirwen ser ner på föremålet hon håller i sin hand och förstår ingenting. En såg? Hon skakar på huvudet och intalar sig själv att detta måste vara en dröm, men hon följer ändå med damen tillbaks till kommissarien. Synen som möter henne där då ljuset faller på mannen är så ohyggligt att hon vänder sig om och kastar upp allt hon haft i magen.

Mörkret känns tjockt omkring Fallchester, tungt, likt vatten. Klibbigt som blod… Så mycket blod. Han minns med ens Mary, hur hon legat i hans famn och dött i hans armar. Hur hon viskande bett honom att ta hand om Dante och vara den far sonen förtjänade. Han hade inte varit det. Han skulle aldrig bli det. Då plötsligt ett ljus syns i utkanten av hans synfält, ett ljus som växer sig allt starkare, visste han att han var död. Han hade äntligen kommit till pärleporten. Äntligen… Han ser upp och ser fröken Gray tillsammans med en varelse av ljus. "Mary?" viskar han tyst och långsamt sprider sig ett leende över hans läppar. Till ackompanjemang av Meirwens plörsliga uppkastningar sträcker han en kraftigt darrande högerhand mot kvinnan av ljus. "Mary… Förlåt… Jag var en dålig far." Ögonen är blanka av tårar men rösten är stadig. "Mary… Jag vill inte… att det skulle sluta… så snart…"

Meirwen försöker återhämta sig från sin upkastningar och reser sig långsamt upp rakt igen. Hon ser förfärad på kommissarien i förtvivlan och vänder sig mot damen för tröst. Hennes dam. Hon står där helt still med ljuset i handen och en djup, sorgsen blick. Hon höjer ena handen långsamt och pekar på sågen i Meirwens hand, och vrider sig sedan stilla för att peka på kommissariens arm. Meirwen slår handen för munnen förfärat och skakar på huvudet. "Nej.. Jag kan inte... Det...." Hon är nära på att spy igen, men hon hör kommissariens röst och ser hans tårar så hon kämpar emot sina kräkreflexer och sjunker på knä bredvid honom. "Det finns ingen Mary här" säger hon sorgset, rädd att göra honom illa. "Men jag är säker på att ni varit en god far." Hon tvekar lite... "Herr kommissarie... Er arm" Hon vågar nästan inte säga orden, utan sneglar bara på den pekande damen och sedan på sågen i sin hand.

Fallchester hör henne, han hör fröken Grays röst, men han ser bara sin Mary i den bleka kvinnans ansikte. Kanske var de inte lika alls, kanske var de exakta kopior. I hans omtöcknade världen är det bara hon. "Finns ingen…" upprepar han, nästan drömskt. Han kan inte bli arg, även om han vill det. Han vill säga att hon visst är där. Att Mary står hos honom, redo att hämta honom. "Nej… jag var… en fruktansvärd… Dante får det bättre nu… Mary… James kommer att… att ta hand… om honom. Och herr Tallworth… ger honom böcker. Mary…" Ett litet skratt. Det utmynnar i en snyftning och han verkar lyckligt ovetande om vad stackars Meirwen är tvungen att göra med hans söndertrasade arm. "Ni skickade en… hund… älskade Mary… Dante älskar… hundar…."

Förtvivlat ser Meirwen på den trasiga mannens yrande och desperationen griper tag i henne. Hon ser upp på damen igen för att finna tröst och stöd, men finner bara de sorgsna ögonen. Hon vänder blicken mot kommissarien igen och vet inte vad hoon ska göra. I sin desperation börjar hon att stryka honom över håret, som om han vore ett litet barn. "Sssch. Det kommer att bli bra. Vi ska se till att få er bra, så ni kan få komma hem till er.. Dante? Ni ska få en ny chans att vara en fantastisk far, vi måste bara ta oss ur det här.” Hon biter sig själv i läppen och samlar luft för att säga vad som måste sägas. "Er arm" börjar hon, "Jag tror... Jag tror att jag måste kapa av den helt..." Hon sneglar ner på sin såg och tänker vilt. Hon minns plötsligt pennan hon alltid bär med sig i sin kjolsficka, fiskar upp den och placerar den varsamt i kommissariens mun, mellan hans tänder. "Jag är så, så ledsen." viskar hon genom gråten hon inte insett fanns där. Hon blundar i några sekunder och höjer sedan sågen mot hans arm...

Hon hade varit så vacker, hans Mary. Döden hade tyvärr gjort henne blek, men det var väl bara att vänta. Hennes sken var inte varmt, men snart skulle de kunna återförenas i paradiset. Varför tog det sådan tid för henne att ta honom? Varför kunde hon inte bara svepa med honom till evigheten? "Vad?" Motvilligt och förvirrat vänder han blicken mot Meirwen. Hennes hand över hans hår, vått av kallsvett, får honom att andas snabbare. Var det hennes fel att Mary inte tog honom? "Nej, jag…" börjar han innan han får en penna mellan tänderna. Oförstående, blicken färgad av rädsla nu, ser han mot fröken Gray. I ett ögonblick av klarhet ser han sågen och rädsla blandas med panik Han skakar desperat på huvudet men säger inget. Det enda som slipper ur honom då sågen tar sig in i köttet är ett kvävt, sammanpressat skrik samtidigt som tänderna sjunker ner i pennan.

Meirwen får kämpa allt hon kan för att inte kräkas igen då hon sågar sig igenom de rester av armen som fortfarande håller kvar den vid kroppen. Bara ett drag till, upprepar hon för sig själv om och om igen medan hon sågar så snabbt hon kan. Det krasande ljudet av sågblad som skär genom ben tycks eka i den tomma tunneln. När hon kommit igenom sjunker hon ihop, känner hur allt vänder sig i magen men tvingar ner allt innan det riktigt kommit upp. Hon ser förtvivlat på kommissarien genom sina tårdränkta ögon. "Förlåt mig." viskar hon, innan hon börjar riva loss stycken av sin underkjol, den hon tror vara renast. Hon tar ett stycke och knyter det hårt runt stumpen på hans arm för att stoppa blödandet, och förbannar sig själv föratt hon inte tänkt på att göra det långt tidigare. Hon undrar med rädsla hur mycket blod han har förlorat på grund av henne. Sammanbitet tar hon fler stycken och lindar runt det som är kvar av hans arm. "Förlåt mig...förlåt mig..." upprepar hon om och om igen viskandes, och vänder huvudet för att desperat söka någon hjälp från damen, men hennes vän är borta, och endast ljuset står kvar.
Rädd för att tiden, precis som blodet, ska rinna ifrån dem ställer Meirwen sig upp, tar ljuset och kastar en sista ursäktande bild mot kommissarien innan hon så fort hon kan springer tillbaks till tågstationen för att hämta hjälp. Hon avskyr att behöva lämna mannen ensam i mörkret, men ju fortare hjälp dyker upp, desto större var mannens chans att överleva, och utan ljuset med sig skulle hon inte kunna springa lika fort. Hon hoppades innerligt att det inte redan skulle vara för sent...

Meirwen tvekade lite medan hon lyfte på ytterligare en stor sten hon just hittat, och la den bland de andra fem. De var i lite varierande storlek, men den minsta var åtminstone knytnävsstor så hon trodde att det skulle räcka. Hon hade fortfarande lite dåligt samveteöver vad hon nu höll på med, men hon var beslutsam. Nu väntade hon bara med andan i halsen på att hennes bror skulle komma. Hon hade bett Jeremiah ge henne en stunds försprång innan han gav brodern hennes hälsning om att möta henne där borta. Det var en väldigt fin plats, som hon hittat under en av sina promenader tidigare i veckan. Om man följde den lilla ån från kyrkan en bit bort från bebyggelsen kom man till en plats hon antog att barnen i byn brukade bada i, för från ett träd över vattnet hängde ett klättersnöre ner som bjöd in till diverse lekar. Hon lyfter en sten i taget och lägger den i ytterklänningens fickor.

Lätt förvirrad följer Valentine Jeremiahs anvisningar in i skogen. Det känns märkligt att efter all bevakning plötsligt få vara ensam, om så bara för en liten stund i jakt på sin syster. Han undrar vad det är hon håller på med eftersom hon inte tog med honom ut hit själv utan uppenbarligen bad Jeremiah att skicka ut honom hit att hitta henne itsället.
Efter en stund ser han henne mellan träden och han skyndar på stegen en aning, tacksam över att han mår en aning bättre och faktiskt orkar gå lite fortare.

När Meirwen hör hur det rör sig en bit bort ser hon upp och upptäcker sin bror på lite avstånd. Hon ser allvarligt på honom, med ett sorgset leende, och när han befinner sig ett par meter ifrån henne säger hon "Stanna där är ni snäll Val. Inte för nära." Hon lyfter upp den sista av stenarna och låter den glida ner i en av klänningens stora fickor, tacksam över att tyget är så slitstarkt och fickorna tillräckligt stora och många. Valentine  stannar förvånat när han blir tillsagd och ser oförstående på stenen hon stoppar i fickan, på de andra fickorna som uppenbarligen också är fulla av stenar, och på klänningen som hänger tungt. Ett stråk av oro får honom att rysa till och han ser vaksamt på henne. "Meirwen... Vad håller ni på med?” frågar han och det sorgsna leendet försvinner från systerns läppar och kvar finns bara allvarheten. "Stanna där. Vad som än händer" säger hon igen, förtydligande. Sedan backar hon två steg till kanten som löper ovanför ån, sätter sig ner där, drar djupt efter andan och glider ner i vattnet med slutna ögon. Det vinterkalla kylan chockar henne lite, men får henne inte att ändra sig för det. Hon ser upp mot Valentine igen och trevar ytterligare några steg bakåt, längre ut i ån. Vattnet når henne först bara till vaderna, men efter ett par kliv har det kommit upp till hennes midja och hon känner genast hur mycket tyngre hennes kläder blivit av vätan. Hon känner noga efter för varje steg hon tar så hon inte plötsligt ska hamna på djupare vatten utan förvarning. "Val... " börjar hon, och letar efter orden. Brodern hade stått kvar i några ögonblick men när hon långsamt backat allt längre ut i vattnet skyndar han fram till kanten på ån. Förfärat sträcker han sig efter henne medan skräcken kommer krypande. "Mei! Mei, vad håller ni på med? K- kom tillbaka upp på land. Mei, snälla."
"Stanna" säger hon skarp åt honom med bestämd blick. "Om ni tar ett steg till emot mig svarar jag inte för vad jag gör, så försök inte. Bara stanna där" Ett till steg bakåt, och hon ryser till när vattenytan höjs ovanför hennes midja nu. Så fruktansvärt kallt, tänker hon men kastar genast bort tanken. Det var inte det viktiga. Hon försöker att verka oberörd av kylan som nu har ett skarpt grepp om henne och tycks suga all värme ur hennes kropp. Hon trevar bakåt med ena foten för att känna efter var hon bör sätta nästa kliv, men känner ingen botten där. Bra. Nöjd, men aningen skräckslagen på samma gång spänner hon ögonen i sin bror. "Vill ni åka hem till London?" frågar hon rakt. Inte hårt men inte heller varmt. Bara kallt beräknande.

Rädd för vad hon ska göra om han försöker nå henne stannar Valentine kvar på stranden, ser bara på henne med stora ögon när hon backar längre ut. Tårarna väller fram och han gör ingen ansatts att torka bort dem när de rullar nerför hans kinder, han känner dem knappt. Ser bara sin syster ute i det kalla vattnet. Det tar några ögonblick innan han förstår frågan men även då kan han inte svara.
Skräckslagen stirrar han bara på henne utan att veta vilket svar som är det rätta. Vilket svar som kommer att få henne att ta ett steg bakåt och vilket som får henne att ta ett steg framåt. "M- Mei... snälla?"
"Svara mig Valentine. Är det verkligen er önskan att återvända till London?" hennes fortfarande skarpa ord känns så hårda mitt i den hjärtskärande oron och sorgen över sin älskade bror, men hon tvingar sig själv att vara kall. Lika kall som vattnet.
"S- snälla, Mei, jag... jag vet inte vad jag... ” vädjar han. ”Gör inte såhär. Jag ber er. Bara... bara kom upp ur vattnet. Snälla." Han hör skräcken och desperationen i sin egen röst, vet inte vad han ska göra, vad han ska säga.
"För guds skull Valentine, bara svara på min fråga! Vill ni eller vill ni inte återvända till London? Om ni inte svarar svär jag att jag går längre ut" en lögn, givetvis. Men hon hoppades att den skulle ha effekt. Det fanns saker hon måste säga sin bror.
Valentine drar häftigt efter andan vid hennes ord. "Nej! S- snälla... Jag..." Han kniper ihop ögonen, vågar inte se vad hon gör när han svarar. Tänk om han svarar fel? "Jag vill tillbaka till London. Jag stannar så länge Ms North är här men... men efter det..." Han väntar på ett ljud som kan tala om vad hon gör medan han ber till vad för högre makt det än kan finnas att hans svar var rätt svar.
Meirwen slappnar av lite och sluter ögonen en sekund. Gott, så det gick alltså att tala med honom åtminstone, det var en bra början. Hon ser återigen upp på honom. Kallt. Allvarligt. "Se på mig Valentine. Se på mig ordentligt här och nu. Jag vill att du ser på mig tills den här bilden bränt sig fast på din näthinna för resten av ert liv."

Valentine är övertygad om att den redan har det men han vrider ändå på huvudet, ser darrande på henne med tårar som fortsätter att rinna. "Snälla, Mei..." viskar han.
"Bara se på mig" säger hon igen. "Och släpp mig inte med blicken för en sekund." Klänningen började kännas tung och benen var redigt avdomnade av all kyla. Hon undrade i sitt stilla sinne hur länge hon fatiskt kunde stå där. "Om ni vill åka tillbaks till London så ska jag inte hindra er, för jag vill att ni ska vara lycklig.” säger hon ”Men om ni någonsin så mycket som tänker tanken på att bruka opium igen, om ens så lite, så minns den här bilden."
Brodern nickar häftigt till svar. "Jag har redan svurit på att aldrig göra det igen. Snälla, Mei, gör inte såhär. Jag har redan svurit men jag gör det igen. Jag gör det hur många gånger ni vill. Bara kom upp ur vattnet!" Desperat tar han ett kliv ner i ån och sträcker sig efter henne igen, men Meirwen håller ut en hand mot hans håll, varnande, och lyfter på ena foten som för att backa, lätt vinglandes av tyngden då hon försöker balansera sig själv på bara ett ben. "Jag sa åt er att stanna Valentine. Det finns mer jag måste säga. Jag vet att ni har lovat, men jag litar inte på er längre. Och det gäller inte bara opiumet. Om ni dricker er berusad eller brukar något annat liknande... Om ni skadar er själv eller slutar äta... Om ni gör Något alls som på något sätt inte är bra för er, minns då det här. Jag vill att du ser på mig noga och vet hur lätt det skulle vara för mig att bara ta ett steg bakåt och sluta mitt liv." Kylan har blivit så kraftig att hennes läppar nu börjat anta en blånande ton, och hon skakar, men står envist kvar och försöker hålla rösten rak.
Valentine ger ifrån sig ett förfärat ljud men står kvar, dock med handen fortfarande utsträckt. Vattnet känns isande kallt mot hans ben. "Jag lovar! Snälla ni, jag lovar och svär. Jag ska inte göra någonting som jag vet kommer att skada mig eller vara dåligt för mig. Jag lovar. Snälla, kom upp ur vattnet" ber han och systern andas ansträngt och bara ser på honom en stund i gravallvarlig tystnad medan hon ställer ner foten igen och försöker hitta ett fäste som håller trots att hon inte känner benen alls längre. "Bra” säger hon. ”Och det här är mitt löfte till dig Valentine: om du någonsin bryter mot ditt eget löftet kommer jag inte vara sen att ta mitt liv. Det kanske inte finns vatten och tunga stenar i närheten, men jag svär att jag finner på andra sätt. Det finns alltid rep. Eller eld. Jag kommer inte tveka en sekund, förstår du det?"
Brodern öppnar munnen för att svara men hans röst tycks ha försvunnit och bara ett skrämt gnyende hörs. Han nickar igen ännu häftigare för att poängtera att han förstått, och tar ett steg ut efter henne, varpå systern ler svagt och urskuldrande. "B-bra" huttrar, hon, nu när hon slappnat av och kroppen plötsligt börjar skaka. "För j-jag.. vet i ärlighetens namn inte h-hur länge till jag kan stå h-här. Oh V-val, det är så k-k-kallt. Jag k-kan inte röra mina b-ben längre." Hon biter sig i läppen och en tår rinner nerför hennes kind. "B-bara... se p-på mig igen" Hon var rädd att han inte fullt skulle förstått hennes allvar, och hon tänkte inte bege sig hemåt förrän han gjort så.

Skräcken hade gjort så att Valentine darrat redan från början men det kalla vattnet hjälper inte direkt till och han vet att systern har varit längre i det än han har. Han ser på henne som hon ber honom om och går långsamt närmare, vaksam för att se vad mer hon kan tänkas göra. Vattnet tycks frysa hela honom till is men han fortsätter ändå längre ut för att kunna hjälpa henne i land igen. Meirwen lyfter armarna och tar tag i sin bror när han kommer närmare, försiktigt för att inte välta omkull honom. När han är ytterligare lite närmare lägger hon sina armar om honom, med tårar nu strömmandes. "J-jag älskar er så m-mycket" viskar hon med huvudet tätt mot hans. Hon försöker ta ett steg närmare, men benen vill inte alls lyda och hennes kläder är på tok för tunga av vattnet, och tyngs ner än mer av överklänningen med alla stenar. "D-en... är för t-t-tung" huttrar hon, för en stund skrämd.
Då äntligen finner Valentine sin röst igen. "S- snälla, gör al- aldrig såhär igen. A- aldrig!" Han lägger armarna om henne, redo att leda henne tillbaka in mot land men han hör hennes ord om att det är för tungt och inser att det är för svårt att flytta på henne på det här sättet. Hans kropp skriker över hur kallt det är medan hans sinne skriker över hur djupt ut i vattnet han befinner sig, men han står ändå kvar. Ena armen håller han hårt om henne medan den andra handen letar sig ner i vattnet till hennes fickor och börjar plocka ur stenarna. Hans fingrar är stela av köld och han fumlar med tyngderna medan han försöker skynda sig så mycket han kan.  Systern håller krampaktigt tag om honom och känner hur hon långsamt blir åtminstone lite lättare, om än bara kallare. "J-jag var t-tvungen." huttrar hon, ursäktande. När den sista stenen lyfts försöker hon lyfta på ena benet, men då hon inte känner något vinglar hon till när hon sedan försöker sätta ner det, och hennes grepp om Val hårdnar lite. "F-förlåt" viskar hon medan hon letar efter balans och ger sig på röra nästa ben. Sakta, men säkert.
När valentine förfärat känner hur hon snubblar till kämpar han för att hålla dem båda upprätta. Visserligen mår han lite bättre idag men inte tillräckligt för att kunna hålla i henne om hon faller. Han vill svara på det hon säger men vågar inte. Iställer koncentrerar han sig på att hålla dem båda upprätta. Prata kan de göra när de är på land igen Meirwen återfinner balansen och trycker sig närmare sin bror. Bara ett steg till. Och ett till. Hon vinglar, men hon tvingar sig själv att ta sig uppåt, med sin bror som extra stöd. Det är inte långt till kanten, men stegen hon tar är så små att det ändå tar en stund. Ju grundare de kommer dessto tyngre blir hennes kläder och när hon tillsist når kanten släpper hon taget om Valentine och faller emot den. Medan hon fämtar ansträngt där och försöker samla kraft kravlar sig brodern flämtande upp på fast mark och faller utmattad ihop. Liggandes på rygg ser han upp mot himlen i några sekunder innan han sluter ögonen, bara ligger där.

Efter en stunds kämpande efter andan drar sig även Meirwen upp för kanten och faller ihop på marken, hopkurad för att desperat försöka behålla en värme hon inte ens hade. Hela hennes kropp skriker av smärta, men om det här betydde att hon fick ha kvar sin bror vid livet var det värt det, det visste hon.

Men Valentine säger ingenting, ser inte ens på henne. Han känner sig sårad över hennes ord om att hon inte kan lita på honom. Hur många gånger ska han behöva lova och svära innan hon tror på det han säger, innan hon slutar att hota honom på det här fruktansvärda sättet?
Svagt och orkelöst sträcker Meirwen ut en hand mot sin bror och lägger den mot hans bröstkorg. "Åk." viskar hon. "Åk till L-london. J-jag.. l-lovar att lit-ta på er."
Men Valentine ser fortfarande inte åt henne, säger ingenting, rullar bara över på sidan bort från henne och bort från hennes hand.
"V-Valentine..." mumlar hon och kämpar för att ta sig närmare honom och lägger sig tätt intill hans ryggtavla. "Val... t-tala med mig" ber hon men brodern ligger bara stilla och säger fortfarande ingenting. Vill inte, orkar inte, snyftar bara svagt medan tårarna fortsätter att rinna.
Det gjorde så ont i henne att se honom så här. Hon hatade att behöva göra honom illa, men hon visste att det skulle vara värt det, om det fungerar. "Snälla V-val... v-vi måste g-gå in." försöker hon, bedjandes, men allt hon får till svar är bara ett viskande "L- låt mig v- vara". 
Han vill inte gå. Han vill inte gå tillbaka till huset med alla konflikter där och han ville inte stanna här heller. Inte när hon igen och igen behandlade honom på det här viset. Hans syster. Hans andra halva. Den enda han varit säker på att han kunde lita på.
Meirwen trycker sig hårdare emot honom, så hårt hon orkar trots att hennes kropp känns så otroligt svag just nu. "Snälla V-val. Vi b-blir sjuka. Ni l-lovade. Inte s-skada er själv." Hon ville för allt i världen inte kasta sig i kylan igen, men smärtan som han orsakade henne just då skar djupare än kylan, så om han vägrade visste hon vad hon skulle göra.
Brodern rör sig fortfarande inte, ligger bara stilla och känner kylan omsluta honom göra hela hans kropp långsam och få allting att värka. "Ja, j- jag lovade och än- ändå g- gör ni såh- här. N- ni lovade också. Lovade a- att ald- aldrig göra såhär i- igen." Tårarna fryser i hans ansikte och det gör ont, men han låter dem rinna ändå, vet att det bara kommer dyka upp fler.
"F-för att...." Hon drar efter andan och försöker styra rösten. "F-ör att ert löfte är s-så mycket lättare att b-bryta. För att ni inte s-ska falla för f-frestelsen. F-ör att... F-ör att jag är livr-rädd för att förlor-ra er. Jag v-var tvungen att v-veta. Om jag skulle v-våga släppa iväg e-er."
"Men jag l- lovade! Jag sv- svor på ert l- liv. Och hu- hur kan ni förv- vänta e- er att jag ska hå- hålla mitt löfte o- om inte ni håller e- ert eg- eget?" Rösten darrar av både köld och snyftningar men en gnutta ilska har smugit sig in i den också. Han förstår inte logiken i att han absolut måste hålla sina löften när hon så lätt kan bryta sina.
"Och jag höll mitt!" Hon vet inte var kraften kom ifrån, antagligen var det ilskan som smittade av sig. "Valentine, jag höll mitt! Men jag måste v-veta helt säkert att ni förstår att jag inte tvekar att bryta det om ni bryter ert!"
Ilsket sätter han sig upp och ser på henne med tårar i ögonen. "Det gjorde ni inte alls! N- ni lovade att aldrig göra något sådant igen men ni gjorde det ändå! Ni trodde v- väl inte att det bara var att st- strypa er själv som ni lovade att inte göra? Det var att inte försöka ta ert liv alls! Inte försöka och inte hota med att göra det!"
"Jag lovade att inte göra det om ni höll ert löfte! Och nu litar jag på att ni kommer göra det!" Hon kryper ihop mer, i en krampaktig fosterställning och vet inte hur hon ska överleva huggen i magen från broderns reaktion kombinerat med den fysiska smärtan. Hon sänker rösten lite. "Mitt löfte var, och är, att fortsätta leva så länge ni inte b-bryter ert... Men jag behövde veta säkert. Om ni åker iväg själv, Val... Jag var tvungen att vara säker... Ni får hata mig hur mycket ni vill, men er ilska nu är bara bra, kanske kan den en dag hindra er från att göra något dumt." Hon huttrar till igen och orkar inte hålla rösten helt stadig. "B-bara minns..."
"Men jag hade lovat! Jag hade lovat och ändå trodde ni inte på mig! Varför kan ni inte tro på mig? Vad måste jag göra för att bevisa att jag talar sanning? Och ni skulle bryta ert löfte om jag bröt mitt men det gjorde jag inte. Så varför bröt ni ert?" Frustrerat höjer han handen och slår till henne på armen. "Varför gjorde ni så? V- varför..?"
Han slår henne igen innan han sjunker ihop och snyftande begraver ansiktet mot hennes midja. "Varför? F- förstår ni inte hu- hur rädd jag blev?"
Meirwen sluter ögonen och drar efter andan, långt inne nöjd och tacksam trots all smärta. Hon lyfter ansträngt en hand och lgger den mot Valentine hår. "Det är bra nu... Bara b-bra..." hon kan inte hjäpa att huttra till ,men om hon inte kunde få kroppen att sluta skaka tänkte hon åtminstone hålla rösten så rak hon förmådde. "Ni behöver bli rädd. N-ni behöver veta hur allvarligt det är. För en d-dag kanske ni frestas, o-och alla löften känns tomma. Ni beh-hövde få se. Bli rädd"
"M- men... ni hade ju redan gj- gjort sådär en gång. V- varför var ni tv- tvungen att göra d- det igen?" Han känner hennes hand i håret men det gör lite för att lugna honom, han är alldeles för uppskrämd av vad som kunde ha hänt.
"...bränna fast bilden... Jag vill att när ni tänker p-på något sådant så ska ni se mig f-framför er” viskar hon, men orkar inte argumentera mer. Det viktiga var att hon hade lyckats, att han hade blivit skrämd. Att hon kunde lita på honom. Om han så aldrig skulle förstå så spelade det ingen roll, inte i ljuset av vikten av det hela. "N-ni blir sjuk om ni ligger kvar här. Ert l-löfte" Hon kämpar sig upp till sittande, drar sig undan från honom och ser allvarligt på honom medan hon försöker resa sig upp. Hennes ben skriker och skär som tusen och åter tusen knivar, men hon tar sig likväl til stående och tar ett steg mot kanten med menande blick.
Nr Valentine ser vad hon tänker göra reser han sig upp på darrande ben medan ilskan flammar upp och han känner sig mer sårad än tidigare. "Hur... hur kan ni?" utbrister han och utan att bry sig om sina våta kläder ger han henne en sista blick innan han vänder om och går iväg in bland träden, bort från henne.
Broderns ilska gör så ont i henne, men Meirwen är glad att han åtminstone lytt henne. Ett gott tecken, säger hon sig själv, samtidigt som benen viker sig under henne av all smärta och brist på ork att längre kämpa. Hon sjunker ihop av alla knivhugg och ropar efter honom "För att jag älskar er!" Sedan biter hon hårt ihop och drar ihop sig med hela kroppen krampande av både fysiska och mentala plågor. När hon tror att han är tillräckligt långt bort orkar hon inte hålla emot längre och hon skriker högt av smärta.

Valentine hade gått därifrån, lämnat henne ensam. Orkade inte vara i närheten längre. Han förstår inte hur hon kan fortsätta göra så här mot honom. Inte när han redan har lovat flera gånger. Svurit på vad hon än vill att han ska svära på. Han rycker dock till när han hör henne skrika och vänder sig förfärat om? "M- Mei?" Han skyndar tillbaka genom skogen. Ilskan har ersatts av oro över vad som kan ha hänt.

När systern hör hans steg igen svär hon för sig själv och tvingar upp blicken för att se mot honom där han kommer. "Gå hem Val" väser hon fram med den kraft hon kan frammana. "Jag k-klarar... unh... " det hugger till så i henne att hon svär till igen. "Jag klarar mig! Ta er hem och b-bli varm! Ert l-löfte!"
Ilskan dyker upp helt kort igen hos brodern men han trycker ner den, går bort till henne och faller på knä. Försikigt lyfter han upp henne så att hon lutar mot honom och han håller om henne hårt. "Jag håller mitt löfte." viskar han och stryker hennes hår. "Jag håller mitt löfte för om ni ligger kvar här och dör så dör jag också. Så genom att inte lämna er här håller jag mitt löfte."
Meirwen försöker att le mot honom, men det blir bara svagt genom de förvridna uttrycken smärtan orsakar hennes ansikte. Herregud, varför skulle det göra så förbannat ont? "B-bra" viskar hon och försöker så gott hon kan att inte skrika över smärtan som kommer då hon ska hålla sig på benen. Det tycktes som att ju längre hon var uppe ur vattnet och fick tillbaks värme i sig, desto ondare gjorde det. Valentine  drar upp henne på fötter och håller om henne hårt, men det är svårt att gå med Meirwens omedgörliga kropp som mer eller mindre släpar bredvid honom. Han stannar och ser osäkert på systern, ser hur ont hon har och försöker lista ut ett bättre sätt att få hem henne på. Beslutsamt lyfter han upp henne i famnen och biter sig hårt i läppen när hela hans kropp protesterar, men Meirwen börjar genast vrida på sig. "Val.. s-släpp ner mig. N-ni orkar inte. G-gå hem. Värm er. H-hämta Emyr... Eller J-Jere-emiah?" Hon var tacksam, och stolt över sin bror. Och lättad över hans kämparglädje. Men hon var också djupt oroad och skamsen över hur dåligt han själv måste må.
Desperat håller han hårdare tag om henne för att inte tappa taget när hon rör sig. "N- nej! Jag... ah... jag kan i- inte lä- lämna kvar er h- här. D- det är inte s- så långt." Han uppbådar all styrka han har och börjar gå tillbaka mot huset. Det är inte så långt. Han kan klara det här. Han ska klara det här.

Meirwen orkar inte bråka med honom mer, orkar inte försöka övertyga honom. Men hon sräcker svagt upp en hand och lägger den mot hans kind. "Kläderna" viskar hon svagt. "Om ni ska orka bära mig..." med lagrena av klänningar och kjolar, de översta av ull, fortfarande genomsura kände hon hur tung hon var. Hon börjar tafatt och klumsigt försöka lossa på knapparna i det yttersta lagret ylle och Valentine nickar stelt till svar men stannar inte för att vänta på att hon ska få av sig kläderna. Han är rädd att om han stannar kommer han inte kunna börja gå igen.
Efter mycket om och men får hon upp den sista knappen och ger sig på lagret under. Nära båda är uppknäppta och bara underklänningen finns kvar under tar hon ett tag om hans hals för att hålla sig kvar och försöker kämpa sig ur resten med vad ork hon kan finna, en arm i taget. Sedan benen.. Hon lyckas till slut och kläderna glider tungt ner mellan broderns armar och hennes tag om honom lossar lite. Nattluften är ohyggligt kall där den blåser mot hennes redan iskalla hud, men hon känner sig åtminstone lättare, något som brodern också tacksamt känner av även om han fortfarande inte är säker på att han kommer orka hela vägen. Allting gör fruktansvärt ont och han har aldrig kännt sig så trött i sitt liv, men han fortsätter ändå. Tvingar sina fötter framåt, ett steg i taget.