21 december 1863
Natt. Natten har alltid känts speciell i London. Mörkret skärmar inte av, likt det gör i en liten bygd ute på landet. Nej, mörkret öppnar för en helt ny värld. En värld lika rik på dimensioner som dagen självt. Joanne kastar huvudet bakåt och låter blicken färdas uppför de fuktiga husväggarna. Londons mörker är inget egentligt mörker, nej här finns ljus överallt. Själva husväggarna avger ett svagt sken i och med fukten som reflekterar vad ljus det finns. Hon sträcker ut handen mot den närmsta väggen och låter fingertopparna möta den grova tegelstensytan.
"Hemma...?"
Rösten gör sig löjligt obemärkt. Hon ler lite snabbt, road av tanken som precis slagit henne: att det trots det stora antalet människor som bor i London, finns så otroligt mycket som ingen ser och kanske framför allt, så mycket ensamhet.
Joanne slår ned blicken och börjar gå längsmed kullerstensgatan igen. Det förvånade henne, det lugn hon de senaste dagarna besuttit. Kanske var det här rätt beslut trots allt? Inte för att det hade varit lätt, nej.
Joanne biter sig i läppen medan hon svänger upp på Upper Grosvenor Street. Hon utgör en liten figur bredvid de stora husfasaderna. Kappan hänger något snett och håret har klistrat sig vid hennes ansikte i pannan. Hon har sprungit, det syns. Kläderna är blöta av snöslask och fläckiga långt upp på byxbenen. Hon är ryttarklädd i mörkt ylle och med en för stor herrskjorta där kragen ser ut att ha slitits av en bit på ena sidan. På kinden har hon ett litet skrapmärke. Ansiktet är blankt och något blekt och hon ser inte ut att ha sovit ordentligt på ett par nätter. Den som känner henne skulle kanske kunna konstatera att det, trots hennes ovårdade och något slitna uppsyn, vilar en sammanhållen beslutsamhet över henne.
Hon hade kyligt kunnat konstatera att det här valet hade varit ständigt närvarande genom hela hennes liv, allt sedan hon blivit medveten om hur skilda uppfattningar människor kunde ha om olika ting. Allt sedan hon blivit medveten om sin egen och andras viljor.
"Nej, knappast hemma."
Mumlar hon bistert medan hon traskar förbi ännu en snirklig järngrind. Det skulle nog råda brist på den varan framöver, även om morbror Jonathan varit alltför vänlig. Hon halkar till när foten slår i en isklump. Med en suck reser hon sig upp igen. Vad hade hon egentligen bestämt sig för? Vårdslöst borstar hon av sig så gott det går och ser sig omkring. Snart där. Som tur är ligger gatan öde. Hon skulle inte vilja råka i synfältet på en Bobby som hon såg ut nu, nej. Det skulle gå allt annat än vägen för hennes del. Hon fortsätter, nu något försiktigare med vart hon sätter fötterna. I värsta fall skulle de väl kontakta hennes syster att gå i god för henne, vilket i sin tur skulle... Hon viftar undan funderingen med en irriterad handrörelse och stannar åter upp för att kasta ett öga på ännu en nummerskyllt. "NO 41".
"Här"
Ett litet rökmoln stiger med ordet när hon låter blicken fara över byggnaden. Ska hon försöka klättra? Eller bara knacka på? Skulle inte det göra saken värre?
Något rådlös står hon kvar snett framför skylten.
Hastigt skyndar han hemåt genom de mörka gatorna. Han tyckte sämst om den här biten. Den kalla luften medan han förflyttade sig från ett varmt ställe till ett annat kändes alltid obehaglig och hjälpte till att göra hans tankar klarare, vilket var någonting han inte uppskattade när han jobbade så hårt med att göra dem suddiga till att börja med. Idag ångrar han sig nästan där han går. Eftersom de skulle åka imorgon ville han inte riskera att någon effekt låg kvar och märktes av då och därför hade han använt mycket mindre än han brukade. Det i kombination med den kalla luften hade nästan helt tagit bort effekten nu. Han insåg att det skulle bli en väldigt lång natt. Det kändes som att det hade varit meningslöst att ens gå dit ikväll, men han hade inte kunnat hålla sig borta, något som han inte ville tänka på. Han ville inbilla sig att han fortfarande hade kontrollen men han var tvungen att erkänna för sig själv, men inte till någon annan, att drogen hade tagit över och nu tvingade honom tillbaka vare sig han ville eller inte. Som tur är var det vad han ville.
Han drar rocken tätare runt sin magrande kropp och skjuter upp axlarna mot öronen i skydd för en kall vind som drar förbi. Meirwen hade fått honom att svära att han skulle äta, och han försöker hålla sitt löfte, men det är fruktansvärt svårt och ibland kan han inte förmå sig att göra det. Hans svaga kropp protesterar allt mer och han ångrar att han inte tog en droska istället. Han saktar ner för att inte riskera att falla ihop innan han kommer hem.
När han närmar sig huset ser han upp och ser i ljuset från gaslyktan att någon står framför dörren. Han saktar ner ännu mer och ser vaksamt mot personen. Det är något bekant med siluetten men ändå inte och han kan inte bestämma sig för om det är någon han känner eller om han bara inbillar sig alltihop. Han hoppas att det inte är någon han känner, vill inte att någon som kanske bryr sig om honom ska se hur blek och hålögd han är, se de mörka ringarna under ögonen.
Han stannar en bit ifrån innan han harklar sig lätt, han har varit ensam i en vecka nu och knappt använt rösten till annat än att skrika när han om nätterna vaknar av mardrömmarna. "Kan jag hjälpa er?"
Joanne, som efter en stunds fundersamhet äntligen bestämt sig, hade precis fattat ett resolut tag om järnstaketet och börjat ta ansats för att häva sig upp. Den plötsliga harklingen strax bakom henne försatte henne helt ur spel och hon fann sig till hälften hängandes i staketet emedan händerna gled på den fuktiga metallen varpå en plötslig smärta i ena handen fick henne att komma på fötter och hon släppte snabbt staketet.
Vid marelden, att någon skulle komma på henne här och nu. Medan hon osmidigt vände sig om bad hon, för första gången på länge kändes det som, till gud om att det bara skulle vara något fyllo på väg hem, även om det kändes högst osannolikt att någon skulle 'råka' vandra iväg på Grosvenor street. Med hälften av en bortförklaring på tungan ser hon så upp i ansiktet på gestalten framför sig.
"Ursäkta, jag har tappat min..."
Trots det avmagrade ansiktet, de mörka ringarna under ögonen och den hesa rösten (något som först fick henne att tro att det var sin egen spegelbild hon såg), så är det han. Tveklöst.
Plötsligt börjar insikten om vidden av vad hon tagit sig för krypa upp inpå henne.
"...Valen..."
Det känns som om en hård knut av intensiv lättnad plötsligt löses upp inom henne, en lättnad som suger musten ur hennes ben såpass att de långsamt viker sig och hon glider sakta ned mot den slaskiga marken med ryggen mot staketet. Storögt och med lätt gapande mun ser hon på honom utan att riktigt se.
"...Dupin?"
Han vet först inte vem det är men när han hör smeknamnet inser han sanningen.
"D- Dantes..?"
Han går närmare medan hon sjunker till marken och han ser hennes ovårdade kläder och skrapsåret i ansiktet. Trött sjunker han ner på knä på gatan framför henne utan att bry sig om hur förstörda hans byxor kommer att bli. Fadern är ändå inte hemma och kan skälla ut honom. Tanken på vad som hade hänt om hans far sett honom på det här sättet över huvud taget får honom att blekna men han koncentrerar sig hastigt på vännen istället.
"Vad... vad gör ni här? Jag trodde att ni var i Norfolk."
Försiktigt sträcker han ut en hand mot henne, osäker på om han borde smeka hennes kind eller klappa henne på axeln eller vad, men stryker sedan håret ur ansiktet på henne.
"Hur är det med er? Ni ser hemsk ut." Han inser att han ser minst lika illa ut själv men han skjuter undan den tanken.
"Ni... Ni..."
Läpparna fortsätter att forma sig ljudlöst medan chocken långsamt ger med sig. Hon känner hur ögonen tåras något av att hållas så uppspärrade och blinkar hastigt till medan hon försöker samla tankarna och gör en ansatts att resa sig upp. Men hon förblir sittande då han hukar sig ned framför henne. Hon sluter ögonen när han stryker håret ur ögonen på henne. En simpel gest i sig kanske, men just den handen besitter en trygghet endast jämförbar med hennes faders. Plötsligt känner Joanne sig om en liten flicka, en liten Joanne som äntligen lyckats ta sig till en familjär plats. En plats där hon plötsligt kan vara sårbar.
Hon drar ett kort, darrigt andetag.
"Så... trött jag är. Dupin. Jag..."
Hon samlar sig något, tränger undan lusten att kura ihop sig här i snön och gråta djävulen ur kroppen, fattar sin väns hand och ser upp på honom något skakigt.
"Det trodde även jag. Att jag var i Norfolk..."
Hon granskar honom ett ögonblick och ler, knappt halvhjärtat.
"Ni ser lika hemsk ut som jag känner mig."
"Det förvånar mig inte." säger han och ler svagt trots att hans inre är i uppror.
Hennes tillstånd skrämmer honom lite och han kramar hennes hand medan han försöker lista ut vad hon menar med att hon också trodde det. Han inser dock att de inte kan sitta här ute på gatan. Frågorna får helt enkelt vänta. Han reser sig upp och använder vad lite styrka han har för att dra upp henne på fötter.
"Kom med mig."
Han låser upp dörren och leder henne in i huset och uppför trapporna till sitt rum, ignorerandes eventuella protester från hennes sida. Hans ben hotar ideligen att vika sig när han tvingas ta en del av hennes tyngd också men han lyckas ta dem båda säkert in i rummet och sätter varsamt ner henne i en av de båda fåtöljerna.
Yrseln gör sig påmind och får hela världen att långsamt snurra runt honom men han tar sig ändå svajande fram till garderoben för att hitta rena och torra kläder åt henne. Hon följer honom protestlöst upp och in. Hon kan känna hur mager han är genom ytterkläderna, hur de hårda kanterna nästan skaver mot henne när han baxar upp henne för trapporna. Husets detaljer blir till en enda röra inför hennes ögon. Har hon glömt äta? Eller är hon bara så överväldigad?
När han lämpar av henne i fåtöljen undslipper sig en något klarare tanke röran i hennes inre.
Valentine, vad har det blivit av dig?
Hon sjunker tillbaka mot den mjuka ryggen och suckar tungt, sluter ögonen och gör ett försök att glida ur kappan som ter sig likt det otympligaste hon någonsin stött på i klädväg. Med en liten grymtning lyckas hon få av sig den tillsammans med ena skon varpå hon lutar sig bakåt igen, långsamt klarare i huvudet. Något som bara för med sig vissheten om hur blöt, kall och trött hon är.
Han kommer tillbaka till fåtöljen med kläderna i famnen och ser henne sitta där med slutna ögon och huvudet tillbakalutat. Han är fullständigt utmattad och vill bara sjunka ihop själv men han är orolig för vad som kan ha hänt henne och han tvingar sig själv att fortsätta tills han kan vara säker på att hon mår i alla fall någotsånär bra. Han lägger kläderna i hennes famn och sätter sig på knä, drar av henne den andra skon.
"Ni kan byta om i gästrummet. Eller så kan ni stanna här och så kan jag gå ut. Jag är rädd att kläderna kanske är lite för stora."
"Ni får inte vara orolig."
En vag smilgrop gör sig synlig i hennes ena mungipa samtidigt som hon stryker med ena handen över sina slutna ögon. Hon vill nästan skratta till. Högt, gällt och panikslaget. Som en skrämd hönas kackel. Vid gud, vad har hon tagit sig till? Hur snart innan Elizabeth, den kära systern, får veta? Morbror Jonathan sa att han förstod, även om han var besviken. Hans hustru, Georgiana, hade blivit rasande.
Hon avbryter sig och slår upp ögonen, betraktar taket en kort stund med ett nästan litet förskräckt uttryck i ansiktet. Så stryker hon sakta över märket på kinden. Otacksamt. Ja. Kanske.
"Faktum är att det var länge sedan jag var så..."
Hon kastar en blick på honom. Det vaga ljuset i rummet kastar skuggor över hans ansikte. Skuggor som inte fanns där sist hon såg honom. Hon avbryter meningen. Osäker på vad slutsatsen egentligen skulle innehållit. Joanne sätter sig sakta upp och tar stilla skon ur hans hand medan hon betraktar honom. Vännen ser ut som en illa åtgången gathund. Det gör ont i henne att se, det gör det. Likväl är hon glad, det känner hon. Glad över att vara i hans närhet.
"Jag går ut. Sätt er, ni ser ut som om ni ämnar falla död ned..."
Joanne reser sig långsamt och greppar högen med torra kläder med ena handen. Det torra, varma tyget känns himmelskt mot hennes fingertoppar. Hon stannar så upp ett ögonblick, som om hon vore osäker på om vännen klarar att så mycket som häva sig upp i fåtöljen själv.
Han ser oförstående på henne. "Hur ska jag kunna låta bli att oroa mig. När ni ser ut som om..."
Ja, vad ser hon ut som egentligen. Han önskar plötsligt att han faktiskt hade den riktige Dupins förmåga att se detaljer och dra slutsatser, på det sättet skulle han inte behöva fråga.
Han gör ingen ansatts att hindra henne när hon reser sig upp för att lämna rummet. Han vet att hon kommer komma tillbaka och de kan prata hur mycket de vill då. Efter att ha hämtat torra kläder åt även sig själv följer han tacksamt hennes uppmaning och sjunker med en halvt plågad, halvt lättad suck ner i den andra fåtöljen.
Joanne ger ifrån sig en liten grimas. "Jag har lite att förklara, antar jag."
Hon ser ned på honom där han sitter hopsjunken i fåtöljen. Rynkan mellan ögonbrynen, ett väl markerat drag för familjen North växer sig något allvarligare. "Och så har även ni, Dupin..."
Hon vänder sig om mot dörren, ivrig att få krypa i de torra kläderna så snart hon kan. Det är nämligen tämligen svårt att fokusera på annat än ljumma, klibbiga kläder så fort man slutat frysa. På dörrkarmen stannar hon dock till och vänder sig lite halvt om.
"Om ni känner för det, vill säga. Tänk på det."
Väl inne i gästrummet sliter hon snabbt av sig kläderna och drar på sig de torra benkläderna.
"...Sen när växte du om mig" mumlar hon medan hon bryskt brottas med de något förstora plaggen. Äntligen känner hon sig någorlunda torr och som en människa igen. Joanne sköljer av ansiktet och överkroppen i tvättfatets kalla vatten och gör ett försök att lossa håret från de tovor det nu befinner sig i, men ger snabbt upp och drar på sig skjortan. Hon kastar en blick i spegeln medan hon vränger plagget över huvudet.
Ett långt rivsår går över revbenen (inte brukade de väl vara så markanta?) på vänstersidan i sällskap med några blåmärken. Det är knappt mer än en rispa men bränner till lite när tyget rör sig över det.
Han ser henne gå medan han sitter kvar i fåtöljen utan att orka röra sig. Förklara, ja... Hur ska han kunna göra det? Allting som har hänt och som han håller inombords av rädsla för vad folk skulle tycka och tro om honom. Men han måste nog berätta ändå inser han. När hon söker upp honom på det här sättet kan han inte gärna återgälda henne genom att hålla henne utanför. Han är bara rädd att hon ska försvinna lika fort som hon dök upp när hon får veta sanningen. Han tror inte att han skulle klara det.
Långsamt reser han sig upp och tar av sig rocken och de blöta byxorna, han låter båda plaggen falla till golvet. Rummet snurrar runt honom igen men han lyckas få på sig de torra byxorna. Han är glad att han har hängslen, orolig för att de inte skulle hålla sig kvar på hans smala höfter utan hjälp. Han synar sin skjorta och upptäcker fläckar på den som han hade glömt bort att han fått under kvällen. Med en suck knäpper han upp den och låter även den falla till golvet innan han åter öppnar garderoben. Han gör sitt bästa för att inte se på sig själv i spegeln, väl medveten om hur fruktansvärd han ser ut. När Mei kom tillbaka skulle hon bli arg på honom igen för att han magrat ännu mer sedan hon kom hem och hittade honom för en vecka sedan, och hon kommer bli arg på sig själv för att hon inte stannade hos honom.
Han hittar en skjorta och går tillbaka till fåtöljen där han sjunker ner, sluter ögonen. Klädesplagget ligger kvar i hans knä då han inte vet om han orkar ens en så enkel sak som att ta på sig det.
Hon ger gästrummet en sista blick medan hon slarvigt hänger de blöta kläderna över en diskret stolsrygg. De torra kläderna har sannerligen gjort sitt för huvudet känns redan klarare och hon tycker sig insupa betydligt mer av omgivningen än tidigare. Hon dröjer ett ögonblick med handen vilandes på de blöta kläderna, följer smutsränderna och låter dem leda henne bakåt under det senaste dygnets timmar. Det känns som om hon nyss var på Swallow Hall. Var det inte så? Hon rynkar pannan och försöker räkna timmarna. Jo nyss, egentligen. Hon suckar.
"En liten evighet sedan..." Något litet, ömt och sårigt drar igenom henne vid yttrandet av faderns uttryck. Brukade han inte använda det i glada sammanhang? Men var gick egentligen gränsen mellan glädje och sorg? Hon kände sig fast i ett gränsland av behövligt vemod.
Hon går tillbaka till Valentines kammare, hejdar sig utanför och höjer handen för att knacka men dörren står på glänt lagom för att hon ska se honom gå tillbaka till fåtöljen iförd benkläder. Benen spelar över hans överkropp när han rör sig och han rör sig med sådan trötthet. Det vore som om hans stela, krampaktiga rörelser och de där vassa benen stack henne i ögonen. Joanne sluter dem, nästan instinktivt. Hon har anat att något är fel, det har hon. Men såhär fel? Hur kunde hon undgå att märka det? Att finnas där för den ende i hela denna värld hon litar tillräckligt på och håller så högt att hon nu, till och med nu trots allt, söker sig till? Något skamsen öppnar hon dörren, men blir stående där med armarna slappt hängande längsmed sidorna.
Så plötsligt går det upp för henne, precis det som hon själv manat honom om rörande hans mor.
"Oavsett vad ni kan tänkas ha att säga, så är ni min vän. En vän likt ingen annan för mig. Vad som var kan inget ord från er nu förändra."
Ett uttryck av djupaste allvar spelar över hennes ansikte och hon slår sig ned med armbågarna vilandes mot knäna på sängkanten, till hälften vänd mot honom.
Han öppnar ögonen och ser på henne när han märker att hon står i dörren. Långsamt drar han på sig skjortan och försöker le mot henne men känner hur han misslyckas. Han ser henne slå sig ner på sängen och önskar att hon hade satt sig i fåtöljen istället så att de hamnat närmare varandra än de är nu.
"Jag önskar inte locka er till att tala.” säger hon. ”Ty det ligger långt bortom mitt intresse att jaga efter vad ni är. Ni är er egen i första hand, och det ämnar jag respektera." Hon ser ned på sina händer. "Det är tron på rätten till det egna jaget som har försatt mig här, hos er, ikväll. Men även om jag uttrycker en ovilja mot att beröva er på vad hemligheter ni än håller, betyder det inte att jag inte mer än gärna delar vad bördor och dess motsatser ni bär." Hon suckar och stryker med handen över sitt svagt blånande kindben. "Jag är orolig. Det stämmer. Men det innebär inte att jag är här för att pracka på er något rätt eller fel, er rätt över era egna val respekterar jag. Jag ber bara om att... om att få vara där för er, oavsett vilken stig ni väljer att vandra."
Tyst lyssnar han på vad hon har att säga och känner sig tacksam över att hon i alla fall inte tänker försöka tvinga honom till att berätta. Dock känner att han att han kanske borde berätta ändå, visa att han litar på henne genom att berätta av fri vilja istället för att han måste.
Han ser henne röra vid sitt kindben och han undrar återigen vad som kan ha hänt. Varför hon såg ut som hon gjorde och varför hon hade dykt upp på hans tröskel så sent utan att skriva och berätta att hon skulle komma dit? Varför var hon magrare än han mindes henne? Och hur hade hon fått det där märket i ansiktet? Var det en olycka eller hade någon åsamkat henne skadan?
Han nickar tacksamt åt hennes sista ord. "Ni får mer än gärna finnas här för mig. Och jag ska försöka berätta. Jag... jag är bara inte säker på hur jag ska börja. Eller vad jag borde säga. Men jag förstår att ni har en hel del att berätta också. Om ni börjar kanske det blir lättare för mig? Vad har hänt er? Varför är ni här? Inte för att jag inte är glad att se er."
"Ni gör som ni vill, glöm inte det. Jag finns vid er sida oavsett." säger hon och ser allvarligt på honom medan hon reser sig upp för att slå sig ned i fåtöljen framför honom.
