Meirwen och Valentine

Fängelsevakten öppnar dörren till Valentines cell och kommer in. "Er bror är här för att träffa er, herr Gray. Under normala förutsättningar tillåter vi givetvis inte besök på detta sätt, men undantag kan alltid göras för somliga. Kom med här." Han nickar barskt mot dörren. "Och försök ingenting!"

När dörren öppnas ser Valentine upp på vakten. Hans bror? Glädjen över att få se ett vänligt ansikte blandades med tanken att Madoc borde vara i skolan. Inte här för att hälsa på honom. Men varför skulle de behandla honom annorlunda än någon annan? Han nickar tyst som svar på uppmaningen och reser sig för att följa efter vakten, och förs till ett besöksrum där vakten ger en nickning till mannen innanför innan han stänger och låser dörren bakom Valentine. De två stolarna som var rummets enda inredning var orörda och William stod istället upp därinne. Han hade irriterat vankat av och an men stannade upp då vakten kom in, nickade som svar till honom och när dörren har låsts fäster han sin blick allvarligt och aningen bistert på sin bror. "Valentine." säger han kort. Konstaterande mer än hälsande

Valentine hade varit mindre förvånad att få se George än William och han ser bara på sin bror i ett par ögonblick som om han knappt kan tro på att han är där. "William?" Han tar ett par steg närmare. "Vad... vad gör ni här?"
William nickar stelt mot stolen närmast Valentine. "Sätt er" säger han, nästan beordrandes och lägger armarna i kors och pannan i veck. "Vad i helvete är det ni ställt till med Valentine?"
Den yngre brodern sätter sig lydigt på den anvisade stolen och slår hastigt ner blicken vid den arga frågan. Den tidigare ilskan och beslutsamheten han kännt hade till största delen försvunnit efter onsdagens händelser och att kämpa emot vare sig vakterna eller William tedde sig övermäkigt. "Jag... jag menade inte..." stammar han. William står bara kvar på andra sidan bordet och viker inte med sin stränga blick. "Ni menade inte vad? Tala klarspråk Valentine! Sitt inte där och mumla! Jag meddelas att min bror arresterat för de mest ohyggliga brott helt plötsligt som en blixt från klar himmel en helt vanlig dag. Har ni någon aning om vad detta kan göra för min karriär? Att ha en brottsling i familjen? Vad i helvete tänkte ni med?"
Valentine håller blicken neråtvänd men anstränger sig för att tala tydligare. "Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag vill absolut inte förstöra er karriär."
"Men det är ni på god väg att göra om jag inte kan rädda hela den här situationen!" ryter han argt. "Så det minsta ni kan göra är att tala om vad som egentligen hänt så jag vet hur jag ska kunna reda ut vad ni ställt till med!"

Valentine vill verkligen inte behöva förklara allting för William men inser att han inte har något annat val. "Vad... vad vill ni veta?"
"Allt" svarar William barskt, kort och kallt.
"J- jag..." Valentine kastar en hastig blick på sin bror innan han ser bort igen. "Har de sagt vad jag är arresterad för?" Har han tur så vet brodern inte om det och då kanske han kan låta bli att berätta i alla fall en del av det hela.
"Inbrott." Williams röst är lika kall och hård, käken sammanbiten och ansiktet mycket bistert. "Sodomi." han spottar. "Våldtäkt! Incest! För helvete Valentine, har ni ingen moral alls i kroppen?!

Orden känns mer som slag och den yngre brodern ryggar undan lite. Ett par ögonblick sitter han tyst medan han samlar mod för att öppna munnen igen. "Jag... jag våldtog Lord Fallchester under ett opiumrus. Jag bröt mig in på hospitalet när de inte lät mig träffa honom. Och jag slog till Kommissarie Fallchester när han talade illa om Meirwen." Rösten är låg men stadig.
"För helvete Valentine! Har ni ingen skam?!" spottar han ur sig. "Hur i helvete kunde ni våldföra er på någon?! Och en man dessutom?!" Han spottar i golvet igen och spänner sedan ögonen i broderns igen. "Och det andra? Incesten? Jag hoppas vid Gud att ni inte gjort något mot orätt mot Madoc eller George."
Valentine ser nästan skrämt på William. Trodde han också att han var kapabel till något sådant? Han skakar häftigt på huvudet. "Nej, det... det var Meirwen. Hon är med barn, men... Det var bara ett skämt."
William ser på människan framför honom som skulle föreställa hans bror och känner hur blodet kokar i honom, men han står stel och orörlig och det enda som rör sig är käken som bits ihop. "För. Helvete. Valentine." Hans högra hand knyts hård medan han försöker att kontrollera viljan att slå sin bror. "Hur sjukt är ert huvud om ni tycker att något sådant skulle vara ett skämt? HUR I HELVETE KAN NI DELA SÄNG MED ER EGEN SYSTER?!" skriker han, och Valentine skakar genast på huvudet och ser förfärat på William. "N- nej, jag... Det var... det var hennes idé. Hon ville bara retas med far. Jag gick med på det. Tänkte att det kunde vara roligt, men... men jag visste inte... Hon sa att barnet var mitt."
William börjar gå fram och tillbaks i rummet och masserar sina ögon frustrerat och formligen gnisslar tänder. "Jag vet att hon alltid varit omöjlig och ostyrlig och kapabel till det mesta, men det här? Helvete Valentine, hur kunde ni inte säga nej? Hur lyckades hon övertala er till något så vidrigt? Och hur i helvete kan hon förakta far så mycket att hon går till sängs med sin egen bror bara för att RETAS?"

Valentine stirrar på honom medan det som sagt sjunker in innan han hastigt reser sig och sträcker sig efter Williams arm, men brodern slår genast ilsket bort den.. "Nej! Nej, jag var inte... inte så. Vi gjorde det inte! Hon... hon är ju min syster! Hur kan ni..? Hon hittade på det. Hon kysste mig och talade om för far att barnet var mitt. Men vi... Nej! Aldrig!" Tanken på drömmarna och dagen då hon slog till honom glider förbi och han skäms.
Sätt er!" fräser William ilsket och stannar upp i sitt vandrande. "Svär på att ni aldrig i ert liv varken i tanke eller handling gjort något incestuöst! SÄTT. ER!" Ryter han, och brodern sätter sig hastigt igen och slår skrämt ner blicken. Hector hade kanske ändrats men William var precis som han alltid varit, och alldeles för lik både deras far och farfar. "Ingenting har hänt" svarar han.
"Bra." väser William. "Och de andra sakerna? Hur i helvete kunde ni ligga med en man?! För Guds skull Valentine! Det var inte så här ni uppfostrades! Har mor fördärvat er så?!"

En del av Valentine är tacksam över att William inte frågar mer om vad han gjort i tankarna men samtidigt är han ovillig att prata om det han gjorde mot Christian. "Jag... jag älskar honom." sägar han tyst. Vad var meningen med att ljuga om det? Resten av familjen visste ju redan.
"Helvete." William spottar igen. "Det är emot lagen Valentine! Det är emot våra lagar. Emot Guds lag. Emot naturen själv! Det är onaturligt och sjukt! Hur förvriden är ni egentligen? Hur i helvete blev min egen bror så sjuk i huvudet?" Han ser på sin bror som sjunker ihop under ordens tyngd en bra stund medan ilskan kokar i honom. "Detta upphör genast. Hör ni mig? Ni håller er borta från denne... Fallchester? Från honom och alla andra män, annars svär jag vid Gud att jag låser in er i ett kloster någonstans!"
Förfärat ser han upp på William, var käkar bits ihop så att kinderna vitnar på honom. "N- nej! Jag tänker inte hålla mig borta. Jag älskar honom!" Skrämt inser han att han inte skulle vara förvånad om William faktiskt hade makt att genomföra sitt hot.
"Jag svär Valentine, om ni inte genast slutar upp med dessa vidrigheter så ser jag till att ni stängs in bakom kyrkans väggar! Det är onaturligt och avskyvärt, och oacceptabelt!"
Något av den tidigare beslutsamheten kommer tillbaka och Valentine reser sig bestämt och ser på William. "Nej. Jag vägrar. Jag älskar honom. Mer än jag någonsing älskar någon. Och jag tänker vara med honom vad ni än säger." "SÄTT ER!!" Ryter William och ställer sig hotfullt nära med den sammanbitna blicken fastnaglad. "När jag åkte gav de mig tre val, Valentine." Väser han ilsket. "Antingen reder jag ut det här och ser till att min bror inte är en brottsling. Eller så bryter jag med min familj. Eller så lämnar jag min karriär. Och jag tänker fan inte låta er förstöra mitt liv med era vidriga läggelser! Så nu skärper ni er!"
Valentine rycker till när William skriker åt honom igen men står ändå kvar. "Jag älskar honom." upprepar han med en röst som darrar lite. "Och ingenting ni säger kan ändra på det."
"Jag ger blanka fan i vad ni känner! Ni håller er ifrån honom säger jag! Håll era sjuka tankar för er själv om ni måste ha dom alls, men om ni inte håller er borta svär jag på att jag ser till att få er inspärrad!"
"Jag tänker inte hålla mig ifrån honom. Jag kan inte. Jag vill inte."
”FÖR I HELVETE VALENTINE!" Ryter han och tvingar hårdhänt ner sin bror i stolen och ser hotfullt på honom uppifrån. "Jag svär vid gud... Ni håller er borta, annars..."

Beslutsamheten vacklar och Valentine ser skrämt på William men kämpar ändå emot hans grepp. "Låt mig vara. Ni har ingen rätt att tala om för mig vad jag får och inte får göra” säger han envist, medan Williams ögon blixtrar med samma ilska som hans far brukade göra. "Jag har all rätt i världen när ni förstör mitt liv så här! Vad i helvete Valentine?! Det är Förbjudet! Onaturligt! Äckligt!" Han spottar i golvet igen och hans ansikte är fullt av avsky.
"Det var aldrig meningen att förstöra för er eller någon annan." försvarar han sig medan Williams ord skär i honom.
"Men likväl gör ni det!" snäser den äldre brodern. "Ge mig mitt ord på att ni kommer hålla er borta från honom hädanefter!"
"Nej!"
"För helvete!!" Han höjer handen som för att slå men inser vad han håller på att göra och drar sig genast tillbaks, sätter sig utmattad i den andra stolen. "För helvete Valentine..." viskar han.
Valentine hade skrämt ryckt till och hastigt vridit bort ansiktet för att skydda sig från ett slag som aldrig kom. Osäkert kastar han en blick på William innan han ser bort igen. "Förlåt mig." Rösten är svag och darrande.
William ser uppgivet och frustrerat på sin bror. "Vad har jag någonsin gjort som får er att vilja förstöra mitt liv så här?"
"Jag menade inte att förstöra någonting. Jag menade inte att något av det här skulle hända. Och... och ändå har jag... har jag gjort så hemska saker." Han knyter sina händer för att få dem att vara stilla. "Jag menade det aldig."
"Men likväl gjorde ni det! För guds skull Valentine! Ni har förmånen att ha haft ett gott liv! Är det här tacken för allt ni getts? Synd och smutsfläckelse? Hur i Guds namn kunde ni?"
"Jag valde inte att älska honom. Jag gör det bara ändå. Och jag kan inte svära på att aldrig se honom igen. Jag lovade att beskydda honom. Och efter vad jag gjorde... Han får aldrig utsättas för något sådant igen."
"Om ni höll er borta skulle han uppenbarligen vara säkrare" biter William tillbaks. "Hur sjutton kan ni blivit så förvriden att ni våldför er på någon ni säger er älska? och en man! Herregud, ni borde hållts långt borta från mor. Och Meirwen. Hur i helvete gick allt så fel?"
Förfärat ser Valentine upp. "Mor o- och Meirwen?"
"Ja." snäser William. "Far och Elisabeth har alltid skött sig utomordentligt väl och föredömligt, så vilka annars skulle ligga bakom att ni blivit så sjuk som ni blivit?"
Valentine skakar olyckligt på huvudet och slår ner blicken igen. "Det är inte deras fel. Det är inte någons fel. Allt... allt jag ville var..." Han tystnar när han inser hur befängt det låter.
"Allt ni ville var vad? Sluta mumla så hela tiden Valentine. Vad var det ni ville? Att bryta mot Guds och naturens alla lagar? Att våldföra er på någon? Att spärras in och förstöra er brors karriär?"
"Allt jag ville var att få sova." viskar han.
William lutar sig framåt och masserar pannan, stödd med sina armbågar mot knäna. "Sova?" frågar han trött.
"Jag... jag kunde inte sova. Kan fortfarande inte. Jag vågar inte."
"Och vad i hela fridens namn har er sömn med det hela att göra?"
"Jag visste inte vad jag skulle göra och Meirwen föreslog att jag skulle prova opium. Det... det hjälpte. Ibland i alla fall. Men jag var tvungen att röka mycket för att det skulle hjälpa. Och en kväll kom Lord Fallchester och hälsade på mig och... jag..."
"För helvete! Ska jag behöva låsa in er båda två?! Sa jag inte att det var hennes och mors fel! Mor borde skickats hem till sina får redan då vi var små så hon inte kunde påverka er. Och Meirwen... Hon har alltid varit helt omöjlig, kanske hon borde följt med mor."

Något av ilskan återvänder och Valentine ser upp på William igen. "Hur kan ni säga så? De är er familj! Jag är trött på att den här familjen försöker dela på sig och ta avstånd från varandra hela tiden. Ingen av oss är perfekt, så det är ingen anledning att sluta kännas vid andra för att de inte är perfekta heller. Och de försökte i alla fall hjälpa mig. Ni var inte ens här!"
William iakttar sin bror i ringande tystnad en lång, lång stund. "Nej. Jag var inte här. Och jag ber om ursäkt om ni tycker att det är mitt fel att ni helt tappat vettet och inte uppfostrats ordentligt. Vad i hela fridens namn menar ni med att familjen försöker dela på sig? Jag har inte hört ett ljud från någon på så länge nu, jag har tydligen ingen aning alls om vad som händer här!"
"Först for mor till Wales för att far fått reda på att hon hade en älskarinna och skickat iväg henne. Och Meirwen blev så arg på far så hon ville inte vara hans dotter längre. Båda sakerna reddes ut ett tag men nu är det fars tur att vara arg på Meirwen och inte vilja ha henne som dotter. Och för några dagar sedan fick jag brev från far där han var ledsen och förklarade att mor inte ville se honom mer. Dessutom så väntar Meirwen barn men tycker att vi är en så hemsk familj så hon vill inte att barnet ens ska veta att vi finns och tänker inte träffa någon av oss längre." Han undviker att nämna att systern ändrat sig i alla fall vad gällde honom själv.

William sitter stum och bara ser på sin bror medan tankarna virvlar runt. Först ser han bister och skeptisk ut. Sedan bara förvirrad. Sedan matt. Sedan otroendes. Han öppnar munnen för att säga något men inget kommer ut. Det hela var för absurt och han undrade om det låg någon sanning i ens något av påståendena.
"Dessutom så vet jag inte hur många som vill ha med mig att göra efter Meirwens skämt” fortsätter Valentine. ”Både mor och far verkade tro på det hon sa trots att jag försäkrade dem om att det inte var sant." Han suckar uppgivet och slår ner blicken igen. "Så gör vad ni vill. Låt bli att ens kännas vid mig. Det blir ändå bara ännu en del av den här familjen som plockas sönder."
"Herregud..." viskar William och lutar huvudet i sin ena hand och vrider det av och an medan fingrarna hårt greppar om det korta håret. "Herregud Valentine... Vad är det för fel på er allihop?" frågar han men hans yngre bror bara skakar svagt på huvudet utan att svara.
William sitter tyst en stund till innan han suckar uppgivet och ser upp mot sin bror med ett mildare uttryck i ansiktet. "Hur mår ni?" frågar han uppriktigt
"Jag sitter i fängelse så... inte särskilt bra. Men det är inte så farligt jämför med förut."
"Jämfört med förut? Hur var det då?" frågar han, osäker på om han vill höra svaret.
"Jag... jag äter igen." mumlar Valentine utan att se upp, varpå William viker upp sin blick igen och söker sin brors. "Herregud Valentine.. Ni kan inte mena att ni slutade äta?"
"Jag hade ingen anledning till att fortsätta." Han hör skillnaden i broderns röst men vet att det bara är inbillning. Önsketänkande. William har alltid varit så lik deras far och farfar. Varför skulle han bry sig nu av alla gånger? När Valentine förstört hans karriär. Han håller blicken stadigt riktad neråt.
"Det finns alltid en anledning att fortsätta Valentine. Man kan alltid ordna upp saker och ställa ting till rätta igen. Det är aldrig för sent att sona för sina misstag."

Den här gången ser Valentine på brodern igen. "Jag hade våldtagit min bästa vän, William. Mannen jag älskar. Jag var säker på att han aldrig ville se mig igen och mina drömmar hemsöktes så att jag inte kunde sova mer än ett par timmar om dygnet. Säg mig vad jag hade att leva för då?"
"Uppenbarligen inte er familj" suckar han, med en lätt olycklig ton. "Jag vet att jag inte varit hemma eller en del av familjen på länge Valentine. Men alla andra? Betyder de så lite för er?"
Valentine drar ena handen genom håret och ser bort igen. "Jag vet inte. Jag... jag ville bara få det att sluta. Att lämna mig ifred."
Williams blick blir förebrående men med en varm medlidsamhet gömd bland det dömande. "Hade ni ingen tanke alls på vad de andra skulle säga? Herregud, när jag sett er och Meirwen växa upp... Ni var alltid som ihopvuxna. Hade ni ingen tanke alls på henne? För Guds skull Valentine.. har ni något vett alls i huvudet? Förstår ni inte hur illa ni gjort dem om ni svultit ihjäl?"
"Jag ville bara att det skulle ta slut." säger han med svag röst och William lutar sig fram djupare och vilar nu huvudet i båda händerna. "För Guds skull Valentine... Har det varit så illa? Varför har ni aldrig sagt något? Bett om hjälp?"
"Jag vågade inte. Jag var rädd för vad folk skulle tro om de fick reda på det. Meirwen försökte hjälpa mig. Med opiumet. Och det hjälpte delvis men... samtidigt så blev det så mycket värre av det."
William vrider huvudet i händerna och försöker få någon rätsida på det hela. "Ni borde sänt efter mig om det var så illa. Varför har ingen hört av sig om nu så mycket har hänt här hemma?"
Förvånat ser Valentine på William. "Sänt... efter er? Varför skulle jag gjort det?" frågar han, och den äldre brodern ser upp och slår ut med armarna. "För att ni uppenbarligen behövde hjälp!"
"Men ni... Varför er?" William var alltför lik Hector och hade aldrig varit någon att vända sig till. Han kan inte förstå att brodern velat att han bett honom om hjälp.
William för ena handen till sin panna igen och trycker ovanför näsbenets slut, där ögonen möts. "Varför är det så otänkbart? För Guds skull Valentine, jag är er bror! Om ni mått så fruktansvärt dåligt är det klart jag velat veta, och fått möjligheten att kanske kunna hjälpa er!"
"Jag visste inte att ni alls ville hjälpa." svarar han skamset.
"Jag är er bror för allt i världen!"
"Men ni har aldrig... Inte ens när jag trillat ner ur träd när vi var små. Hur kunde jag veta att ni plötsligt brydde er?"
"Hade ni behövt läkarvård hade jag hämtat en läkare. Tror ni verkligen att jag bryr mig så lite? Minns ni den där stora eken på Greenhill? Där ni och Meirwen envisades med att försöka komma så högt som möjligt? Minns ni den dagen då hon lurade er till att försöka börja klättra längs den svaga lägre grenen och den brast? Ni föll inte allvarligt, men ni var så hjärtskärande ledsen. Vem tror ni det var som såg till att mor snabbt fanns där för att trösta er?"
Förvånat betraktar Valentine sin bror. Han vet precis vilket träd han menar och han minns vad som hände också. Men det enda han mindes av William var att han funnits där medan de klättrade och sedan plötsligt försvunnit efter att han trillat ner. Han hade aldrig kopplat ihop broderns försvinnande med uppdykandet av deras mor. "Jag... jag visste inte..."
"Helvete Valentine.." mumlar William och lutar sig bakåt i stolen. "Vad för sorts bror tror ni att jag är om ni inte ens vågar be om hjälp när ni mår så dåligt att ni hellre möter döden? Tycker ni så illa om mig?"
Skamset ser Valentine bort igen. "Jag tycker inte illa om er, jag... trodde bara att ni inte brydde er. Precis som far aldrig brydde sig. Ni hade alltid något viktigare för er."
"Jag HAR haft viktiga saker för mig Valentine. Inte alla kan leva i molnen så som ni gjorde. Men det betyder inte att jag inte bryr mig. Herregud, ni är min bror! Det är klart jag bryr mig!"
"Förlåt mig. Men ni... Jag trodde... Förlåt mig."
William suckar olyckligt och försöker söka sin brors blick. "Valentine.... Vad har ni för syn på mig egentligen?"
"Ni var alltid som far." säger han tyst utan att se upp.
"Och är det så illa? Far är en hederlig och respektabel man som behandlat oss väl och älskat oss."
"Han har aldrig sagt att han älskat mig. Jag hörde honom säga det för första gången för ett par veckor sedan. Det enda han någonsin talade om för mig var hur misslyckad jag var. Skällde ut mig för allting. Vad jag än gjorde så var det fel i hans ögon."
William ser olyckligt och matt på sin bror. "Ni kunde vara rätt så hopplös. Det kan inte ha varit lätt att vara far till er alltid. Ständigt huvudet i molnen och helt okapabel till att lyssna på ens de mest fundamentala reglerna."
Orden gör ont i honom och Valentine knyter händerna i knät. "Jag försökte. Jag försökte göra vad han bad mig om. Men jag var aldrig som ni. Som han ville att jag skulle vara."
"Och ni tror att far varit nöjd med mig? Allt min strävan efter att bli som han vill ha mig har aldrig lett till någon form av bekräftelse från honom! Det är som att han aldrig ens sett mig! Elisabeth fick allt. Fars lilla perfekta dotter. Herregud Valentine. Hur blev det så här? Hur fick ni en så snedvriden syn på mig?"
"Jag vet inte." Ett ögonblick tvekar han innan han osäkert ser upp på William. "Vill... vill ni hjälpa mig? Verkligen?"
William suckar och möter uppgivet ögonen som ser på honom. "Självklart vill jag det. Hur kan ni ifrågasätta det? Du milde tid Valentine, hur hemskt tror ni jag är egentligen, om jag inte skulle vilja hjälpa min egen bror?"
Tårarna, som än så länge har hållit sig borta, bränner till i ögonen på Valentine och han slår ner blicken igen för att William inte ska se hans blanka ögon. "Jag... jag vill gärna ha er hjälp."
"Så säg vad jag kan göra." säger William lugnt.
"Jag vet inte." Valentine skakar svagt på huvudet och känner den första tåren falla. "Jag vet verkligen inte."

Något besvärad av broderns reaktion vrider William ner blicken och stirrar på golvet. "Jag vet inte vad jag ska göra Valentine. Först måste vi få ut er ur fängelset. Sedan se till att ni äter mer. Och reda ut det här med herr.. Fallchester var det? Se till att ni inte träffar honom igen."
"Snälla, be mig inte att hålla mig borta från honom. Jag kan aldrig hålla ett sådant löfte ändå." William suckar och skakar på huvudet. "Låt oss få ut er härifrån först. Det är högsta prioritet. Har ni åtalats och ställts inför rätta än?"
Valentine skakar svagt på huvudet. "Nej. Far var här och sade att han skulle se till så att jag fick en bra advokat. Men han var så arg." Ett ögonblick är han tyst innan han ser på William igen. "Men även om jag får en bra advokat. Efter vad jag har gjort... Tror ni jag har någon chans alls?"
William gnuggar pannan hårt och intensivt. "Jag vet inte Valentine. Om far har lovat att skaffa fram en advokat så har ni en bättre chans. Jag ska se vad jag kan göra med. För bådas vår skull. Men då måste ni vara beredd att ångra er och ändra ert beteende."
Valentine ser sårat på sin bror. "Tror ni inte att jag ångrar mig?"
"Hur ska jag kunna veta det? Jag förstår inte hur ni ens kunde gjort det från första början?!"
"Jag menade inte att göra det. Jag ville aldrig göra honom illa. Men opiumet... Jag visste inte vad jag gjorde." Han ser ner på golvet igen. "Självklart ångrar jag mig. Jag skulle göra vad som helst för att ta tillbaka det. Få det ogjort."
"Och ångrar ni att ni sysslade med opiumet? Ångrar ni era sodmoistiska tankar och ert inbrott?"
Valentine tvekar lite. "Jag... ångrar opiumet. Och kanske inbrottet. Men jag var tvungen att se honom och de ville inte låta mig göra det."
William suckar djupt. "Och jag antar det svarar för frågan om era sodomistiska tankar... För i helvete Valentine, skärp er. För er egen skull. Och för min. Och för hela familjens!"
"Jag kan inte. Jag älskar honom. Även om jag ville sluta så kan jag inte. Jag... jag har redan försökt."
"Försök mer. Tvinga er själv, om så ska behövas." Han ser olyckligt upp på sin bror. "Snälla Valentine, jag ber er."
"Men varför?" Sorgset möter han sin brors blick. "Ingen behöver få veta något. Vi kan hålla det för oss själva."
William iakttar brodern under tystnad en liten stund, sammanbitet. "Det är bäst för er det. Jag vill aldrig mer höra talas om den här affären! Och det är bäst för er skull att det inte låter så här under utredningarna! Offentligt måste ni avsvära alla sådana känslor!"
Valentine nickar krampaktigt. "Jag lovar." Det var mycket lättare att låtsas som om han inte längre älskade Christian än att faktiskt sluta med det på riktigt.
"Bra." tonen är återigen kort, och tystnaden lägger sig.
"Förlåt mig. Jag... jag menade aldrig att det skulle bli såhär."
"Det hoppas jag verkligen att ni inte gjorde."

En liten stund sitter Valentinen tyst innan han drar ett darrande andetag och talar igen. "Jag är så rädd." viskar han. Han hade inte kunnat säga det till sin far men kanske kunde William lyssna på hans oro. Men orden möts bara av en lång tystnad och det är som att luften klingar i avsaknad av ord. William visste inte hur han skulle reagera. Han hade aldrig varit särskilt bra på att trösta, och han kände avsmak inför vad Valentine gjort, men hur kunde han vara arg när hans egna lille bror sa något sådant. "Mm." mumlar han bara smamanbitet och kort till svar.
"Vad... vad tror ni kommer hända med mig?" frågar den yngre brodern fast han är rädd för svaret. "Tror ni att... att jag kommer..." Han tystnar. Klarar inte att avsluta meningen när tårarna börjar rinna igen. Efter allt han hade gjort. Hur kunde de inte ge honom ett så hårt straff de kunde?
William släpper ut en uppgiven suck och sträcker ut sin hand, aningen obekvämt, mot sin bror och låter den hänga i luften, erbjudande. "Vi ska ordna upp detta. Jag har all tillit till far, och jag ska göra vad jag kan om ni lovar att också hjälpa till och förneka och ångra."
Tacksamt tar Valentine Williams hand i sina båda och håller i den hårt som om hans bror ska försvinna om han inte håller fast honom. Han nickar som svar på hans ord. "Jag lovar." Men han kan ändå inte låta bli att känna rädslan inför det hela och hans grepp om broderns hand blir lite hårdare i ett försök att få hans egna händer att sluta darra.
William ser ytterst besvärat på broderns händer om den egna och han gör inget för att besvara trycket. "Bra" säger han då han svalt ner allt för mycket saliv som producerats av obekvämheten. "Finns det något mer jag kan göra för er? Behandlar de er någorlunda acceptabelt här?"
"Det är så kallt." säger Valentine tyst utan att se på sin bror. "Och jag har varken papper eller penna. Det... det finns folk jag måste skriva till. Förklara vad som hänt."
"Ah." William nickar. Äntligen något som stod i hans makt att ordna. Något handfast. Något som inte krävde känslor inblandade. "Jag ska se till att skaffa er lite varmare kläder, och penna och papper. Jag återkommer med dem senare ikväll om ni önskar."
Valentine  nickar tillbaka. "Tack. Det... det låter bra." Han ler svagt. "Jag väntar på er här." Ett dåligt försök att lätta på stämningen men han är rädd för att skräcken ska få för stor plats innom honom.

Williams blick vandrar från händerna upp till sin brors ansikte osäkert. "Betyder det att ni vill att jag ska gå nu?" frågar han, men Valentine bara skakar på huvudet. "Nej, ni... ni får gärna stanna." Så att han kunde få slippa känna sig ensam i alla fall en stund till.
William nickar, aningen artigt och stelt. Hur länge kunde man hålla kontakt så här egentligen? Vad var brukligt? Hade brodern inte omfamnat hans hand väldigt länge nu? Borde han dra sig undan? Han harklar sig och försöker desperat htita något att tala om, och tar den första gemensamma grund han kan komma på. Familjen. "Så... Meirwen väntar barn?" frågar han stelt.
"Ja, det gör hon. Hon har gift sig också. Med Jeremiah Meyweather. Det är hans barn om väntar."
William tar sin lediga hand och drar den besvärat genom håret. "För Guds skull! Hur kommer det sig att ingen meddelat mig?!" frågar han uppgivet, och den här gången ser Valentine upp på sin bror igen. "För att vi inte fick veta det förrän för ett par veckor sedan. De gifte sig i hemlighet" svarar han.
William står inte ur längre med beröringen och drar till sig handen. Obekväm, förnärmad och aningen sårad ser han på sin bror. "Ett par veckor är likväl ett par veckor." Han skakar på huvudet. "Hur i all världen kan ni alla hållit mig så i mörkret?" Han inser sedan vad Valentine just sagt och ser skeptiskt på honom. "I hemlighet...? Varför?"

Valentines händer känns kalla när broderns varma hand lämnar dem och han ser tyst på dem i ett par ögonblick innan han drar dem till sig igen och åter riktar blicken mot William. "För att hon inte vill ha med oss att göra längre. Hon vill inte att hennes barn växer upp med en så hemsk familj som vi så hon tänker aldrig mer träffa oss eller ens berätta för barnet att vi finns."
William för båda sina händer till ansiktet och gnuggar näsbenet med pannan i djupa, frustrerade veck. "Jag tyckte ni sa att det var far som tagit avstånd från henne? Och ni vet ju uppenbarligen om hennes äktenskap och barn så varför informerades inte jag?"
"Han tog avstånd från henne och sedan tog hon avstånd från oss allihop. Och jag... jag vet inte varför ingen har sagt någonting till er. Jag trodde att någon av de andra hade kontakt med er och skulle informera er om det." William och han själv hade inte utväxlat ett enda brev på de här åren. Varför skulle han skrivit om det här när han inte skrev om något annat?
Den äldre brodern ser aningen förvårat, men irriterat samtidigt, på sin yngre bror. "Haft kontakt med mig? Jo tack, jag har fått höra att Elizabeth väntade barn och att det barnet nu kommit till världen. Det är vad kontakt den här familjen har haft med mig. Tydligen betyder jag inte mycket för någon av er, när min egen syster kan gå och gifta sig utan att jag får veta det!"
"Jag visste inte om att ni alls brydde er." säger han skamset. "Ni gav er av och ni kom aldrig tillbaka. Skrev inte en enda gång. Jag trodde att ni kanske helt enkelt hade skaffat er ett nytt liv någon annan stans. Att ni inte ville veta av oss längre."
"Jag skickade kort vid jul. Ni skrev aldrig så jag antog att ni inte önskade höra av mig. Men aldrig hade jag trott att något så stort kunnat hända utan att jag ens meddelats!"
Valentine nickar tyst. "Förlåt mig. Jag trodde att någon av de andra skrev till er."
"Nej" svarr William kallt. "Nej, ingen har hört av sig sedan jag reste."
"Förlåt mig. Jag visste inte."
"Nej. Uppenbarligen inte." William sjunker tillbaks lite mot ryggstödet, helt utmattad av det hela. "Det känns inte som att jag är en del av den här familjen längre. Är det något mer jag bör veta?"
"Självklart är ni en del av familjen" utbrister Valentine och ser upp på William. "Om jag hade vetat att ni inte kände er som det så hade jag försökt göra något åt det. Jag hade skrivit till er. Om ni bara talar om hur jag kan nå er så lovar jag att skriva."
William möter förvånat sin brors blick. "Skulle ni det? Varför då?"
"Ni är min bror." Frågan förvånar honom lite. "Varför skulle jag inte vilja? Särskilt när jag nu vet att alltihop bara var ett missförstånd. Att ni faktiskt bryr er om mig. Bryr er om oss."
Williams ögon sluts och fingrarna gnuggar allt hårdare över näsbenets topp. "Vad i all världen har jag gjort som fått er att tro att jag inte bryr mig? Självklart gör jag det! Ni är min familj!"
"Ni verkade bara bli arg eller inte ha tid om jag vände mig till er. Så jag trodde att ni inte brydde er om mig."  Valentine suckar lite, medan William fortsätter sitt masserande i några sekunders tystnad innan han släpper ner händerna i knät och ser på sin bror. "Jag är uppriktigt ledsen om det är så det verkat” säger han, och i tystnad möter Valentines blick hans och den ygnre brodern nickar. "Och jag är ledsen att jag trodde att det var så det var."
"Vad kan jag göra för rätta till detta? Hur blir jag er bror igen?"
Valentine ler svagt. "Det är ni redan. Det har ni alltid varit."
William ler inte tillbaks. "Ni vet vad jag menar. Hur kan jag bli er bror på ett sådant sätt som bröder bör vara? Herregud, jag vet inte ens hur en bror ska vara! Jag har sett er andra så vänskapliga och nära varandra hela mitt liv men aldrig känt mig som en del av det hela. Jag vet inte hur man gör."
Valentines leende bleknar och han är tyst några ögonblick. Han är inte heller säker på hur en bror borde vara. Den enda han verkligen har varit en bror för är Meirwen och hur han varit mot henne verkade vara så fel i alla andras ögon. "Bara... var där för mig. Både när jag är glad och när jag är ledsen. Jag lovar att finnas där för er också." Han sväljer undan gråten som hotar att välla fram igen. "Hjälp mig nu när jag verkligen behöver er."
William nickar. "Jag ska hjälpaer så gott jag kan. Jag ska höra mig för om ert fall. Jag ska skaffa vad ni behöver för er vistelse här. Finns det något annat jg kan göra för er?" Han kunde själv inte komma på vad det skulle kunna vara, men han tyckte att det var bäst att fråga ändå, så han inte missat något. Nu igen.

Valentine skakar på huvudet och försöker le igen men känner hur han misslyckas när den hemska verkligheten sluter sig om honom igen. "Nej, jag... jag tror inte det. Vill ni att jag ska berätta för er om jag kommer på någonting?" Trots allt de pratat om så känner han sig fortfarande osäker och vill inte råka skrämma bort William nu när han äntligen har kommit tillbaka.
"Är ni helt säker? Nu när jag ändå är här vill jag vara till vad hjälp jag kan. Låt mig kompensera för alla år jag har försummat er tidigare. Finns det någonting jag kan göra, så be mig bara. Från bror till bror. Lita på mig."
Den här gången lyckas Valentine le, om än svagt. "Tack. Men jag vet inte vad mer ni kan göra." Han tvekar ett ögonblick. "Tycker ni väldigt illa om mig för vad jag har gjort?"
William  försöker att besvara leendet, men det blir mest bara stelt. "Jag tycker inte om det. Vad ni haft för er fyller mig med avsmak, det tänker jag itne hymla med. Men jag tycker inte illa om Er för det. Endast vad ni gjort. Så. Vad kan jag göra för er innan jag går?"

"Vill ni..." Valentine tvekar ett ögonblick innan han fortsätter med osäker röst. "Vill ni hålla om mig? Bara en liten stund så jag... så jag slipper känna mig så ensam." Han förväntar sig ett nej men kan inte låta bli att fråga. Han har varit ensam i sin cell i flera dagar och bara fått påhälsning av Hector som bara var där i några ilskna minuter innan han gav sig iväg igen.

William ser på sin bror med stora, oförstående ögon i en lång, lång tystnad. sekunderna tickar iväg. Tio. Tjugo. Fyrtio. En minut. Det hela känns som en evighet innan han äntligen öppnar munnen. "Vill jag....vad?" svarar han dumt. Frågan hade inte helt gått fram korrekt. Något måste blivit fel i hans tolkning av broderns ord.
Valentine slår hastigt ner blicken. "Nej, jag... Förlåt mig. Jag borde inte ha frågat." Plötsligt önskar han att han hade hållit tyst istället. Sagt att han inte behövde någonting mer. Men längtan efter i alla fall en liten vänskaplig gest hade varit för stor.
William skruvar besvärat på sig i stolen och harklar sig med ett generat och obekvämt ansiktsuttryck där blicken söker sig ned i golvet. "Jag.. eh... Jag antar att det är det minsta jag kan göra?" Han reser på sig och går fram till Valentine där han stelt står och väntar på att brodern med ska resa sig, och förvånat ser Valentine upp på William och reser sig, slår armarna om sin bror och begraver darrande ansiktet mot hans axel. Tyst står han där och känner hur tårarna åter börjar rinna och väter ner Williams axel, medan den äldre brodern högst besvärat lägger armarna stelt om sin gråtandes bror, och i brist på bättre att göra klappar  honom vänligt på ryggen. "Se så Valentine. Gaska upp er. Det här ska lösa sig ska ni se" säger han i vad han hoppas är en uppmuntrande ton, även om den egentligen låter mest stram och tafatt.
"Tänk om det inte gör det." viskar Valentine. "Jag är så rädd. Jag... jag vill inte dö." Tanken på att dö gjorde honom skräckslagen, och vetskapen om att det skulle vara på grund av kärlek gjorde det nästan ännu värre.

William drar efter andan och greppet om brodern hårdnar faktiskt lite. "Herregud Valentine... Givetvis ska ni inte dö. Säg aldrig något sådant! Vi ska hjälpa er ur det här! Oroa er inte!" Utan att tänka på det börjar han mjukt stryka över sin brors rygg, lugnande. Nästan kärleksfullt. Han känner hur den yngre brodern lätt krampaktigt håller tag i kläderna på hans rygg. "Hur kan ni lova det?" snyftar Valentine. "Med allt jag är anklagad för." Under de senaste månaderna hade han flera gånger lekt med tanken men nu när han faktiskt stod på gränsen och inte visste om han skulle kunna gå tillbaka igen var han plötsligt livrädd.
"Valentine, lugna er kära ni” säger William lågt och stryker så lugnt och tryggt han kan bemästra över ryggen, och hans grepp om brodern tätnar ytterligare lite. "Far och jag ska få er ur det här, jag svär. Med vad helst som krävs av oss. Men dö ska ni verkligen inte göra, det svär jag vid. Jag skulle aldrig tillåta det. Det ska ordna sig!" En högst obekant klump hade formats i hans bröst, och han visste inte helt var han skulle ta vägen med det hela. broderns sorg väckte känslor till liv som han aldrig insett att han hyst för någon i familjen. Värme. Kärlek..

Valentine nickar tyst trots att han inte riktigt kan tro på vad William säger. Han tvivlade inte på att de skulle försöka få ut honom men hur kunde William svära på att de skulle lyckas? Dock ville han tro på det. Mer än någonting ville han tro på att han skulle klara sig ur det här. "T- tack."
"Jag hoppas att ni litar på mig. Ingenting kommer hända er, hör ni det? Jag bryr mig inte om vilka metoder vi får ta till. Om jag så ska behöva bryta mig in i fängelset och röva bort er till trygghet så svär jag att ni kommer överleva detta. Jag skulle inte stå ut med tanken på att mista er. Och om Jag inte står ut, tänk på hur fruktansvärt illa far och mor skulle må. Och Meirwen! Tanken på bara den ena av er vid livet är helt absurd och omöjlig!"
Förvånat lyssnar Valentine medan en liten gnista av hopp tänds i honom. "Skulle ni verkligen det? Bryta ut mig härifrån?"
"Om det är vad som krävs” säger William med en röst som är högst allvarlig, och han lägger sin kind mot sin brors huvud. "Jag skulle aldrig låta dem skada er."

Broderns kärlek och det faktum att han inte stöter bort honom utan lovar att göra vad som helst för att hjälpa till får Valentine att gråta ännu mer. I flera minuter snyftar han bara mot Williams axel tills han med en kraftansträgning finner sin röst igen. "D- det... skulle förstöra... er karriär."
William står bara tafatt tyst och bara fortsätter stryka Valentines rygg medan denne gråter. När han till sist talar skjuter William genast broden ifrån sig och söker hans blick. "Tror ni verkligen att jag skulle välja min karriär över min brors liv?" frågar han allvarligt.
Gråten och saknaden av den andres värma får Valentine att rysa till i det kalla rummet. Med tårarna fortfarande strömmande ser han på sin bror. Trodde han verkligen det? Nej, men Williams tidigare ord ekade i hans öron. Efter ett ögonblick skakar han svagt på huvude
"Bra" säger William och drar brodern till sig igen. "Kära ni, självklart skulle jag göra vad som än krävdes för att få ha kvar er vid liv. Jag vill inte förlora någon av er. Särskilt inte er, efter idag. Inte nu när jag äntligen får vara er bror på riktigt."
Valentine lägger armarna om William igen när denne drar honom till sig. "Jag vill v- väldigt gärna... att ni... ä- är min bror."
"Så låt mig vara det och lita på att vi fixar det här. Det kommer att ordna sig Valentine. Jag svär."
Den yngre brodern nickar tyst med ansiktet mot Williams axel. "T- tack."
"Givetvis. Jag bryr mig om er Valentine. Tro aldrig något annat igen." Han tystnar några sekunder. "Men snälla ni, låt mig aldrig igen behöva höra om den här Lord Fallchester. Även om ni måste ljuga för mig.” ber han, och Valentine nickar till svar, om än efter något ögonblicks tvekan. "Jag l- lovar att låta bl- li att nämna honom."
"Bra. Då är jag nöjd. Och tacksam. Jag står inte ut med tanken förstår ni. Men jag vill finnas där för er, vad ni än känner. Känns det bättre nu? Litar ni på mig?"
"Lite. Och sj- självklart litar jag på e- er."

Dearest Sebastian

I miss you.

What else is there to say right now? My heart yearns for your company beyond words, and my longing for you knows no boundaries. Life has been so strange lately and I don’t know who to talk to anymore. I need you here.

I got married yesterday. To my best friend.
In the end I got my happily ever after, as I never dared to hope for, just like you and I dreamed of up there on that rooftop, under the moon and stars, on the night when two souls met and an everlasting friendship was bound. I miss you more than words can say. Yesterday ought to have been the happiest day of my life, as I was given something much more than I could ever deserve, yet the shadows of what has passed here lately looms over my head and leaves me heavy at heart.

And so here is my confession, and I pray you will not judge me too harshly on the terrible deeds I have done, for I am already the grimmest of judges there is, myself, and torture mine own soul enough as it is. A few days ago I hit a man. I am ashamed to write the words, for I am ashamed of having done so. It does not become me and I it is not who I am, yet still I did it. I was called in, for the second time this winter, to be questioned about some violent disappearance of a woman. As if I could ever hurt someone in cold blood and kidnap them! The mere thought is absurd and I must confess I do not care for their accusations. I lost my head, both times, I’m afraid, and this second time I abused him so badly the poor man needed medical attention. There is something in Inspector Fallchester that makes my temper rise and my blood boil, and I cannot say why he agitates me so, yet somehow he does. ‘Tis the same as with my father and with Bishop Chester (a name I do not write without shivering). These three prosperous men all possesses the ability to make me turn in to a monster, with no more than a single word or a look. Is it because of childhood issues with pa, or because I resent the air of superiority these grown men seem to have? I could not say. All I know is that they somehow make my soul turn black for a moment, and I lose control of myself, and I hate this. I hate what I become and I am overcome with shame as soon as my blood calms down again.

Thank heavens my dear sweet Miah keeps me calm. One touch from him and I transform from a wolf into a kitten, and one word from his lips are enough to persuade me to do anything. My dear Sebastian, if you could only see how lucky I am to have found a man like him. I have never seen such passion, such calm, such beauty nor such love, and I am certain I shall not ever see the likes of him anywhere in the world. Wherever you are right now, if you could see me here I am sure you would approve and be delighted for me, at least for this part, even though my life in whole is such a mess at this very moment.

I have done such terrible things Sebastian, and I sit here in solitude burdened by the knowledge of what a monster I have become and I grieve. On my first day as wife to the most wonderful man that has ever lived I sit here on my own crying over what a hideous creature this poor innocent angel has wedded. Part of me already wants to run away, to save my beloved from myself, for I dread what I might do to him. I think I ought to have gone to be at your side dear friend, for I bring nothing to this world but pain and sorrow and I do not wish to harm anyone anymore, least of all my sweet husband - my day and my night, my light in the darkness. Yet something prevents me from coming to you, as I would wish, and forces me to stay alive, forces me to stay with my beloved. And so here is my second confession dear friend; I am with child. It is such a joy and such a grief that I do not know what to feel anymore.

I already love her more than anything in this world, and would do anything to keep her safe and make her happy, yet fear has sunken its ugly claws into my heart and I pray to whatever gods there are that my mother was not right when she said I would not be able to take care of this child. What am I to do? When I have to live for her sake, but cannot be near her for fear that I might harm her. Perhaps I shall not even need to make a choice, for someone else might make it for me. I am accused by both Inspector Fallchester and Bishop Chester of such horrible things (of which I am innocent to most, I swear to you!) that I fear my freedom might be taken from me any day, and thus in time so will my daughter be. It breaks my heart to think of parting with her and I lose my breath whenever the thought crosses my mind so I push it all away. Yet somehow I cannot help but thinking that maybe it is for the best. With Jeremiah as my husband the child would be legally and unquestionably his, and he would be granted the care of her should I end up in jail. It is a small comfort which I cling to desperately. His family is the loveliest there is and my daughter will have a good life with them, with the most amazing father a girl could ever wish for. And it is for the best that she will never know her mother, or my family- for within the Grays there are to much darkness and sorrows. I broke of with them, told them I would never see them again, for the sake of the child.

But here is my third and last confession; I was not being completely honest when claiming it was only for the sake of my daughter that I left them, for the truth is I needed to get away from them myself too. My family is, much as I love them, a terrible influence on me and they seem to bring out my inner beast more and more every time I see them nowadays. Perhaps the strains of the events this winter have altered me too much, perhaps it is the pregnancy as people would have me think, or maybe I am simply too hurt by my family to suffer their company any more. I am in no way claiming that I am the sole victim of what has happened, for much of it has been my fault, yet still their words and actions have cut me so deep lately that I am now a wounded soul.
I regained relation with my father again, only to shortly thereafter hear him say I am no longer his daughter, and though I displayed anger towards him I must confess all I really felt was pain and hurt, and this led me to do things I never ought to have done. My simple wish was to hurt him as he had hurt me, but instead my actions caused chaos in the entire family and I have never heard such cruel words from my mother’s mouth as those she uttered that day, and I have yet still to heal the cuts she decorated my heart with. But no matter what happened then - what is passed is passed. What matters now is that I am turning into something I never wished anyone to have to suffer, and something must be done about it. If I escape prison I fear I shall have to run away on my own accord somewhere, to die alone, far from everyone I love and do not wish to hurt.

Would you take me with you then into the sky, if I ran? Would you smile and welcome me with open arms into your new world of peace where no beast will ever more possess me? Will you grant me the grace to watch my child from above and see her grow into a happy little angel, with only her lovely father’s influence and none of mine? Would you set me free and save the ones I love?
I need you here to tell me that all will be well in the end, somehow.
I need you here to talk to.
I need you.

I miss you.

I shall see you soon.

~ Your friend, for eternity, Meirwen.

Natt. Natten har alltid känts speciell i London. Mörkret skärmar inte av, likt det gör i en liten bygd ute på landet. Nej, mörkret öppnar för en helt ny värld. En värld lika rik på dimensioner som dagen självt. Joanne kastar huvudet bakåt och låter blicken färdas uppför de fuktiga husväggarna. Londons mörker är inget egentligt mörker, nej här finns ljus överallt. Själva husväggarna avger ett svagt sken i och med fukten som reflekterar vad ljus det finns. Hon sträcker ut handen mot den närmsta väggen och låter fingertopparna möta den grova tegelstensytan.
"Hemma...?"
Rösten gör sig löjligt obemärkt. Hon ler lite snabbt, road av tanken som precis slagit henne: att det trots det stora antalet människor som bor i London, finns så otroligt mycket som ingen ser och kanske framför allt, så mycket ensamhet.
Joanne slår ned blicken och börjar gå längsmed kullerstensgatan igen. Det förvånade henne, det lugn hon de senaste dagarna besuttit. Kanske var det här rätt beslut trots allt? Inte för att det hade varit lätt, nej.
Joanne biter sig i läppen medan hon svänger upp på Upper Grosvenor Street. Hon utgör en liten figur bredvid de stora husfasaderna. Kappan hänger något snett och håret har klistrat sig vid hennes ansikte i pannan. Hon har sprungit, det syns. Kläderna är blöta av snöslask och fläckiga långt upp på byxbenen. Hon är ryttarklädd i mörkt ylle och med en för stor herrskjorta där kragen ser ut att ha slitits av en bit på ena sidan. På kinden har hon ett litet skrapmärke. Ansiktet är blankt och något blekt och hon ser inte ut att ha sovit ordentligt på ett par nätter. Den som känner henne skulle kanske kunna konstatera att det, trots hennes ovårdade och något slitna uppsyn, vilar en sammanhållen beslutsamhet över henne.
Hon hade kyligt kunnat konstatera att det här valet hade varit ständigt närvarande genom hela hennes liv, allt sedan hon blivit medveten om hur skilda uppfattningar människor kunde ha om olika ting. Allt sedan hon blivit medveten om sin egen och andras viljor.
"Nej, knappast hemma."
Mumlar hon bistert medan hon traskar förbi ännu en snirklig järngrind. Det skulle nog råda brist på den varan framöver, även om morbror Jonathan varit alltför vänlig. Hon halkar till när foten slår i en isklump. Med en suck reser hon sig upp igen. Vad hade hon egentligen bestämt sig för? Vårdslöst borstar hon av sig så gott det går och ser sig omkring. Snart där. Som tur är ligger gatan öde. Hon skulle inte vilja råka i synfältet på en Bobby som hon såg ut nu, nej. Det skulle gå allt annat än vägen för hennes del. Hon fortsätter, nu något försiktigare med vart hon sätter fötterna. I värsta fall skulle de väl kontakta hennes syster att gå i god för henne, vilket i sin tur skulle... Hon viftar undan funderingen med en irriterad handrörelse och stannar åter upp för att kasta ett öga på ännu en nummerskyllt. "NO 41".
"Här"
Ett litet rökmoln stiger med ordet när hon låter blicken fara över byggnaden. Ska hon försöka klättra? Eller bara knacka på? Skulle inte det göra saken värre?
Något rådlös står hon kvar snett framför skylten. 

Hastigt skyndar han hemåt genom de mörka gatorna. Han tyckte sämst om den här biten. Den kalla luften medan han förflyttade sig från ett varmt ställe till ett annat kändes alltid obehaglig och hjälpte till att göra hans tankar klarare, vilket var någonting han inte uppskattade när han jobbade så hårt med att göra dem suddiga till att börja med. Idag ångrar han sig nästan där han går. Eftersom de skulle åka imorgon ville han inte riskera att någon effekt låg kvar och märktes av då och därför hade han använt mycket mindre än han brukade. Det i kombination med den kalla luften hade nästan helt tagit bort effekten nu. Han insåg att det skulle bli en väldigt lång natt. Det kändes som att det hade varit meningslöst att ens gå dit ikväll, men han hade inte kunnat hålla sig borta, något som han inte ville tänka på. Han ville inbilla sig att han fortfarande hade kontrollen men han var tvungen att erkänna för sig själv, men inte till någon annan, att drogen hade tagit över och nu tvingade honom tillbaka vare sig han ville eller inte. Som tur är var det vad han ville.
Han drar rocken tätare runt sin magrande kropp och skjuter upp axlarna mot öronen i skydd för en kall vind som drar förbi. Meirwen hade fått honom att svära att han skulle äta, och han försöker hålla sitt löfte, men det är fruktansvärt svårt och ibland kan han inte förmå sig att göra det. Hans svaga kropp protesterar allt mer och han ångrar att han inte tog en droska istället. Han saktar ner för att inte riskera att falla ihop innan han kommer hem.
När han närmar sig huset ser han upp och ser i ljuset från gaslyktan att någon står framför dörren. Han saktar ner ännu mer och ser vaksamt mot personen. Det är något bekant med siluetten men ändå inte och han kan inte bestämma sig för om det är någon han känner eller om han bara inbillar sig alltihop. Han hoppas att det inte är någon han känner, vill inte att någon som kanske bryr sig om honom ska se hur blek och hålögd han är, se de mörka ringarna under ögonen.
Han stannar en bit ifrån innan han harklar sig lätt, han har varit ensam i en vecka nu och knappt använt rösten till annat än att skrika när han om nätterna vaknar av mardrömmarna. "Kan jag hjälpa er?"

Joanne, som efter en stunds fundersamhet äntligen bestämt sig, hade precis fattat ett resolut tag om järnstaketet och börjat ta ansats för att häva sig upp. Den plötsliga harklingen strax bakom henne försatte henne helt ur spel och hon fann sig till hälften hängandes i staketet emedan händerna gled på den fuktiga metallen varpå en plötslig smärta i ena handen fick henne att komma på fötter och hon släppte snabbt staketet.
Vid marelden, att någon skulle komma på henne här och nu. Medan hon osmidigt vände sig om bad hon, för första gången på länge kändes det som, till gud om att det bara skulle vara något fyllo på väg hem, även om det kändes högst osannolikt att någon skulle 'råka' vandra iväg på Grosvenor street. Med hälften av en bortförklaring på tungan ser hon så upp i ansiktet på gestalten framför sig.
"Ursäkta, jag har tappat min..."
Trots det avmagrade ansiktet, de mörka ringarna under ögonen och den hesa rösten (något som först fick henne att tro att det var sin egen spegelbild hon såg), så är det han. Tveklöst.
Plötsligt börjar insikten om vidden av vad hon tagit sig för krypa upp inpå henne.
"...Valen..."
Det känns som om en hård knut av intensiv lättnad plötsligt löses upp inom henne, en lättnad som suger musten ur hennes ben såpass att de långsamt viker sig och hon glider sakta ned mot den slaskiga marken med ryggen mot staketet. Storögt och med lätt gapande mun ser hon på honom utan att riktigt se.
"...Dupin?"

 Han vet först inte vem det är men när han hör smeknamnet inser han sanningen.
"D- Dantes..?"
Han går närmare medan hon sjunker till marken och han ser hennes ovårdade kläder och skrapsåret i ansiktet. Trött sjunker han ner på knä på gatan framför henne utan att bry sig om hur förstörda hans byxor kommer att bli. Fadern är ändå inte hemma och kan skälla ut honom. Tanken på vad som hade hänt om hans far sett honom på det här sättet över huvud taget får honom att blekna men han koncentrerar sig hastigt på vännen istället.
"Vad... vad gör ni här? Jag trodde att ni var i Norfolk."
Försiktigt sträcker han ut en hand mot henne, osäker på om han borde smeka hennes kind eller klappa henne på axeln eller vad, men stryker sedan håret ur ansiktet på henne.
"Hur är det med er? Ni ser hemsk ut." Han inser att han ser minst lika illa ut själv men han skjuter undan den tanken.

"Ni... Ni..."
Läpparna fortsätter att forma sig ljudlöst medan chocken långsamt ger med sig. Hon känner hur ögonen tåras något av att hållas så uppspärrade och blinkar hastigt till medan hon försöker samla tankarna och gör en ansatts att resa sig upp. Men hon förblir sittande då han hukar sig ned framför henne. Hon sluter ögonen när han stryker håret ur ögonen på henne. En simpel gest i sig kanske, men just den handen besitter en trygghet endast jämförbar med hennes faders. Plötsligt känner Joanne sig om en liten flicka, en liten Joanne som äntligen lyckats ta sig till en familjär plats. En plats där hon plötsligt kan vara sårbar.
Hon drar ett kort, darrigt andetag.
"Så... trött jag är. Dupin. Jag..."
Hon samlar sig något, tränger undan lusten att kura ihop sig här i snön och gråta djävulen ur kroppen, fattar sin väns hand och ser upp på honom något skakigt.
"Det trodde även jag. Att jag var i Norfolk..."
Hon granskar honom ett ögonblick och ler, knappt halvhjärtat.
"Ni ser lika hemsk ut som jag känner mig."

"Det förvånar mig inte." säger han och ler svagt trots att hans inre är i uppror.
Hennes tillstånd skrämmer honom lite och han kramar hennes hand medan han försöker lista ut vad hon menar med att hon också trodde det. Han inser dock att de inte kan sitta här ute på gatan. Frågorna får helt enkelt vänta. Han reser sig upp och använder vad lite styrka han har för att dra upp henne på fötter.
"Kom med mig."
Han låser upp dörren och leder henne in i huset och uppför trapporna till sitt rum, ignorerandes eventuella protester från hennes sida. Hans ben hotar ideligen att vika sig när han tvingas ta en del av hennes tyngd också men han lyckas ta dem båda säkert in i rummet och sätter varsamt ner henne i en av de båda fåtöljerna.
Yrseln gör sig påmind och får hela världen att långsamt snurra runt honom men han tar sig ändå svajande fram till garderoben för att hitta rena och torra kläder åt henne. Hon följer honom protestlöst upp och in. Hon kan känna hur mager han är genom ytterkläderna, hur de hårda kanterna nästan skaver mot henne när han baxar upp henne för trapporna. Husets detaljer blir till en enda röra inför hennes ögon. Har hon glömt äta? Eller är hon bara så överväldigad?
När han lämpar av henne i fåtöljen undslipper sig en något klarare tanke röran i hennes inre.
Valentine, vad har det blivit av dig?
Hon sjunker tillbaka mot den mjuka ryggen och suckar tungt, sluter ögonen och gör ett försök att glida ur kappan som ter sig likt det otympligaste hon någonsin stött på i klädväg. Med en liten grymtning lyckas hon få av sig den tillsammans med ena skon varpå hon lutar sig bakåt igen, långsamt klarare i huvudet. Något som bara för med sig vissheten om hur blöt, kall och trött hon är.

Han kommer tillbaka till fåtöljen med kläderna i famnen och ser henne sitta där med slutna ögon och huvudet tillbakalutat. Han är fullständigt utmattad och vill bara sjunka ihop själv men han är orolig för vad som kan ha hänt henne och han tvingar sig själv att fortsätta tills han kan vara säker på att hon mår i alla fall någotsånär bra. Han lägger kläderna i hennes famn och sätter sig på knä, drar av henne den andra skon.
"Ni kan byta om i gästrummet. Eller så kan ni stanna här och så kan jag gå ut. Jag är rädd att kläderna kanske är lite för stora."

"Ni får inte vara orolig."
En vag smilgrop gör sig synlig i hennes ena mungipa samtidigt som hon stryker med ena handen över sina slutna ögon. Hon vill nästan skratta till. Högt, gällt och panikslaget. Som en skrämd hönas kackel. Vid gud, vad har hon tagit sig till? Hur snart innan Elizabeth, den kära systern, får veta? Morbror Jonathan sa att han förstod, även om han var besviken. Hans hustru, Georgiana, hade blivit rasande.
Hon avbryter sig och slår upp ögonen, betraktar taket en kort stund med ett nästan litet förskräckt uttryck i ansiktet. Så stryker hon sakta över märket på kinden. Otacksamt. Ja. Kanske.
"Faktum är att det var länge sedan jag var så..."
Hon kastar en blick på honom. Det vaga ljuset i rummet kastar skuggor över hans ansikte. Skuggor som inte fanns där sist hon såg honom. Hon avbryter meningen. Osäker på vad slutsatsen egentligen skulle innehållit. Joanne sätter sig sakta upp och tar stilla skon ur hans hand medan hon betraktar honom. Vännen ser ut som en illa åtgången gathund. Det gör ont i henne att se, det gör det. Likväl är hon glad, det känner hon. Glad över att vara i hans närhet.
"Jag går ut. Sätt er, ni ser ut som om ni ämnar falla död ned..."
Joanne reser sig långsamt och greppar högen med torra kläder med ena handen. Det torra, varma tyget känns himmelskt mot hennes fingertoppar. Hon stannar så upp ett ögonblick, som om hon vore osäker på om vännen klarar att så mycket som häva sig upp i fåtöljen själv.

Han ser oförstående på henne. "Hur ska jag kunna låta bli att oroa mig. När ni ser ut som om..."
Ja, vad ser hon ut som egentligen. Han önskar plötsligt att han faktiskt hade den riktige Dupins förmåga att se detaljer och dra slutsatser, på det sättet skulle han inte behöva fråga.
Han gör ingen ansatts att hindra henne när hon reser sig upp för att lämna rummet. Han vet att hon kommer komma tillbaka och de kan prata hur mycket de vill då. Efter att ha hämtat torra kläder åt även sig själv följer han tacksamt hennes uppmaning och sjunker med en halvt plågad, halvt lättad suck ner i den andra fåtöljen.

Joanne ger ifrån sig en liten grimas. "Jag har lite att förklara, antar jag."
Hon ser ned på honom där han sitter hopsjunken i fåtöljen. Rynkan mellan ögonbrynen, ett väl markerat drag för familjen North växer sig något allvarligare. "Och så har även ni, Dupin..."
Hon vänder sig om mot dörren, ivrig att få krypa i de torra kläderna så snart hon kan. Det är nämligen tämligen svårt att fokusera på annat än ljumma, klibbiga kläder så fort man slutat frysa. På dörrkarmen stannar hon dock till och vänder sig lite halvt om.
"Om ni känner för det, vill säga. Tänk på det."
Väl inne i gästrummet sliter hon snabbt av sig kläderna och drar på sig de torra benkläderna.
"...Sen när växte du om mig" mumlar hon medan hon bryskt brottas med de något förstora plaggen. Äntligen känner hon sig någorlunda torr och som en människa igen. Joanne sköljer av ansiktet och överkroppen i tvättfatets kalla vatten och gör ett försök att lossa håret från de tovor det nu befinner sig i, men ger snabbt upp och drar på sig skjortan. Hon kastar en blick i spegeln medan hon vränger plagget över huvudet.
Ett långt rivsår går över revbenen (inte brukade de väl vara så markanta?) på vänstersidan i sällskap med några blåmärken. Det är knappt mer än en rispa men bränner till lite när tyget rör sig över det.

Han ser henne gå medan han sitter kvar i fåtöljen utan att orka röra sig. Förklara, ja... Hur ska han kunna göra det? Allting som har hänt och som han håller inombords av rädsla för vad folk skulle tycka och tro om honom. Men han måste nog berätta ändå inser han. När hon söker upp honom på det här sättet kan han inte gärna återgälda henne genom att hålla henne utanför. Han är bara rädd att hon ska försvinna lika fort som hon dök upp när hon får veta sanningen. Han tror inte att han skulle klara det.
Långsamt reser han sig upp och tar av sig rocken och de blöta byxorna, han låter båda plaggen falla till golvet. Rummet snurrar runt honom igen men han lyckas få på sig de torra byxorna. Han är glad att han har hängslen, orolig för att de inte skulle hålla sig kvar på hans smala höfter utan hjälp. Han synar sin skjorta och upptäcker fläckar på den som han hade glömt bort att han fått under kvällen. Med en suck knäpper han upp den och låter även den falla till golvet innan han åter öppnar garderoben. Han gör sitt bästa för att inte se på sig själv i spegeln, väl medveten om hur fruktansvärd han ser ut. När Mei kom tillbaka skulle hon bli arg på honom igen för att han magrat ännu mer sedan hon kom hem och hittade honom för en vecka sedan, och hon kommer bli arg på sig själv för att hon inte stannade hos honom.
Han hittar en skjorta och går tillbaka till fåtöljen där han sjunker ner, sluter ögonen. Klädesplagget ligger kvar i hans knä då han inte vet om han orkar ens en så enkel sak som att ta på sig det.

Hon ger gästrummet en sista blick medan hon slarvigt hänger de blöta kläderna över en diskret stolsrygg. De torra kläderna har sannerligen gjort sitt för huvudet känns redan klarare och hon tycker sig insupa betydligt mer av omgivningen än tidigare. Hon dröjer ett ögonblick med handen vilandes på de blöta kläderna, följer smutsränderna och låter dem leda henne bakåt under det senaste dygnets timmar. Det känns som om hon nyss var på Swallow Hall. Var det inte så? Hon rynkar pannan och försöker räkna timmarna. Jo nyss, egentligen. Hon suckar.
"En liten evighet sedan..." Något litet, ömt och sårigt drar igenom henne vid yttrandet av faderns uttryck. Brukade han inte använda det i glada sammanhang? Men var gick egentligen gränsen mellan glädje och sorg? Hon kände sig fast i ett gränsland av behövligt vemod.
Hon går tillbaka till Valentines kammare, hejdar sig utanför och höjer handen för att knacka men dörren står på glänt lagom för att hon ska se honom gå tillbaka till fåtöljen iförd benkläder. Benen spelar över hans överkropp när han rör sig och han rör sig med sådan trötthet. Det vore som om hans stela, krampaktiga rörelser och de där vassa benen stack henne i ögonen. Joanne sluter dem, nästan instinktivt. Hon har anat att något är fel, det har hon. Men såhär fel? Hur kunde hon undgå att märka det? Att finnas där för den ende i hela denna värld hon litar tillräckligt på och håller så högt att hon nu, till och med nu trots allt, söker sig till? Något skamsen öppnar hon dörren, men blir stående där med armarna slappt hängande längsmed sidorna.
Så plötsligt går det upp för henne, precis det som hon själv manat honom om rörande hans mor.
"Oavsett vad ni kan tänkas ha att säga, så är ni min vän. En vän likt ingen annan för mig. Vad som var kan inget ord från er nu förändra."
Ett uttryck av djupaste allvar spelar över hennes ansikte och hon slår sig ned med armbågarna vilandes mot knäna på sängkanten, till hälften vänd mot honom.

Han öppnar ögonen och ser på henne när han märker att hon står i dörren. Långsamt drar han på sig skjortan och försöker le mot henne men känner hur han misslyckas. Han ser henne slå sig ner på sängen och önskar att hon hade satt sig i fåtöljen istället så att de hamnat närmare varandra än de är nu.
"Jag önskar inte locka er till att tala.” säger hon. ”Ty det ligger långt bortom mitt intresse att jaga efter vad ni är. Ni är er egen i första hand, och det ämnar jag respektera." Hon ser ned på sina händer. "Det är tron på rätten till det egna jaget som har försatt mig här, hos er, ikväll. Men även om jag uttrycker en ovilja mot att beröva er på vad hemligheter ni än håller, betyder det inte att jag inte mer än gärna delar vad bördor och dess motsatser ni bär." Hon suckar och stryker med handen över sitt svagt blånande kindben. "Jag är orolig. Det stämmer. Men det innebär inte att jag är här för att pracka på er något rätt eller fel, er rätt över era egna val respekterar jag. Jag ber bara om att... om att få vara där för er, oavsett vilken stig ni väljer att vandra."
Tyst lyssnar han på vad hon har att säga och känner sig tacksam över att hon i alla fall inte tänker försöka tvinga honom till att berätta. Dock känner att han att han kanske borde berätta ändå, visa att han litar på henne genom att berätta av fri vilja istället för att han måste.
Han ser henne röra vid sitt kindben och han undrar återigen vad som kan ha hänt. Varför hon såg ut som hon gjorde och varför hon hade dykt upp på hans tröskel så sent utan att skriva och berätta att hon skulle komma dit? Varför var hon magrare än han mindes henne? Och hur hade hon fått det där märket i ansiktet? Var det en olycka eller hade någon åsamkat henne skadan?
Han nickar tacksamt åt hennes sista ord. "Ni får mer än gärna finnas här för mig. Och jag ska försöka berätta. Jag... jag är bara inte säker på hur jag ska börja. Eller vad jag borde säga. Men jag förstår att ni har en hel del att berätta också. Om ni börjar kanske det blir lättare för mig? Vad har hänt er? Varför är ni här? Inte för att jag inte är glad att se er."

Joanne ser på honom när han talar. Han är sig lik trots allt. Onekligen. Det är en lättnad.
"Ni gör som ni vill, glöm inte det. Jag finns vid er sida oavsett." säger hon och ser allvarligt på honom medan hon reser sig upp för att slå sig ned i fåtöljen framför honom.

Kommissarie William Fallchester tar blicken från kroppen igen innan han hoppar upp på perrongen. Han känner inte längre hur magen vrider sig inför de groteska syner han ställts inför inom yrket, men nog fanns det där, begravt djupt under den hårda mur han rest mellan sig och världen.
"Vem var det som fann kroppen?" frågar han och ser sig om. Blicken faller på henne, fröken Gray. Då hon är den enda som inte hör dit var det inte svårt att göra beräkningen. "Så vi möts igen, fröken Gray."

Meirwen känner hur hennes kinder hettar till när hans blick möter hennes. På något vis hade hon inte förutsett att det var honom hon skulle träffa när de bett henne stanna kvar för tala med polisen. Hon niger stelt och nickar lätt med huvudet. "Kommissare Fallchester." hälsar hon tvekandes
Fallchester går utan omsvep fram till henne och plockar upp ett anteckningsblock. "Det var alltså ni som fann kroppen. Igen." Det är ingen fråga utan ett krasst konstaterande. "Vad är det ni gör härnere?"
Hennes kinderna blir allt rödare och hon svarar med iskall röst "Det är inte min mening att snubbla över kroppar jämt och ständigt. Jag lovar att jag inte gör det med vilja. Eller för att få äran att träffa er." Hennes sista ord smakar av sarkasm och hon försöker att samla sig själv för att inte starta ett gräl. "Jag arbetar." Säger hon kort som svar på hans fråga
"Det menar ni inte?" Han återgäldar hennes sarkasm i sitt svar. "Och jag som trodde att ni var här för att likt en tryffelgris nosa reda på de kroppar Londons undre värld hade dukat upp." Han drar ett djupt, lugnande andetag samtidigt som Thompson ger honom en orolig blick. "Vad arbetar ni med härnere, fröken Gray?"
"Jag är konduktör." Hon släpper honom inte med blicken, fast bestämd att inte låta honom få övertaget och kuva henne lika provocerande som vid deras förra möte. "Och vad exakt är det Ni jobbar med? Med alla kroppar som ligger här och var kan det knappast vara att få tag i brottslingar. Ert arbete kanske endast består i att titta på offrena och ta anteckningar?"
Kommissarien ger henne en tvivlande blick utan att kommentera hennes yrke, men undrar i sitt stilla sinne hur en så oartig kvinna tilläts arbeta med människor. "Det är jag som ställer frågorna, fröken Gray." Han tycks oberörd av hennes insinuationer, men nog vet han hur det ser ut. Han har inte kunnat sova ordentligt på många veckor på grund av morden, på grund av att han inte kan sköta sitt arbete. "Har ni sett någonting underligt här på sista tiden?"
Meirwen lägger armarna i kors över bröstet och höjer på ena ögonbrynet. "Jag såg en söndersliten kropp utan ögon här så sent som idag. Men det kanske inte räknas som särskilt underligt när sådant står att finna var man än går verkar det som." Hon hade genast bestämt sig, så fort hon såg Kommissarienn där, att hon skulle verka oberörd inför det hela, och inte skämma bort sig så som hon gjort i parken då hon gråtit och inte velat vara där. Något sådan tänkte hon inte släppa fram igen, inte framför den här mannen.

"Låt mig förtydliga frågan om den var för komplicerad för fröken Gray. Har ni under de senaste dagarna, utöver kroppen, sett någonting underligt som kan ha koppling till den döde?" Hon tär återigen på hans tålamod och det kräver mycket av honom att inte häva ur sig allt det som legat uppdämt i bröstet i sju år. Hans älskade Mary… Hans lycka. Hans liv.
Hon biter ihop käken hårt vid hans fråga. "Nej." Svarar hon bara kort, besluten att inte tala med honom mer än nödvändigt. Hon kunde inte för sitt liv förstå vad det var hos honom som retade henne så, men något var det, och hon kände hur han redan börjar gå henne på nerverna
Återigen antecknar han något innan en tanke slår honom. "Det finns en stängd station där tåg ändå passerar. Hur kommer det sig? Varför har ni inte öppnat den?" Han hade lovat herr Tallworth att höra sig för om den och nu var så bra läge som någonsin.
Meirwen undrar irriterat vad egentligen han antecknar när hon inte get honom något att skriva ner. "De upptäckte att det låg en färgfabrik i närheten som tydligen innehöll giftiga ämnen. Något med en olycka sa dem." Hon ryckte på axlarna. "Mitt jobb är att ta hand om passagerare. Jag behöver inte veta varför en station är avstängd, bara att den är det."
"Så varför murade de inte igen stationen?" Han försöker att inte låta nyfiken men blicken har fått en ny glimt. "Jag har för övrigt inte hört någonting om någon olycka. Var ligger den här stationen?"
Kvinnan nickar med huvudet åt sidan, indikerande. "En hållplats ditåt" Säger hon kort. "Och jag vet inte varför ni inte fått höra om olyckan, eller varför de inte murat igen stationen." Hon höjer på ögonbrynen igen "Jag trodde ni var här för att titta på en död kropp, inte fråga om en station som varit stängd i nästan ett år"
Fallchester ser åt sidan, men snart tillbaka till kvinnan igen. "Som ni säkert har noterat är jag inte den enda polisen på plats. Och trots att det mycket väl kan ha varit en olycka så utesluter vi inte mord. Jag tar mig en titt på den här stängda stationen." Det sista säger han mer för sig själv än till henne. "Roberts! Håll ställningarna här." En äldre man med auktoritärt utseende nickar. "Fröken Gray, finns det någon väg till nästa station parallell med den trafikerade tunneln?"
"En olycka där offret råkade förlora båda sina ögon?" Hennes sarkastiska frågor verkade inte ha något slut och hon undrade själv var alla kom ifrån och varför hon kände så så manad att ifrågasätta allt han sa. Hon suckar lätt och gnuggar sig i pannan för att motverka huvudvärken som sakta kommer krypande. "Tunnelbanan är stängd för natten, det lättaste vore att bara följa spåren"
Återigen ignorerar mannen hennes replik och antecknar. Han placerar pennan i en innerficka och blocket likaså innan han nickar åt henne. Han borde verkligen inte lita på henne, han vet det… Men han har inte något annat alternativ. "Tack, fröken Gray. Thompson! Ge mig lite ljus." Den unge konstapeln har snabbt kommit fram med en lykta åt honom och han tackar honom innan han ser mot fröken Gray igen. "Om ni kommer på någonting mer kan ni höra av er. Ni kan gå nu." Han vänder om och går fram till perrongkanten där han hoppar ner på spåret.
Meirwen stirrar förvånat på kommissarien där han går mot spåren och sedan hoppar ner. Hon tvekar lite och sväljer först orden då hon inte har någon som helst lust att spendera mer tid än nödvändigt med denne otrevlige man. Efter några sekunders tvekan tar hon dock några steg närmare och höjer rösten. "Vill..." orden stockar sig igen och kinderna hettar än en gång till. Hon biter ihop käken, tar ett djupt andetag och försöker igen. "Vill kommissarien inte att jag följer med? Om det finns något jag kan hjälpa till med? Några frågor att svara på, eller om ni behöver någon som kan tunnlarna?" Hon biter sig i läppen och undrar varför hon öppnat munnen. Ville hon inte helst av allt bara gå hem? Slippa kommissarien? Varför pockade den envisa vilan att hjälpa till så hårt på henne?
Fallchester stannar upp då hon talar och vänder blicken mot henne efter att ha stirrat in i mörkret. Trots logiken i hennes ord ser han inte särskilt övertygad ut. Att spendera mer tid än nödvändigt med den här kvinnan är det sista han vill. Å andra sidan hade hon rätt. Han kan inte tunnlarna och trots att de inte skall långt så kunde det vara bra att ha en vägvisare.
"Låt gå." Han går närmare för att hjälpa henne ner, och hon accepterar motvilligt hans hjälp ner och muttrar tyst att hon gott nog kunde hoppat ner själv.  "Om en farlig situation skulle uppstå håller ni er bakom mig. Ta inga onödiga risker och försätt er inte i fara." Säger han, och håller lyktan i ena handen och tar upp revolvern med den andra för att kontrollera att den är laddad. Så snart detta är gjort börjar han gå. Han håller lyktan höjd vid sidan för att inte bländas av ljuset.
Meirwen ser på honom och försöker innerligt att inte säga något smädiskt, men då hon inser att de kommer få gå en bra stund, helt ensamma i mörkret, anser hon det bäst att i alla fall säga någonting, hellre än att det blir tyst. "Jag tänker acceptera att ni är mer lämpad att möta faran än vad jag är, endast på grund av att ni är beväpnad. Hade jag haft ett skjutvapen hade ni fått gömma er bakom mig." Hon trivs inte alls med tanken på att inte vara den starka, den skyddande.
Kommissarien ger henne en misstrogen blick. "Beväpnad eller ej, fröken Gray, men än har inte den dagen kommit då jag sökt skydd bakom någon som är huvudet kortare än jag. Vad är det för mening med ett skydd om man inte får plats bakom det?" Han ler inte. Han log nästan aldrig. "Jag är övertygad om att ni har många nobla tankar, men ni är, som ni själv sagt, en konduktör. Överlåt beskyddandet av allmänheten till polismakten."
Kvinnan sneglar bittert på honom. "Ni skulle få plats bakom någon bra mycket kortare än jag om ni bara var ödmjuk nog att böja på era knän någon gång ibland." Hon vill instinktivt säga något om hur mycket hon hon ansåg om polismakten vid det här laget, men valde att bita sin tunga istället och föra konversationen framåt. "Har ni funnit den som låg bakom mordet i parken än?"

Fallchester är sammanbiten han med. Ödmjuk… Skulle det vara ödmjukt att gömma sig bakom en kvinna som av någon anledning hade svårt för att acceptera att hon inte var överlägsen honom? Han är inte hennes mjäkige bror och en dag skulle hon lära sig att ingen man med självaktning skulle låta sig kuvas på grund av en kvinnas enfaldiga behov.
"Det är en polisangelägenhet som jag inte kan delge civila." Säger han, men kan inte låta bli att tänka att han kunde lika gärna ha sagt nej. En klump av självhat börjar växa i bröstet. Varför gav han inte bara upp? Kunde han inte beskydda sin stad var han inte värd att fortsätta arbeta. Leva. Existera. "Stannar tågen någonsin vid den stängda stationen?" frågar han, men Meirwen bara skakar på huvudet. "Nej. Aldrig. Eller jo, en gång. Det blev något tekniskt fel så tåget var tvungen att stanna i några minuter och vänta. Det hela blev en mycket ful affär då ett par passagerar bestämde sig för att hoppa ut och se sig omkring, bara för att bli inmotade igen av tågvakten. En av dem blev illa slagen vill jag minnas." Hon rös till vid minnet. "Jag ger inte mycket för många av mina medarbetare är jag rädd." Hon visste inte varför hon sa det, öppnade upp sig för honom.
Mannen rynkar lätt på ögonbrynen. Det stämde överens med Tallworths brev, även om det inte gav några egentliga svar på de frågor som hade uppstått. "Jag kan föreställa mig att det uppstod tumult i ett sådant läge." Blicken vandrar åt sidorna, bara som hastigast, innan han ser fram igen. "Hur gick det för mannen som blev slagen?" Han kunde inte minnas någon anmälan, men å andra sidan hade han fullt upp med sitt.
Mörkret omkring dem tycks allt tätare och han känner sig för ett ögonblick iakttagen. Inbillning? Måste vara.
"Ja... tumult... ” upprepar hon, som om det skulle förklara något. ”Jag har bara svårt att förstå varför våld alltid måste vara lösningen bland er män." Hon tystnade irriterat innan hon fortsatte. "Jag tror att mannen klarade sig utan allvarligare skador. Blåmärken, ett brutet ben kanske. Jag hade fullt upp med alla andra för att se efter honom. Tumult, som ni sa." För ett ögonblick tycker hon sig se något i mörkret en bit bort. Något som glimmar till. Hon bortförklarar det hela som inbillning, eller att de kanske redan snart är framme och att ljusglimten kommit från stationen.
"Säger hon som vill gå beväpnad." Svarar han kallt och tänker att våld var långt ifrån en rent manlig företeelse. Så sent som föregående dag hade en stackars man kommit insnubblande på Yarden, blodig och halvt ihjälslagen. Det hade visat sig att det var hans hustru som hade slagit honom med en stekpannan för att han hade tvingats att jobba över på banken där han jobbade och därigenom missat middagen. Nej, våld var långt ifrån förankrat i kön, även om män onekligen var överrepresenterade. ”Jag sa aldrig att jag ville gå beväpnade, jag bara noterade att det var just denna aspekt som gav er övertaget över mig i frågan om vem som skyddar vem."  Svarar Meirwen trotsigt, men Kommissarien bara ignorerar henne och växlar fokus i ämnet. "Det gläder mig att höra att mannen klarade sig." Säger han, men tystnar plötsligt. Även han har sett en glimt framför dem, men hyser mindre hopp om vad som väntar dem. Han tar ett större steg för att på så sätt hamna lite framför henne samtidigt som han drar vapnet, varpå Meirwen först blir lite skrämd, men hon lugnar sig snabbt och låter beslutsamheten ta över. Utan att tveka fortsätter hon gå i rask takt så att hon snarare ligger lite framför honom, allt för att visa att det inte finns något att vara rädd för, och att hon inte behöver en man med vapen för att skydda henne från något så oskyldigt som mörker. "Vi är nog snart framme" säger hon bara till honom.
Fallchester ids inte dra upp de rent fysiska aspekterna, det som gjorde att hon vore en usel beskyddare i jämförelse. Det handlade inte om kön, den dagen han träffade en kvinna som var starkare än honom skulle han gärna låta sig beskyddas. Den dagen var dock tydligen inte idag. Då kvinnan så envist passerar honom igen ger han upp. Hon vandrade på eget bevåg rakt in i lejonets kula och han får helt enkelt rädda det som räddas kan. "Utmärkt. Finns det någon utgång från den här stationen?" frågar han istället
"Ingen som är öppen" svarar hon kort. Kunde han vara kort i sina ordval så var hon inte sämre. Hon fortsatte envist att gå med strida steg. Det glimmade återigen till, denna gång lite närmare. Det kröp längs hennes ryggrad av obehag men hon tvingade sig själv att bortse från den. Fast i sina egna tankar och sin egen beslutsamhet hör hon inte de varnande ljuden då något längre fram rör sig, och helt utan förvarning rusar något emot henne. Den gråbruna tonen känns otrevligt bekant och i hennes virvlande huvud hinner hon bara tänka 'oh nej' innan varelsen står rakt framför henne med blottade tänder.
Kommissarien är på väg att säga något då det olycksbådande ljudet hörs. Mjuka, snabba steg och något som närmar sig deras ljus. Snart är det så nära att det inte går att ta miste på och William agerar snabbare än han någonsin tänkte. Han släpper pistolen för att snabbt hugga tag i Meirwens arm och slita henne bakåt och själv placera sig framför odjuret.
"Sitt!" ryter han, en instinkt han själv inte kunde styra. Plötsligt slår honom en tanke, en tanke så malplacerad att han inte förstår varifrån den kommit. Dante hade alltid velat ha en hund.
"Fröken Gray” fortsätter han. ”Ta lyktan och spring. Spring för allt ni är värd." Han tar inte blicken från odjuret.
Det tar Meirwen några sekunder att processera vad som just hänt. Odjuret framför henne, det plötsliga rycket bakåt, ordern.... Hon fattar lyktan snabbt, tar några steg bakåt och tvekar där. Hon vill för allt i världen inte vara kvar i närheten av besten, men hon vill inte lämna kommissarien själv mitt i denna livsfara. Speciellt inte med den enda lyktan. "J-jag..." stammar hon viskandes. "Jag kan inte."
"Fröken Gray, spring. Det är en order och lyder ni inte begår nog brott mot tjänsteman!" Det finns något närmast vädjan i rösten. "Jag kommer att vara precis bakom er." Han kastar en snabb blick mot henne. Ett ögonblick, tillräckligt för att hinna ge henne ett kort leende som skulle föreställa uppmuntrande. Då han ser mot odjuret igen tar han ett steg närmare, försöker göra sig så stor och hotfull han bara kan.
Meirwen tvekar igen men övervinns av hans tonfall då hon tänker på hur hon själv känt om det varit Valentine som vägrat springa sin väg då hon bett honom. Hon ställer dock först ner lyktan för att ge kommissarien vad liten hjälp hon förmår, och springer sedan så fort hon kan längs spåren, med en hand strykandes längs väggen för att springa rakt framåt i mörkret och inte snubbla över spår eller ränna rakt in i en vägg.

Lyktan  är kvar men han är inte säker på att det är till det bättre. Kanske hade det varit bäst om han inte hade behövt se eländet. I ögonvrån kan han se pistolen, men om han böjde sig ner skulle besten med lätthet kunna kasta sig över honom. "Dante skulle nog ha tyck om det där," säger han bittert till odjuret. "Han tycker om de värsta och han skulle ha fått det att gå i koppel på mindre än en dag." Dante… Han tar långsamt ett steg tillbaka men trampar snett. Med en dov duns faller han ner på rumpan precis intill lyktan. "Försvinn!"

Meirwen stannar en bra bit bort i mörkret och står med andan i halsen helt ensam och bara lyssnar.. Hjärtat bultar så det känns som bröstet ska sprängas på henne, och över ljudet av sina egna hjärtslag försöker hon höra vad som försigår där borta. Hon ber en tyst bön för kommissariens säkerhet och lutar sig utmattad och skräckslagen mot tunnelväggen och bara väntar..

Som om Fallchester ropat ett kommando kastar sig odjuret fram för att attackera. Instinktivt höjer han en arm för att skydda ansiktet och möts av vassa, lång tänder som obehindrat sjunker in i muskelvävnaden. Smärtan kommer med sådan kraft att han inte ens kommer sig för att skrika. Odjuret biter, släpper taget och biter tillbaka igen,  till synes obehindrad av de sparkar och slag som kommissarien gång på gång får in.
Högerarmen famlar efter pistolen och plötsligt känner han en skarp hetta. För ett ögonblick drar han tillbaka handen innan han inser vad det är. Lyktan. Det går så fort. Odjuret biter ner käkarna ytterligare, ben krasar och knäcks under deras tyngd, samtidigt som han lyckas lyfta lyktan och med all kraft slå den mot odjuret.
Meriwen hör ett plågat skrik, mer likt ett djur än en människa och ögonblicket efter flammar en plötslig eld upp längre in i tunneln. Odjuret ylar ikapp med det första skriket, båda två av smärta, sedan blir det mörkt. Det enda som hörs är snabba steg på mjuka tassar, bort ifrån både henne och kommissarien. Sedan lägger sig en spöklik tystnad och ett ogenomträngligt mörker över världen, som väger in på henne så att det känns som att allt helt plötsligt slutat att existera. Allt som fanns var hennes hjärtslag, och det fasansfulla skriket som fortfarande ekar i hennes huvud. Hon lyssnar noga men hör ingenting, så hon går några steg närmare platsen hon nyss sprungit ifrån. Det är fortfarande tyst så hon ökar takten och skyndar sig tillbaks, stannandes då och då för att lyssna. Plötsligt hör hon andra ljud i närheten av sina, och hon antar att hon kommit fram, men i mörkret är det omöjligt att se vad som orsakar ljuden. "Kommissarie Fallchester?" viskar hon så tyst hon kan

Smärtan gör honom yr. Kallsvett har brutit fram på pannan och han kan bara nätt och jämnt hålla sig vid medvetande. Eller var han det? I mörkret kunde han lika gärna ha sovit, med smärtan som enda vittne. Steg hörs och han kan ana sig till vem det är. "Hjälp…" viskar han hest. Halsen brinner av smärta, brinner som odjuret just gjort innan den i en panisk rörelse kastat sig på marken och kväst elden för att sedan springa iväg med svedd päls, på sina ställen ingen alls. "Hämta… Hjälp… Thompson…"

Meirwen följer ljudet och försöker leta sig fram till kommissarien. Hennes fot stöter emot något på marken och hon då hon inser vad det måste varit sätter hon sig ner bredvid honom. Hon trevar sig fram med sina händer för att hitta någon kontakt. Hennes röst är fylld av fruktan, oro och skam. "Är ni.. är ni skadad?"
Mannen kvider till då hon stöter emot honom och blundar. Ljusblixtar dansar framför ögonen på honom då smärtan tränger igenom chocken. "Den… Jag tror… Thompson… Frök… en Gray…" Det är svårt att tänka klart och han driver allt närmare medvetslösheten. "Hämta… Thompson…"

Plötsligt märker Meirwen ett ljus i ögonvrån, och då hon tittar upp ser hon en bit bort hur tycks något lysa. Något som kommer närmare. Hon tvekar först, medveten om vad som senast hänt då ett ljus uppenbarat sig i tunneln. Men den här gången känns det annorlunda. Tryggt. Hon reser sig upp och springer mot ljuset. När hon kommer närmare känner hon genast igen varelsen. Kvinnan med den mjölkvita hyn och det kopparröda håret i sin fladdrande vita klänning gick inte att ta miste på. Hennes ögon var sorgsna som alltid, men den här gången höll hon inte en tistel i handen, utan att ljus. I den andra handen håller hon något Meirwen inte helt kan urskilja. Damen lyfter upp föremålet och lämnar över det till Meirwen och börjar fortsätta gå mot kommissarien. Meirwen ser ner på föremålet hon håller i sin hand och förstår ingenting. En såg? Hon skakar på huvudet och intalar sig själv att detta måste vara en dröm, men hon följer ändå med damen tillbaks till kommissarien. Synen som möter henne där då ljuset faller på mannen är så ohyggligt att hon vänder sig om och kastar upp allt hon haft i magen.

Mörkret känns tjockt omkring Fallchester, tungt, likt vatten. Klibbigt som blod… Så mycket blod. Han minns med ens Mary, hur hon legat i hans famn och dött i hans armar. Hur hon viskande bett honom att ta hand om Dante och vara den far sonen förtjänade. Han hade inte varit det. Han skulle aldrig bli det. Då plötsligt ett ljus syns i utkanten av hans synfält, ett ljus som växer sig allt starkare, visste han att han var död. Han hade äntligen kommit till pärleporten. Äntligen… Han ser upp och ser fröken Gray tillsammans med en varelse av ljus. "Mary?" viskar han tyst och långsamt sprider sig ett leende över hans läppar. Till ackompanjemang av Meirwens plörsliga uppkastningar sträcker han en kraftigt darrande högerhand mot kvinnan av ljus. "Mary… Förlåt… Jag var en dålig far." Ögonen är blanka av tårar men rösten är stadig. "Mary… Jag vill inte… att det skulle sluta… så snart…"

Meirwen försöker återhämta sig från sin upkastningar och reser sig långsamt upp rakt igen. Hon ser förfärad på kommissarien i förtvivlan och vänder sig mot damen för tröst. Hennes dam. Hon står där helt still med ljuset i handen och en djup, sorgsen blick. Hon höjer ena handen långsamt och pekar på sågen i Meirwens hand, och vrider sig sedan stilla för att peka på kommissariens arm. Meirwen slår handen för munnen förfärat och skakar på huvudet. "Nej.. Jag kan inte... Det...." Hon är nära på att spy igen, men hon hör kommissariens röst och ser hans tårar så hon kämpar emot sina kräkreflexer och sjunker på knä bredvid honom. "Det finns ingen Mary här" säger hon sorgset, rädd att göra honom illa. "Men jag är säker på att ni varit en god far." Hon tvekar lite... "Herr kommissarie... Er arm" Hon vågar nästan inte säga orden, utan sneglar bara på den pekande damen och sedan på sågen i sin hand.

Fallchester hör henne, han hör fröken Grays röst, men han ser bara sin Mary i den bleka kvinnans ansikte. Kanske var de inte lika alls, kanske var de exakta kopior. I hans omtöcknade världen är det bara hon. "Finns ingen…" upprepar han, nästan drömskt. Han kan inte bli arg, även om han vill det. Han vill säga att hon visst är där. Att Mary står hos honom, redo att hämta honom. "Nej… jag var… en fruktansvärd… Dante får det bättre nu… Mary… James kommer att… att ta hand… om honom. Och herr Tallworth… ger honom böcker. Mary…" Ett litet skratt. Det utmynnar i en snyftning och han verkar lyckligt ovetande om vad stackars Meirwen är tvungen att göra med hans söndertrasade arm. "Ni skickade en… hund… älskade Mary… Dante älskar… hundar…."

Förtvivlat ser Meirwen på den trasiga mannens yrande och desperationen griper tag i henne. Hon ser upp på damen igen för att finna tröst och stöd, men finner bara de sorgsna ögonen. Hon vänder blicken mot kommissarien igen och vet inte vad hoon ska göra. I sin desperation börjar hon att stryka honom över håret, som om han vore ett litet barn. "Sssch. Det kommer att bli bra. Vi ska se till att få er bra, så ni kan få komma hem till er.. Dante? Ni ska få en ny chans att vara en fantastisk far, vi måste bara ta oss ur det här.” Hon biter sig själv i läppen och samlar luft för att säga vad som måste sägas. "Er arm" börjar hon, "Jag tror... Jag tror att jag måste kapa av den helt..." Hon sneglar ner på sin såg och tänker vilt. Hon minns plötsligt pennan hon alltid bär med sig i sin kjolsficka, fiskar upp den och placerar den varsamt i kommissariens mun, mellan hans tänder. "Jag är så, så ledsen." viskar hon genom gråten hon inte insett fanns där. Hon blundar i några sekunder och höjer sedan sågen mot hans arm...

Hon hade varit så vacker, hans Mary. Döden hade tyvärr gjort henne blek, men det var väl bara att vänta. Hennes sken var inte varmt, men snart skulle de kunna återförenas i paradiset. Varför tog det sådan tid för henne att ta honom? Varför kunde hon inte bara svepa med honom till evigheten? "Vad?" Motvilligt och förvirrat vänder han blicken mot Meirwen. Hennes hand över hans hår, vått av kallsvett, får honom att andas snabbare. Var det hennes fel att Mary inte tog honom? "Nej, jag…" börjar han innan han får en penna mellan tänderna. Oförstående, blicken färgad av rädsla nu, ser han mot fröken Gray. I ett ögonblick av klarhet ser han sågen och rädsla blandas med panik Han skakar desperat på huvudet men säger inget. Det enda som slipper ur honom då sågen tar sig in i köttet är ett kvävt, sammanpressat skrik samtidigt som tänderna sjunker ner i pennan.

Meirwen får kämpa allt hon kan för att inte kräkas igen då hon sågar sig igenom de rester av armen som fortfarande håller kvar den vid kroppen. Bara ett drag till, upprepar hon för sig själv om och om igen medan hon sågar så snabbt hon kan. Det krasande ljudet av sågblad som skär genom ben tycks eka i den tomma tunneln. När hon kommit igenom sjunker hon ihop, känner hur allt vänder sig i magen men tvingar ner allt innan det riktigt kommit upp. Hon ser förtvivlat på kommissarien genom sina tårdränkta ögon. "Förlåt mig." viskar hon, innan hon börjar riva loss stycken av sin underkjol, den hon tror vara renast. Hon tar ett stycke och knyter det hårt runt stumpen på hans arm för att stoppa blödandet, och förbannar sig själv föratt hon inte tänkt på att göra det långt tidigare. Hon undrar med rädsla hur mycket blod han har förlorat på grund av henne. Sammanbitet tar hon fler stycken och lindar runt det som är kvar av hans arm. "Förlåt mig...förlåt mig..." upprepar hon om och om igen viskandes, och vänder huvudet för att desperat söka någon hjälp från damen, men hennes vän är borta, och endast ljuset står kvar.
Rädd för att tiden, precis som blodet, ska rinna ifrån dem ställer Meirwen sig upp, tar ljuset och kastar en sista ursäktande bild mot kommissarien innan hon så fort hon kan springer tillbaks till tågstationen för att hämta hjälp. Hon avskyr att behöva lämna mannen ensam i mörkret, men ju fortare hjälp dyker upp, desto större var mannens chans att överleva, och utan ljuset med sig skulle hon inte kunna springa lika fort. Hon hoppades innerligt att det inte redan skulle vara för sent...

Meirwen tvekade lite medan hon lyfte på ytterligare en stor sten hon just hittat, och la den bland de andra fem. De var i lite varierande storlek, men den minsta var åtminstone knytnävsstor så hon trodde att det skulle räcka. Hon hade fortfarande lite dåligt samveteöver vad hon nu höll på med, men hon var beslutsam. Nu väntade hon bara med andan i halsen på att hennes bror skulle komma. Hon hade bett Jeremiah ge henne en stunds försprång innan han gav brodern hennes hälsning om att möta henne där borta. Det var en väldigt fin plats, som hon hittat under en av sina promenader tidigare i veckan. Om man följde den lilla ån från kyrkan en bit bort från bebyggelsen kom man till en plats hon antog att barnen i byn brukade bada i, för från ett träd över vattnet hängde ett klättersnöre ner som bjöd in till diverse lekar. Hon lyfter en sten i taget och lägger den i ytterklänningens fickor.

Lätt förvirrad följer Valentine Jeremiahs anvisningar in i skogen. Det känns märkligt att efter all bevakning plötsligt få vara ensam, om så bara för en liten stund i jakt på sin syster. Han undrar vad det är hon håller på med eftersom hon inte tog med honom ut hit själv utan uppenbarligen bad Jeremiah att skicka ut honom hit att hitta henne itsället.
Efter en stund ser han henne mellan träden och han skyndar på stegen en aning, tacksam över att han mår en aning bättre och faktiskt orkar gå lite fortare.

När Meirwen hör hur det rör sig en bit bort ser hon upp och upptäcker sin bror på lite avstånd. Hon ser allvarligt på honom, med ett sorgset leende, och när han befinner sig ett par meter ifrån henne säger hon "Stanna där är ni snäll Val. Inte för nära." Hon lyfter upp den sista av stenarna och låter den glida ner i en av klänningens stora fickor, tacksam över att tyget är så slitstarkt och fickorna tillräckligt stora och många. Valentine  stannar förvånat när han blir tillsagd och ser oförstående på stenen hon stoppar i fickan, på de andra fickorna som uppenbarligen också är fulla av stenar, och på klänningen som hänger tungt. Ett stråk av oro får honom att rysa till och han ser vaksamt på henne. "Meirwen... Vad håller ni på med?” frågar han och det sorgsna leendet försvinner från systerns läppar och kvar finns bara allvarheten. "Stanna där. Vad som än händer" säger hon igen, förtydligande. Sedan backar hon två steg till kanten som löper ovanför ån, sätter sig ner där, drar djupt efter andan och glider ner i vattnet med slutna ögon. Det vinterkalla kylan chockar henne lite, men får henne inte att ändra sig för det. Hon ser upp mot Valentine igen och trevar ytterligare några steg bakåt, längre ut i ån. Vattnet når henne först bara till vaderna, men efter ett par kliv har det kommit upp till hennes midja och hon känner genast hur mycket tyngre hennes kläder blivit av vätan. Hon känner noga efter för varje steg hon tar så hon inte plötsligt ska hamna på djupare vatten utan förvarning. "Val... " börjar hon, och letar efter orden. Brodern hade stått kvar i några ögonblick men när hon långsamt backat allt längre ut i vattnet skyndar han fram till kanten på ån. Förfärat sträcker han sig efter henne medan skräcken kommer krypande. "Mei! Mei, vad håller ni på med? K- kom tillbaka upp på land. Mei, snälla."
"Stanna" säger hon skarp åt honom med bestämd blick. "Om ni tar ett steg till emot mig svarar jag inte för vad jag gör, så försök inte. Bara stanna där" Ett till steg bakåt, och hon ryser till när vattenytan höjs ovanför hennes midja nu. Så fruktansvärt kallt, tänker hon men kastar genast bort tanken. Det var inte det viktiga. Hon försöker att verka oberörd av kylan som nu har ett skarpt grepp om henne och tycks suga all värme ur hennes kropp. Hon trevar bakåt med ena foten för att känna efter var hon bör sätta nästa kliv, men känner ingen botten där. Bra. Nöjd, men aningen skräckslagen på samma gång spänner hon ögonen i sin bror. "Vill ni åka hem till London?" frågar hon rakt. Inte hårt men inte heller varmt. Bara kallt beräknande.

Rädd för vad hon ska göra om han försöker nå henne stannar Valentine kvar på stranden, ser bara på henne med stora ögon när hon backar längre ut. Tårarna väller fram och han gör ingen ansatts att torka bort dem när de rullar nerför hans kinder, han känner dem knappt. Ser bara sin syster ute i det kalla vattnet. Det tar några ögonblick innan han förstår frågan men även då kan han inte svara.
Skräckslagen stirrar han bara på henne utan att veta vilket svar som är det rätta. Vilket svar som kommer att få henne att ta ett steg bakåt och vilket som får henne att ta ett steg framåt. "M- Mei... snälla?"
"Svara mig Valentine. Är det verkligen er önskan att återvända till London?" hennes fortfarande skarpa ord känns så hårda mitt i den hjärtskärande oron och sorgen över sin älskade bror, men hon tvingar sig själv att vara kall. Lika kall som vattnet.
"S- snälla, Mei, jag... jag vet inte vad jag... ” vädjar han. ”Gör inte såhär. Jag ber er. Bara... bara kom upp ur vattnet. Snälla." Han hör skräcken och desperationen i sin egen röst, vet inte vad han ska göra, vad han ska säga.
"För guds skull Valentine, bara svara på min fråga! Vill ni eller vill ni inte återvända till London? Om ni inte svarar svär jag att jag går längre ut" en lögn, givetvis. Men hon hoppades att den skulle ha effekt. Det fanns saker hon måste säga sin bror.
Valentine drar häftigt efter andan vid hennes ord. "Nej! S- snälla... Jag..." Han kniper ihop ögonen, vågar inte se vad hon gör när han svarar. Tänk om han svarar fel? "Jag vill tillbaka till London. Jag stannar så länge Ms North är här men... men efter det..." Han väntar på ett ljud som kan tala om vad hon gör medan han ber till vad för högre makt det än kan finnas att hans svar var rätt svar.
Meirwen slappnar av lite och sluter ögonen en sekund. Gott, så det gick alltså att tala med honom åtminstone, det var en bra början. Hon ser återigen upp på honom. Kallt. Allvarligt. "Se på mig Valentine. Se på mig ordentligt här och nu. Jag vill att du ser på mig tills den här bilden bränt sig fast på din näthinna för resten av ert liv."

Valentine är övertygad om att den redan har det men han vrider ändå på huvudet, ser darrande på henne med tårar som fortsätter att rinna. "Snälla, Mei..." viskar han.
"Bara se på mig" säger hon igen. "Och släpp mig inte med blicken för en sekund." Klänningen började kännas tung och benen var redigt avdomnade av all kyla. Hon undrade i sitt stilla sinne hur länge hon fatiskt kunde stå där. "Om ni vill åka tillbaks till London så ska jag inte hindra er, för jag vill att ni ska vara lycklig.” säger hon ”Men om ni någonsin så mycket som tänker tanken på att bruka opium igen, om ens så lite, så minns den här bilden."
Brodern nickar häftigt till svar. "Jag har redan svurit på att aldrig göra det igen. Snälla, Mei, gör inte såhär. Jag har redan svurit men jag gör det igen. Jag gör det hur många gånger ni vill. Bara kom upp ur vattnet!" Desperat tar han ett kliv ner i ån och sträcker sig efter henne igen, men Meirwen håller ut en hand mot hans håll, varnande, och lyfter på ena foten som för att backa, lätt vinglandes av tyngden då hon försöker balansera sig själv på bara ett ben. "Jag sa åt er att stanna Valentine. Det finns mer jag måste säga. Jag vet att ni har lovat, men jag litar inte på er längre. Och det gäller inte bara opiumet. Om ni dricker er berusad eller brukar något annat liknande... Om ni skadar er själv eller slutar äta... Om ni gör Något alls som på något sätt inte är bra för er, minns då det här. Jag vill att du ser på mig noga och vet hur lätt det skulle vara för mig att bara ta ett steg bakåt och sluta mitt liv." Kylan har blivit så kraftig att hennes läppar nu börjat anta en blånande ton, och hon skakar, men står envist kvar och försöker hålla rösten rak.
Valentine ger ifrån sig ett förfärat ljud men står kvar, dock med handen fortfarande utsträckt. Vattnet känns isande kallt mot hans ben. "Jag lovar! Snälla ni, jag lovar och svär. Jag ska inte göra någonting som jag vet kommer att skada mig eller vara dåligt för mig. Jag lovar. Snälla, kom upp ur vattnet" ber han och systern andas ansträngt och bara ser på honom en stund i gravallvarlig tystnad medan hon ställer ner foten igen och försöker hitta ett fäste som håller trots att hon inte känner benen alls längre. "Bra” säger hon. ”Och det här är mitt löfte till dig Valentine: om du någonsin bryter mot ditt eget löftet kommer jag inte vara sen att ta mitt liv. Det kanske inte finns vatten och tunga stenar i närheten, men jag svär att jag finner på andra sätt. Det finns alltid rep. Eller eld. Jag kommer inte tveka en sekund, förstår du det?"
Brodern öppnar munnen för att svara men hans röst tycks ha försvunnit och bara ett skrämt gnyende hörs. Han nickar igen ännu häftigare för att poängtera att han förstått, och tar ett steg ut efter henne, varpå systern ler svagt och urskuldrande. "B-bra" huttrar, hon, nu när hon slappnat av och kroppen plötsligt börjar skaka. "För j-jag.. vet i ärlighetens namn inte h-hur länge till jag kan stå h-här. Oh V-val, det är så k-k-kallt. Jag k-kan inte röra mina b-ben längre." Hon biter sig i läppen och en tår rinner nerför hennes kind. "B-bara... se p-på mig igen" Hon var rädd att han inte fullt skulle förstått hennes allvar, och hon tänkte inte bege sig hemåt förrän han gjort så.

Skräcken hade gjort så att Valentine darrat redan från början men det kalla vattnet hjälper inte direkt till och han vet att systern har varit längre i det än han har. Han ser på henne som hon ber honom om och går långsamt närmare, vaksam för att se vad mer hon kan tänkas göra. Vattnet tycks frysa hela honom till is men han fortsätter ändå längre ut för att kunna hjälpa henne i land igen. Meirwen lyfter armarna och tar tag i sin bror när han kommer närmare, försiktigt för att inte välta omkull honom. När han är ytterligare lite närmare lägger hon sina armar om honom, med tårar nu strömmandes. "J-jag älskar er så m-mycket" viskar hon med huvudet tätt mot hans. Hon försöker ta ett steg närmare, men benen vill inte alls lyda och hennes kläder är på tok för tunga av vattnet, och tyngs ner än mer av överklänningen med alla stenar. "D-en... är för t-t-tung" huttrar hon, för en stund skrämd.
Då äntligen finner Valentine sin röst igen. "S- snälla, gör al- aldrig såhär igen. A- aldrig!" Han lägger armarna om henne, redo att leda henne tillbaka in mot land men han hör hennes ord om att det är för tungt och inser att det är för svårt att flytta på henne på det här sättet. Hans kropp skriker över hur kallt det är medan hans sinne skriker över hur djupt ut i vattnet han befinner sig, men han står ändå kvar. Ena armen håller han hårt om henne medan den andra handen letar sig ner i vattnet till hennes fickor och börjar plocka ur stenarna. Hans fingrar är stela av köld och han fumlar med tyngderna medan han försöker skynda sig så mycket han kan.  Systern håller krampaktigt tag om honom och känner hur hon långsamt blir åtminstone lite lättare, om än bara kallare. "J-jag var t-tvungen." huttrar hon, ursäktande. När den sista stenen lyfts försöker hon lyfta på ena benet, men då hon inte känner något vinglar hon till när hon sedan försöker sätta ner det, och hennes grepp om Val hårdnar lite. "F-förlåt" viskar hon medan hon letar efter balans och ger sig på röra nästa ben. Sakta, men säkert.
När valentine förfärat känner hur hon snubblar till kämpar han för att hålla dem båda upprätta. Visserligen mår han lite bättre idag men inte tillräckligt för att kunna hålla i henne om hon faller. Han vill svara på det hon säger men vågar inte. Iställer koncentrerar han sig på att hålla dem båda upprätta. Prata kan de göra när de är på land igen Meirwen återfinner balansen och trycker sig närmare sin bror. Bara ett steg till. Och ett till. Hon vinglar, men hon tvingar sig själv att ta sig uppåt, med sin bror som extra stöd. Det är inte långt till kanten, men stegen hon tar är så små att det ändå tar en stund. Ju grundare de kommer dessto tyngre blir hennes kläder och när hon tillsist når kanten släpper hon taget om Valentine och faller emot den. Medan hon fämtar ansträngt där och försöker samla kraft kravlar sig brodern flämtande upp på fast mark och faller utmattad ihop. Liggandes på rygg ser han upp mot himlen i några sekunder innan han sluter ögonen, bara ligger där.

Efter en stunds kämpande efter andan drar sig även Meirwen upp för kanten och faller ihop på marken, hopkurad för att desperat försöka behålla en värme hon inte ens hade. Hela hennes kropp skriker av smärta, men om det här betydde att hon fick ha kvar sin bror vid livet var det värt det, det visste hon.

Men Valentine säger ingenting, ser inte ens på henne. Han känner sig sårad över hennes ord om att hon inte kan lita på honom. Hur många gånger ska han behöva lova och svära innan hon tror på det han säger, innan hon slutar att hota honom på det här fruktansvärda sättet?
Svagt och orkelöst sträcker Meirwen ut en hand mot sin bror och lägger den mot hans bröstkorg. "Åk." viskar hon. "Åk till L-london. J-jag.. l-lovar att lit-ta på er."
Men Valentine ser fortfarande inte åt henne, säger ingenting, rullar bara över på sidan bort från henne och bort från hennes hand.
"V-Valentine..." mumlar hon och kämpar för att ta sig närmare honom och lägger sig tätt intill hans ryggtavla. "Val... t-tala med mig" ber hon men brodern ligger bara stilla och säger fortfarande ingenting. Vill inte, orkar inte, snyftar bara svagt medan tårarna fortsätter att rinna.
Det gjorde så ont i henne att se honom så här. Hon hatade att behöva göra honom illa, men hon visste att det skulle vara värt det, om det fungerar. "Snälla V-val... v-vi måste g-gå in." försöker hon, bedjandes, men allt hon får till svar är bara ett viskande "L- låt mig v- vara". 
Han vill inte gå. Han vill inte gå tillbaka till huset med alla konflikter där och han ville inte stanna här heller. Inte när hon igen och igen behandlade honom på det här viset. Hans syster. Hans andra halva. Den enda han varit säker på att han kunde lita på.
Meirwen trycker sig hårdare emot honom, så hårt hon orkar trots att hennes kropp känns så otroligt svag just nu. "Snälla V-val. Vi b-blir sjuka. Ni l-lovade. Inte s-skada er själv." Hon ville för allt i världen inte kasta sig i kylan igen, men smärtan som han orsakade henne just då skar djupare än kylan, så om han vägrade visste hon vad hon skulle göra.
Brodern rör sig fortfarande inte, ligger bara stilla och känner kylan omsluta honom göra hela hans kropp långsam och få allting att värka. "Ja, j- jag lovade och än- ändå g- gör ni såh- här. N- ni lovade också. Lovade a- att ald- aldrig göra såhär i- igen." Tårarna fryser i hans ansikte och det gör ont, men han låter dem rinna ändå, vet att det bara kommer dyka upp fler.
"F-för att...." Hon drar efter andan och försöker styra rösten. "F-ör att ert löfte är s-så mycket lättare att b-bryta. För att ni inte s-ska falla för f-frestelsen. F-ör att... F-ör att jag är livr-rädd för att förlor-ra er. Jag v-var tvungen att v-veta. Om jag skulle v-våga släppa iväg e-er."
"Men jag l- lovade! Jag sv- svor på ert l- liv. Och hu- hur kan ni förv- vänta e- er att jag ska hå- hålla mitt löfte o- om inte ni håller e- ert eg- eget?" Rösten darrar av både köld och snyftningar men en gnutta ilska har smugit sig in i den också. Han förstår inte logiken i att han absolut måste hålla sina löften när hon så lätt kan bryta sina.
"Och jag höll mitt!" Hon vet inte var kraften kom ifrån, antagligen var det ilskan som smittade av sig. "Valentine, jag höll mitt! Men jag måste v-veta helt säkert att ni förstår att jag inte tvekar att bryta det om ni bryter ert!"
Ilsket sätter han sig upp och ser på henne med tårar i ögonen. "Det gjorde ni inte alls! N- ni lovade att aldrig göra något sådant igen men ni gjorde det ändå! Ni trodde v- väl inte att det bara var att st- strypa er själv som ni lovade att inte göra? Det var att inte försöka ta ert liv alls! Inte försöka och inte hota med att göra det!"
"Jag lovade att inte göra det om ni höll ert löfte! Och nu litar jag på att ni kommer göra det!" Hon kryper ihop mer, i en krampaktig fosterställning och vet inte hur hon ska överleva huggen i magen från broderns reaktion kombinerat med den fysiska smärtan. Hon sänker rösten lite. "Mitt löfte var, och är, att fortsätta leva så länge ni inte b-bryter ert... Men jag behövde veta säkert. Om ni åker iväg själv, Val... Jag var tvungen att vara säker... Ni får hata mig hur mycket ni vill, men er ilska nu är bara bra, kanske kan den en dag hindra er från att göra något dumt." Hon huttrar till igen och orkar inte hålla rösten helt stadig. "B-bara minns..."
"Men jag hade lovat! Jag hade lovat och ändå trodde ni inte på mig! Varför kan ni inte tro på mig? Vad måste jag göra för att bevisa att jag talar sanning? Och ni skulle bryta ert löfte om jag bröt mitt men det gjorde jag inte. Så varför bröt ni ert?" Frustrerat höjer han handen och slår till henne på armen. "Varför gjorde ni så? V- varför..?"
Han slår henne igen innan han sjunker ihop och snyftande begraver ansiktet mot hennes midja. "Varför? F- förstår ni inte hu- hur rädd jag blev?"
Meirwen sluter ögonen och drar efter andan, långt inne nöjd och tacksam trots all smärta. Hon lyfter ansträngt en hand och lgger den mot Valentine hår. "Det är bra nu... Bara b-bra..." hon kan inte hjäpa att huttra till ,men om hon inte kunde få kroppen att sluta skaka tänkte hon åtminstone hålla rösten så rak hon förmådde. "Ni behöver bli rädd. N-ni behöver veta hur allvarligt det är. För en d-dag kanske ni frestas, o-och alla löften känns tomma. Ni beh-hövde få se. Bli rädd"
"M- men... ni hade ju redan gj- gjort sådär en gång. V- varför var ni tv- tvungen att göra d- det igen?" Han känner hennes hand i håret men det gör lite för att lugna honom, han är alldeles för uppskrämd av vad som kunde ha hänt.
"...bränna fast bilden... Jag vill att när ni tänker p-på något sådant så ska ni se mig f-framför er” viskar hon, men orkar inte argumentera mer. Det viktiga var att hon hade lyckats, att han hade blivit skrämd. Att hon kunde lita på honom. Om han så aldrig skulle förstå så spelade det ingen roll, inte i ljuset av vikten av det hela. "N-ni blir sjuk om ni ligger kvar här. Ert l-löfte" Hon kämpar sig upp till sittande, drar sig undan från honom och ser allvarligt på honom medan hon försöker resa sig upp. Hennes ben skriker och skär som tusen och åter tusen knivar, men hon tar sig likväl til stående och tar ett steg mot kanten med menande blick.
Nr Valentine ser vad hon tänker göra reser han sig upp på darrande ben medan ilskan flammar upp och han känner sig mer sårad än tidigare. "Hur... hur kan ni?" utbrister han och utan att bry sig om sina våta kläder ger han henne en sista blick innan han vänder om och går iväg in bland träden, bort från henne.
Broderns ilska gör så ont i henne, men Meirwen är glad att han åtminstone lytt henne. Ett gott tecken, säger hon sig själv, samtidigt som benen viker sig under henne av all smärta och brist på ork att längre kämpa. Hon sjunker ihop av alla knivhugg och ropar efter honom "För att jag älskar er!" Sedan biter hon hårt ihop och drar ihop sig med hela kroppen krampande av både fysiska och mentala plågor. När hon tror att han är tillräckligt långt bort orkar hon inte hålla emot längre och hon skriker högt av smärta.

Valentine hade gått därifrån, lämnat henne ensam. Orkade inte vara i närheten längre. Han förstår inte hur hon kan fortsätta göra så här mot honom. Inte när han redan har lovat flera gånger. Svurit på vad hon än vill att han ska svära på. Han rycker dock till när han hör henne skrika och vänder sig förfärat om? "M- Mei?" Han skyndar tillbaka genom skogen. Ilskan har ersatts av oro över vad som kan ha hänt.

När systern hör hans steg igen svär hon för sig själv och tvingar upp blicken för att se mot honom där han kommer. "Gå hem Val" väser hon fram med den kraft hon kan frammana. "Jag k-klarar... unh... " det hugger till så i henne att hon svär till igen. "Jag klarar mig! Ta er hem och b-bli varm! Ert l-löfte!"
Ilskan dyker upp helt kort igen hos brodern men han trycker ner den, går bort till henne och faller på knä. Försikigt lyfter han upp henne så att hon lutar mot honom och han håller om henne hårt. "Jag håller mitt löfte." viskar han och stryker hennes hår. "Jag håller mitt löfte för om ni ligger kvar här och dör så dör jag också. Så genom att inte lämna er här håller jag mitt löfte."
Meirwen försöker att le mot honom, men det blir bara svagt genom de förvridna uttrycken smärtan orsakar hennes ansikte. Herregud, varför skulle det göra så förbannat ont? "B-bra" viskar hon och försöker så gott hon kan att inte skrika över smärtan som kommer då hon ska hålla sig på benen. Det tycktes som att ju längre hon var uppe ur vattnet och fick tillbaks värme i sig, desto ondare gjorde det. Valentine  drar upp henne på fötter och håller om henne hårt, men det är svårt att gå med Meirwens omedgörliga kropp som mer eller mindre släpar bredvid honom. Han stannar och ser osäkert på systern, ser hur ont hon har och försöker lista ut ett bättre sätt att få hem henne på. Beslutsamt lyfter han upp henne i famnen och biter sig hårt i läppen när hela hans kropp protesterar, men Meirwen börjar genast vrida på sig. "Val.. s-släpp ner mig. N-ni orkar inte. G-gå hem. Värm er. H-hämta Emyr... Eller J-Jere-emiah?" Hon var tacksam, och stolt över sin bror. Och lättad över hans kämparglädje. Men hon var också djupt oroad och skamsen över hur dåligt han själv måste må.
Desperat håller han hårdare tag om henne för att inte tappa taget när hon rör sig. "N- nej! Jag... ah... jag kan i- inte lä- lämna kvar er h- här. D- det är inte s- så långt." Han uppbådar all styrka han har och börjar gå tillbaka mot huset. Det är inte så långt. Han kan klara det här. Han ska klara det här.

Meirwen orkar inte bråka med honom mer, orkar inte försöka övertyga honom. Men hon sräcker svagt upp en hand och lägger den mot hans kind. "Kläderna" viskar hon svagt. "Om ni ska orka bära mig..." med lagrena av klänningar och kjolar, de översta av ull, fortfarande genomsura kände hon hur tung hon var. Hon börjar tafatt och klumsigt försöka lossa på knapparna i det yttersta lagret ylle och Valentine nickar stelt till svar men stannar inte för att vänta på att hon ska få av sig kläderna. Han är rädd att om han stannar kommer han inte kunna börja gå igen.
Efter mycket om och men får hon upp den sista knappen och ger sig på lagret under. Nära båda är uppknäppta och bara underklänningen finns kvar under tar hon ett tag om hans hals för att hålla sig kvar och försöker kämpa sig ur resten med vad ork hon kan finna, en arm i taget. Sedan benen.. Hon lyckas till slut och kläderna glider tungt ner mellan broderns armar och hennes tag om honom lossar lite. Nattluften är ohyggligt kall där den blåser mot hennes redan iskalla hud, men hon känner sig åtminstone lättare, något som brodern också tacksamt känner av även om han fortfarande inte är säker på att han kommer orka hela vägen. Allting gör fruktansvärt ont och han har aldrig kännt sig så trött i sitt liv, men han fortsätter ändå. Tvingar sina fötter framåt, ett steg i taget.

Detta utspelar sig på natten den 26e november, just efter det att sista gästen lämnat tvillingarnas födelsedagsfirande.

 

Meirwen log så gott hon kunde då hon tog avsked av den sista gästen. Hon tackade, ansträngt och lätt rodnandes, mr Mayweather för att han kommit, men så fort porten stängts om honom vände hon sig om och lät ryggen sjunka tillbaks mot den kraftiga dörren, med varje spår av leendet bortblåst. Om hon kunde gått tillbaks i tiden och ställt in festen hade hon gjort det. Allt hade gått så fel, även om gästerna tycktes högst omedvetna om detta, och hon var så oändligt trött nu. "Oh Val..." viskar hon tyst och biter sig i läppen.  "Varför kunde ni inte tiga?"

Hennes bror pustade ut och föll baklänges ner i en närbelägen soffa där han låg kvar på rygg med ena benet över armstödet. "Vad menar ni?" frågar han, med en undrande blick på henne.

"Vi såg en varulv!" Härmar hon i sarkastisk ton sin brors tidigare uttalande under festen, och hon sluter sedan ögonen och suckar utmattat. "För allt i världen, Val... Vad ska folk säga om oss?"

Valentine bara skrattar till. "Men det är ju sant. En god historia är värd att berättas. Särskilt om den är så otrolig att folk knappt kan tro att den är sann trots att den är det." Han blir allvarlig igen när han ser hennes min. "Jag... jag trodde inte att..."

Meirwen suckar igen, denna gång mer irriterat. "Ni trodde inte vad? Att människor skulle tro att ni är galen? Att vi båda två är det? Eller gud förbjude att de kopplar ihop ett och ett och inser att vi varit i närheten av ett lik och sedan sprider fantastiska historier om vad som hänt som bara inte kan vara sanna. Min kära Valentine..." hon ser upp på honom. "Min kära Dumma Valentine. Tänk om någon tror att vi försöker dölja något"

Hennes bror drar plötsligt ner benet från armstödet och sätter sig upp. Han ser oroligt på henne. "Att vi skulle dölja någonting? Vad skulle vi ha att dölja? Det kommer väl ingen att tro. De kommer tro att jag har hittat på allting. Och om de tror att någon är galen så är det väl jag. Ni sade ingenting om någon varulv. De kan inte anklaga er för någonting."

"Precis. Jag sa ingenting.” instämmer hon. ”Vilket gör mig till lika mycket skyldig som er. Om de tror er galen för historien kommer de tro mig galen som inte dementerade den. Människor tror så mycket hela tiden, och vi borde inte ge dem mer säd till rykten än tvunget. Vad tänkte ni med?"

"Jag... jag vet inte...” stammar Valentine. ”Jag tänkte att... att ingen faktiskt skulle tro på det. Inte på riktigt i alla fall. Ja- jag menade inte att... att det skulle..." Han tystnar och ser ner i golvet.

"Ni tänkte inte alls är jag rädd. Och nu? Vad gör vi nu? Påstår att allt endast var ett lustigt spratt vi spelade dem, och att historian inte alls är sann? Eller försöker vi bevara er värdighet och håller fast vid en historia folk kommer anse oss galna för? För guds skull Valentine, vi vet inte ens vad det var vi verkligen såg!" utbrister hon uppgivet, men möts bara av irritation från sin bror. "Det tredje alternativet då?” svarar han ”Alternativet att jag faktiskt har rätt. Och vad menar ni med att bevara min värdighet? Jag hittar på saker. Vad tror ni att författare egentligen gör? Och om jag behöver ta tillbaka någonting jag har sagt så är väl inte det hela världen."

"Självklart är det inte hela världen om ni behöver ta tillbaka något" suckar hon och låter ryggen glida nedåt längs dörren tills hon sitter på golvet. "Men jag? Vad säger jag när människor frågar mig om min bror är galen? Om han bara är en skämtare eller en lögnhals? När de börjar ifrågasätta vad vi har att dölja?"

"Men... men varför? Det är väl bara att säga att jag hittade på det? Varför skulle det vara så hemskt?"

"Jag är bara orolig att det redan är för sent... att inte alla kommer tro oss om vi säger det"

Brodern försöker sig på ett leende men det lyckas inte riktigt. "Ni behöver inte oroa er. Även om folk inte tror på det så har ni ju ingenting att dölja” säger han, men Meirwen biter sig bara hårt i läppen. "Men det vet inte de. Valentine, vi hittade ett sönderslitet lik. Vi gick till polisen med det, och nu berättar ni för alla som vill lyssna att vi varit i parken i natt. Vad ska de tro? När ingen annan mördare står att hitta och ni hittar på vansinniga historier?"

Valentine rycker nästan omärkligt till vid orden 'sönderslitet lik'. "Men vi var i parken. Det var vi som hittade det. Vad gör det för skillnad om jag berättar att vi var där? Polisen vet ju redan om det." Han bleknar lite. "Ni tror väl inte att... att de kommer tro..?"

Systern vilar huvudet i händerna och skakar lätt på det. "Jag vet inte vad människor kommer att tro, Val. Men det är inte helt otroligt att de skulle börja undra vad vi gjorde där. Mitt i natten. När någon dött. Och varför vi hittar på galna ursäkter efteråt"

 

Minnet av drömmarna som Valentine har lyckats hålla undan under festen kommer hastigt tillbaka och han känner paniken växa. "Men... men jag... jag har inte dödat någon. Det har jag väl i- inte." En tanke slår honom och han ser skräckslaget på Meirwen. Rösten är inte mycket mer än en viskning när han talar. "Tänk- tänk om det var jag? Att jag bara... bara förträngt det... Tänk o- om..?"

Hans syster reser sig genast upp och går och sätter sig i soffan bredvid honom.  "Käraste bror. Nu är ni trött och yrar. Det är bara era drömmar som hemsöker er." Hon lägger en arm runt honom beskyddande och stryker med handen över hans axel. "Det var ett vilddjur, det såg vi. Vad det än kan ha varit. Jag är bara rädd för vad andra ska tro, låt det inte gå till ert huvud så att även ni börjar tvivla"

"Men djuret kanske bara råkade vara på samma ställe. Eller... eller lockades dit av blodet." Han slår förfärat sina darrande händer för ansiktet. "Herregud, tänk om det faktiskt var jag. Det- det skulle förklara varför vi... varför vi hittade l- liket. Undermedvetet visste jag redan var det fanns." Han känner tårarna bränna i ögonen. "Vad- vad ska jag göra? M- Mei, vad ska jag göra?"

Meirwen lägger även andra armen om honom och håller om honom ömt. "Käraste Val... Sssch... Lita på mig när jag säger att det bara är era drömmar. Oh kära ni, ni borde verkligen sova nu, ni kan inte längre skilja dröm från verklighet, ni behöver vila" konstaterar hon sorgset, bedjandes, men hennes bror bara skakar häftigt på huvudet. "Nej! Nej, jag- jag kan inte sova. Jag vågar inte. Jag gör så... så hemska saker."

"Och om ni inte sover kommer ni börja tro allt mer på dem när tröttheten tar över och gränserna för verklighet allt mer suddas ut. Vi borde ta er till en läkare" Hennes röst är bestämd och allvarligt, och Valentine ser skrämt på henne. "Va? Nej, jag- jag behöver ingen läkare. I- ingen kan veta om mina drömmar. Ni lovade att ni inte skulle berätta för någon. Ni lovade!"

"Sssch” lugnar hon. ”Det är klart jag aldrig skulle berätta. Men om vi bara säger att ni sover illa så kanske ni kan få hjälp. Ingen behöver få veta något om drömmarna. Jag lovar."

Valentine reser sig hastigt. "Mei, snälla, jag... jag vill inte sova. Jag vågar inte. Ni- ni vet inte vad... vad jag..." Han skakar på huvudet. "Jag klarar mig. Jag behöver inte sova. Jag ska hitta ett sätt att hålla mig vaken istället. På det sättet behöver jag inte ha fler drömmar. Jag- jag klarar mig." Han svajar lite där han står och tar tag i soffans armstöd för att ha någonting att hålla i, och Meirwen reser sig hastigt och fångar upp sin svajande bror vid armen. "Snälla Valentine, ni måste sova!” säger hon mer och mer desperat ”Om ni inte sover så... Ni måste bara. Och kämpa emot mardrömmarna! Snälla, låt oss uppsöka en läkare snarast så ni kan få hjälp. Om ni vägrar det så... låt oss kontakta den där...” Hon tvekar vid namnet, vill inte säga det egentligen, men hon tvingar sig själv. ”Den där ms Edgar som far tycker så illa om, hon kan säkert ge något råd på ett eller annat sätt, vad än far eller mor må tycka om det. Något måste vi göra!"

Valentine ser bedjande på henne med tårar i ögonen. "Men jag vill inte sova. Snälla, tvinga mig inte till det."

"Om jag stannar hos er?” frågar hans syster vänligt. ”Tillsammans kan vi bekämpa alla onda skuggfigurer, och skulle jag misslyckas med att ta mig in i er dröm finns jag alltid här om ni vaknar"

"Nej, nej, nej, nej, jag- jag vet inte hur man tar sig in i någons dröm men- men om ni vet hur... Snälla, det får ni inte göra. Jag kan inte... inte döda er också. Jag kan inte."

Meirwen försöker skratta lite tröstande "Som om ni skulle kunna döda mig, lille bror. Och det är inte er jag har att frukta, utan den hemska skuggvarelsen som hemsöker er. Ni måste förstå att han inte är ni"

 

"Och han kommer döda er om ni är där. Snälla Mei, ni- ni får inte vara där." Han tvekar lite innan han fortsätter "Jag... jag lovar att sova om ni bara lovar att inte försöka ta er in i min dröm. Snälla..."

"Jag skulle aldrig ta mig in där ni inte vill ha mig.” försäkrar systern. ”Men vet att jag inte fruktar ett fantasifoster i en dröm, och det borde inte ni heller göra. Ni säger att han har dödat Lord Fallchester om och om igen, och ändå tyckte jag mig se honom på festen här idag, fullt levandes. Och jag litar på att hans besök inte undgått er heller, så ni borde veta att skuggvarelsen inte gör verklig skada"

"Nej, jag... jag vet att det bara är drömmar. Men det är så fruktansvärda drömmar att jag inte vill uppleva dem ändå. Och jag är... rädd för vad skuggbilden betyder. Han ser ut precis som jag och han gör dessa saker om och om igen. Jag är så rädd för att det är en spegling av mig. Att det är sådan jag är. Långt in där jag inte kan se det själv. Och jag är rädd för den dagen han kommer ut därifrån."

Meirwen suckar bekymrat. "Allt han betyder är att innerst inne i er finns en sida som är livrädd för att skada någon annan. Han finns i era drömmar för att ni fruktar honom, inte för att ni är honom. Jag förstår att ni är rädd och inte vill uppleva dem igen, det är därför jag vill ta er till en läkare. Oh Val, låt mig få hjälpa er om jag kan!"

Brodern tvekar först men nickar sedan svagt med blicken riktad mot golvet. "Vad vill ni göra då? Ta mig till en läkare?"

 

Meirwen nickar. "Om ni godkänner det. Jag är desperat och gör vad som helst för att få er att må bättre. Även om det involverar alkohol, opium eller annan 'skit' som mor skulle ha sagt" Så... vad vill ni att jag ska göra? Hur kan jag hjälpa er?" Hon ser bekymrat på honom med bedjandes blick, och henns bror bara skakar på huvudet till svar. "Jag... jag vet inte... Vad som helst." Han ser hastigt upp. "Så länge det inte är något som gör att jag riskerar er hälsa också. Om så bara i drömmarna."

Systern ler så betryggande hon kan. "Oroa er inte för mig, min hälsa är inte i någon fara alls. Ska vi ta med er till läkaren? Ska jag kontakta ms Edgar? Vi måste få er att sova på något sätt, om jag så ska behöva slå ner er med en klubba" Hon försöker sig på ett skämtsamt skratt men hennes bror ler endast svagt tillbaka. "Nej, det får ni gärna låta bli. Men jag... jag vet inte. Välj vad ni vill."

Meirwen rynkar ögonbrynen och funderar. "Om vi går till en läkare… kanske far får höra det, eller läkaren kanske ställer frågor ni inte vill svara på... och kanske han ändå bara ger er opium... Men om vi går till ms Edgar och far eller mor får veta det... "Hon biter sig i läppen medan hon tänker

"Nej, de kan inte få reda på det. Ingen av dem. Jag vill inte oroa mor och... och far... skulle..."

"Far skulle bli rasande och förkasta oss båda två. Men ni måste sova! Han behöver ju inte få veta, och får han det så... kan ni alltid bo hos mig."

Valentine nickar tacksamt. "Men finns det inget annat alternativ? Ett där de inte behöver få veta någonting?"

Hans syster ler lite mot honom "Det finns alltid den där klubban. Om ni kan bortförklara huvudvärken och bulan för far." Säger hon retsamt och han skrattar till. "Jag väljer helst bort den om jag kan."

Hon blir allvarligt igen och tvekar lite "Jag vet inte Val... Jag vet inte andra sätt att vi kan hjälpa er, jag är ingen läkare."

"Det gör ingenting. Jag... jag klarar mig." Han gör en ansatts att gå sin väg, men Meirwen hugger tag i honom. "Val... ljug inte för mig..." ber hon och han stannar upp, men ser inte på henne. "Men jag ljuger inte, Meirwen. Jag är säker på att jag klarar mig. Jag har tagit mig igenom det så här långt. Jag behöver bara... se till att sova så lite som möjligt. Det kommer att gå bra."

"Ni blir bara sämre och sämre, det är omöjligt att inte se hur blek ni blivit senaste tiden. Ni kan inte leva så här, i konstant rädsla för att sova, och för att förvandlas till er mardröm. Vi måste göra något. Ska jag kontakta ms Edgar?

 

Valentine tvekar men nickar sedan. "Gör det."

"Ska jag sända ett bud genast?"

Han nickar igen. "Om ni... om ni tror att det kan hjälpa." Han ser bedjande på henne. "Tror ni att det kommer att hjälpa?"

Hon biter sig i läppen, osäker. "Jag... Jag vet inte. Jag har aldrig provat något liknande, men jag har hört historier. Allt som kan hjälpa är värt att testa. Allt för att få er att må bättre"

Han nickar igen. "Det låter bra."

 

Efter att ha sänt iväg den husa Meirwen litar mest på så väntar de bara, båda tvekandes och med andan i halsen. Den unga flickan återkommer efter allt för lång tid och berättade att ms Edgar gett henne adressen till en håla där hon kunde få tag på substansen och en pipa, och hon lämnar över en påse i tysthet till Meirwen som spänt tackar henne och ber henne att aldrig nämna något om detta till någon annan.

När hon har gått stänger Meirwen dörren om budet och vänder sig om mot sin bror. "Så..." Hon håller upp påsen. "Här är det" säger hon och Valentine stirrar på den, osäker nu när den faktiskt är här. "Så... vad gör vi nu?" frågar han tveksamt.

Meirwen öppnar påsen och tar fram en pipa och en mindre påse med substansen.  "Jag... antar att man tänder på pipan med det här i? Och jag antar att vi avlägsnar oss till ert rum innan mr Howards ser oss"

Valentine ler lite. "Det är nog en bra idé." Han leder vägen uppför trapporna till tredje våningen och stänger dörren efter dem så fort de har kommit in. Han flyttar hastigt bort högarna med böcker och papper som brer ut sig i fotöljerna och på bordet emellan dem. "Slå er ner." Säger han och systern lyder med en plötsligt tom blick. "Herregud, Val... vad skulle far säga?" utbrister hon i en viskning, men skakar sedan på huvudet och försöker samla det fokus hon kan i all sin trötthet. Hon tar fram pipan igen, och opiumet. "Jag misstänker att man tänder här? Har ni något att tända eld med här?"

Valentine går över till det lika belamrade skrivbordet och letar lite tills han får fram en ask med tändstickor som han kommer tillbaka med. Han räcker över dem till Meirwen som ler lite mot honom. "Så ni låter mig tända den? Är det för att ni är för rädd för elden? Eller för att ge mig ansvaret för det hela kära bror?" säger hon, i ett försök att lätta stämnningen och sitt tunga hjärta. Hon plockar upp den mindre påsen med substansen och häller ut lite i handflatan. "Jag undrar hur mycket man ska ta..." Hon stirrar på det en stund och häller sedan lite i pipan innan hon fumlandes tänder på den och sedan räcker över den till Valentine. "Här..." viskar hon, fortfarande ytterst osäker på vad hon egentligen håller på med.

 

Valentine tar emot pipan när han ger honom den och stirrar osäkert på den i några ögonblick innan han för den till munnen och drar ett djup andetag. Röken får honom att hosta men han tar ändå ett bloss till. En ovan känsla sprider sig i honom.

Meirwen iaktar honom nervöst i varje rörelse och sitter på helspänn som om något hemskt när som helst skulle kunna hända. "Hur känns det?" Frågar hon efter en stunds tystnad och Valentine ser förvånat upp på henne. "Jag... jag vet inte riktigt..." Han tar ännu ett bloss. Ett märkligt lugn har spridit sig genom honom och allting tycks gå lite långsamare än vanligt. Men det känns bra också och han finner att han inte är lika rädd som tidigare. Han ler lite och räcker fram pipan mot Meirwen. "Prova själv” bjuder han, men systern bara ser förskräckt på honom. "Valentine!” utbrister hon. ”Det är inte jag som behöver hjälp med att sova, ta bort den där saken från mig!" Hon ryggar instinktivt tillbaks lite i stolen för att komma ytterligare några centimeter bort från den utsträckta pipan

"Är ni rädd? Och ändå vill ni att jag provar?" Han drar tillbaka pipan och tar ett par bloss till. Världen saktar ner ytterligare och han sjunker djupare ner i fotöljen. Han försöker fästa blicken på sin syster men finner att det är svårt. "Allting är så... så..." Han tystnar, osäker på vilket ord han egentligen söker.

"Jag är inte det minsta rädd” försvarar sig Meirwen häftigt ”Men jag ser ingen anledning till att jag, som inte behöver det, använder det. Ni behöver det för att må bättre, och då får ni använda det, så är det bara." Hon tystnar några sekunder och ser på honom. "Verkar det hjälpa? Ni ser... lugnare ut"

Valentine nickar långsamt och ler mot henne. "Det känns... trevligt... varmt..." säger han och hans syster ler trött tillbaks mot honom "Det är så underbart att se er le. Och se er lugn. Om ni visste hur mitt hjärta värms. Är ni fortfarande rädd för att sova?" frågar hon och ser lättat hur hennes bror skakar på huvudet men snabbt upphör med detta då han finner att allting snurrar. "Nej... jag tror inte det." Säger han och tystnar. Hans leende blir större. "Faktiskt är de där drömmarna väldigt trevliga."

Meirwen flyttar sig från stolen till golvet framför fotöljen och ser upp på honom bekymrat. "För att Lord Fallchester är med i dem?" frågar hon försiktigt, och Valentine skrattar till och nickar. "Mm..." svarar han och systern tystnar en stund och blir lätt röd i ansiktet. "Han... ni... jag... " stammar hon men tystnar sedan kvickt, och snurrar lite på sig så hon inte längre sitter vänd mot sin bror. Hon drar upp benen mot hakan och Valentine flinar åt hennes ansiktsuttryck och minnet av drömmarna.

"Val... Ni... Ni är inte riktigt er själv. Jag tror ni borde sova" mumlar hon besvärat.

"Ni ser så förlägen ut?" Han tar ett bloss till och tittar smått undrande på henne, varpå systern tittar upp på honom i några sekunder och tittar sen ner igen. "Jag... Oh, kära bror... Jag skulle aldrig banna er för era känslor på något vis. Men ni måste förstå att det inte faller sig naturligt att höra er säga sådant. Lika lite som om ni hade sagt så om en kvinna. Jag... "Hon rodnar ännu mer och han lägger undrande huvudet på sned. "Vad... menar ni?"

"Jag menar att ni är min bror” häver hon generat ur sig. ”och ert kärleksliv och era intima tankar är aningen... obekväma. Hur mycket jag än håller av er"

"Men ni ville ju höra alla mina hemligheter. Och vem ska jag berätta för om inte er? Jag kan ju inte säga det till honom."

"Så klart ni kan." Hon ser upp på honom igen och rynkar på ögonbrynen. "Särskilt i det här tillståndet tycks det som"

Valentine inser att han inte riktigt kan komma ihåg varför han inte skulle berätta det. "Men han är inte här." Han kan inte låta bli att låta lite besviken och Meirwen skakar suckandes på huvudet. "Nej. Han är inte här" säger hon och vänder sig emot honom igen och lägger en hand på hans knä. "Ni borde verkligen sova kära bror"

Valentine ler drömmande. "Jag kan drömma om honom. Kyssa honom igen” suckar han lyckligt och Meirwen vänder sig hastigt bort igen och försöker dölja den allt mer prominenta rodnaden. "Snälla Valentine, säg inte så. Jag... jag är glad att ni delar saker med mig, men det finns sådant en syster inte vill höra. Och..." hon tystnar en stund och rynkar pannan. "Vad menar ni med 'igen'? Jag trodde ni sa att ni endast dödar honom i drömmen?"

Brodern skakar på huvudet och grimaserar lite när det snurrar igen. Han kniper hastigt ihop ögonen innan han åter ser på henne med ostadig blick. "Det slutar alltid så. Jag eller mitt andra jag dödar honom alltid på slutet. Men innan dess..." Han ler stort igen. "Han är helt underbar."

Meirwen blundar förskräckt och skakar på huvudet för att bli av med bilden hon just fått. "Snälla Val, tala inte så. Inte nu, inte till mig. Jag... Oh kära ni, jag vill inte höra sådant. Ska vi inte lägga er i sängen så ni får sova?" frågar hon desperat, men han bara ser förvirrat på henne. "Är ni... är ni arg på mig?" frågar han oskyldigt, och hon kan inte annat än att luta huvudet i händerna uppgivet och generat. "Självklart inte. Jag är orolig och vill bara att ni ska få sova så ni kan må bättre"

"För jag... jag vill inte att ni ska vara... arg på mig. Inte... inte ni... Vem som helst men inte... ni..." Han börjar få svårt att hålla både huvudet och ögonlocken uppe. Meirwen ser upp på honom och ser hur ostabil han ser ut. "Sssch lille bror, jag skulle aldrig vara arg på er. Jag är bara förlägen över vad ni talar om. Kom nu." Hon reser sig upp och trär in sin arm under sin brors och försöker hjälpa honom att ställa sig upp. "Ni borde sova nu, låt oss ta dig till sängen"

Valentine reser sig ostadigt och lutar huvudet mot hennes axel medan hon hjälper honom genom rummet. Han faller tungnt ner på sängen och ligger stilla där med ena benet över kanten. "Lämnar ni mig?" frågar han och ser oroligt på henne.

Med ett matt leende mot honom hjälper systern även hans andra ben upp i sängen och sträcker sig efter en filt från fotändan som hon lägger över honom för att slippa försöka få tag på täcket som han ligger på. "Självklart inte. Jag skulle aldrig lämna er sida om ni behövde mig." Hon stryker honom över håret och hämtar sedan en fotölj och ställer den bredvid sängen. "Jag stannar här hos dig i natt. Sov du bara"

Brodern nickar långsamt och sträcker sig efter hennes hand innan han sluter ögonen. "Jag älskar... er... också... Mest av alla..." säger han och hon kramar om hans hand. "Sov nu, min älskade lilla bror.” viskar hon ”Och vila ut ordentligt." Hon sjunker ihop lite i stolen och låter sin trötta blick vila på honom.

 

Känslan av systerns hand i hans och vetskapen om att hon är i närheten gör att Valentine känner sig trygg. Han ler svagt och somnar sedan, medan hans syster med ett svagt och trött leende vakar över honom.

Stunden hade varit så perfekt , med broderns lugna andetag när intill henne och solens värme mot hennes hud. Det gröna, mjuka gräset under dem. Allt var så fulländat och perfekt. Tills Valentines drömmar får honom att röra sig och placera handen tämligen olämpligt. Meirwen försöker försiktigt väcka honom, viskandes hans namn. Hon rör vid honom, kallar hans namn högre, försöker få honom att vakna, men ingenting tycks hjälpa. Det enda det resulterar i är att få honom att återigen röra sig och flytta handen uppåt, till ett ännu värre ställe. Till slut får hans sömnagerande hennes panik att växa och hon tappar befattningen, står inte ut längre. Hastigt sätter hon sig käpprakt upp och slå honom hårt i ansiktet. Hon hinner inte tänka på vad hon gjort, och vill inte göra det heller.

Slaget väcker honom brutalt. Och även han sätter sig hastigt upp och ser sig något förvirrat omkring i ett försök att förstå vad som har hänt. En hand söker sig till hans näsa som gör väldigt ont efter att ha tagit det mesta av smällen. Han får syn på systern och ser förvirrat på henne. Hade hon slagit till honom? "M-Meirwen? Vad..?"
Åsynen av broderns ansikte gör Meirwen skamsen och oroad. "Förlåt.... Jag var... var tvungen... hur gick det?"
Valentine tar bort handen från näsan och ser på den, spärrar upp ögonen lite när han ser blodet och känner det rinna ur näsan. Hastigt sätter han tillbaka handen, försöker hindra blodflödet. "S- slog ni till mig? Varför då?" Han tittar mer förvånat än argt på henne. Han hade väl sovit? Varför hade hon tyckt att han borde väckas på det sättet?
Synen av blod gör systern allt mer orolig och skamsen. Vad i hela fridens namn hade hon gjort? "F-förlåt" stammar hon igen. "Jag menade inte att slå så hårt... Vad... vad kan jag göra?" Hon flyttar sig lite närmare och för upp en hand för att försiktigt känna på sin brors ansikte för att se hur illa skadan blivit, och smärtan när hon rör vid den ömma näsan får honom att dra häftigt efter andan. "Ah! Låt bli. Det där gör ont." Han försöker svepa bort hennes hand och hon rodnar kraftigt. "Valentine förlåt mig. Jag visste bara inte vad jag skulle göra, ni vägrade att vakna och ni... ni...." Hon kan inte förmå sig säga orden högt, säga vad han gjort, utan rodnar bara ytterligare. "Tror ni att den är bruten?" Frågar hon, gravt oroad
Valentine kunde inte förstå vad han hade gjort. Han hade sovit. Vad var det för fel med det? Men han låter frågan vara för tillfället och koncentrerar sig på blodet istället. "Jag vet inte. Jag hoppas inte det." Han ser osäkert på henne. "V- vill ni..? Jag ska försöka vara stilla."
Meirwen för förisktigt upp handen igen och känner längs hans näsa, osäker på hur en bruten näsa ska kännas. "Jag... jag tror att den är hel" säger hon tvekandes. "Blodet gör nog att det ser värre ut än det är" Hon hoppades  innerligt det i alla fall. Hon plockar upp skjortan och börjar försiktigt badda bort blodet som sprutat ut ur hennes bror, och han biter sig i läppen när hennes baddande får smärtan att bli värre. Han kan känna den metalliska smaken av blodet på sin tunga. "Men... varför slog ni mig?"
Hennes kinder hettade till. "Ni.... i sömnen...Jag... jag vet att ni sov och inte menade det men... men ni ville inte vakna, och...."

Rodnaden växer lite medan den förfärade känslan växer innom honom. "Ni... ni menar att... a- att jag..?"
Meirwen börjar intensivt peta i gräset för att distrahera sig själv så gott hon kunde. "Ja..." mumlar hon rodnandes. "Förlåt Val, jag menade inte att slå er, men jag stod inte ut"
"Jag... jag menade inte... Jag hade inten aning... s- skulle aldrig..." Han ser förfärat på henne medan blodet envist fortsätter rinna mellan hans fingrar.
"Här" viskar hon mjukt medan hon flyttar närmare, tar skjortan och håller den under hans näsa för att samla upp blodet tills det slutat rinna. "Jag vet att ni inte menade det, och jag menade inte heller att slå er så hårt. jag blev bara så panikslagen och desperat"
"Jag... jag förstår det. Jag hade ingen aning..." Hans röst låter dämpad genom skjortans tyg och han tänker på att han har förstört ännu ett plagg. Dessutom skulle han komma tillbaka till huset med en blodig skjorta. Vad skulle far säga?
"Vad i hela fridens namn drömde ni egentligen?" Hon visste inte om hon ville veta svaret, men hon frågade ändå, medan hon satt så stilla och lugnt hon kunde med skjortan mot borderns ansikte, och en hand som sökte sig upp mot hans hår, lugnande.
"Jag... jag vet inte." Han hoppas att det inte var något olämpligt. Tänk om han hade låtit också? Han rodnar kraftigare vid tanken.
"Ni... ni vet inte?" Hon misstänker att han inte talar sanning, men hon vill inte fortsätta utfrågningen, skamsen och desperat efter att få lägga det hela bakom sig. "Vi... Vi borde ta er tillbaks till huset. Ni kommer behöva dricka mycket snart, och vila er. Oh, Val.. jag är så ledsen. Jag bara... vet inte vad jag gjorde."
Han önskar att han kunde sluta rodna. Eller aldrig hade somnar till att börja med. Plötsligt inser han att hon har hållit i skjortan en god stund och han lägger sin hand över hennes för att låta henne förstå att han kan hålla i den själv.
Meirwen släpper skjortan motvilligt och vet inte riktigt var hon ska göra av sina händer eller uppmärksamhet nu när hon inte håller i den. Benen känns så påtagliga och hon önskar att hon bara kunde sjunka ner i jorden och gömma dem.
Valentine tar ner skjortan från ansiktet och grimaserar lite när han försiktigt känner på sin ömma näsa. "Jag kan inte förstå varför ni slog mig." muttrar han. "Kunde ni inte väckt mig på vanligt vis? Eller för den delen flyttat på min hand själv?"
Hon skäms när hon inser hur förnuftiga broderns ord låter jämför med hennes eget agerande. "Jag...Jag vågade inte röra mig, jag var så rädd för att om jag gjorde det, eller rörde vid er hand, så... så skulle ni bara göra något värre." Hon är säker på att hennes kinder snart måste ta eld av all hettande rodnad. "Jag försökte ligga still... men till sist fick jag sån panik..." Hon ser skamset på sin brors näsa. "Snälla ni, förlåt mig. Jag menade inte att slå så hårt. Eller alls, egentligen."

Hennes bror nickar tyst och ser på den blodiga skjortan. Hur skulle han förklara den för föräldrarna utan att avslöja vad som hade hänt? Kanske kunda han lämna kvar den här istället. Men då skulle han behöva gå hem utan skjorta alls och det känns inte heller som en bra idé.
Meirwen följer hans blick och ser på skjortan. "Förlåt" mumlar hon, igen. "För att jag fått er att blöda så. Och för att jag fläckade ner er skjorta, jag visste bara inte vad jag skulle ta." Hon biter sig i läppen och hoppas att han ska kunna förlåta henne för att hon skadat honom.
"Det är ingen fara. Jag vet att det inte fanns så mycket till hands men... jag är bara rädd för vad far ska säga när han ser den... och hur jag ska kunna förklara vad som hänt utan... utan att nämna..." Han tystnar, väl medveten om att han inte behöver avsluta meningen för att hon ska veta vad han talar om.
"Jag..." tanken på faderns reaktion över en blodig skjorta, en oklädd Valentine eller drömmande misstag skrämde henne lite och fortfarande djupt skamsen över att ha gjort sin bror illa säger hon "Vi... Vi kan säga att det bara var mitt fel. Att jag blev arg och slog er. Vi behöver inte berätta varför." Det var bättre att fadern tog ut sin ilska på henne än på hennes bror.
Valentine ser osäkert på henne. "Tror ni verkligen att han skulle tro på den historien? Det var länge sedan ni slog mig så att jag började blöda. Och nu skulle ni ha gjort det igen? Kommer han inte att misstänka att vi hittat på det?"
Hon ler lite svagt mot honom, motvillig att möta sin fars reaktion, men fullt villig att offra sig för sin bror. "Jag tror att er näsa och allt blod är bevis nog. Vad skulle han annars tro att vi döljer? Att ni ramlat och slagit er?" Hon drar efter andan. "Den mest sannolika lögnen är den som ligger närmast sanningen, och som är så pass hemsk att man inte vill erkänna den, inte sant?"
Brodern nickar och ser ner på skjortan igen. "Ni har kanske rätt i det. Men han kommer att bli så arg. Om vi säger att det är ert fel så kommer han att bli ännu argare på er. Vill ni verkligen det? Vi borde kanske hitta på något annat ändå?"
Meirwen suckar och skakar på huvudet. "Om vi hittar på något annat kommer han finna ett sätt att skylla det på er. Han kommer säga att ni varit oförsiktig, eller klumpig, eller gjort saker ni inte borde. Bättre då att avleda hans ilska och säga att det var mitt fel. Vilket det faktiskt var... Jag borde aldrig slagit till er." Hon drar sorgset på munnen och lägger en hand mot hans kind och känner försiktigt längs hans näsa med tummen, medan hennes bror försöker låta bli att grimasera av smärtan och biter sig hårt i läppen istället. "Tack, men... jag är van. Jag vill inte att ni ska behöva offra er för min skull." Han fingrar tankspritt på det blodiga plagget i knät och funderar på att trycka det mot ansiktet igen då blodet fortfarande inte har slutat, men syster hinner före och lyfter vänligt skjortan från hans knä och placerar den ömt under näsan. "Jag kan ta fars vrede" säger hon mjukt. "Det är länge sedan jag slutade att ta åt mig. Det gör mig mycket ondare att se honom skälla på er, så låt mig ta skulden." Hon tystnar och ler sedan, lite lätt retsamt. "Annars kan jag alltid hota med att berätta vad som egentligen hände, så får vi se vad han tycker om den historien"
På något sätt lyckas han både blekna och bli rödare i ansiktet på samma gång och han skakar förfärat på huvudet. "Nej! Nej, nej, det... det får ni inte göra. Jag är ledsen för vad jag gjorde men... berätta det inte för någon. Snälla."

Meirwens egen rodnad har sjunkit lite då hon fokuserar mer på broderns blod och har lyckats att slappna av efter den generande händelsen. "Givetvis skulle jag inte göra det. Det förstår ni väl. Jag skulle generas av det hela minst lika mycket som er ifall någon fick veta det. Men snälla, låt mig ta mig an far, som ursäkt för vad jag gjort mot er stackars näsa."
Valentine tvekar en liten stund men nickar sedan. "Om ni är säker på att ni vill det. Om ni vill så kan ni hitta på något som jag gjorde för att reta er. På det sättet så skulle det bli bådas vårt fel. Jag tror att ni måste hitta på någonting i vilket fall. Ni kan inte säga att ni slog mig utan anledning." säger han och Meirwen försöker komma på något hennes far rimligen skulle kunna tro på. Det var svårt att komma på något som inte tycktes för orealistiskt, eller som inte satte hennes bror i allt för dålig dager. "Jag vet inte" säger hon till slut. "Jag vill inte att ni ska få någon del av skulden. Låt oss bara säga att jag råkade få er att falla av bryggan, och att jag blev så skrämd av det hela att jag tappade befattningen, det är ju sant på sitt sätt. Kanske kan hans ilska förblinda honom så att han inte frågar mer." Det skulle inte förvåna henne. När hade deras far någonsin stannat för att ställa frågor?
Valentine nickar igen, plågsamt medveten om att hon nog hade rätt i hur faderns reaktion skulle bli. "Om ni är säker på att ni vill det." säger han igen och ser osäkert upp på henne. Det kändes inte helt bra att låta henne ta hela skulden men han visste inte vad han skulle säga för att ändra hennes beslut, och dessutom insåg han skamset att han kände en lättnad över vetskapen om att han kanske skulle slippa undan.
Meirwen ler betryggandes mot sin bror, nickandes. "Jag är säker. Det skulle lätta mitt hjärta att slippa se honom arg på er, hur arg han än blir på mig." Hon tar sin brors hand med sin lediga och kramar den. "Kan vi bara glömma vad som hänt här och gå tillbaks? Jag är orolig för er och skulle helst se att ni kommer hem så ni får vila er."
"Tack." svarar han, ler lite och kramar hennes hand tillbaka. "Självklart kan vi gå tillbaka. Jag borde väl hitta en ren skjorta ändå. Och något annat att stoppa blodet med. Och jag glömmer mer än gärna allt det här."

Meirwen springer och hämtar sina kjolar, klär sig, och de börjar gå mot huset. Väl där smyger de så tyst de kan in, hoppandes att de ska lyckas undvika att bli sedda, men vid trappan stöter de på sin far. Meirwen försöker tafatt, och ursäktande förklara att de varit på bryggan, att hon blivit ovarsam och att Valentine ramlat i.
"Jag är så ledsen far, jag menade inte att slå honom. Jag blev bara så otroligt rädd" säger hon, genuint skamsen i blicken.
Fadern blir likblek, sedan högröd och drämmer näven i närmaste dörrpost och de båda syskonen ryggar skrämt tillbaka.
"Jag... jag menade inte. Förlåt far" hasplar hon ur sig i desperata försök att avvärja faderns ilska, men han bara vänder sig mot henne och ryter."Kan du inte se efter honom bättre, när det är helt uppenbart att han inte kan ta ett enda steg utan att klanta sig?"
"Men far... " börjar hon försvarande, men Hector verkar inte ens ha hört henne
"Och du!" ryter han och vänder sig mot Valentine. "Gå inte här halvnaken, du skämmer ut hela familjen! För helvete, Valentine, SKÄRP DIG!"
Innan någon av dem hinner säga något mer så lämnar han dem tvärt med ännu en dunk i väggen. Meirwen ser hur Valentine ryggar tillbaks, och stumt sjunker till golvet efter faderns reaktion, och hon ger honom en sorgsen, skamsen och orolig blick innan hon genast springer efter Hector. Då hon kommer ifatt honom rycker hon kraftigt tag i hans arm, för upprörd för att kunna tänka på varken vett, fason eller vem hon har att göra med. Ögonen blixtrar.
"Herregud far!" skriker hon  "Jag var ovarsam och råkade putta ner Valentine från bryggan! JAG var rädd och slog honom. Hur kan ni möjligtvis skälla på honom?! Hur vågar ni?! Det är inga fel på hans steg, och han behöver inte alltid ses efter! Men jag tycker gott att hans egen far kunde visa lite medlidande när han kommer hem skadad! Be honom om ursäkt!
Hon stirrar stint på honom och känner hur ansträngd hennes andning är, hur mycket hjärtat bultar i bröstet, men Hector möter bara hennes blick med kall vrede, och ägnar inte Valentine så mycket som ett ögonkast.

Broderns plötsliga försvinnande lämnar Meirwen chockad och först förstår hon inte var han tagit vägen, men när hon gör det sliter hon genast av sig kjolarna och hoppar i efter honom. Tanken på att han faktiskt är vuxen nu och kan simma är inget som slår henne då paniken tar över, och hon kämpar desperat tills hon får tag i sin bror.

Inte heller denna gång finner han någon botten, precis som när han sist trillade av bryggan för fjorton år sedan, och hans kropp verkar ha glömt bort hur den ska hålla sig flytande. Han sprattlar panikslaget under vattenytan och när han känner armarna om sig tar han tag i dem och håller desperat i sig.

Meirwen får in armen under sin brors och försöker få upp honom över vattenytan, desperat kramandes om honom. Efter att ha varit under vatten en stund och äntligen fått upp både sitt och broderns huvud över ytan spottar hon vatten och försöker ruska bort vätskan från ögonen så hon ska kunna se.

Väl med huvudet över vattenytan slår han hostande och flämtande armarna hårt om Meirwen. Han försöker tvinga sig själv att sluta darra men skräcken för det mörka vattnet gör att han misslyckas fullständigt.

Meirwen försöker trampa vatten för dem båda medan hon håller om sin bror ömt men ordentligt för att lugna honom. "Sscch" försöker hon få fram mitt i ansträngningen. "Ni måste lugna er så vi kan få upp er ur vattnet."

Orden får honom att inse att om han inte lugnar sig riskerar han att sjunka igen och han känner paniken komma tillbaka igen. Desperat kämpar han ner den så gott han kan och börjar försöka röra sig mot stranden, fortfarande med ett hårt grepp om systern.

Hon simmar så gott och stadigt hon kan för de båda, och efter mycket om och men har de kommit in till stranden, så nära och så grunt att det omöjligt går att simma längre. Hon känner hur hon slår i botten med hela underkroppen och hon släpper taget om Valentine lite, och sätter sig ner. Vattnet når henne inte längre upp än till strax under bysten och hon stannar där en stund och försöker slappna av, försöker andas ut.

En del av Valentine vill vara kvar vid systerns sida men en annan och starkare del vill bara komma upp ur vattnet. Han släpper taget om henne och tar sig upp på land där han darrande och flämtande faller ihop i gräset.

Hon vrider på överkroppen och se oroande på sin bror. "Hur... hur är det med er?" Hon vet inte om hon känner sig mest skrämd av vad som hänt, eller oroad av hur han ska må efteråt.

Han öppnar ögonen och ser på henne där han ligger på sidan. Skräcken verkar för några ögonblick ha stulit hans röst och ingenting hörs när han öppnar munnen. Hårt knyter han handen i gräset medan och tvingar sig till att tala. "T- tack... jag... b- bottn- nen..."

Hon ser ner på sina ben under ytan och tvekar lite över att lämna det skyddande vattnet i inget annat än sina underkläder. Hon kan inte komma på en enda anledning till att hon skulle skämmas inför sin egen bror, så hon tar sig upp på fötter och går fram till honom där hon faller ner på knä vid hans sida. Med en hand på hans höft och en strykandes längs hans hår försöker hon lugna honom så gott hon kan.

Han sluter ögonen igen och koncentrerar sig på värmen, den fasta marken under honom och Meirwens händer. Långsamt jämnas hans andning ut men hans händer tycks inte kunna sluta darra. Försiktigt ser han upp på henne igen. "Tack...” viskar han. ”Förlåt mig. Jag... jag vet inte varför jag... Borde jag inte klara av vatten nu? Även när där inte finns någon... någon b- botten."

Hon flyttar sig lite och lyfter försiktigt upp broderns huvud till sitt knä och fortsätter stryka honom över håret med båda händerna. "Jag tror snart jag måste förbjuda er att gå i närheten av något vatten alls" viskar hon ömt och försöker övervinna sin inre oro.

Han blundar och ler lite. Borrar ner fingrarna i gräset för att de ska sluta darra. "Det kanske är lika bra. Jag tycks ju inte kunna hålla mig på land. Men jag... jag skulle sakna det. Jag tycker ju om vatten. Så länge jag... jag kan nå..."

Hon ler lite svagt. "Då får vi se till att ni simmar mer förberedd. Men aldrig utan mig. Och bara ibland." Hon tystnar lite och gräver ner fingrarna ända till hans hårbotten. "Ni skrämde mig så oerhört mycket" viskar hon

Han öppnar ögonen igen och ser sorgset och skuldmedvetet på gräset framför dem. "Förlåt mig. Jag menade inte... Jag visste inte att jag var så nära kanten. Det var inte meningen."

"Oh, Val, förlåt... det… det var mitt fel... Jag skulle varit försiktigare... Skulle inte ha börjat..." Det gör ont i henne när hon inser att det varit hennes fel, och hon känner hur paniken kommer krypande, samma panik som hon känt för så många år sedan.

Han lägger lugnande sin ena hand på hennes ben. "Säg inte så. Vi hade ju roligt. Ingen av oss tänkte på det. Det var inte ert fel. Bara en olycka. Och det gick ju bra, eller hur?" Han suckar lite. "Jag förstår bara inte varför jag ska ha så svårt för... det är ju bara vatten... Jag kan ju simma egentligen men... det går inte... trots att det var så länge sedan."

"En olycka som var mitt fel" säger hon sorgset, och plötsligt är hon 6 år igen och tar på sig hela skulden mitt i rädslan över att nästan ha förlorat sin bror. "Men... det är bra nu. Det gick bra." säger hon utan att riktigt veta om hon försöker övertyga Valentine eller sig själv.

Han hör rädslan i hennes röst och inser att hon sitter och beskyller sig själv för det hela. Försiktigt stryker han hennes ben. "Nej, det var inte ert fel. Ni tänkte lika lite på det som jag. Och det gick ju bra. Oroa er inte."

Broderns fingrar mot hennes bara hud får henne att rycka till och hon inser att hon mitt i paniken glömt bort att hon slängt av sig kläderna. Hon rodnar lite lätt och försöker att inte känna sig så obekväm med det hela. "Mm…" nickar hon bara istället. "Det gick bra. Och ni måste hädanefter alltid hålla er från vattnet, eller lära er att inte få panik så ni inte kan ta er upp. Ni måste ta hand om er! Vad var det vi nyss sa om att ni inte fick dö före mig?"

Han känner hur hon rycker till men är inte säker på varför. Tankspritt fortsätter hans fingrar att röra sig över hennes hud utan att han riktigt tänker på det. "Jag försöker. Jag lovar att jag försöker men... det blir så mörkt och... jag klarar knappt av att tänka... Jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det." Han skäms lite över det hela. En vuxen man som dessutom kan simma borde väl inte vara rädd för lite vatten bara för att han inte kan nå botten.

”Valentine…” Hon önskar att hon kunde sluta rodna och avbryter honom, oförmögen att fokusera på hans ord samtidigt som han rör henne. "Jag skulle ha mycket lättare att diskutera detta med er om ni ville sluta göra ert yttersta för att ständigt genera mig."

"Va?" Förvånat vrider han på huvudet och tittat upp på henne. Han blir ännu mer förvånad när han ser att hon rodnar. "Vad... vad har jag gjort nu?"

"Er hand" säger hon, både lätt skamset och generat på samma gång. "Jag vet att jag inte borde känna mig obekväm med er efter allt vi har delat. Men... efter vad ni sa förut på bryggan... jag kan inte hjälpa att känna mig förlägen nu."

Plötsligt inser han vad hon menar och han tar hastigt bort handen och borrar ner fingrarna i gräset istället. Förläget ser han bort igen. "F- förlåt mig. Jag tänkte inte på vad jag gjorde."

"Försök inte, Val. Efter alla era ansträngningar att göra mig förlägen har jag svårt att tro att det bara skedde av misstag." Hon försöker skämta bort rodnaden, men skruvar ändå lite obekvämt på sig

Han känner sig lite sårad när han hör anklagelsen. Han hade verkligen inte tänkt på vad han höll på med. Fingrarna hade rört sig mer eller mindre av sig själva. "Jag lovar att jag inte gjorde det med vilje. Det är inte så att jag alltid kämpar för att försöka genera er."

Hon försöker slappna av, inser att hon suttit blickstilla med sina händer och ben sedan hans fingrar först rört hennes hud. "Det tycks dock inte heller som att ni kämpar för att inte genera mig. Förlåt mig, Val, jag vet inte vad som hände. När blev vi för gamla för att vara helt naturliga i varandras närhet? Jag vill tro att allt ska vara lika enkelt som när vi var barn, men efter er kommentar på bryggan, om hur jag jämfört oss med Hannah och Jeremiah så..."

Han suckar lite och sätter sig upp så att han kan se på henne ordentligt. "Men jag sa ju att jag bara skojade. Det var bara för att reta er. Det var inte meningen att ni skulle ta det på allvar. Lyssna inte på vad jag säger." De blöta kläderna klibbar obehagligt mot hans hud och han känner för att ta av sig i alla fall skjortan men gissar att det skulle genera systern ännu mer.

 Meirwen känner sig ännu mer avklädd nu när han sitter upp och faktiskt kan se henne, en detalj hon åtminstone varit befriad ifrån då han låg i hennes knä. Hon ser generat ner på sina bara ben och önskar att hon hade något att täcka över dem med. "Det är svårt när ni säger sådant." mumlar hon.

Han inser att hon nu verkar ännu mer generad och när hon ser ner på sina ben följer han omedvetet hennes blick och rodnar svagt han också. Han vrider hastigt bort blicken igen, tvekar ett ögonblick över vad han borde göra. Han skulle kunna hämta hennes kjolar från bryggan men han inser skamset att han helst inte går ut på den igen. I alla fall inte nu... inte än. Istället knäpper han upp skjortans knappar och drar av sig den. Han räcker tyst över plagget till Meirwen som tar emot den och brer ut den över sina ben. På nytt är hon generad men nu över broderns kalhet och hon vet inte riktigt var hon ska titta. "Förlåt" mumlar hon ner i marken. "Jag önskar att jag inte vore så generad, och jag vet inte varför jag ens är det." Hon fingrar tafatt i gräset med sina fingrar, i desperation över något annat att fokusera på

"Be inte om ursäkt. Jag var dum som sa det där till att börja med.” suckar han. ”Hade jag vetat hur det skulle påverka er..." Han suckar igen när hon håller blicken fäst vid marken. "Meirwen. Ni kan titta på mig. Jag lovar att jag överlever. Och ni också."

Hon sneglar upp på honom men vänder fort ner blicken igen. "Förlåt" mumlar hon än en gång. "Jag vet inte varför jag tog åt mig så av det. Eller varför jag ska generas så oerhört nu. Vi... Vi kanske borde gå tillbaks till huset?" Vad som helst, bara hon slapp ställas inför sin egen rodnad mer, tänkte hon.

Med ännu en suck och ett litet leende makar Valentine sig närmare så att han sitter framför henne. "Ni känner mig bäst av alla, kära syster, och det gör mig ont att ni inte ens kan se på mig. Det är bara hud. Titta här." Han tar hennes hand och placerar den med handflatan mot sin handflata. "Det är samma. Här och här och här." Han flyttar hennes hand till sin kind för ett ögonblick och placerar den till slut på sin bröstkorg över hjärtat. "Samma."

Hon lugnas för en sekund av hans hand mot hennes, men rodnaden kommer lika plötsligt tillbaks då hon känner hans bröstkorg under fingrarna. Hon skruvar på sig och vill egentligen bara ta bort handen, men är rädd att förnärma honom, eller göra bort sig själv. "Jag vet. Jag vet det egentligen. Jag vet inte alls varför det helt plötsligt känns så svårt och jobbigt."

"Det är mitt fel. Jag vet det.” säger han och ler sorgset. ”Jag borde inte ha sagt som jag sa. Förlåt mig. Men kan ni inte glömma bort det?" Han släpper taget om hennes hand men tar inte bort den från sin bröstkorg, låter henne själv bestämma om hon vill ha kvar handen eller ta bort den.

Hon tvingar sig själv att se upp och försöker slappna av med handen, medan hon fingrar lätt på hans hud. "Jag ska försöka glömma det, jag lovar.” säger hon. ”Det är bara svårt ibland, när ni låter uttrycka att ni tänker på saker jag aldrig någonsin kunnat drömma att ni tänkt. Hur ska jag då veta med all säkerhet att ni inte menade något med er reaktion förut. Om ni trott att jag liknade oss vid de båda älskande, vad säger det då om vad ni själv tänker om oss?"

Nöjt känner han hur hennes hand blir kvar men hennes ord får honom att rodna och det är hans tur att se bort. "Jag antar att det är lönlöst att försöka säga att jag inte tänker på det men... inte med ER. Det borde ni väl förstå. Och som jag sagt så var det inte så att jag trodde att ni menade det. Jag sa bara så för att reta er."

Hon drar åt sig handen kvickt, på nytt skamsen, och ser ner i marken. "Jag har så svårt att föreställa mig att ni skulle tänka så alls. Om någon." säger hon grimaserande och rättar instinktivt till skjortan ytterligare lite, i behov av att få göra något distraherande

Med en suck faller han baklänges ner i gräset med armarna utbredda och ser upp mot himlen och de få molnen som långsamt glider förbi där uppe. "Jag skulle aldrig ha sagt någonting i vintras heller. Jag borde ha gjort min snöängel och hållit tyst."

Hon biter sig i läppen, och tänker för en sekund att han har rätt, att hon inte velat veta. "Jag... Jag är glad att ni vågar tala med mig och lita på mig" säger hon efter en stunds tystnad. "Jag ska försöka att inte bli så generad av ämnet. Det är bara det att... ni är min bror, för guds skull. Min lilla Valentine." Hon suckade lätt. Visst hade hon haft tid på sig att låta det hela få sjunka in mer, men det var fortfarande en lätt känslig punkt.

 "Varför får jag då uppfattningen om att ni vill veta allting utom just sådant? Visst jag är er...” Han tvekar, ovillig att stämpla sig själv som den yngre av dem när det ändå skiljer så lite. ”… er lillebror men det betyder inte att jag fortfarande är liten. Men å andra sidan så betyder inte heller det här att det är det enda jag tänker på och att jag är kapapel till vad som helst, som ni verkar tro." Han ligger kvar på rygg. Han är trött på att försöka förklara. Om hon vill kommunicera öga mot öga så får hon komma till honom. Han tänker inte sätta sig upp för den skull. Han är nöjd i gräset som kittlar hans bara hud.

Meirwen vet inte alls hur hon ska svara. Hon ser på brodern där han ligger ner i gräset och vet inte var hon själv ska ta vägen. "För att just det ämnet är det jag minst vill höra om, det är sant. Men det är också sant att jag vill höra allt ni tänker, och om det inkluderar saker som får mig generad är det något jag måste lära mig leva med" säger hon till slut, efter att ha funderat ett tag.

 "Men så fort jag nämner något åt det hållet så får ni det att låta som att jag är en fruktansvärt hemsk och perverterad människa som inte tänker på annat. Jag var inte ledsen att jag uppenbarligen förstörde er bild av hur jag är för jag tyckte att det var bättre att ni blev besviken än levde med en felaktig uppfattning. Men om det här är er nya bild av mig så önskar jag nästan att jag aldrig hade sagt någonting så ni fått fortsätta ha er drömbild av mig."

Hon blundar suckandes och skakar på huvudet. Hon tvingar sedan sig själv att flytta sig bort till sin bror, där hon lägger sig vid hans sida och ser på honom. Skjortan ligger kvar på hennes forna plats, som om bortglömd, även om hon innerst inne är smärtsamt medveten om dess avsaknad. "Jag tror inte alls att ni inte tänker på annat, det måste ni förstå. Ni är fortfarande min älskade Val. Jag har bara haft svårt att finna mig i att ni faktiskt är en man nu, och inte bara en liten pojke. Med allt vad det innebär"

Han suckar lite och håller blicken fäst på himlen. "Men jag tror att ni måste vänja er. Jag vill inte göra er besviken men jag tror inte att det lär vända så att jag går tillbaka till att vara pojke igen än på ett tag." säger han sarkastiskt och suckar sedan igen. "Kanske kan ni fråga mor om någon av det gamla folket har kraften att förvandla någon tillbaka till ett barn. Då kunde ni ju få som ni ville ha det igen."

Hon makar sig lite närmre och lägger försiktigt sin hand över hans bröstkorg. "Men jag vill inte att ni ska bli en liten pojke igen" suckar hon. "Jag vill att ni ska vara den ni är, ni måste bara förstå att det är svårt för mig ibland att acceptera att ni växt så. Kanske för att det påminner mig om att ingen av oss längre är ett barn, och ändå känner jag mig till viss del fortfarande så. Jag har aldrig stött på en man som fått mig att känna mig som en kvinna, Val. Visst måste ni väl förstå att det då är konstigt att se min egen spegelbild helt plötsligt vara vuxen, när jag inte känner mig så."

Han suckar igen men det är en mjuk suck den här gången, utan irritation i den. Försiktigt lägger han ena armen om henne, stryker med handen över hennes rygg och axel. "Jag är ledsen att ni känner så. Men tro mig när jag säger att ni också har växt. Och jag är övertygad om att ni snart hittar någon som ser er för den ni är och tycker om er för det." Han ler lite. "Någon förutom jag alltså."

Hon skrattar lite åt hans kommentar, sluter ögonen och njuter av att känna honom nära igen. "Jag skulle vara nöjd med bara er, för resten av livet." suckar hon lätt, inser vad hon sagt och tillägger hastigt "Inte på det sättet, givetvis. Men om jag förblir ensam för resten av livet hade jag hellre varit det tillsammans med min bror."

"Jag vet vad ni menar.” skrattar han. ”Och ni kommer alltid att ha mig. Vare sig ni vill eller inte. Jag kommer att vara er andra halva och spegelbild för alltid." Han är tyst några ögonblick. "Och jag är ledsen för vad jag säger. Ibland så skojar jag bara men andra gånger så... så tänker jag inte på vad jag faktiskt har sagt förrän det är för sent och det inte går att ta tillbaka."

 Hon makar sig lite närmare och lägger huvudet på hans axel. Hans nakna hud under hennes kind känns märklig, men len och varm och trygg. "Vill ni… vill ni tala med mig nu? Jag lovar att försöka att inte rodna allt för mycket. Jag vill så gärna att ni ska kunna tala med mig om allt."

Nöjt drar han henne lite närmare och virar försiktigt in fingrarna i hennes hår. "Självklart vill jag tala med er. Och vi kan väl välja ett ämne som förhoppningsvis inte får er att rodna."

"Men jag vill inte rodna åt detta heller" säger hon envist. "Jag måste lära mig, förr hellre än senare, att min lille bror har vuxit upp nu." Hans fingrar i hennes hår känns så lugnande och hon bäddar in ansiktet djupare mot hans axel.

Han suckar nöjt och lyfter lite på hakan för att ge henne mer plats. "Ja, jag tror att ni måste det för det lär inte ändras. Vad vill ni tala om då? Något särskilt? Och inte döden igen, tack." Han sluter ögonen och njuter av solen som värmer hans bara hud. Tyst väntar han på att Meirwen ska tänka ut vad hon vill prata om medan han känner hur värmen gör honom sömnig igen.

Hon är tyst en stund. Hans kommentar om döden hade fått henne att tänka på Hannah igen, att sakna sin vän. Men hon vet bättre än att säga så högt så hon förblir tyst medan hon funderar. "Jag vet inte" säger hon till slut, oförmögen att finna annat i sitt huvud än sin döda vän och broderns vuxenhet.

Han hummar sömnigt åt hennes ord. "Ni kommer säkert på någonting bra. Har ni inte gjort något roligt på sistone? Läst en bra bok? Hört något skvaller?" Hans fingrar rör sig långsamt i hennes hår medan solen formar fläckar av ljus på insidan av hans ögonlock.

Hon ler lite åt hans ord. "Sedan när skulle jag komma ihåg skvaller, även om jag faktiskt hört det? Käre bror?" frågar hon, tacksam över att distraheras från sina tankar. "Men jag har läst. Mer än en bra bok. Det finns så mycket underbar litteratur i denna värld!"

Han nickar åt hennes ord. "Sant... väldigt sant..." Paniken är borta och så även frustrationen över Meirwens åsikter om honom och han kan äntligen slappna av igen. Och nu när han gör det känner han hur trött den tidigare skräcken har gjort honom. Men han försöker kämpa emot, vill inte somna mitt i en diskussion med systern.

Hon känner hur Valentines andetag blir allt djupare under hennes hand mot hans bröstkorg. "Är ni trött?" frågar hon vänligt och trycker handen lite lätt mot hans hud för att bättre känna hans andning, hans hjärtslag.

"Mhmm..." Han ler lite när han känner hennes hand mot hans bröst. Tänker på hur lite som skiljer hennes hand från hans hjärta. "Det är så skönt..." suckar han nöjt. "... i värmen..." lägger han till när han inser vad han har sagt, rädd för att hon ska bli generad igen.

Hon suckar förnöjt och börjar löst rita figurer på hans bröstkorg, som hon gjort på hans ryggtavla för evighetslånga ögonblick sedan. "Mhm" håller hon med. "Det är så otroligt skönt idag. I solen. När allt är perfekt."

Utan att svara låter han sin hand röra sig över hennes nacke och rygg medan han själv blir allt sömnigare. Han försöker koncentrera sig på Meirwens fingrar, försöker lista ut vad hon ritar, men det dröjer inte länge innan han somnar, fortfarande med armen om henne.

Hon ler då hon inser att brodern har somnat, stillar sin hand mot hans bröst och sluter ögonen hon med, och bara njuter av hans andetag och den varma solen ovanför. Den perfekta dagen.

Meirwen sträcker ut sig där hon ligger på bryggan och låter ena armen falla ner för kanten så att fingrarna doppas i vattnet nedanför. Solen värmer så skönt mot hennes ansikte och allt känns så lugnt och fridfullt att livet tycks så nära perfektion det bara kan komma just nu.

Valentine tar av sig skorna när han kommer fram till ängen, fortfarande långt ifrån vattnet för säkerhets skull, och går barfota den sista biten och ut på bryggan där han stannar och ser leende ner på systern. "Är det här ni ligger."

Broderns röst får henne att le stort, och hon tänker att hon nog haft fel i sina tidigare illusioner om vad perfektion var, för med ens tycktes världen än mer ljus än den redan varit. "Mhm" svarar hon glatt, fortfarande med ögonen slutna och solen på sitt ansikte.

Han skrattar lätt och lägger sig på mage bredvid henne på bryggan, vilar huvudet på armarna med ansiktet vridet åt hennes håll. Det är skönt att ligga där. Solen värmer hans rygg genom tyget i skjortan och han suckar nöjt.

Meirwen känner i bryggans rörelser hur brodern lägger sig ner och utan att öppna ögonen lyfter hon den handen som inte är i vattnet och lägger den mot honom. Hon är inte riktigt säker på var den landat, men det känns som hans ryggslut. Hur som helst spelade det ingen roll, bara känslan av att på något sätt vara kopplad till honom var mer än nog för henne. "Idag är perfekt." konstaterar hon högt, förnöjt suckandes.

Han blundar leende när han känner hennes hand landa en bit ner på hans rygg. ”Verkligen.” hummar han och makar sig lite närmare så att hans armbåge rör vid hennes axel. "Det kunde inte bli bättre än såhär. Vad behöver vi resten av världen för?"

Hon ler ännu lyckligare när hon känner brodern närmare sig själv. "Det gör vi inte" svarar hon varmt, glatt. "Jag behöver ingenting annat i hela världen än bara den här bryggan, solen och er." Hon vänder huvudet mot sin bror och kisar lite mot honom, fortfarande halvt förblindad av ljuset. Valentines leende blir lite större men han öppnar inte ögonen, ligger bara stilla och känner värmen från solen och Meirwen. "Jag kan ligga här för alltid."

Hon drar upp sin hand ur vattnet, skakar bort de värsta dropparna och för den till sin bror ansikte och drar försiktigt bort en hårslinga som hängt ner lite mot ansiktet. Hon ler och ser på honom förundrat. "Ibland känns det så märkligt att se på er. Som om jag såg mig själv, fast som man."

Den svala handen känns skön mot hans varma hud och han suckar nöjt och vinklar huvudet lite mot hennes hand, funderar på att öppna ögonen men låter bli. "Det har jag aldrig tänkt på. Men det stämmer kanske." säger han.

Hon fortsätter att stryka hans hår ömt med fingertopparna. "Mhm. Det är en märklig syn. Men spännande på något sätt. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag också varit en man. Alla vägar som legat öppna för mig." Hon suckar lätt. "Ibland är jag rädd att mitt liv ska gå ut på att hitta en man, och sedan bara på att vara hans fru. Som att allt som förväntas av mig är att jag ska bära fina kläder och uppträda artigt. Jag tror att jag hade trivts bättre om jag fått vara en man som ni." Hon ler lite och skrattar till "Minns ni när vi var yngre och jag lånade era kläder?"

Hennes fingrar i hans hår gör känslan av välbehag ännu större. "Så klart jag minns.” skrattar han. ”Hur skulle jag kunna glömma det? Men jag är inte säker på att mitt liv har större chans att bli bättre än ert. Varför skulle det det? Att vara man är väl ingen garanti för att vara lycklig."

Hon makar sig ytterligare lite närmare sin bror, så de ligger riktigt tätt intill. "Jag kände mig så fri" viskar hon. "I era kläder. Fri att göra som jag ville. Jag vet att det inte medför några garantier att vara man, men jag kan ändå inte hjälpa att vara rädd för att aldrig vara min egen. För att behöva gå från far direkt till en make och alltid vara underordnad."

Han öppnar ögonen och blir lite förvånad över hur nära hon har kommit men han har inga protester emot det. Han hade alltid tyckt att känslan av samhörighet blir större ju närmare varandra de var. Kanske en spegling av att de från början varit samma varelse. Han ler uppmuntrande mot systern. "Ni om någon har viljan och kraften att bli fri och er egen. Jag är övertygad om att ni klarar det."

Hon ler mot honom, med en passionerat drömsk blick. "Om ni tror på mig vet jag att jag klarar allt." Hennes röst blir plötsligt eld och lågor och bestämd. "Jag ska skaffa mig ett eget arbete" förkunnar hon. "Och flytta ut från fars hus. Jag ska klara mig helt själv och gå min egen väg! Jag ska visa att jag inte behöver varken fars pengar eller en man att svara för mig!"

Hennes ord får honom att inse att de då skulle vara ifrån varandra och hans leende bleknar lite men han anstränger ändå sig för att fortsätta le och hoppas att hon inte ska märka någonting. "Det är bra. Självklart kommer ni att klara det. Ni behöver ingen man för att klara er."

Det korta ögonblicket av det blekta leendet får Meriwens eget att dämpas lite och hon kan genast gissa vad brodern tänker på. "Oh Valentine, följ med mig! När jag har skaffat ett arbete och funnit en plats, följ med mig då! Jag kan inte tänka mig att inte bo där ni är. "

Han låter leendet försvinna när han förstår att hon ändå har genomskådat honom. Som hon alltid gör. "Jag vet inte om jag kan.” säger han tyst. ”Far vill ju att jag ska ta hand om företaget. Jag vill inte göra honom besviken... igen... Och hur skulle jag kunna få ett arbete? Det finns väl ingenting jag kan som skulle vara användbart där ute."

Hon gräver ömt in fingrarna i hans hår och ler. "Om det inte fanns något ni kunde vara användbar till, vad skulle far då ha er till? Valentine, ni kan så mycket, ni skulle kunna bli vad som helst, ni behöver inte alltid bli kvar hos far. Och... även om ni inte vill bryta er loss från företaget så måste det väl inte betyda att ni också måste bo hos honom?" Hon ler uppmuntrandes "Snälla ni, följ med mig!"

Känslan av fingrarna i hans hår krockar brutalt med hopplösheten han känner och han undrar om hon gör det med vilje. Att smekningen av hans hår är ett sätt att försöka övertala honom. Något förläget inser han att det i så fall är ett smart drag från hennes sida. "Jag... skulle vilja men..."

Hon låter fingrarna leka med hans mjuka lockar och bara ler. Det glittrar till i hennes ögon av hopp, längtan och drömmar "Så gör det! Följ med mig! Om ni vill, så följ med mig. Glöm far och alla måsten, och bara våga. Våga med mig. Om jag kan så kan ni, för vi är samma, ni och jag."

Han ler sorgset mot henne. "Jag vill inget hellre än att vara med er. Jag skulle följa er vart som helst. Men jag är rädd för vad far skulle säga om jag gav mig av sådär. Jag... jag vet att han är missnöjd med mig men jag måste försöka gottgöra det på något sätt."

Hon drar bort sina armar från honom och slår ut med dem över huvudet. "Så? Om far blir missnöjd så... varför skulle det betyda något?” suckar hon frustrerat. ”Det är hans problem, och inget ni borde ens tänka på. Ni ska göra det ni blir lycklig av"

Han saknar genast hennes beröring men han säger ingenting. Kanske har hon rätt. Borde han verkligen bry sig så mycket om vad deras var tyckte? Var det inte bättre att han gjorde det som han själv ville. "Men jag... jag tycker inte om att se honom så besviken och missnöjd med mig.” säger han med låg röst och ser bort. ”Om han såg på mig och... och var stolt... då skulle jag vara lycklig."

Meirwen vill inte se på honom, utan försöker dränka sin frustration och besvikelse i solens ljus mot ansiktet. "Varför är det så viktigt vad far tycker? Kan ni inte vara lycklig ändå?" Dagen hade varit så perfekt. Broderns närhet hade varit så perfekt. Varför måste han behöva mer? "Varför räcker det inte att jag är stolt över er?" frågar hon viskandes.

Han hör besvikelsen i hennes röst och känner sig hemsk. Hon har rätt. Varför räcker det inte med vad hon tycker? Varför måste han så desperat söka sin fars bekräftelse när han vet att han inte kommer få den ändå. "Jag vet inte. Förlåt mig. Jag vill bara att han ska älska mig... vara stolt över mig... om så bara för en liten stund. Jag vet att det är dumt men jag kan inte hjälpa det."

Hon låter ut ett frustrerat läte. "Gaaahr, Valentine. För guds skull, glöm far. Han har aldrig förmått sig ge oss ett vänligt ord till oss, varför skulle vi längta efter något som inte kommer hända? Jag är stolt över er, och jag vet att mor är så med. Kan inte det få räcka för er?” Hon lägger händerna över ansiktet och gömmer det från solljuset. Helt plötsligt kändes inte livet så perfekt längre.

Sorgset vrider han bort huvudet och ser ut över den glittrande sjön utan att svara. Meirwen hade rätt. Hon och mor var stolta över honom och han visste att det borde räcka men ändå kunde han inte låta bli att längta efter samma sak från fadern. Något litet tecken på att han för en gångs skull hade gjort någonting bra.

Hon ligger tyst en stund och vet inte vad hon ska säga eller göra. Hon vill bara få tillbaks sommarlyckan som dött så fort fadern kommit in i samtalet. Efter en lång stunds tystnad utan ett ljud från varken brodern eller henne själv står hon inte ut längre utan vänder sig på sidan så hon ligger vänd mot brodern med hela kroppen, makar sig ytterligare närmare, så gott det går, och lägger sin arm över broderns rygg i någon form av omfamning vilket tröstar honom lite. "Jag är ledsen." säger han lågt, fortfarande med ansiktet bortvänt. "Jag vet att det är fånigt men jag kan inte låta bli att önska och hoppas att... att någon dag..."

Hon nästlar in sitt ansikte mot hans nacke i ett desperat försök att få honom på bättre humör. "Tänk inte på honom nu" viskar hon och kramar till lite extra om hans kropp. "Mor och jag är stolta. Och George och Madoc ser upp till er, räcker inte det? Glöm far, och njut av att perfektionen i den här dagen."

"Tack.” ler han när han känner hennes ansikte mot nacken och hennes andetag som kittlar hans hud. ”Det betyder mycket för mig att ni är stolt. Och jag lovar att försöka vara nöjd. Både idag och i fortsättningen." Han känner för att lägga en arm om henne eller i alla fall återgälda beröringen på något sätt men han är inte säker på hur han ska kunna flytta någon av sina armar utan att riskera att slå till henne så han ligger kvar istället.

"Bra" ler hon och börjar försiktigt måla mönster på hans rygg. Ritar osynliga konstverk med fingrarna, precis som när de lekte som små. "Vad tänker ni på?" frågar hon efter en stund, nyfiken på broderns tankar.

Han blundar igen, gör sitt bästa för att känna sig nöjd och njuta av solens värme medan han försöker lista ut vad Meirwen ritar på hans rygg. Värmen gör honom sömnig men han svarar ändå på hennes fråga. "Hm... allting... ingenting..."

Hennes fingrar fortsätter att röra sig i målningar mot Valentines ryggtavla och hon njuter av doften av honom mot hennes ansikte. För en sekund undrade hon om hon också luktade lika gott som sin bror. "Säg något ni tänker på" ber hon.

"Jag tänker... att jag inte vet vad jag skulle göra utan er.” svarar han. ”Alla stackare som inte har en tvilling... hur klarar de sig? De måste känna sig väldigt ensamma."

Hon placerar armen runt honom igen och kramar om honom så hårt att hon nu ligger nästan lutat över honom, snarare än bredvid. "Jag hoppas att jag aldrig får veta hur det känns att vara utan en tvilling" mumlar hon mot hans nacke. "Ni måste lova att inte dö före mig, för jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan er i mitt liv."

Han skrattar till. "Det är ett svårt löfte att ge men jag kan lova att göra mitt bästa i alla fall. Det bästa vore väl om vi dog samtidigt så ingen av oss behövde vara ensam kvar." säger han och ryser lite trots värmen från solen och Meirwen. "Men låt oss tala om något annat än döden. Det känns som att utmana ödet att tala om när och hur vi ska dö."

Hans rysning smittar av sig på henne och hon önskar att hon kunde komma närmare på något sätt, smälta ihop med honom och bara för alltid sitta ihop. "Speciellt på den här bryggan" mumlar hon. "Jag vet inte hur jag skulle överlevt om ni försvunnit från mig den dagen." Hon ryser igen, denna gång av sig själv. "Ni har rätt, låt oss tala om annat"

Även han tänker på den dagen och leendet försvinner när han minns skräcken och det svarta vattnet som drog honom neråt. Han känner nästan för att gå därifrån men bryggan är fast och stabil under honom och Meirwens närhet lugnar honom och han kan trots allt ligga kvar ändå. "Vad vill ni tala om istället?"

Hon funderar en stund. Vad ville hon egentligen prata om? Fanns det något ämne gott nog för den här stunden? Det är så mycket som virvlar i tankarna hos henne, så mycket mellan himmel och jord och liv och död att hon nästan överväldigas. "Jag saknar Hannah" viskar hon efter en stunds tystnad, osäker på varifrån tanken och orden kommit.

Valentine känner att de med det fortfarande inte riktigt har lämnat ämnet om döden men han nickar ändå. "Jo... Jag också..." säger han lågt vilket får Meirwen att skämmas och hon släpper taget om honom lite. "Förlåt, jag vet inte varför jag sa så... Det bara dök upp i mitt huvud"

Han vrider på huvudet på hennes håll igen. Det gör inte direkt att han kan se på henne eftersom hennes ansikte fortfarande vilar mot hans nacke, men det känns ändå bättre så. Han ler lite. "Be inte om ursäkt. Det är ingen fara."

Hon ler lite svagt och lyfter sin hand för att begrava fingrarna i hans lockar igen. "Det är bara det att... Det känns så märkligt utan henne. Så märkligt att se Jeremiah så trasig. Det gör mig sorgsen för deras skull, när jag ligger här och har er så nära. Det är så orättvist."

Trots ämnet blir hans leende lite större och han sluter ögonen igen när handen återvänder till hans hår. "Jag hoppas att ni inte tänker oss likadant som de två.” skrattar han till. ”Men jag håller med er. Jag önskar att det fanns någonting vi kunde göra för honom. Det är hemskt det som hände. Vi kanske skulle bjuda hit honom? Försöka muntra upp honom lite."

Orden får Meirwen att stanna upp, förvånat och aningen chockat och hennes hand fryser till is hans hår. "Jag... För guds skull, Val, så klart menade jag inte så! Jag menade bara att de hade varandra, och var två. Och vi är två. Inte på samma sätt. Herregud!" Hon rodnar generat över att ha uttryckt sig så klumpigt. "Ja... Vi kanske skulle bjuda hit honom. Det har ni rätt i."

Han skrattar till. "Förlåt mig. Jag borde kanske inte driva med er. Jag förstår vad ni menar och håller fullständigt med. Livet är ofta väldigt orättvist."

Hon slappnar av och drar sig närmare sin bror igen. "Jag svär, Valentine, ibland tror jag att ni säger saker bara för att genera mig. "

 Så klart han gjorde. Det var ju så roligt. Hans ansikte antar ett uttryck av förvåning och han ler oskyldigt. "Hemska tanke. Vad får er att tro något sådant? Det skulle jag väl aldrig göra."

Hon letade in sin under hans arm och började kittla honom retsamt. "Jag vet inte, kära ni. Kan det vara för att det är sant? Eller är ni alltid bara så pinsam av naturen?" skrattar hon. "Eller är det så illa ställt med ert huvud att det är det enda ni tänker på, till och med om er egen syster?" Kunde han retas så kunde hon, tänkte hon med ett flin på läpparna.

"Ah! Det... det är inte s- sant... något av det... Jag är... är... oskyldig..." skrattar han och rullar hastigt över på sidan och bort från henne medan han sätter upp armarna för att försvara sig och försöka kittla henne tillbaka.

 Hon tjuter till när hans fingrar når henne, sätter sig hastigt upp och kastar sig över honom, letandes efter alla möjliga kittliga luckor hon kan hitta. "Så lagom oskyldig!" Skrattar hon.

Skrattande försöker han rulla längre bort från henne för att komma undan. Men skrattet fastnar i halsen på honom och blir bara en förfärad flämtning när han inser att han kommit för nära kanten. Desperat slår han ut med handen för att försöka ta tag i någonting när han rullar av bryggan och ner i vattnet. Paniken är över honom lika fort som vattnet som genast sluter sig över hans huvud.

Meirwen hade lett mot mr Howards när han lämnat över breven som kommit, men efter att ha gett Valentine sina och hon satt sig ner i fotöljen för att börja läsa dem försvann leendet fort. Nu satt hon med munnen gapande och bara stirrade på de två breven hon höll och hennes ögon flög över orden igen medan kinderna hettade till. "Han..." muttrar hon ilsket, sammanbitet. Brodern, som försjunken i en bok ännu inte ägnat sina brev någon uppmärksamhet, tittar förvånat upp när han hör den sammanbitna tonen. "Vad? Vem han?"
"Hector" väser hon argt, oförmögen att sätta ord på vad hon just då tänker och de känslor brevet satt i rullning.
"Oh..." Han vet inte riktigt vad han ska säga. Systerns ilska mot mannen gör honom förvirrad. Visserligen hade fadern och han själv aldrig varit särskilt nära och han kände ofta att vad han än gjorde så blev det fel, även när han försökte vara Hector till lags. Men att säga upp bekantskapen med honom? Det kändes lite väl drastiskt.
"Jag svär att om han gör något ont mot stackars George eller Mary där borta så kommer han få med mig att göra" fräser hon argt och river sönder brevet, oförmögen att hindra sig själv.
Valentine sträcker ut en hand för att hindra henne men pappersbitarna faller redan till golvet. "Vänta! Vad... vad är det han skriver då? Är han arg på er?" Han sneglar på sina egna brev och ser att även ett av dem från fadern.
Meirwen lägger armarna i kors och knyter händerna hårt. "Om han är det minsta arg så låter han inte det påskina. Jag tvivlar på att han känner något alls, att det inte rör honom i ryggen att förlora en dotter. Han har ju er och William, vad ska han med mig till också?" Hon vet inte varför brevet upprört henne så. Hade hon velat att han skulle bli arg? Hade hon önskat någon reaktion som tytt på att hon faktiskt har en far som älskar henne?
Valentine ser förvånat på sin syster. "Han... han blev... inte arg?" Efter alla utskällningar han själv har fått genom åren har han svårt att tänka sig att fadern inte skulle bli arg över något sånt här.
Hon rycker på axlarna för att illustrera hur lite hon bryr sig, men hon kan inte hjälpa att känna sig sårad. "Han säger att jag får bära vilket namn jag vill, så jag antar att jag från denna dag kan kalla mig Jones istället för Gray."
"Jag... jag antar det." Tvekande sträcker han sig efter sitt eget brev och öppnar det. Medan han läser ändras hans ansiktsuttryck från lätt sammanbiten till leende till storögd.

Meirwen sneglar på honom medan hon försöker släppa ilskan som härjar i henne. "Vad skriver han till er?" Hon tar för givet att brevet han själv öppnat var det från hans far, då hon sett att även han fått ett från varje förälder, och utan att se upp från brevet börjar hennes bror att läsa dess innehåll högt för henne. "Käre Valentine. Din mor skrev och berättade att du, Meirwen och Madoc ämnar besöka henne över julen. Min sekreterare ordnar med biljetter åt er om du bara meddelar datum, det blir min julgåva till er. Första klass givetvis. Jag lämnar också en extra summa ifall ni måste övernatta någonstans, samt för att be dig om en tjänst- vill du köpa en riktigt varm kofta till mor i julgåva från mig? Vidare ber jag dig att tänka över din roll i företaget under ledigheten. Vilken roll du vill ha, om ens någon. Det kanske är dags för mig att börja lyssna. Med hopp om en angenäm vistelse hos mor och god jul. Hälsningar far." Långsamt ser Valentine upp på henne. "Tror ni... tror ni han menar allvar?"
Systern slappnar av lite sina axlar och bara ser på sin bror medan han läser. Vid hans fråga släpper hon ut en suck. "Jag hoppas innerligt det, så han kan ha gjort något rätt i sitt liv. Jag förstår i ärlighetens namn inte varför ni inte brutit er loss från honom tidigare, utan väntat så här länge på att han ska frigöra er."
Osäkert ser brodern ner på brevet igen. "Jag... jag vet inte. Jag antar att jag är rädd."
En instinkt i henne får Meirwen att vilja räcka ut handen och ta hans, men hon förmår sig inte resa sig från fotöljen, det känns som att hon frusit fast, fångad i alla virvlande tankar. "Så.... vad ska ni göra nu?"
Valentine skakar långsamt på huvudet. "Jag vet inte. Jag har väntat på det här i flera år men nu när jag äntligen är här... förhoppningsvis i alla fall... så vet jag inte vad jag ska göra. Det var väl det som hindrade mig från att ta mig loss. Jag var rädd för vad far skulle säga och jag var rädd för jag vet ingenting annat än företaget. Jag vet inte vad jag ska göra."
Systern ler svagt mot honom. "Ni kan göra vad som helst. Är inte det skönheten i det hela? Oh Val, bara tänk...Jag skulle bli så mycket lugnare om jag inte behövde tänka på stackars er fast hos Hector mycket längre." Den forna faderns namn smakar konstigt i munnen och hon är inte själv helt säker på om det är för att det känns mräkligt att inte kalla honom far, eller om det är för att hon är så upprörd att hon inte vill nämna honom alls.Valentine tvekar lite men ler sedan också. "Jag kanske kunde skriva. Mer än jag gör nu menar jag. Faktiskt få någonting publicerat. Eller resa någonstans. Upptäcka hemliga skatter och glömda civilisationer." Plötsligt kommer han att tänka på något annat och hans leende falnar lite. "Nej, det... det kan jag inte. Jag kan inte lämna... ” Han stoppar sig själv och ändrar meningen. ”...kan inte lämna er."
Meirwens leende blir sorgset, men hon försöker att låta hoppfull i sin röst. "Så res i fantasin då. Skriv kära bror och upptäck hemligheter och gömda platser i orden." Hon undviker aktivt att nämna namnet hon så tydligt förstått att brodern just tänkt säga.
Valentine nickar. "Det ska jag göra. Det ska jag absolut göra." Ändå kan han inte låta bli att känna sig sorgsen. Han kan inte låta bli att önska att det varit annorlunda. Tänk om de kunde resa tillsammans. Men han vet att det inte kommer att bli så. Om han reser så blir det ensam, och om kärlek reser så blir det med någon annan.
Systern ser att han tänker och kan sorgset anta vad som rör sig i hans huvud. "Valentine..." säger hon mjukt för att försöka byta ämne ".. det här är en möjlighet för er att göra ert liv bäättre, gläds åt den. Tänk, snart kan fa... Hector inte längre förstöra ert liv"
"Han förstör det inte. Han... han bara..." Han tystnar när han inte finner rätt ord för att beskriva det. Han vet inte hur han ska förklara. Han har länge haft svårt att över huvud taget veta hur han ska förhålla sig till mannen. En del av honom vill fly långt bort och aldrig tala med honom igen, men en annan del vill inget hellre än att bara få sin fars bekräftelse på att han duger.
”Han trycker ner er" fyller hon vänligt i, med sin irritation och ilska nästan under kontroll. "Han håller er fast och ser förbi er och ni förtjänar bättre än så. Och nu kan ni äntligen få det. Ett eget liv, bort från honom." Hon ser ner på resterna av brevet på golvet och drar ett djupt andetag för att fortsätta hålla sig lugn, för sin brors skull.
"Men jag... jag vill inte bort från honom. Jag vill bara att han ska... att han ska tycka om mig." Han ser olyckligt på henne. Hur kom det sig att de personer som han inget hellre ville än att de skulle tycka om honom inte gjorde det? "Tror ni... tror ni att det är något fel på mig? Att det är därför far inte tycker om mig?" Varför ingen av dem tyckte om honom.
Meirwen finner sina fötter, reser sig upp och går fram till Valentines plats där hon sätter sig på huk på golvet nedanför honom och tar hans hand. "Det är inget fel på er alls. Ni är perfekt och fantastisk och att fa... Hector" hon svär tyst för sig själv över att hon instinktivt fortfarande kallar honom far. "... att Hector inte visar sin uppskattning till er beror på att han är den största idiot världen någonsin skådat."
Valentine känner hur han vill försvara fadern men han finner inga ord att göra det med. Och i sitt hat över mannen tvivlar han på att Meirwen skulle lyssna ändå. "Ni har kanske rätt." Nickar han istället och systern ser bestämt upp på honom och kramar hans hand med en instämmande nickning. "Det har jag.” säger hon. ”Tro mig, vad den mannen gör eller säger är inget ni någonsin får lyssna på. Om han utan vidare känslor kan förlora en dotter säger det väl allt om hur hjärtlös han är. Bry er inte om honom."

Valentine är tvungen att hålla med om att det ligger någonting i det hon säger. Tankspritt lägger han ifrån sig brevet från fadern och plockar upp det andra, och Meirwen iakttar honom tyst medan han börjar läsa och suckar vid minnet av moderns hårda ord till henne själv, orden som bleknat lätt i jämförelse med faderns, även om även de lämnat henne ack så upprörd. Hon släpper hans hand och vänder på sig så hon sitter med ryggen lutad mot fotöljen, och med benen uppdragna. "Jag hoppas mor har vänligare ord att skriva till er" mumlar hon medan hon väntar på att han ska läsa klart.
"Hon förklarar” säger han till slut.”Vad som har hänt. Inte i detalj, men... Hon och far bråkade om någonting som rör äktenskap och som om inte vill gå närmare in på. Men det verkar som att de håller på att reda ut det hela." Han kan inte låta bli att le när lättnaden sprider sig i honom, men hans syster rynkar på näsan vid hans ord. "Reda ut det hela? Så... " så bra? Tyckte hon verkligen det? Önskade hon inte innerst inne att de skulle förbli skiljda så att hon kunde fortsätta vara en del av sin mors liv utan att behöva utsättas för Hector. "Jag förstår inte hur hon kan förlåta honom"
"Det var uppenbarligen ett missförstånd. Och hon skriver att om jag någon gång grälar med någon så är det viktigt att jag tänker efter och lugnar ner mig innan jag gör något förhastat." Han rynkar ögonbrynen lite. "Hon skriver om er också."
Meirwen ser upp och vänder huvudet mot honom vid hans ord. Å ena sidan borde det inte förvåna henne att henens egen mor nämner henne som hastigast, men hon kan inte hjälpa att ändå bli orolig av vad hans just sagt. "Vad skriver hon?"
"Att hon skrivit till er om att ni inte borde vara så hård mot far. Att ingen av oss borde vara det. Hon skriver att  man har en tendens att skälla på dem man älskar när man blir rädd precis som hon gjorde på dig. Dina historier om mystiska damer och svårigheter och avsågandet av kommissariens arm har visst gjort henne väldigt orolig. Hon undrar vad det är som pågår. Och att..." Han tystnar och ser förvånad och något sårad ut.

Moderns ord genom broderns röst gör ont i henne och hon håller andan utan att ens märka det. När han plötsligt tystnar släpper hon ut luften ur lungorna och väntar på en fortsättning som inte kommer. "Och vad? Kära bror, ni kan inte bara sluta så, ni gör mig så orolig"
Valentine flyttar blicken från brevet och ser ner på henne. "Känner ni verkligen att ni måste ta hand om mig?"frågar han och Meirwen ser oförstående på honom. "Det är klart jag gör. Ni är min älskade bror, min närmaste vän. Om jag inte kände ett behov av att ta hand om er när ni mår dåligt, vad vore jag för syster då?"
"Men inte bara ni. Allihop. Gör ni verkligen det?" Han kan inte låta bli att känna sig en aning förorättad. Som om han var ett litet barn som inte klarade någonting själv.
Meirwen förstår fortfarande inte vad han säger. "Vad menar ni? Allihop? Jag kan bara svara för mig själv, att jag älskar er och bryr mig om er så mycket att jag vill ta hand om er. Vad andra känner kan bara de svara på." Hon biter sig lite i läppen när hon bittert tänker att uppenbarligen kände ingen annan så, för då hade hennes bror inte varit så ensam just nu, med ingen annan än henne att finnas där för honom.
Valentine vänder åter blicken mot brevet och läser raden högt. "Valentine, du har alltid varit den godhjärtade drömmaren som vi alla känt att vi måste se efter lite extra." Han ser på henne igen. "Är det sant?" frågar han och hon vänder besvärat ner huvudet, oförmögen att möta hans sårade blick. "Jag... jag kan bara svara för mig själv. Val, det är bara för att jag bryr mig om er, tro mig." Hon vill inte svara på hans fråga, inte riskera att förolämpa honom.
"Det får det ju att låta som att jag inte kan ta hand om mig själv." Han suckar lite när hon inte svarar och fortsätter läsa. "Nu är det din tur att växa och ta fram din styrka så att du istället kan se efter Meirwen. Jag vet inte vad som är på gång med den flickan och är djupt orolig. Jag får inte ljugn i min själ innan jag har er hos mig här i jul."
Systern skruvar än mer besvärat på sig, tagen av moderns ord. "Jag.... Oh lyssna inte på henne Val, hon bara oroar sig för inget. Jag mår väl och kan se efter mig själv." Hon vet inte alls vad hon ska säga. Om hon bör hålla med sin mor om att han borde bli starkare, eller om hon ska säga emot dem och fortsätta ta hand om honom som hon alltid gjort, som hon alltid ville göra.
"Jag vet bara inte vad jag ska göra.” säger Valentine. ”Jag är rädd att hon inte skulle be mig om hon visste... visste..." Han suckar. "Om hon visste hurdan jag är."
Meirwen ser upp på sin bror igen. "Hurdan ni är?" Hon skakar på huvudet med rynkade ögonbryn. "Jag... förstår inte. Vad menar ni?"
Valentine begrep inte hur hans syster inte kunde förstå Det var ju hon som hade påpekat det, hur hon inte tänkte låta honom bo ensam längre med rädsla för vad han skulle göra med sig då. Han ser sorgset ner i golvet. "Hur... hur miserabel jag är."
Hans ord får systern att skaka på huvudet igen och blunda. "Jag vet inte. Kanske hade hon understrukit det ännu mer om hon sett hur trasig ni är. Kanske hade hon ännu mer desperat önskat att ni skulle bli starkare, kanske hade hon accepterat hur sorgsen ni är och förstått att ni behöver tas hand om"
Brodern nickar kort. Han kan förstå om hon vill ta hand om honom nu även om han inte ser behovet av det i vanliga fall. "Jag önskar bara att jag inte var så här. Eller att ni aldrig hade fått veta det. Jag... jag vill inte att ni ska behöva ta hand om mig." Säger han, men Meirwen fattar endast hans hand och ser leendes upp på honom. "Jag tar mer än gärna hand om er kära bror, det vet ni. När helst ni behöver det."
Valentine nickar igen. "Tack. Jag... jag önskar bara att det inte behövdes." Han suckar och lutar sig tillbaka i fotöljen. "Hur blev det såhär egentligen?" frågar han medan systern kramar om hans hand. "Ni blev förälskad kära bror. Och det kan vara förödande. Och..." det fanns så mycket att säga. Kanske var det hennes fel att han var så bräcklig? Hade hon varit för överbeskyddande hela hans liv? Hon skakar på huvudet. "Det viktiga nu är att veta att det kommer gå över, det kommer att bli bra. Allt jag önskar för er del är att ni skulle få vara lycklig och slippa känna smärta. Jag vet inte om jag är glad över att ni fått älska, eller förkrossad över att ni nu sörjer. Jag bara önskar att jag kunde hjälpa er nu min älskade lille bror. Men tro mig, jag kommer aldrig att lämna er." En knackning hörs plötsligt och hon tittar upp då hon får se Mr Howards komma in i rummet. Hon mottar pappret som den stele betjänten räcker henne innan han försvinner ut ur rummet och stirrar förvirrat på den en stund, undrandes vad det kan vara. Hon försöker hämta sig och öppnar den. Medan hon läser spärras ögonen upp och hennes insidor knyter sig.

Valentine betraktar vaksamt systerns ansiktsuttryck medan hon läser pappret. "Vad är det?" frågar han oroligt, men Meirwen bara sitter i tystnad en bra sund, oförmögen att finna sin röst.  "Jeremiah..." viskar hon efter en stund, med andan i halsen och ett hårt bultande hjärta.
"Jeramiah? Vad är det med honom? Har det hänt honom någonting?" Han lutar sig oroligt längre fram i fotöljen.
Hela Meirwens inre brinner och vrider på sig och hon känner hur hon bara vill krypa ihop och gråta över hopplösheten i allt. "Jag vet inte" viskar hon genom gråten i halsen. "Det är från hans bror...... han..." det känns som hon ska slitas itu. I vanliga fall hade hon redan varit på väg till honom, men nu... hur kunde hon lämna sin bror?
"Skriver han inte varför? Någonting måste ha hänt. Vi borde ge oss dit. Tala med honom. Se vad som är fel." Han reser sig hastigt ur fotöljen, men hans syster sitter tveksamt kvar och biter sig hårt i läppen. Tanken på att lämna sin bror just nu var outhärdlig, men tanken på att inte fara till sin vän plågade henne än mer. Kanske hade Valentine rätt, kanske borde de båda åka, men... Hon kunde inte hjälpa att minnas senast hon träffade Jeremiah och hon ville verkligen inte ha med någon annan om hon skulle träffa honom nu igen. "J-jag... jag vet inte Val..." stammar hon osäkert och försöker att kontrollera sin gråt. "Jag borde åka till honom, men jag kan inte lämna er, och..." och jag kan inte ta med er heller vill hon säga.
Valentine ser hennes tveksamhet men kan inte förstå den. Långsamt sätter han sig ner igen. "Men jag... jag följer med. Ni behöver inte lämna mig." Säger han, även om han tycker att hon inte borde oroa sig när det bara är frågan om några timmar.
Meirwen biter sig i läppen och ser ner på golvet, kan inte möta hans blick. "Val, jag...." Hur kunde hon säga att hon inte ville att han följde med? Hon drar ett djupt andetag "Jag borde åka själv" säger hon kvickt i en utandning och hennes bror ser förvånat på henne. Jeremiah var ju hans vän också. Varför skulle han då inte följa med för att se vad som var fel med honom? "Va- varför då?" Hans sårade känslor hörs i rösten trots att han försöker hålla tillbaka dem.
"Oh Val...." Hon försöker blinka bort tårarna, försöker svälja ångesten som stoppar upp hela hennes hals. "Det är inte det att jag inte vill ha er där... Jag bara..." Hon ser upp på sin bror, försöker finna förståelse hos honom för vad hon kommer att säga. "Jag... behöver få vara... ensam med honom"
Valentine nickar sakta. "Jag... jag förstår." Säger han och slår ner blicken. "Men hälsa honom från mig. Vill ni det?"
Meirwen släpper ut en lättnad men sorgsen suck. "Val... Jag vill inte lämna er. Jag kan inte lämna er, inte nu. Jag är så orolig för er. Men ändå...." Hon sneglar på pappret hon fortfarande håller i handen, sedan upp mot sin bror som  ler mot henne trots att han inte kan låta bli att känna sig ännu mer sårad över att hon inte bara vill gå ensam men dessutom inte tror att han klarar sig ensam i några timmar utan henne. "Jag klarar mig. Gå ni. Jag lovar att jag är kvar här när ni kommer tillbaka."

 

Turen till tunnelbanan hade visat sig vara en fruktansvärt dålig idé, tänker Meirwen på vägen hem. Damen hade inte vågat visa sig för hennes bror, och allt det misslyckade äventyret istället lett till var att Valentine nu var än svagare, och att hon själv börjat få tillbaks sina tidigare känslor. Sakta, som när en en arm sakta fylls med blod igen efter att ha varit avdomnad, börjar den trygga, lugna känslan av välbehag och tillfredsställelse att lämna hennes kropp och ger plats för sorgen, ilskan, oron och rädslan hon känt innan hon sovit bort dem alla på stationen. Nu existerade bara hennes bror och vetskapen om att hon måste få med honom hem och få honom att äta.

 

Ostadigt tar Valentine de sista stegen upp för trappan och öppnar dörren. Tröttheten har dragit i honom hela vägen hem och han känner sig nu på utmattad att han knappt kan stå upp längre. Han är ändå glad att de gick till tunnelbanan. Meirwen verkar mer som sig själv än tidigare och det var allt han ville. Vad som hände med resten av världen spelade liten roll.. När de äntligen når ytterdörren släpper systern ut en suck av lättnad och hon följer honom in, vaksam vid varje steg för att se så han inte fallar. Utan att ta av sig ytterkläderna fortsätter Valentine in i salongen där han faller omkull på soffan. Kylan verkar ha krupit sig in i varenda del av hans kropp. Han sveper rocken tätare om sig och sluter ögonen, tacksam över att äntligen få ligga ner och inte känna sig hemsk för att mer och mer av hans tyngd vilade på Meirwen. Systern själv drar kvickt av sig sin egen kappa, slänger den över en stol vid entren och följer sedan snabbt efter sin bror. Hon letar fram en tjock filt och sveper den över honom på soffan och stoppar noga om honom runt om för att behålla värmen där under. Utan ord försöker hon få liv i hans kalla varelse genom att hålla sig nära filten och dela med sig av sin egen värme.
Valentine vrider en aning på huvudet för att kunna se upp på henne. Trots filten och rocken huttrar han lite. "J- jag f- fryser så." Han försöker sig på ett leende men det når inte riktigt till ögonen. "J- jag som... som a- aldrig fryser."
Meirwens  händer sveper över filten för att skapa värme åt honom och hon känner sig så orolig och full av smärta för hans skull. "Ni.. ni mår inte väl. Förlåt mig, jag skulle aldrig tagit med er ut. Jag vet inte vad jag tänkte på... Snälla ni, vad kan jag göra för er?"
Brodern bara skakar på huvudet åt hennes ord. "D- det är i- inte ert fel. Det var j- jag som t- tvingade med er ut. Och det var jag s- som var dum nog att... att..." Inte äta på tre dagar? Inte sova på nästan lika länge? I vilket fall så var det inte hennes fel.
"Jag hatar far för att han inte varit här och tagit hand om er" säger hon plötsligt. "Och för att han jagat bort mor. Någon borde varit här för att se efter er då ni kom hem. Jag borde ha varit här." Tårarna flödade fritt på hennes kinder och hon kom på sig själv med att önska sig tillbaks till timmarna tidigare då allt varit så mycket lättare
"Hata honom i- inte.” huttrar hennes bror. ”Det är inte hans fel. Han k- kunde inte veta. Och inte ni heller. O- om ni ska skylla på någon, skyll på mig. D- det är mitt fel alltihop." Han låter en kall hand leta sig ut från under filten och stryka bort hennes tårar. Hennes kind känns varm mot hans frusna fingrar, och hon fattar hans hand och trycker den emot sig för att värma den mot sin hud. "Ni har  inte mått väl” svarar hon.  ”Ni kunde inte klara er själv. Någon borde varit här för att se efter er kära ni. Hector, han.... han borde varit här. Han borde inte sänt iväg mor... han... jag borde...."
"Det är inget fel på m- mig. Jag har inte v- varit sjuk. Jag... jag klarar mig. Det är i- ingen fara." Valentine vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till att hans syster använder faderns namn istället för att kalla honom far.
Meirwen skakar på huvudet. "Ni kommer att bli allvarligt sjuk om ni missköter er så här. Hur länge sedan var det ni åt något ordentligt? Sedan ni drack, eller sov?" Hennes blick flackar oroligt över hans asnikte som om hon där skulle kunna läsa svaren. Hennes ena hand kramar krampaktigt om filten under sig och hon svär udner andan. "Om han varit här nu vet jag inte vad jag hade gjort, han förtjänar ett grymt öde efter vad han ställt till med, och han ska kalla sig er far."
"Jag... jag åt lite i... i t- tisdags... innan j- jag åkte hem." Valentine talar lågt i förhoppningen om att hon kanske inte ska höra ordentligt vad han säger. "Och jag sov n- när ni kom hit idag. I- innan dess... några t- timmar i onsdags." Han vill försöka försvara fadern på något sätt men han vet inte vad han ska säga så han låter det vara så länge.
Systern biter sig hårt i läppen vid hans ord och svär högt. Svär över föräldrarnas  och hennes egen frånvaro. Svär över sin broders tillstånd. Tårarna bränner och söker sig ner för hennes kinder friskt. "Ni kan inte bo här själv. Inte nu. Inte om ni inte äter. Oh herregud Val, vad tänkte ni med? Det är klart ni måste äta!"
Skamset slår brodern ner blicken när han hör hennes anklagande ord. "Det... det kändes inte s- som att det var viktigt. Förlåt mig, jag... jag menade inte... Jag ville inte göra e-er orolig. Förlåt mig."
"Inte viktigt!?" Meirwen märker själv hur hennes röststyrka ökar, men hon orkar inte bry sig. Plötsligt kom hon ihåg hur ont världen kunde göra och hon visste inte hur hon skulle hantera det. "Hur kan det inte vara viktigt?! Hade ni ingen tanke på oss andra? På mig? Hur tror ni jag skulle överlevt om ni svultit ihjäl för att ni inte haft vett nog att äta?" Hon låter allt ilsknare, och tårarna börjar återigen svämmar över i hennes brors ansikte. "Jag m- menade inte... ” stammar han. ”Förlåt mig... jag... jag t- tänkte aldrig på e- er... jag... jag ville b- bara slippa ifrån all- allting. O- om jag h- hade svultit ihjäl... det hade inte gj- gjort mig någonting." Han är tyst i ett ögonblick. "Det gör mig fortfarande i- ingenting." lägger han till med en röst som knappt är mer än en viskning.

Innan Meirwen hunnit tänka har hennes kropp reagerat och hon känner hur hennes hand landar hårt på hans arm där han ligger. De arga, rädda frustrerade tårarna bränner både innanför och utanför hennes ögon och hon vet inte var hon ska ta vägen. Hon slår till honom igen, och hennes röst blir allt högre. "Ni får inte säga! Ni får aldrig säga så!"
Valentine kurar ihop sig när slagen kommer, något chockad men ändå inte. Han vet att han förtjänar dem. Det och värre. "F- förlåt m- mig... Jag... j- jag vill inte göra e- er arg men... men... d- det... det är sant. Ingenting s- spelar någon roll längre. Kanske vore det bättre om jag... om jag d- dog... Ni kanske hade rätt i d- det ni skrev i ert b- brev."
Oförmögen att sluta, att rikta sin rädsla någon annanstans, fortsätter systern förtvivlat att slå på honom en bra stund, först intensivare men sedan med utebbande kraft tills hennes händer bara lamt faller emot det inbäddade knytet som utgör hennes bror. Hon känner hur kraften lämnar henne och hon sjunker ner på golvet bredvid soffan, orklös och snyftandes. "N-ni får inte säga så..."
Ihopkurad i soffan snyftar Valentine också, utan att ens försöka försvara sig mot slagen. Han låter henne slå honom och när hon slutar liggar han ändå kvar med ögonen hårt slutna och utan att röra sig mer än vad darrningarna åstadkommer. "F- förlåt mig..." Hans röst är en knappt hörbar viskning, och när hon hör den drar Meirwen benen tätt intill kroppen och begraver huvudet i händerna, oförmögen att hantera de känslor som så plötsligt övermannat henne. "S-säg aldrig... så igen" ber hon viskandes, så gott hon kan då varje ord är en enskild ansträngning.
Långsamt öppnar Valentine ögonen och ser på henne. Han sträcker ut en hand för att röra vid henne, hejdar sig och drar tillbaka den innan han hejdar sig igen och försiktigt rör vid hennes hår. "Jag... F- förlåt mig... Jag v- vet bara inte vad j- jag ska göra. Jag är så olycklig, Mei. Jag... jag har aldrig kännt mig så här i h- hela mitt liv. Inte när f- far har varit arg och...och inte ens på g- grund av drömmarna för. Men... men nu... Snälla Mei, v- var inte arg..."
Luften känns så svår att andas och systern finner inte ord eller ork för att svara honom. Hon är så rädd, och rädslan gör henne arg, och ilskan gör henne svag. Hon orkar inte ens vända upp huvudet för att se mot sin bror, utan stirrar tomt ned på golvet och försöker envist dra in luft till sina lungor. Valentine drar åt sig handen igen och begraver den under filten, med hjärtat sjunkande av hennes ovilja att se på honom. Han vet inte vad han ska säga. Allt han har sagt är sant men ändå känns det fel. Han vet att hon vill höra sanningen men kanske var han för sanningsenlig den här gången. Han kurar ihop sig under filten och sluter ögonen, låter tårarna rinna.

Meirwen var osäker på hur länge de båda låg så, den ena uppe på soffan och den andra nedanför. Om sekunder flutit förbi, eller rent av timmar. Hon märkte aldrig när hennes kropp slappnat av från ilskans spändhet och förvandlats till hulkande lamhet, men hon insåg plötsligt att hon inte förmådde göra annat än ge efter för gråten och bara låta den fortsätta.
Valentine hör henne gråta och vill göra något för att få henne att sluta, göra henne glad igen, men han vet inte vad han ska göra. Vad han ska säga. Återigen sträcker han ut handen och rör vid hennes kind med fingertopparna. "Snälla, Mei..?" Rösten är bedjande.
Hans beröring väcker något i henne, som om världen plötsligt började existera igen, och hon drar ett djupt andetag och rör långsamt huvudet åt hans håll och försöker fokusera på hans gestalt där uppe på soffan, genom alla tårar. "Jag kan inte leva utan er" viskar hon
"Förlåt mig. S- snälla, Mei” stammar hennes bror. ”Var inte a- arg. Jag... jag tänkte inte. Jag bara... Jag vet inte vad jag ska g- göra." Han ser bedjande på henne som om hon skulle ha svaret på alla hans frågor och dessutom förmågan att göra allting bättre, och systern sträcker med ansträngning upp en hand och fattar hans och blinkar för att se något genom tårarna, men misslyckas. "Om ni fortsatt så här... Om ni inte ätit.... Oh Val, om jag aldrig fått ens en chans att förlåta ert oförlåtliga beteende. Förstår ni inte hur allvarligt detta är?"
"Hur skulle ni ens kunna förlåta det om det är oförlåtligt?" Han ler svagt och kramar hennes hand, men hans leende betyder ingenting för henne just nu, och hon skakar svagt på huvudet. "Det är just det.... Jag kan inte förlåta det." Viskar hon.
Broderns leende falnar genast igen. "Kan... kan ni i- inte?" Han känner rädslan komma krypande. Om hon inte kan förlåta honom, hur ska hon då kunna fortsätta älska honom. Plötsligt blir han rädd att hon ska lämna honom trots hennes tidigare ord.
Meirwen sväljer gråten för att kunna forma ord. "Om ni hade försvunnit hade också jag dött, och hur skulle jag då kunnat förlåta er? Ser ni inte omöjligheten i det?"
"Men... jag är kvar." Han kramar hennes hand lite hårdare i ett försök att understryka orden, och hennes hand kramar hans krampaktigt tillbaka medan hon snyftar till. "Men om ni inte varit det... .Herregud Val, vad hade hänt om jag inte kommit förbi ikväll? Ni får inte göra så här!"
Han slår ner blicken igen, rädd för hennes ilska och oro. "Jag... jag vet inte..."
"Ni vet inte vad?!" Den rädda ilskan blossar upp igen så kvickt och hon hulkar till. "Vad som händer om ni inte äter?"
"Jo... jo, det... det vet jag..." Han kurar lite inför hennes ilska men släppe inte taget om hennes hand.
"Och förstår ni inte hur det skulle döda även mig?" fortsätter hon, med mer uppgivenhet än ilska i sin röst
"Jo, det... det v- vet jag också. Snälla, var... var inte arg på m- mig. Ingenting h- hände ju." Hulkar hennes bror.
"Jag är inte arg Val, jag är rädd. Livrädd. Även om ingenting hände så kunde det hänt, och kommer kunna hända när som helst. Hur ska jag någonsin kunna lämna er själv när ni inte kan ta hand om er?"
"Jag kan, jag bara...Förlåt mig."
Meirwen skakar på huvudet. "Jag kan endast förlåta er om ni lovar att aldrig göra något så dumt igen"
"Jag... jag l- lovar." Han brydde sig inte om det själv men han ville inte göra Meirwen ledsen och han stod inte ut med att hon var arg på honom. "Jag lovar f- för er s- skull."
"På ert liv?" börjar hon fråga, tills hon inser hur litet ett sånt löfte antagligen skulle vara värt, så hon skakar på huvudet. "Nej... inte på ert... På mitt. Kan ni lova mig det på mitt liv?"
Valentine tvekar några ögonblick men nickar sedan. "Jag lovar... Jag svär på ert liv." Han ser allvarligt på henne med blanka ögon, och systern kramar om hans hand igen. "Tack..." viskar hon. "Får jag stanna här ett tag? Så att jag slipper oroa mig? Så att jag får ta hand om er?"
Han nickar igen. "Så klart att ni får det." Även om han inte ville det tvivlar han på att han skulle orka köra iväg henne. "Vill ni... vill ni förlåta mig? Jag m- menade aldrig att... att... Jag ville inte g- göra er arg."

Meirwen bara nickar stilla, nästan som en spegelbild av sin broder ovanför. "Jag kan förlåta er nu, men om ni försvann från mig skulle jag omöjlgit kunna förlåta er, kom ihåg det." Hon tystnar lite, blundar hårt och försöker rensa ut huvudet från alla virvlande tankar. "Jag sågade av Herr Fallchesters arm när ni var borta" säger hon i en utandning, som för att fylla luften med vad helst som kom upp i tankarna. Valentine  stirrar på henne utan att kunna tro sina öron. "N- ni... ni gjorde vadå?" frågar han chockat, men systern bara rycker lite på axlarna och försöker åter blinka bort tårarna som ligger kvar i ögonen. "Jag sågade av hans arm" upprepar hon igen, i en tonlös röst
"Men... m- men varför då?" Han kan knappt ta in vad hon säger. Någonstans flyger tanken förbi att hon tyckte så illa om honom men han slår genast bort den.
"Hon sa åt mig" hennes ord är enkla och konstaterande, utan särskilt mycket eftertanke.
"Han... han sa åt er? Men v- varför gjorde han det? Mei, jag förstår inte alls." Valentine förstod inte alls hur hon kunde låta så lugn och konstaterande när hon just sagt att hon hade sågat av någon armen. Meirwen skakar på huvudet åt hans missförstånd. "Inte han. Inte Herr Fallchester. Hon. Min vän. Han låg där så skadad... Och hon kom, höll sitt ljus och lös upp för mig medan jag gjorde vad jag måste. Jag..." hon rodnar lätt. "Jag kastade upp först är jag rädd...."
Brodern skakar misstroget på huvudet. "Han var skadad och... spöket sa åt e- er att såga av hans arm så n- ni gjorde det?" Han stirrar på henne. "Mei, ni måste förklara. Ni måste berätta vad som h- hände er."
Något lätt glasartat kommer åter över systerns blick då hon ser på honom. "Vad mer finns det att säga? Han ligger på sjukhuset nu och lever fortfarande. Och jag träffade hans son Val, ni skulle sett de två tillsammans, det var så vackert."
"Men... vad hände? Varför var h- han skadad? Hur var ni ens på samma ställe som han? Och n- ni sa att spöket bara visade sig på perrongen. Hur k- kunde hon då dyka upp?"
"Han..." Meirwen rynkar ögonbrynen då hon försöke minnas ordentligt. "Vi... var där nere för att se på kroppen. Och sedan.. Besten, Val. samma best som i parken, det är jag säker på. Och han sa åt mig att springa, så jag sprang.. och då jag kom tillbaks var hans arm nästan avbiten, och hon uppenbarade sig och bjöd mig såga av vad som fortfarande satt fast. Jag trodde aldrig jag skulle klara det, men jag..."
Långsamt börjar Valentine förstå vad som har hänt men han har fortfarande en del saker som han inte kan få grepp om. "Vilken kropp? Och v- varför var ni där? Ni tyckte j- ju inte om honom. V- varför var ni då där tillsammans med honom?"
Meirwen skakar på huvudet suckandes. "Jag fann en kropp där nere under mitt arbete. Det känns som att de dyker upp överallt just nu. Så kommissarien bad mig följa med för att visa och vittna... Och... Val, jag vet att jag varit hård mot honom, men... han är en god människa egentligen. En bra man."
Brodern nickar åt hennes ord. "Jag... jag förstår. Och det är han säkert. Men ni såg odjuret igen? V- vad var det för ett djur då? Och varför var det i tunnelbanan? Mei, t- tänk om det hade... gjort er illa?" Han hejdar sig när han inser att han inte kan beskylla henne för att nästan dö när han själv har gjort samma sak men värre, eftersom det var hans eget fel.
"Jag.... jag vet inte alls vad den gjorde där” säger hon. ”... den bara... dök upp. Oh Valentine, jag har tänkt tanken så många gånger själv, och önskat att det vore så. Om jag inte sprungit då han sa åt mig kanske besten tagit mig istället, och herr Fallchester kunde ha kommit undan helskinnad. Jag..." Hon lägger ena handen för sitt ansikte och skakar på huvudet. "Jag skäms så..."

Valentine skakar förfärat på huvudet. "Ö-önskar ni att... att den hade tagit er istället? Nej, nej, nej, nej det får ni inte önska. Snälla Mei, det får ni inte." Han är medveten om att han nu säger åt henne att inte göra samma sak som han själv gjort de senaste dagarna men han kan inte hjälpa det. Rädslan över vad som kunde ha hänt får hans händer att darra när han sträcker ut även den andra mot henne. Hon fattar hans andra hand i sin lediga och sätter sig upp så gott hon kan. "Jag är ledsen käre bror. Jag skulle aldrig önska att lämna er, men jag kan inte hjälpa att känna mig skyldig till kommissariens skada"
"Men tänk inte så. Om... om inte ni hade varit där så hade han gått dit ensam och blivit skadad ändå. Och sedan hade han legat där ensam och kanske dött eftersom ingen fanns där att hjälpa honom. Ni... ni räddade hans liv."
Meirwen skakar på huvudet. "Om jag inte varit med hade han inte gått dit alls. I alla fall inte den vägen. Det var min oändliga idioti som försatte oss i fara och nu är den stackars mannen en arm kortare och... Ni skulle ha sett honom där... Så trasig och ledsen..." Hon känner hur hennes ögon återigen fylls av tårar vid minnet
"Det kan ni inte veta.” säger hennes bror. ”Snälla, Mei... lyssna på vad jag säger. Ni räddade honom. Det är vad ni gjorde. Jag lovar."
Men hon skakar envis på huvudet. "Ni var inte där Val. Ni såg inte..." Bilder från den natten skymtar förbi i hennes huvud. Bilder hon så desperat försökt att förtränga. Det skrapande ljudet av sågen då den bit för bit skar genom benet ekade i hennes huvud och hon kände sig plötsligt yr och illamående. "Jag tror jag..." börjar hon,men hon hinner inte längre innan hon måste vända huvudet bort från soffan fort för att inte kasta upp där.

Valentine sätter sig upp i soffan och sjunker ner på golvet bredvid henne. "Mei, det... det är ingen fara... jag menade inte att... om ni inte vill prata om det... Men jag är övertygad om att det inte är ert fel." Han tar filten som glidit av honom och sveper den om henne, stryker henne över ryggen.
Meirwen sträcker förskräckt på sig när hon hämtat sig och ser generat upp från högen hon lämnat på golvet framför sig, samtidigt som hon drar sig närmare sin bror för att komma bort ifrån det. "Oh Val..." viskar hon bara, och han lägger armarna om sin syster och kramar henne hårt. "Det är ingen fara, Mei. Ingen fara." Han lyckas resa sig upp och dra med sig Meirwen upp på fötter och leder henne ut från salongen och uppför trappan mot sitt rum. Hon följer viljelöst med, lam av alla känslor som plötsligt överöst henne. Så många bilder flackar runt i hennes huvud. Den trasiga kroppen. Besten. Kommissariens arm. Sågbladet. Hennes gråtande bror. Hennes ilskna bror innan han reste. Jeremiahs ansikte. Den lilla pojken i sin enarmade faders omfamning. Damen.

De ta sig hela vägen upp för trappan och in på rummet utan att vare sig falla eller utan att Valentine tappa taget om Meirwen. Han leder henne bort till sängen, viker undan täcket och sätter henne på sängkanten. "Ni kan sova här inatt." Osäkert ser han på henne med ett uppmuntrande men sorgset leende. Han är så van vid att det är hon som tar hand om honom. Att nu finna sig i omvända situationer är märkligt, vilket är en känsla även hans syster delar. Mitt i alla snurrande bilder märker hon ändå att något inte är som det ska. Sängen hon sitter på är bekant, och brodern som ser på henne känner hon mycket väl igen. Ändå är något fel, bakvänt. Hon ser osäkert upp på honom, med skamsna ögon. "Jag.... Förlåt mig Val... Jag menade inte att vara så svag..."
Brodern skakar sorgset på huvudet och lägger henne försiktigt ner och lyfter upp hennes ben i sängen. "Ni är inte svag. Inte alls. Ni är min fantastiska, starka och underbara syster. Ni är inte alls svag. Hur kan ni vara det när ni alltid måste ta hand om mig?" Han sveper både täcket och filten om henne och sätter sig på golvet brediv hennes huvud, fortfarande insvept i rocken.
Meirwen ser matt på honom och försöker fokusera på hans ansikte bland alla de virvlande bilderna. Christian på soffan. Kommissarien gråtandes i tunnelbanan. Valentine gråtandes i tunnelbanan. Henne själv i tunnelbanan under senaste natten. Hon ser förtvivlat på sin bror. "Jag... Jag vet att ni har det svårt, men.... jag vill inte vara ensam"
Försiktigt stryker han hennes kind och försöker le uppmuntrande mot henne. "Ni är inte ensam. Jag är här, jag lovar. Jag stannar här. Sov om ni vill. Jag går ingenstans."
"Men ni då?" frågar hon och ser oroligt på honom. "Ni måste också sova. Och äta." Hon skäms över att hon glömt hans behov mitt i sina egna. Skäms över den mat hon själv nyss spytt upp så otacksamt.
"Jag sover här. Går det bra? Då finns jag här hos er hela tiden. Jag kan äta imorgon när vi vaknar." Han fortsätter att stryka hennes kind.
"Lovar ni att sova då? Och äta ordentligt imorgon?" Hon makar sig lite närmare väggen, utan att släppa hans hand. "Ni får plats här, om ni vill" lägger hon till, och han tvekar ett ögonblick men reser sig sedan upp. Han låter rocken falla till golvet och kryper ner i sängen bredvid Meirwen. Han har blivit lite varmare sedan de kom hem men att ta av sig rocken får honom att huttra till igen och han kryper tätt intill henne, kurar ihop sig mot kylan som inte verkar vilja släppa taget om honom.
Systern lägger en arm runt honom och kryper så nära hon kan, både för att värma honom och för att själv söka tröst. "Jag skulle inte överleva utan er" viskar hon, rädd för att han inte ännu förstått det fullt ut.
"Jag är ledsen för vad jag gjorde” säger han. ”Jag... jag tänkte aldrig på vad konsekvenserna skulle bli för er. Förlåt mig." Han borrar in huvudet mot hennes axel. "Ni är så varm."
Meirwen kramar till och lägger sitt huvud tätt intill hans. "Och ni är så kall... Men jag har värme nog så det räcker till oss båda, bara ni stannar hos mig"
"Tack. Och jag lovar. Jag stannar hos er. Jag stannar hos er för alltid." Han tvekar lite och talar sedan lågt. "Tack för att ni... för att ni kom hit idag... Om ni inte hade gjort det... jag.... Tack..."
"Om jag inte hade kommit hit idag hade mitt liv varit över" fyller hon mjukt i. "Men nu är jag här, och jag ska inte heller gå någonstans. Aldrig"

Valentine nickar och kryper lite närmare trots att det knappt går. "Jag vet inte vad jag skulle göra utan er." Han ögon är stängda nu, han orkar inte hålla dem öppna längre, och Meirwen ser på honom en stund. Hennes bror. Hon undrar hur mycket av hans utseende som återspeglade sig i henne. Hur mycket som fanns där osagt men som ändo knöt dem samman. Hon ler lite svagt och sluter ögonen hon med, nöjd med att för stunden veta att han finns där. Det dröjer inte lång stund innan han somnar i hennes famn, och hon är inte sen att följa efter, i sin lilla vrå av trygghet i den hemska mörka världen.

För en kort stund fladdrade en tanke till i Meirwens huvud om att hon kanske borde kommit tidigare. Hur många dagar hade hennes bror redan varit hemma i London? Hon kunde inte riktigt minnas, och någonstans i hennes huvud svarade snabbt en annan röst att hon hade haft annat för sig. Visst hade hon det? Allt kändes lite avlägset just nu och tanken försvann lika fort som den kommit och hon knackade på dörren och ägnade sig åt stunden istället.

Någonting får Valentine att vakna ur sin oroliga sömn men han vet inte vad det är. Kanske borde han gå och se vad det var för ett ljud, för det måste ha varit ett ljud, men han orkar inte. Istället plockar han upp boken som har fallit till golvet och försöker återgå till att läsa som han gjorde tidigare. Men orden dansar framför ögonen på honom och trots att han läst samma sida ett dussintal gånger vet han inte vad det står på den.

Då ingen svarar på hennes knackning eller öppnar dörren gör hon så helt enkelt bara själv och kliver in. "Valentine?" ropar hon. Då inget svar kommer fortsätter hon in i huset efter att ha hängt av sig kappan, och finner snart sin bror med boken framför sig. "Ni svarade inte?" kommenterar hon frågandes. Inte förrän hon står bredvid soffan och ser ner på honom där han ligger visar han något som helst tecken på att han har hört henne komma dit. Ansiktet är blekt och han har mörka ringar under ögonen. Långsamt ser han upp på henne innan han riktar blicken mot boken igen utan att svara, så Meirwen lyfter bara undan hans ben och sätter sig på soffans plats de tidigare ockuperat. Hon ser på boken han håller i som skymmer ansiktet. "Allt står inte rätt till med er" säger hon helt rakt. "Tala med mig."
Brodern är tyst en stund och fortsätter med sina försök att förstå vad det står i boken, innan han svarar. "Jag har läst den här sidan... samma sida... en lång stund men jag vet inte vad som står på den... Jag vet inte vad boken handlar om."
Meirwen ser på honom med huvudet på sned och ett halvt leende på läpparna och funderar. "Vad är det för bok? Vill ni att jag ska läsa sidan för er?" Men Valentine skakar bara svagt på huvudet som svar. "Det spelar ingen roll. Jag... jag bara tog en... men jag har ingen som helst aning om vad jag har läst. Om jag ens har läst den tidigare."
Systern tar boken ifrån honom vänligt och slår ihop den. "Så varför fortsätta att läsa då käre bror, om ni varken minns vad ni läst eller bryr er om ifall ni läser det?"
Utan att orka protestera ser han på när boken försvinner iväg och han ser på Meirwen i några ögonblick innan han slår ner blicken igen. "Jag... jag vet inte..."
Fortfarande med ett vänligt leende på läpparna möter hon hans blick och fortsätter att se på honom även sedan efter det att han vänt ner sina ögon. "Så, när tänker ni berätta för mig vad som är fel?" frågar hon.
"J- jag... jag vet inte..." Yrseln kommer över honom igen och han sluter ögonen medan han väntar på att rummet ska sluta snurra, varpå Meirwen lutar sig framåt och lägger en hand mot hans panna med rynkade ögonbryn. "Är ni sjuk? Eller är det ytterligare en av alla era mörka hemligheter ni inte vill berätta för mig?"
"Nej... inte sjuk..." viskar han, och systern flyttar sin hand till hans kind och ser på honom med en bekymrad men aningen glasögd blick. "Så. Om ni inte är sjuk… så måste jag anta att det är ytterligare en hemlighet? Är det något ni kan tänka er att dela med mig?" Hon ser på honom en stund under tystnad. "Har det med er resa att göra? Jag hoppas ni vet att jag är ledsen för hur jag betedde mig innan ni åkte" Hon ser på hur hennes bror långsamt öppnar ögonen igen. Han försöker fästa blicken på Meirwen men det är svårt. Små prickar dansar framför hans ögon precis som orden gjorde för en liten stund sedan. Han hoppas att han inte ska bli illamående. "Jag vet..."
Utan att säga något mer går hon iväg till köket och hämtar en blöt handduk som hon vid återvändandet lägger på hans panna för att lindra vad han nu än känner fysiskt. "Så, om ni inte är arg på mig varför talar ni inte med mig?"
"Jag vet inte... vill inte... orkar inte..."
Meirwen sätter sig ner på huk på golvet bredvid soffan så att hennes huvud är i höjd med hans och ser så stint hon kan på honom med sin halvt tomma blick. "Valentine. Ni måste orka. Tala med mig nu. Vad har hänt? Är det drömmarna igen?" Hon tar hans hand. "Vad som än händer kommer det att bli bra"
Han tvekar lite och säger "Jag... Ni... ni kommer bara att bli arg...", men Meirwen bara ser på honom allvarligt, med lugna ögon och ett litet leende. "Jag lovar er att jag inte kommer att bli arg, vad ni än säger. Om ni så skulle be mig försvinna ur ert liv skulle jag inte bli arg. Allt... allt känns bättre nu. Snälla, säg vad som felas er." Just då kurrar hans mage till som om den kännt av att den nu hade en chans att få något i sig igen. Han lägger ena armen om den som för att tysta den. "Jag... jag är bara trött... det är allt..." säger han, medan systerns blick dras mot hans mage. "Och hungrig uppenbarligen" konstaterar hon. "Vill ni att jag hämtar mat åt er?" Hon funderar på vad mer som skulle kunna vara fel, men det känns på något sätt som att inte mer än en tanke åt gången får plats i hennes huvud
Valentine skakar svagt på huvudet. "Nej, jag... jag vill inte... vill bara vara ifred..." Någonstans är han medveten om att han verkligen borde äta någonting. Både äta och sova. Men han vill inte. Han vill inte göra någonting alls utom att ligga här. Och har han klarat sig så här länge utan mat och sömn så klarar han sig väl ett tag till.
Utan ett ord reser Meirwen sig återigen och avlägsnar sig mot köket. Då hon efter en stund återvänder har hon en tallrik med sig som hon ställer ned på bordet framför honom, och ett glas hon håller fram mot hans mun. "Köksan säger att ni inte ätit maten hon serverat senaste tiden, och hon ber om ursäkt för att hon inte hade något nu, men gjorde i ordning en smörgås åtminstone. Här, drick nu"
Men Valentine vrider bort ansiktet från glaset som hålls fram mot honom. "Jag vill inte..." Rösten är svag och bedjande. Kan hon inte se hur olycklig han är? Förstå att han inte bryr sig om ifall han svälter? Att han bara vill vara ifred?
Systern för sin hand till hans bortre kind och vänder försiktigt hans ansikte tillbaks mot glaset. "Bror lille... drick lite. Ni måste få i er vätska. Och mat, men först vattnet. Jag förstår att ni inte vill, men det är oväsentligt vad ni önskar i den här frågan är jag rädd. Drick nu."
Valentine hade varit säker på att han hade slut på tårar men nu känner han nya välla fram och trots att han sluter ögonen rinner de långsamt nerför kinderna på honom. Återigen skakar han på huvudet och håller munnen stängd i ett försök att kämpa emot hennes ord, men Meirwen tar sin lediga hand, stryker försiktigt bort hans tårar och för sedan in den under hans huvud och lyfter honom försiktigt upp. "Gråt inte kära ni. Allt kommer att bli bra. Lita på mig." Hon för glaset till hans mun. "Bara drick"
Utan att orka protestera mer låter han henne lyfta upp hans huvud. Försiktigt öppnar han munnen och tar ett par små klunkar av vattnet innan han vrider bort huvudet igen.
"Det är bra" viskar systern och stryker hans kind medan hon ställer ner glaset med andra handen. "Ni måste äta också, men det kan vänta en stund. Vill ni inte först säga mig vad som är fel?"
Valentine håller blicken fäst på det gröna tyget i soffans ryggstöd och sväljer ett par gånger i ett försök att få bukt med gråten men nya tårar kommer hela tiden. Han knyter högerhanden, försöker få smärtan från naglarna som pressas in i ärren att distrahera honom men det fungerar inte. Till slut börjar han berätta vad som har hänt men tystnar snart innan hans uppförande får en ordentlig förklaring.

En stund sitter Meirwen mållös och vet inte hur hon ska reagera. En röst i henne skriker åt henne att han har ont, att han behöver henne, men en så mycket starkare röst viskar att det kommer att bli bra, precis som allt annat blivit. Hon torkar bort hans ständigt rinnande tårar med sina fingrar och fattar sedan hans ena hand mellan sina. "Jag... jag är ledsen att ni är ledsen" försöker hon försiktigt "men det kommer att ordna sig."
Brodern ger henne en smått förvånad blick innan han återgår till att betrakta ryggstödet. Det var inte alls reaktionen han hade väntat sig från henne. En del av honom vill fråga henne om någonting är fel men en annan del av honom tänker att det kanske inte är mer än så hon brydde sig om saken. Alla ord om att han borde berätta var kanske inte alls sagda av välmening.
Kramandes hans hand väntar Meirwen tålmodigt på ett svar som inte kommer. Hur skulle hon kunna få honom att tala? Och hur skulle hon kunna övertyga honom om att allt faktiskt skulle bli bra? Hon ser på honom under tystnad en stund, ler sedan svagt och försöker igen, "älskade bror. Varför talar ni inte med mig? Vad hände?"

Valentine ville bara få vara ifred. Kunde hon inte förstå det? Särskilt om hans känslor betydde så lite för henne som de uppenbarligen gjorde. Han ville bara vara ifred så att han kunde få gråta och slippa allt vad mat och sömn och resten av världen hette. Kanske borde han se till så att han svalt ihjäl. Då skulle han inte behöva tänka på någonting alls och välden skulle bli lika svart som hans inre.
Meirwen bara fortsätter att se på honom under tystnad en stund, men då inget svar kommer säger hon med sin halvtomma röst och sina halvtomma ögon "Jag skrev till Hector igår, och avsa mig alla släktband med honom." Hon tystnar en kort sekund. "Nu är det er tur att berätta något för mig." Hon hoppades att öppenheten skulle nå fram till brodern och lättare få honom att tala, men orden får honom istället bara att ostadigt sätta sig upp i soffan trots att rummet återigen börjar snurra, och han stirrar på henne. "Ni... ni gjorde v- vad?" Avsäga sig alla släktband till fadern? Hur kunde hon göra det? Och varför? Han var ju deras far.
Systern rycker lätt på axlarna. "Så nu talar ni med mig? Ni hörde vad jag sa. Jag skrev till mannen jag brukade kalla min far och förklarade att jag inte längre gör så. Nu är det er tur att tala om något för mig."
Insikten om att hon bara sa det för att fånga hans uppmärksamhet gör honom sårad, kanske ännu ett tecken på att hon egentligen inte brydde sig, men ändå kan han inte förmå sig att släppa ämnet. "M- men varför? Han... han är ju vår far... er far..."försöker han, men hon skakar bara på huvudet. "Er far, bror min. Inte längre min. Jag hoppas att ni fortfarande vill anse er själv vara min bror, trots att vi nu endast har mor gemensamt. Det är trots allt det viktigaste, platsen vi kom ifrån. Platsen vi först möttes och växte tillsammans." I hennes tomma blick glimtar det till något lite kvickt. Sorg? Oro? Förorätt? Varför ville han inte tala med henne? "Snälla sig mig vad som hänt."
Men trots hennes vädjan ignorerar han det sista. Han kan fortfarande inte förstå vad hon har gjort och varför hon har gjort det. Trots det hon säger tänker en skrämd del av honom att hon kanske inte vill ha kvar honom heller. "Men... varför gjorde ni det? Vad har han gjort för att ni inte ska vilja ha honom som far längre?"
Systern rycker återigen på axlarna, i en liten, nästan obetydlig rörelse. "Vad har han inte gjort?" Hon skakar lätt på huvudet. "jag vet inte, Val. Jag... jag tror att jag var arg igår... På honom. På hela världen. Men det känns så avlägset nu. Det är bra. Allt är bra." Hon lägger huvudet på sned och ser på honom en stund. "Nu är det er tur att svara på mina frågor. Vad hände egentligen då ni var borta?

Återigen ignorerar Valentine det sista. Istället ser han forskande på henne där hon sitter på andra sidan av de dansande prickarna. Någonting är inte som det ska. Han märker det, men han vet inte vad det är. "Vad... vad är det för fel med er? Ni verkar så... lugn..." Han inser att det inte är det bästa ordet men kan inte finna nåt annat att beskriva henne som. Lugn. Oroande lugn.
Meirwen ser på honom med undrande blick. "För fel?" Orden verkar inte helt sjunka in i hennes huvud, utan stannar någonstans på ytan. "Inget fel. Allt annat än fel. Allt känns så mycket bättre idag käre bror. Jag önskar att jag kunde få er att känna vad jag känner nu."
Han sträcker ut en darrande hand mot henne. "Mei, vad... vad har hänt? Varför är ni såhär? Har... har någon gjort er såhär?" frågar han medan oförståelsen växer i systerns ögon och hon lutar huvudet lite mer och försöker se vad han menar. "Varför jag mår bra? Jag... Jag vet inte, allt kändes bättre när jag vaknade imorse. Jag tror att hon hjälpte mig." Hon får en idé och öppnar ögonen lite vidare och ser på sin bror. "Kanske hon kan hjälpa er med? Jag tycker inte om att se er så ledsen."
"H- hon..? Vem är hon? Vad har hon gjort för att... hjälpa er?" Rädslan börjar välla upp inom honom, fyller enkelt tomrummet som finns där. Vad är det för fel på henne?
Det var så svårbegripligt för henne, så mycket tycktes fastna direkt innanför öronen och inte riktigt nå fram dit det skulle. Hon rynkar ögonbrynen lätt. "Hon. Min vän. Vem annars? Hon... Hon fanns där för mig, och nu känns allt så mycket klarare, lättare. Oh Val, om ni bara kunde förstå ni med, att allt kommer att ordna sig."
Plötsligt dyker en bild av Valentines egna mardrömmar upp för hans inre syn och han känner paniken och rädslan växa. Han lägger händerna på Meirwens axlar och ser allvarligt på henne medan han försöker ignorera tårarna som nu tar fart igen. "Mei, snälla, b- berätta för mig vad hon har gjort. Vem hon är. Snälla, det... det är viktigt. Försök minnas."
Hon skakar på huvudet igen och önskar att hans ord inte skulle låta så märkliga i hennes huvud. Vad var det han ville få ut? Visst mindes hon, utan problem, men vad fanns det mer att säga? "Jag.. vet inte vem hon är. Och hon har inte gjort något särskilt, mer än att finnas där för mig. Vad är det ni vill att jag ska minnas, jag kan inte tänka mig att det fanns något jag glömt från det hela. Val, vad är det ni vill att jag ska säga?" Hon ser på honom förbryllat och börjar undra om han endast frågar för att själv slippa tala
”Men ni... ni är så... Ni är så annorlunda. Det här är inte likt er. Hade ni varit er själv så hade ni... grälat på mig för att jag inte tog hand om mig. Ni hade... jag vet inte.... kramat mig eller slagit till mig eller vad som helst. Men ni hade inte uppfört er som ni gör nu. Ni måste berätta för mig vem hon är."
Meirwen rynkar ögonbrynen ytterligare vid hans ord medan paniken växer i honom. Varför förstod hon inte vad han menade? Varför han var orolig? "Ni- ni måste koncentrera er. På hon som ni såg. Om ni inte vet vem hon är... Vad kan ni berätta om henne? Hur såg hon ut? Vad gjorde hon? Vad gjorde hon med er?" hans röst låter mer och mer desperat, men hans syster bara rör hans kind försiktigt och ler. "Älskade lille bror, hon har inte gjort något med mig, hon endast fanns där då jag behövde någon. Se inte så bekymrad ut, ser ni inte att jag mår bra nu? Prata med mig nu, vem är det som gjort er orätt? Säg bara namnet så lovar jag att tala med människan.”
Valentine söker desperat efter en lösning. Någonting han kan göra för att hon ska bli som vanligt igen. Utan att tänka efter höjer han handen och ger henne en örfil. Ljudet tycks genljuda i rummet och han slår förfärat händerna för munnen. "F- f- förlåt m- mig... jag.... jag...."

Det plötsliga slaget vänder Meirwen nästan helt om, och hon vänder sakta tillbaks huvudet mot honom och ser på honom med stora ögon. "Valentine!" utbrister hon lätt förfärat. "Vad i hela fridens namn har ni för er?" Hon fattar hans händer i sina och ser på honom med bekymrade ögon som inte lämnar hans blick för en sekund. "Något står väldigt oväl till med er. Vad har ni blivit utsatt för egentligen?"
"I- ingenting... ingen har gj- gjort någonting... men.... S- snälla, förlåt m- mig... jag.... jag... Ni uppför er så... så konstigt. Jag vet inte i- inte vad jag ska göra. Ni... ni oroar mig... Snälla, förlåt mig. J- jag menade inte att..." Skamset ser han bort medan hans händer darrar i hennes grepp. Han känner sig så fruktansvärt hjälplös, men systern kramar om hans händer och ler så varmt hon kan. "Oroa er inte för mig käre bror. Och det finns inget att förlåta, jag förstår att vad ni just gjort endast kommer från er egen sorg. Hur kan jag lindra era känslor?"
En tanke slår honom plötsligt och han ser upp på henne igen. "Var det hon...? Hon som du såg på perongen? Spöket i vitt? Är... är det hon som har varit hos dig?"
Meirwen nickar, men ansiktsuttrycket är aningen disträ och hon svarar inte på hans ord. "Jag borde åka genast. Och reda ut era problem."
"Nej. Nej, det behöver inte inte göra.” utbrister han ”Kan ni inte... kan ni inte berätta för mig om spöket istället? Varför... varför var hon hos er? Vet ni det?" Paniken ligger fortfarande där och lurar precis under ytan men han anstränger sig för att kämpa ner den. Nu har han ändå kommit någonstans och han är rädd att hon inte kommer berätta mer om han oroar sig för mycket.
Systerns ögon blir tommare och mer oförstående igen då hon ser på honom. "Var... hos mig? Nej käre bror, ni förstår inte. Hon kan inte lämna tunnelbanan. Jag gick till henne. I natt. Och... Det var som om allt rann av mig. Snälla säg vem som gjort er ont så att jag genast kan tala med människan. Jag lovar att jag är lugn nu och inte kommer bete mig så illa som innan ni reste"
Men Valentine bara skakar förtvivlat på huvudet. "Men jag vill inte att ni ska vara lugn. Jag vill att ni ska vara arg. Jag vill... jag vill ha min syster tillbaka. Snälla, Mei..." Han slår armarna om henne och begraver ansiktet vid hennes hals. "Jag är ledsen att jag fick det att bli så här. Jag...jag menade aldrig att vara till sådant besvär. Snälla Mei.."

Hon står stilla en stund innan hon reagerar över broderns kropp mot sin och hon slår armarna om honom tillbaks, i en vänlig om än aningen ointensiv omfamning. "Men jag är här Val. Jag kommer alltid vara här för er. Men vad tjänar det till att skrika och vara arg? Är det inte bättre att jag reder ut det hela?" Hon lägger en hand tröstande på hans huvud.
"Men det... det är inte likt er. Jag bryr mig inte om vad som är bättre att göra. Jag vill bara att ni ska göra som ni brukar göra... som ni alltid har gjort. Snälla Mei, berätta för mig vad jag kan göra för att ni ska bli som vanligt igen. Jag ber er."
"Men Val..." Hennes röst är mjuk och varm "visst måste ni hålla med om att det varit för mycket ilska och gråt och ogenomtänkta ord från mig på sistone? Borde ni inte vara glad, precis som jag är, över att jag nu mår bättre? Över att allt är bra?"
"Jo, det skulle jag om allting var bra.” säger han ”Men det är det inte. Ni... ni tror bara det för att... för att ni... träffade... spöket..." En ny tanke slår honom och han släpper taget om henne och reser sig svajande. "Kom." Han försöker låta bestämd men det svartnar för hans ögon i ett par sekunder och han måste gripa tag i soffans armstöd för att inte riskera att falla omkull.
Meirwen hinner inte reagera i tanken lika kvickt som i kroppen då hon fångar upp sin bror, och hon finner sig lätt förvånad ståendes där med armen omkring honom. Hennes förvirrade ögon söker hans blick. "Var? Ni mår inte bra, ni borde vila"
Valentine låter henne hålla i honom, lite rädd för vad som ska hända om hon släpper taget. Men vila? Kanske det men inte nu. Inte när hans syster behöver hjälp. "Jag klarar mig. Vi måste gå tillbaka till perrongen där du såg henne."
Systerns ögon lyser upp något. "Så ni följer med? Oh Val, jag är säker på att hon skulle kunna hjälpa er med. Det skulle göra mig så gott att se er glad igen, så ni anar inte."
Ett ögonblick tvekar han innan han nickar och försöker le mot henne. "Just det. Det... det är därför vi ska gå dit. Men vi måste göra det nu med det samma."
"Varför just nu?" Hon ser förvånat på honom, men skakar sedan på huvudet och endast godtar hans vilja som något gott och frågar inte mer, utan tillsammans går de till hallen där Valentine lyfter ner sin rock från där den har hängt. Han förvånas över att den känns tyngre än den brukar innan han inser att rocken inte har förändrats alls. Det är han själv som har förändrats. Han låtsas dock som ingenting medan han tar på sig den och öppnar sedan dörren för Meirwen.
"Ni får visa vägen.” säger han. ”Jag är rädd att jag inte vet vart vi ska."
Systern följer sin bror som i trans, plockar ner sin kappa och sveper den om sig. Just som hon gått igenom dörren vänder hon sig om mot honom och ser honom i ögonen medan hon lägger sin hand mot hans kind igen, ömt. "Jag hoppas att ni kommer må bättre käre bror. Jag vill inte se er ledsen. Och kanske ni sedan vill tala om vad som hänt?"
Han nickar och ler svagt mot henne. "Jag lovar att berätta. Men först måste vi gå till perrongen där ni träffade henne."
"Jag förstår inte denna brådska kära ni, nog kan det vänta ett par minuter medan ni bara säger några få ord? Men vill ni nödvändigtvis gå dit först ska jag inte besvära er"
Leendet bleknar lite när han tror att hon ska protestera mot att de går dit. "Jag vill helst att vi går och ser spöket först. Men jag lovar att berätta för er när vi har varit där."
Meirwen tvekar lite. "Bara ni lovar att berätta, så. Och jag... Jag är inte säker på att hon är ett spöke. Snälla ni, säg inte så till henne, jag är så rädd att förnärma henne ifall hon skulle vara något annat."
Brodern nickar lugnande och tar henne under armen, både för att själv få lite stöd och för att de ska börja gå. "Jag lovar. Både att berätta och att inte försöka förolämpa henne."

Meirwen ler mot honom, lugnad av hans ord, och börjar gå mot tunnelbanorna. "Jag är rädd att det är en bit, orkar era ben?" frågar hon, och trots tvekan han känner nickar Valentine ändå. "Jadå. Oroa er inte."

(En bra stund efter midnatt,  natten före deras födelsedag)

 

Meirwen tvekar framför den stora dörren och ser på sin bror och är på väg att fråga om detta verkligen är en bra idé, men hon låter bli, biter sig i läppen, drar ett djupt andetag och knackar på den stora porten till polisstationen samtidigt som hennes grepp om det stora byltet gömt i hennes kjoltyg hårdnar. Valentine nickar uppmuntrande när han ser hennes blick, trots att han själv är lite nervös. Han kan inte låta bli att hoppas att det ska vara någon annan än Christians farbror som öppnar. Tröttheten börjar också ta över men han kämpar emot så gott han kan och ser spänt på dörren.

Det dröjer närmare en halv minut innan steg hörs och det klickar till i låset. En ung konstapel med rosiga kinder och vilt rödbrunt hår öppnar. Han ser nyfiket på det unga paret.
"Godkväll.. Godnatt." Han ler, kan inte vara över tjugofem. "Vad kan jag stå till tjänst med?"
"Vi...." Meirwen tvekar några sekunder, drar sedan efter andan och säger osäkert "Vi skulle behöva träffa en konstapel. Eller kommissarie. Eller... någon. Vem som helst. Det har hänt något allvarligt"
Valentine nickar instämmande, till synes lättad över vem som öppnat dörren, och den unge konstapeln blir med ens allvarlig.
"Jag förstår.” säger han ”Ni skall få tala med kommissarie Fallchester omedelbart. Kom in!" Mannen stiger åt sidan och stänger sedan dörren om dem. Efter att ha låst leder han dem in i virrvarret av korridorer och stängda dörrar och Meirwen kastar ett oroat öga på Valentine och försöker le så uppmuntrande hon kan innan de börjar följa efter konstapeln. "Arbetar Kommissarien så här sent?" frågar hon i desperat artighet för att undfly tystnaden
Valentine bleknar när hon nämner kommissarien, och överväger att tala om för Meirwen att han ska gå hem istället men bestämmer sig för att det bara är fånigt. Dessutom lär deras historia få mer tyngd om de är två som berättar den. Alltså följer han efter de båda andra längre in i byggnaden.
"Ja." Svarar konstapeln och låter med ens lite bedrövad. "Han har insisterat på att ta många jourtimmar." Så tystnar han, som om han kommit på sig själv med att säga något dumt. De kommer fram till en dörr som står lite på glänt och konstapeln knackar på.

"Kom in!" hörs det inifrån, och konstapeln öppnar dörren för dem och ler uppmuntrande. "Det är bara att gå in.” manar han, och syskonen följer med in i rummet i tystnad, med Valentine ett halv steg bakom de andra två. Han kastar en blick på kommissarie Fallchester och slår sedan genast ner blicken igen.
Kommissarien sitter bakom sitt skrivbord. Han har tre högar med papper på bordet men i övrigt är det mycket välstädat. I en översvämmad bokhylla har otaliga böcker stuvats undan.
"Ni kan slå er ner." Säger han och nickar åt två besöksstolar på andra sidan skrivbordet innan han ser upp. Han ser blek ut med mörka ringar under ögonen. "Unge herr Gray… Och vem är er dam?" Rösten är neutral.
Meirwen slår sig ned i den designerade stolen men väntar inte tills hon satt sig till rätta innan hon hastigt svarar. "Jag kan tala för mig själv herr Kommissarie. Jag är Valentines syster, Meirwen Gray" Hon nickar artigt, men lite stelt, medan hennes bror slår sig ner i den andra stolen, med en artig nick mot mannen framför honom, och ett "God kväll, kommissarie Fallchester."
"Hm…" Kommissarien nickar kort åt kvinnan, inte överdrivet förtjust med hennes vis att svara på en fråga som inte var ämnad för henne. "Nåväl. Vad har ni på hjärtat?" Hur sammanbiten och befriad på känslor han än kan tyckas tar han upp en anteckningsbok och en reservoarpenna.

Meirwen slänger en blick hastigt på sin bror, ser ner på sitt knä där kjoltyget ligger i en stor hög om tingesten hon gömd där. Hon harklar sig tveksamt. "Jo, vi.... Vi har något att visa.." Hon ser på sin bror igen och vecklar sedan långsamt upp byltet hon gjort, lyfter upp kängan som ligger där i och håller ut den mot kommissarien med armar så långt utsträckta hon bara kan och hoppas att han ska ta emot den. Hon rynkar på näsan då stanken från benstumpen som fortfarande sitter kvar i kängan slår emot henne. "Här" Säger hon halvt förklarande, halvt bedjande

"Vi hittade den i Hyde Park." förklarar Valentine medan han håller ett vaksamt öga på kommissarien för att se vad för reaktion det hela kommer få. "Den låg under en buske. Och där fanns blod och långa röda hårstrån från en människa också."
Vad kommissarie Fallchester än hade väntat sig så var det inte det här. Någonting glimmar till i de trötta ögonen och han rätar lite på ryggen. "Ni fann alltså en sko med tillhörande fot i Hyde Park? Ni fann dessutom blod och hårstrån? Och istället för att en av er kallade på polis tog ni en kapad lem från fyndplatsen och tog den hit?" Han låter långt ifrån nöjd.
"Vi.." Meirwen känner hur rodnaden stiger i ansiktet och hon biter sig hårt i läppen. "Vi kallar på polis nu! Vi kom hit så fort vi hittade den och så fort vi vågade. Det är mitt i natten och det långt ifrån kryllar av folk i Hyde Park, hur skulle vi kunnat kalla på er fort utan att själva komma hit?" Hon känner den automatiska instinkten att inta försvarsställning mot den missnöjda tonen
Valentine försöker desperat hitta på en förklaring till vad de gjorde. "Det... det var ett stort djur där också. Om vi hade lämnat kvar det så fanns risken att det hade ätit upp det eller tagit det med sig någon annan stans innan ni han komma dit."
Meirwen vänder sig snabbt mot sin bror och kastar näst intill anklagande blickar vid hans uttalande, men valentine bara ser oförstående på henne utan att inse vad det var för fel i det uttalandet.
Kommissarien tycks inte lägga någon uppmärksamhet vid syskonens utväxling av blickar, utan fortsätter i sin tillrättavisande ton "En av er hade kunnat varsko polisen medan den andre…" Medvetet väljer han maskulinum. "…vaktade fyndplatsen. Nåväl, skadan är redan skedd." Han antecknar något och vänder sedan blicken mot unge herr Gray då denne talar. "Ett djur, säger ni? Kan ni beskriva det närmare? Var det stort som en varg eller en björn?" En björn i Hyde Park? Det var inte svårt att hålla sig för skratt.
Meirwen känner hur rodnaden i hennes kinder går från förläget röda till en mer ilsken ton. "Om Herr kommissarie tror att jag skulle lämna min bror helt ensam i parken när..." Hon tystnar innan hon säger för mycket, och fortsätter istället "Och ni kan gott adressera mig lika väl som min bror vill jag bara upplysa er om." Hon lägger armarna i kors bestämt över bröstet.
Fallchester ser mot Meirwen. "Jag är övertygad om att unge herr Gray skulle klara sig ypperligt på egen hand. Och bara så att fröken vet så tilltalade jag er båda två."
"Ni får ursäkta mig herr kommissarie.” svarar hon. ”Det såg onekligen ut som att ni aktivt valde att endast tilltala bror min, och vi har haft en lång och krävande natt som har lämnat sina spår. Jag hoppas ni kan bortse från min stingslighet." Hon väljer aktivt att inte säga något om djuret och vrider och vänder på huruvida hon borde nämna det eller inte. Det är aningen för sent att hålla tyst nu när hennes bror redan tagit upp ämnet, men tills vidare väljer hon att låta det hela bli osagt, åtminstone från hennes sida.

Valentine kastar en hastig blick på sin syster innan han ser på kommissarien igen, och tar till orda, mån om att ta tillbaks konversationen till innan hans systers oartiga uttalande. "Jag är rädd för att jag inte vet vad för slags djur det var. Det för för stort för att vara en varg eller en hund men det var för litet för att vara en björn." Han lägger nästan fram sin teori om varulven men hejdar sig snabbt.
Återigen antecknar kommissarien någonting innan han ser mot Valentine. Han var inte så långsint egentligen, men det låg en viss tillfredsställelse i att hålla ungdomarna kort. "Har ni någon teori om vad det skulle kunna vara? Var pälsen kort eller lång? Enfärgad eller mönstrad?" Skulle det kunna vara en tiger som rymt från en cirkus? Eller månne ett lejon? Han ser mot skon innan han tar emot den. Det var inte som de tidigare fallen, aldrig hade det gått så långt. Kanske var det som James sagt, att mördaren blivit mer blodtörstig. Om det här alls hade med de tidigare morden att göra. Troligtvis inte.
Valentine kastar en blick på Meirwen innan han fortsätter. "Jag är tämligen säker på att det inte kan ha varit vare sig en tiger eller ett lejon. Det var visserligen mörkt men det hade snarare en gråbrun färg. Och den hade inget mönster heller."
Kommissarien ser ut att tveka en stund innan han nickar, ett tyst tecken på att han godtagit hennes ursäkt. Snabbt skriver han ner det Valentine berättar och reser sig sedan upp. "Vi får bege oss dit direkt, det har redan gått på tok för lång tid. Thompson!"

Som om han stått utanför och väntat på det öppnar den unge konstapeln dörren då kommissarien ropar på honom. Han bleknar då han ser skon. "Ja, kommissarie Fallchester?"
"Samla alla mannar vi kan få loss. Vi skall till Hyde Park."
Meirwen ställer sig hastigt upp samtidigt som kommissarien och då han gett ordern till sin konstapel protesterar hon obetänksamt och med alla ettikettens regler som bortblåsta. "Ni får inte gå dit! Inte nu! Tänk om Det fortfarande är kvar där!" Hon stirrar intensivt på honom med halvt skräckfyllda ögon.
Valentine hade rest sig samtidigt som de andra och osäkert ser han nu mellan systern och kommissarien. "Meirwen, jag tror inte att det är någon fara så länge polisen är med oss."
"Fröken Gray." Kommissariens röst är bestämd och tycks inte tillåta motsägelse. "Om var konstapel och kommissarie i det här landet avstod från att göra sin plikt på grund av en föreliggande risk skulle hela Storbritannien ligga i ruiner vid det här laget. Ni får helt enkelt, som er bror, lita på att vi sköter vårt jobb. Om ni dock föredrar att stanna här så är jag övertygad om att unge herr Gray på egen hand kan visa oss vägen till fyndplatsen."
Meirwens svar kommer redan innan kommissarien talat klart. "Aldrig! Om ni tror att jag skulle låta Valentine gå ut dit igen är ni fullkomligt galen! Om ni måste ha en vägvisare går jag med, men jag föredrar att ni låter min bror gå hem så han slipper följa med plikttrogna vettvillingar, hur nobelt det än är av er att trotsa faran så"
Valentine rodnar av skam och irritation och ska just protestera och hävda att han visst kan följa med när han inser att hon just kallat kommissarien för en vettvilling. Han ser förfärat på polisen och han tar ett hastigt steg framåt. "Förlåt min syster, kommissarien. Hon menar inte vad  hon säger. Självklart kommer vi med er för att visa platsen." Han ger Meirwen en blick som ber henne att inte säga mer.
För första gången visar kommissarien några som helst tecken på känslor. Blicken mörknar, trots den gröna färgen blir de i de närmaste svarta och han drar ett djupt andetag. "Ni är ute på farligt djupt vatten, fröken Gray. Ni kan vara glad ni har en bror som kan tala förstånd med er." Han börjar gå och då de kommit till entrén visar det sig att Thompson har lyckats hitta tio man. "Syskonen Gray och Thompson åker med mig."
Meirwens ilsket röda kinder får sällskap av en sammanbiten käke och en iskall röst. "Vi är alla ute på djupt vatten ikväll herr kommissarie." Hon ger dock med sig utan ett ord till och följer efter kommissarien mot entrén. På vägen dit viskar hon till sin bror med ett nästintill fräsande tonfall. "Ni har varken grund eller rätt att ursäkta mig, jag hade gott kunnat göra så själv om det behövts. Vilket det inte gjorde. Jag vill inte ha er i den parken igen ikväll"
"Hur kunde jag inte försöka ursäkta er.” muttrar brodern tillbaks. ”Ni kan inte gå och kalla en poliskommissarie för vettvilling. Ni kallar mig naiv men jag har i alla fall tillräckligt med vett för att inte göra något sådant. Och hur kommer det sig att ni kan vara i parken men inte jag? Nu har vi ju dessutom polisen med oss. Vad skulle kunna hända."
"Vad som skulle kunna hända?” frågar hon sorgset, frustrerat och desperat på samma gång. ”Kära bror... Inser ni inte själv faran när det ligger styckade kroppsdelar utspridda där? Om ngot skulle hända er så....Jag skulle aldrig...."
Kommissarien suckar åt syskonens väsande tjabbel. Trött höjer han ena handen för att massera bort en begynnande värk i tinningarna. Hade han varit sådan då han var ung? Han kunde inte minnas sig och sin bror som annat än lugna och trevliga ynglingar.

Utanför står redan en tre droskor och de stannar vid den främre och Fallchester öppnar dörren. "In med er."
Meirwen ger kommissarien en iskall blick innan hon hoppar in. "Om något händer med min bror ikväll..." Säger hon i en vass, varnande ton, innan hon sätter sig till rätta i vagnen.
"Jag... jag ber verligen om ursäkt." Stammar Valentine och ger kommissarien en ursäktande blick innan han kliver efter Meirwen in i droskan. Han ser på henne med ögon som speglar hans irritation både över hur hon talar till kommissarie Fallchester och över hur hon pratar om honom och behandlar honom som om han vore ett litet barn.
Kommissarien ser häpet mot den unga kvinnan. Vad var det med kvinnor nu för tiden? Hans Mary hade varit egensinnig och stark, men hon hade respekterat andra och framfört sina åsikter på ett betydligt mer taktfullt vis. Han sätter sig efter unge herr Gray.
"Så vad, fröken Gray? Vad tänker ni göra om någonting händer er bror?" Innan hon hunnit svara vänder han sig åt Valentine. "Er syster har framfört en önskan att tala för sig själv, herr Gray. Ni borde låta henne göra det."
Valentine ser osäkert på både kommissarien och Meirwen men nickar sedan. Han vill inte gärna att Meirwen fortsätter som hon har gjort men han är osäker på om någonting han kan säga kommer att hindra henne. Han kan bara hoppas att hon ska sluta behandla honom som om han inte klarar någonting själv.
Meirwen är inte omedveten om kommissariens mindre än positiva inställning till henne men hon väljer ändå att med endast en gnutta ironi i rösten svara på vad han just sagt till hennes bror. "Tack. Jag är fullt kapabel till att tala för mig själv och framföra mina egna ursäkter om jag anser dem nödvändiga." Hon pausar en kort stund. "Och jag tror ni själv kan fylla i olika tänkbara scenarion på vad jag skulle göra om ni lät något hända min bror. Han har varit med mig hela livet, och jag har tänkte att det ska förbli så."
Sammanbitet, för att inte be henne att vara tyst eller be kommissarien om ursäkt igen, ser Valentine tyst ut genom fönstret och betraktar det nattliga London som glider förbi.
"Med den inställningen, fröken Gray” säger kommissarien kallt. ”är det nog unge herr Gray som skall oroa sig för att bli lämnad ensam i förtid. Alla har inte lika mycket tålamod med ouppfostrade ungdomar som jag."
"Och vad får kommissarien att tro jag skulle tillåta att dessa mindre tålmodiga människorna att lägga så mycket som ett finger på mig? Jag kan ta hand om mig själv." Meirwen stirrar ut genom fönstret i tystnad medan hon talar.
"Och vad får fröken Gray att tro att dessa mindre tålmodiga människor visar minsta hänsyn till vad fröken Gray vill tillåta?"
"Och vad får kommissarien att tro att jag inte hinner skada dem innan de skadar mig?" säger hon sammanbitet medan hon försöker hålla sin ilska i styr.
Hela tiden sitter Valentine tyst och ser på de båda andra. En del av honom vill säga åt dem att sluta argumentera och en annan del känner för att öppna droskans dörr, hoppa ut och gå därifrån. Låta dem göra upp utan att han ska behöva lyssna på det. Men han är tyst och sitter stilla och nöjer sig med att borra in naglarna i högra handens handflata.
Kommissarien börjar att tycka allt mer om Valentine och ångrar nästan att han hade varit så hård mot pojken vid deras senaste möte. Men bara nästan. Nåväl, han har i alla fall inte längre någonting emot att det är denne väluppfostrade yngling som är brorsonens kamrat. Måtte Christian bara aldrig råka ut för den där kvinnan, bara… Hon skulle sätta griller i huvudet på honom.
"Fröken Gray överskattar sin egen förmåga och underskattar Londons undre värld. Var fann ni kvarlevorna?" Han byter kvickt ämne då droskan saktar in och slutligen stannar i Hyde Park.
Meirwen är inte lika villig att låta diskussionen stanna där. "Jag tror snarare det är kommissarien som underskattar mig." svarar hon och kliver ur droskan och börjar gå i riktning mot trädet hon suttit så lycklig i bara några timmar tidigare. "Hitåt" Säger hon kort och sammanbitet.

Valentine följer något bedrövat efter sin syster några meter bakom henne och undrar hur illa kommissarien inte måste tycka om honom nu. Om dem båda. Han kan inte förstå varför hans syster är tvungen att säga emot mannen hela tiden. Meirwen saktar in sina steg rätt fort då hon inser att brodern hamnat efter, och hon ser till att hålla sig så nära honom som hon kan. Precis innan de kommer fram till trädet stannar hon, vänder sig mot honom och ser på honom med ögon fyllda av oro och bedjan. "Snälla Valentine... Låt oss gå hem. Jag vill inte ha er här... Om den skulle komma tillbaks... Jag... Om något skulle hända er... Snälla ni..." Hon känner knappt hur tårarna börjar välla upp då all hennes uppmärksamhet fästs på hennes bror
Under vanliga omständigheter hade han nog lyssnat på henne eller försökt argumentera för sin rätt att vara kvar. Men skammen över hur hon behandlar honom inför andra har byggts upp inom honom och när hon nu ber honom igen att gå hem ger han henne bara en irriterad blick och passerar förbi henne. Han går bort till platsen där de hittade benet. "Här är det."

Kommissarien och konstaplarna hade följt efter, tysta och koncentrerade. Fallcchester själv tycks helt ha glömt bort hur han nyss argumenterat med den unga kvinnan. Han är en yrkesman i själ och hjärta.
Meirwen har följt efter sin bror, tätt intill med stilla gråt i både röst och ansikte nu. Hon pekar först på busken en bit bort och sedan på ett fotspår i gräset. "Där i busken tror jag att resten av benet ligger. Och det finns blod i spåret, och det ligger lite hår bredvid. Men det är allt vi vet." Hon vänder sig mot kommissarien "Snälla ni, låt mig ta min bror hem" och sedan mot Valentine, viskandes. "Val... oh snälla Val... Kan vi inte bara gå?"
Kommissarien tycks inte ha något till övers för kvinnligt lidande och hennes bedjande ton går honom helt förbi. Istället följer han med Valentine, noga med att inte förstöra de spår som finns. "Thompson! Vi behöver mer ljus. Unge herr Gray, fröken Gray, ni kan snart gå, vi behöver bara några fler uppgifter…" Blicken faller på spåret och han sjunker ner på huk. Han har minnet av skon i färskt minne och jämför nu storlek och mönster mer de spår som finns.
Meirwen vänder sig desperat mot kommissarien med så mycket vädjan hon kan uppbringa. "Kan vi inte komma in för frågor imorgon? Låt oss bara åka hem nu. Det har varit en fruktansvärt krävande natt för oss båda och om den där saken kommer tillbaka vill jag att både jag och min bror är långt borta."
Kommissarien reser sig upp "Fröken Gray, ni börjar verkligen tära på mitt tålamod nu. Men som ni vill. Jag kan inte arbeta till ljudet av klagande kvinnor. Lämna era kontaktuppgifter till Thompson så…" han tystnar sig då Valentine ger Meirwen en ilsken blick och avbrytande säger  "Så hemskt har det inte varit men om ni så gärna vill hem så gå hem. Jag kommer efter senare”. Med det sagt går han fram till kommissarien, och tvekar lite innan han pekar i gräset. "Jag hoppas verkligen ingenting förstördes men jag måste låta er veta att jag föll omkull där. Just bredvid benet."
Med en snabb blick mot kvinnan sänker kommissarien blicken för att se där Valentine pekar. "Jag förstår. Hm… Och spåren… Besynnerligt… Jag har aldrig sett något liknande." För stort för ett hunddjur… Han sträcker fram sin egen hand och jämför storleken. "Ytterst besynnerligt…"
Valentine betraktar intresserat spåret och kommissariens undersökningar. "Vad tror ni att det kan vara? Det var inget djur som jag kände igen. Men så var det ju mörkt också." Återigen överväger han att lägga fram teorin om varulven men låter bli. Han kan inte låta bli att känna sig lite nöjd med att kommissarien inte längre tycks tycka illa om honom.
Meirwen biter sig i läppen och försöker att svälja sin gråt så gott hon kan, och letar efter ord medan männen talar. "Förlåt mig herr kommissarie. Jag menade inte att pröva ert tålamod, jag bara.. Efter vad vi sett i natt, ni måste förstå att det skrämmer mitt systerhjärta något så fruktansvärt att tänka att min egen bror varit så nära något så fasansfullt. Har herrn ingen egen familj han skulle kännt likadant för? Ett syskon? En fru? Ett barn?" Hon letar vädjande i hans ögon efter någon form av förståelse medan hon pratar, och går sedan hastigt mot sin bror medan hon väntar på svar. Hon lägger en hand på hans arm och ser på honom. "Förlåt mig kära ni. Jag är bara så oerhört rädd. Tanken på hur lätt jag kunde förlorat er för alltid är mer än jag kan bära. Jag..." Hon snyftar till och tappar orden helt.
Systerns tårar får Valentines ilska att krympa och han lägger armarna om henne. "Men det finns ingenting att oroa sig för. Ingenting hände och om ingenting hände då tvivlar jag starkt på att någonting kommer att hända nu när vi har poliser med oss. Jag förstår om ni vill gå hem men jag vill stanna kvar. I alla fall en stund till. Kan ni inte gå utan mig? Jag lovar att väcka er om ni sover så att ni vet att jag är tillbaka."
Meirwen skakar på huvudet och begraver huvudet mot sin brors axel. "Aldrig i livet att jag lämnar den här platsen utan er."

Kommissarien hade fastnat i egna tankar efter kvinnans vädjan. Hade han det? En familj? Förståelse för henne? Han hade Dante och James. Han hade sin bror och sina brorsbarn men han hade förlorat det som betydde mest. Han hade förlorat sin älskade Mary och han hade förlorat henne på det värsta av sätt. Käkarna spänns och han ser återigen mot Valentine, och tar till orda då tystnad lagt sig mellan syskonen. "Fröken Gray har rätt. Ni bör inte vara kvar här. Jag har bara en sista fråga, herr Gray. Har ni någon teori om vad det kan ha varit som ni såg?" Själv börjar han få en krypande aning och han vill inget hellre än att få dem avskrivna.
Meirwen ser hastigt upp på sin bror, och försöker fånga hans blick med ett nästan obetydligt, men varnande, skakande på huvudet. Valentine tycks tveka över frågan och trots att han ser systerns blick kan han inte riktigt låta bli att säga vad han tänker. "Tyvärr inte, kommissarie Fallchester. Jag vet inte om jag någonsin sett den sortens djur tidigare. Det fick mig att tänka på sagor och legender. Som att det skulle vara... en varulv... eller liknande." Han ser forskande på kommissarien för att se vad för reakton hans uttalande kommer att få och hoppas att det kan tolkas som ett skämt om det visar sig att det inte mottas väl.
I panik över broderns ord hastar Meirwen tafatt ur sig "Nu är det min tur att ursäkta min bror, herr kommissarie. Jag ber tusen gånger om ursäkt. Det var mörkt och svårt att se och det kunde varit precis vad som helst. Han menar inte vad han säger.”
Fallchester noterar blicken som syskonen utbyter blickar och förstår snart varför då Valentine kommer med sin befängda idé. Befängd… Lika befängd som spåren på marken. Meirwens ursäkt möter han bara med en frånvarande nick.
"Mörkt, ja… Varulv…" säger han fundersamt. Det skulle kunna förklara rivmärkena på de tidigare kropparna, men varulvar är sagoväsen. Å andra sidan lever de i en tid av vetenskap och han har läst Mary  Shelly… "Jag vill att ni lämnar era kontaktuppgifter."
Meirwen ser förtvivlat på kommissarien. "Vi är båda trötta och fantasin skenar iväg med oss. Snälla ni, förlåt min bror, han menar inte vad han säger. Ni hittar mig i Paddington, på 4 Chapel Street om ni skulle ha några frågor, men jag tvivlar på att vi kan berätta mer än vad vi redan gjort." Hon vänder sig in i Valentines famn igen och lutar huvudet mot hans bröstkorg. "Kan vi inte bara gå hem nu? Till far? Jag vill inte vara själv i min bostad i natt"
Valentine kramar om sin syster medan han vänder sig mot kommissarien. "Jag bor på 41 Upper Grosvenor Street. Det är bara runt hörnet härifrån. Men är ni säker på att ni inte behöver oss för något annat?" Han kan inte låta bli att hoppas att kommissarien ska ha mer användning för dem så han kan stanna.
Fallchester undviker medvetet att kommentera alla ursäkter kvinnan gör å sin brors vägnar. "Tack." Säger han bara kort. "Ni har varit till stor hjälp. Thompson eskorterar er hem. Skulle ni komma på något nytt är det bara att höra av er."
Meirwen nickar tacksamt, och utmattat. "Tack, herr kommissarie. Jag hoppas ni ursäktar om vi försvårat ert arbete genom att förstöra spår på något vis, det var aldrig vår mening." Hon tystnar några sekunder, rodnar och biter sig i läppen. "Och... Jag hoppas att herr kommissarie även ursäktar mig för mitt beteende. Jag kan inte annat säga till mitt försvar än att jag varit skärrad av det hela."
Valentine tycks lättad när Meirwen ber om ursäkt och han ger henne en uppmuntrande blick innan han vänder sig mot Fallchester igen. "Om ni är säker på att vi inte behövs så... så antar jag att vi går nu." Han försöker hålla besvikelsen från rösten men lyckas inte riktigt.
Kommissarien nickar återigen. Vad skulle han säga? Han vill inte ursäkta kvinnan, han vill inte tänka på hur det kändes att förlora Mary igen. Det enda han vill är att arbeta. Arbeta och aldrig behöva tänka på någonting mänskligt igen. "Jag hoppas att ni kommer till ro och kan lämna ikväll bakom er. Godnatt." Han vänder ryggen mot dem samtidigt som Thompson skyndar fram. "Den här vägen." säger den unge mannen vänligt, och leder dem bort till droskan som ska föra dem hem.

Meirwen slängde upp dörren, helt utan sin vanliga respekt för att väcka sin stackars bror försiktigt och rusar in i rummet som om hon fortfarande vore ett litet barn.
"Snö Valentine! Det har snöat!" ropar hon glatt medan hon springer fram till sängkanten, sätter sig där och ruskar honom måttligt varsamt. "Vakna kära ni, det har snöat!"
Hennes bror vaknade med ett ryck och gav henne en butter blick innan han vänder på sig, sömndrucket mumlandens.
"Jag sover, Meirwen. Och när slutade ni knacka egentligen?"
Hon ruskar honom lite mjukare och vänligare och lutar sig ner mot hans öra.
"Snö" viskar hon. "Ett stort vitt täcke över hela världen, då behöver man inte knacka. Kom nu"
Valentine vrider tillbaks huvudet och ser misstänksamt på henne som om hon egentligen bara har hittat på det hela för att ha en anledning att väcka honom. "Snö?"
Hon nickar med ett stort, överlyckligt leende på läpparna. "Massor" lovar hon, och ser hur ett leende dyker upp på hans ansikte. "Massor? Säkert?" Han sätter sig hoppfullt upp i sängen, genast lite vaknare. Meirwen nickar igen, skrattandes, och springer sedan mot fönstret och drar undan gardinen som hänger där. "Se!" ropar hon. "Oh snälla ni, skynda er, vi måste ut!"
Hennes är snabbt ur sängen och borta vid fönstret. Leendet blir bredare när han ser det vita landskapet utanför. "Det är verkligen massor." bekräftar han, och utan att vänta på att hans syster ska gå börjar han knäppa upp pyjamasskjortan. "Självklart måste vi ut." Meirwen springer bort till stolen där hans rena kläder hänger och kastar dom till honom skrattandes. "Skynda er" uppmanar hon, redan färdigklädd själv. Valentine låter pyjamasskjortan falla till golvet när han fångar kläderna och drar på sig den rena skjortan. Skrattande letar han fram byxorna i högen med kläder. "Jag skyndar mig" lovar han, och fortfarande utan att bry sig om att hon fortfarande är i rummet byter han byxor och drar på sig en tjock tröja över skjortan.
För ett ögonblick glömmer Meirwen helt bort snön. Hon hade sett sin bror utan kläder så ofta som små att hon fann det helt naturligt, men nu insåg hon att en del av henne kände sig lätt skamsen över att hon inte lämnat honom ifred. När slutade de vara barn egentligen? Betydde det här att de bara skulle växa allt mer isär? Hon jagade snabbt bort tankarna och sprang istället till dörren. "Ni är så långsam!" ropade hon och rusade ned för trapporna.

"Jag ska nog visa er vem som är långsam!" skrattar han och kastar han sig nerför trapporna efter henne, kliver i kängorna och sliter åt sig ytterkläderna i förbifarten och drar på sig rocken medan han springer genom den stora entrehallen. Han kliver på sina oknutna skosnören ett par gånger och är nära att falla men klarar sig ut genom dörren. Meirwen hade gjort misstaget att stanna upp för att knyta sina egna kängor och ser i ögonvrån hur hennes bror rusar förbi henne ut. Med ett konstgjort ljud av att vara förorättad av hans framfart sliter hon åt sig sin kappa, slänger på sig den och springer efter honom ut i den djupa snön. Flingorna som faller är så underbart stora och magiska och hon måste stanna upp och bara snurra runt med armarna utsträckta och ansiktet upp mot himlen, lyckligt skrattandes, medan Valentine bredvid stannar upp och snörar sina kängor för att slippa få dem fulla med snö. Han ser sedan på Meirwen medan han knäpper rocken och rättar till halsduken. "Vem var det som var långsam sa ni?"
Meirwens svar på hans fråga kommer lätt då hon springer fram till honom och låtsas rätta till halsduken ytterligare lite "Vissa av oss har vettet att klä oss ordentligt innan vi går utanför dörren, för att inte dra på oss en förkylning". Hon ser först bannande på honom, men vid slutet av meningen låter hon lite snö hon haft gömd i handen glida ner innanför både halsduk och krage, och ser förnöjt skrattandes på hur brodern hoppar till då den kalla substansen glider ner innanför kläderna. Han ruskar han på sig i ett försök att få bort snön.
"Aagh! Meirwen! Vad gör ni? Var det inte ni som pratade om förkylningar?" Han böjer sig hastigt ner efter en handfull snö som han kastar rakt i ansiktet på systern,  som tvärt slutar att skratta då hon helt oväntat träffas av snön. Hon stirrar först chockat på honom, och kastar sig sedan skrattandes över honom och välter ner honom i det tjocka vita täcket och dra med handen upp mer snö som hon överöser honom med där han ligger. Valentine  höjer armarna för att försvara sig men snö letar sig ändå ner till hans ansikte, och skrattandes sätter han sig istället upp och tar tag i Meirwen i ett försök att brotta ner henne i snön. Systern tjuter till av skratt när hon tappar fästet och faller omkull bredvid sin bror.
Kylan letar sig in och hon ryser till, men hur kallt det än må vara känns det så ljuvligt. Så perfekt. Hon stirrar upp på den ljusnande morgonhimlen och bara fortsätter skratta, medan Valentine öser mer snö över henne innan även han han flämtande faller omkull bredvid henne i snön. Tankspritt rör han armarna och benen för att åstadkomma en snöängel medan även han ser upp mot himlen och ser mörkret lätta. "Snö..." mumlar han lyckligt, och Meirwen vrider huvudet mot sin bror och ler stort då hon ser vad han gör. Hon faller efter för impulserna och upprepar hans rörelser för att göra en egen ängel. Hennes ena arm sveper över hans ängels ena vinge och hon sveper retsamt lite extra där för att verkligen ha sin ängel överst. "Snö" upprepar hon lyckligt, och bara skrattar åt sin bror som räcker ut tungan åt henne och påpekar att hans ängel faktiskt ändå är större än hennes. Hon letar efter något att svara som hämnd på hans retsamma ord men finner inget.

Istället suckar hon melankoliskt, ser upp mot himlen och säger "När ni är gammal och tråkig och styr fars företag och har gift er och skaffat barn... Kommer ni fortfarande ha tid att njuta av årets första snö med mig då?"
Han ser lätt överraskad ut och vrider på huvudet igen för att se på henne. "Så klart jag kommer. Men vad får er att tro att jag tänker göra allt det där?"
Hans svar får henne att skratta lite och retsamt kastar hon lite mer snö på honom. "Vad i hela fridens namn får er att tro att ni inte kommer göra det? Vad skulle ni annars göra?"
Han ignorerar snön som kastas på honom och ser med ens betydligt mindre lycklig ut. "Jag... jag vet inte." säger han "Jag hoppades bara på att... på att göra annat. Inte allt så klart. Så klart jag vill bli gammal men knappast tråkig. Och att gifta sig och skaffa barn gör jag mer än gärna. Men... fars företag..."
Meirwen ler uppmuntrandes mot honom, försöker få honom på bättre humör igen. "Nåväl, så lämna företaget då och gör vad helst ni vill. Bara ni lovar att finna tid mellan arbete och familj för att umgås med er stackars ensamma syster. Om ni inte gör det lovar jag att jag kommer hämnas genom att smyga in i ert framtida hus och stoppa fullt med snö och is i er säng"
"Det är inte så lätt. Far är så... Jag vet inte om jag kan. Men vad som än händer så lovar jag att fortsätta umgås med er. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag kan ta med mina barn också så du kan kasta snö på dem med." Hon kan se hur han ler lite åt den sista tanken, och hon ler tillbaks, för en sekund sorgsen över tanken på att själv vara barnlös och ensam, men hon släpper snabbt tanken och kastar lite ny snö på honom. "Det är bäst jag övar mig då så jag kan göra det med en fasters förväntade expertis!"

"Jag hoppas att jag får kasta snö på era barn också." säger han, och sträcker ut sin hand och fattar hennes. Meirwen tycker om känslan av hans hand i hennes, helheten när de båda är förenade. Hon försöker att skratta bort det hela och ser mot himlen. "Och ni tror att jag skulle få några? Har ni sett vad som krävs av en kvinna för det? Jag tror inte jag skulle klä mig särskilt bra som rundmagad är jag rädd". Utan att släppa hennes hand rullar Valentine över på sidan för att kunna se på henne lättare. "Varför skulle ni inte kunna få det?" frågar han. "Jag är övertygad om att ni skulle bli en utmärkt mor. Och den runda magen går väl över." Han suckar lite. "Men jag antar att det är lättare att få barn om man är två."
Meirwen nickar till svar, fortfarande med blicken fäst på himlen. "Två.." viskar hon, och drar sedan ett djupt andetag  och ser på honom och ler. "Så vem ska vi finna åt er?" frågar hon, mån om att skifta fokuset bort från henne själv. "Vilken sorts kvinna är det ni drömmer om?"
Hennes bror tvekar lite medan han tycks tänka över frågan. "Jag... jag vet inte riktigt. Någon som är trevlig... tycker om i alla fall en del av de saker jag tycker om... Jag har aldrig riktigt tänkt på det så mycket." Han är tyst i några ögonblick. "Jag... jag var..." Han verkar komma på andra tankar och låter meningen dö ut, men Meirwen  kramar om hans hand ömt och ler varmt och skrattar till lätt. "Ni var vad, kära bror?" Bilden av hennes bror tillsammans med en trevlig flicka och med barn springandes omkring sig värmde hennes hjärta, och tanken på att se honom lycklig värmde genom den kyla som omgav henne.
Valentine slår ner blicken. "Jag... jag var förälskad för några år sedan. Men jag vågade aldrig säga någonting. Och nu är det för sent."
Meirwen ser på honom i uppriktig förvånig och drabbas av impulsen att återigen kasta mer snö på honom, men motstår den. "Ni... Men ni har aldrig berättat det! Varför inte?"
Tålmodigt väntar hon medan brodern tvekar. "Jag... jag vet inte."
Hon vänder sig till sidan och makar sig närmare honom, tätt intill. "Nu måste ni berätta! Ni gör mig omåttligt nyfiken!"
"Jag... Det..." Han suckar innan han fortsätter "Det var Ms Joanne North jag var förälskad i, men... Det finns inte så mycket att berätta. Jag var förälskad, jag vågade inte berätta, nu är det för sent. Vad finns det mer att säga?"
Meirwen blinkar och ser oförstående på honom. "Ms... North? Men... jag visste inte ens att ni umgåtts! Hur har ni hållit det här hemligt för mig så här länge?"  Tanken på att hennes bror kunnat haft vänner eller förälskelser hon aldrig vetat om var svår att acceptera.

"Jag har ju sett henne och talat med henne på fester. Räcker inte det? Måste man känna någon jätteväl för att kunna förälska sig?" Svarar Valentine, svagt rodnandes, och meirwen rynkar på näsan åt hans ord. "Jag skulle aldrig förälska mig utan att vara säker på att jag känner mannens karaktär" proklamerar hon bestämt. "Men.... ni svarar inte på min fråga. Varför sa ni inte något? Ni vet väl att ni kan berätta vad som helst för mig?"
Han nickar. "Ja, det vet jag. Men det... Jag vet inte varför jag inte berättade det. Gör det... gör det er väldigt besviken?"
Hon funderar lite och skakar sedan på huvudet. "Nej. Inte besviken. Lite sorgsen över att ni inte velat berätta, och över vad jag missat i ert liv och era tankar. Men inte besviken" säger hon bestämt.
"Men jag berättar det nu. Det kanske gör det lite bättre. Och ni missade inte mycket. Det var bara halvfåniga fantasier och drömmar som aldrig ledde till någonting ändå. Jag antar att jag var för feg." Valentine ler mot henne, och hon ler tillbaks mot honom och nickar. "Det gör det lite bättre." svarar hon "Men jag skulle förlåta er mer om ni fortsatte berätta. Jag vill höra allt om era drömmar och fantasier, hur helt eller halvt fåniga de än må vara!"
"Det... det finns inte mycket att berätta..." Hennes bror rodnar lite och ser bort, och meirwen lyfter upp lite snö och låter den dala ner över hans ansikte skrattandes. "Å jo! Försök inte nu." skrattar hon "Ni har redan sagt att ni hade drömmar om henne, så berätta nu! Om ni endast talat med henne på tillställningar, vad är det då hos henne som trollband er så?"
Valentine tycks henne aningen tankspridd då han borstar tankspritt bort snön utan att se upp. "Hon... hon är söt och... när jag har talat med henne så har jag förstått att vi har en del gemensamt. Tycker om samma saker. Och det var väl mer dagdrömmar än drömmar." Han ser hastigt upp medan rodnaden blir starkare. "Och... och i- inte... jag menar inte på det sättet."
Meirwen ser oförstående på honom. "På vilket sätt käre bror?" frågar hon, oförmögen att se varför han skulle rodna mer över dagdrömmar än andra drömmar.
"I- inte... inte som att... Ni vet vad jag pratar om." Stammar han och ser bort igen. "Det var drömmar om... om en framtid tillsammans. Barn. Ett hus någonstans. Att jag skulle vara lycklig." Rodnaden på hans kinder stannar dock envist kvar, trots hans ord, och Meirwen blinkar, fortfarande oförstående. "Vad skulle drömmarna annars handlat om? Att ni skulle varit barnlös, hemlös och olycklig?" frågar hon, genuint förvirrad. Broderns ord lät lätt yrvakna och saknade logik och substans i hennes öron. "Jag är rädd att jag inte alls förstår."
Valentine sluter uppgivet ögonen. "Jag... jag menar... drömmar om henne på det sättet att jag drömde om att vara med henne  som par och gifta människor förväntas vara med varandra." Hastigt haslpar han ur sig det och begraver ansiktet i sin fria hand medan rodnaden stiger. "Agh! Jag förstår inte att jag var tvungen att förklara. Är det inte ni som alltid poängterar att ni är äldre än jag."
Det tar några sekunder innan hans ord sjunker in och Meirwen förstår vad hennes bror menar. "Oh...." Är allt hon förmår sig att säga. "OH!" utropar hon när orden verkligen sjunkt in på riktigt. "Valentine!" Hon känner hur rodnaden stiger i ansiktet och hon vänder upp blicken mot himlen, djupt generad, och ser bara i ögonvrån hur hennes bror ser upp på henne, något förvånad. "Titta inte på mig!" ubrister han. "Det var ni som inte förstod. Tror ni att jag ville förklara det där eller?"
Högröd i ansiktet fortsätter hon att stirra uppåt. "Ni kan knappast lägga skulden på mig för att jag inte förstod, kan jag hjälpa att jag inte genast tänker sådana tankar om min egen bror?!"
Valentine skakar uppgivet på huvudet. "Bara glöm bort det. Som jag sa så var det inte sådana drömmar ändå."
"Varför nämnde ni det ens om det inte var något ni hyste? Varför genera mig så i onödan?" Hon skakar på huvudet, hon med. "Nej, kära ni. Jag tror inte på er. Men jag vet inte om jag vill säga det högt... " Hon tystnar en stund och släpper ut en stor frustrerad, gnällig suck. "Valentine...!"
Rodnaden stiger ytterligare i broderns ansikte medan hans röst antar en försvarston. "Vadå? Det...  Jag... Det var bara tankar. Inte som att jag faktiskt gjorde någonting. Vad tror ni egentligen? Och jag hade aldrig gjort någonting utan hennes medgivande."
Meirwen slår händerna för ansiktet, och låter all snö som följer med kyla ner hennes hettande kinder. Hon skakar desperat på huvudet under ytterligare frustrerade ljud. "Men herregud Valentine! Det hoppas jag väl verkligen, att det bra var tankar och att ni inte hade gjort något utan hennes medgivande. Eller med! Gaaah, För allt i världen....."
Han drar sig undan lite då hon släpper hans hand och ser något förorättat upp mot himlen och den fallande snön. "Det är klart att jag inte gjorde. Och även om jag hade haft hennes tillstånd så... så hade jag väl väntat tills vi var gifta. Tror ni verkigen att jag skulle göra något sådant?!"
"Gwaahh Valentine, jag trodde inte något sådant om er för en liten stund sedan, men nu vet jag inte längre! Om det är vad ni går och tänker på så.... Ugh, jag vill inte ens veta vad ni tänker på! Inte om sånt!"
"Men så sluta fråga då! Om ni inte frågar så måste jag ju inte förklara. Skyll inte på mig! Och vad menar ni med att ni inte vet längre? På vilket sätt har jag förändrats från hur jag var för några minuter sedan?"
Meirwen rullar runt i snön och begraver ansiktet en sekund innan hon rullar igen, bort från honom, och återvänder blicken till himlen. "Ni har förändrats genom att ni inte längre är min oskyldiga lilla bror som... som inte tänker på... sådant." säger hon och önskar att hon aldrig tagit upp ämnet.
Valentine suckar lite. "Jag har inte alls förändrats." säger han. "Bara er uppfattning om mig. Och ni kan väl inte förvänta er att jag aldrig skulle... v- vare sig... vare sig tänka på eller... göra sådant? Kan ni ärligt säga att ni aldrig tänkt på det själv?"
Meirwen vänder på huvudet och ser på honom förfärat. "Nej!" utbrister hon, gapandes. "Jag.. Jag skulle aldrig...."  Hon rodnar ännu djupare nu och vänder bort ansiktet igen. Varför i hela fridens namn hade hon den här diskussionen med honom?
Valentine ser lite förvånat på henne. "I... inte..?" stammar han, och hon skakar på huvudet och blundar hårt. "Nej" upprepar hon igen, och letar desperat efter ord för att rädda situationen, dämpa generingen. Då hon inte kommer på något att säga tar hon upp en handfull snö och kastar den i halv frustration rakt i sin brors ansikte. "Valentine, för guds skull!"
Brodern verkar inte alls hinna reagera på snön som träffar honom delvis i ena ögat. "Aaoh... Meirwen! Vad var det där bra för?" Mödosamt sätter han sig upp i den djupa snön och försöker få bort snön ur ögat. "Varför är det mitt fel? Det var ni som började tala om det." Han fnyser till. "Kanske ni borde tänka på det då och då så att ni inte skadar folk... mig... om ämnet kommer upp."
Meirwen tar upp lite mer snö och kastar den på hans ryggtavla. "Det var bara för att kyla ner er bror.  Och jag vill upplysa er om att jag endast talade om er, som jag trodde, oskyldiga förälskelse. Det var ni som förde in ämnet på annat!" Hon tystnar och biter ihop, röd ända upp till öronen nu. "Jag.... jag har ingen önskan om att tänka på sånt... Jag.... Valentine!"
Med det onda ögat ihopknipet vrider han på huvudet och ser på henne med ett flin. "Ni vill bara inte för att ni är rädd för att ni skulle tycka om det."
Broderns flin gör henne så generad att hon inte vet vad hon ska ta vägen. Hon sätter sig upp, skopar upp massa snö med båda sina händer och begraver ansiktet i det. Efter en stund lyfter hon på huvudet och skakar bort snön, men lyckas inte skaka bort rodnaden lika lätt. "Herregud Valentine, kan vi släppa ämnet snart!" vädjar hon genom generingen.
"Om ni lovar att inte försöka göra mig blind igen." svarar han "Jag trodde vi hade haft nog av sådant när vi var yngre." Han tar av sig sen ena vante och känner föriktigt runt det irriterade ögat, medan Meirwen ser på honom, lite lätt oroad. Hon flyttar sig närmare så hon kan ta en närmare titt på honom. "Förlåt mig..." säger hon, lätt skamset. "Men ni förtjänade det faktiskt" tillägger hon lätt muttrandes.
"Kanske det. Men det var fortfarande ni som startade dela diskussionen." Han sänker handen för att låta henne se ögat bättre. "Hur ser det ut?"
Systern drar av en vante och rör försiktigt vid huden runt hans öga, och drar ursäktande på munnen. "Det ser lite rött och svullet ut" erkänner hon. "Förlåt. Men det var verkligen inte mitt fel. Allt jag ville veta var mer om era drömmar och förälskelser... Inte sånna drömmar."
"Och när jag berättade så förstod ni inte vilket drog igång hela det här." Han suckar lite. "Det spelar väl ingen roll antar jag. Det jag drömde mest om var ett fint hus någonstans där vi kunde bo. Barn som jag kunde lära att läsa och klättra i träd. Sådanna saker. Hemtrevliga saker." Han ler lite, till synes drömmande och trots att Meirwen för en sekund överväger att återigen hävda att det inte var hennes fel att hon inte förstått, så släpper hon istället ämnet och ler mot sin bror. "Det låter som en mycket fin dröm Val. Jag hoppas att den kan bli verklighet snart."
Han nickar men leendet försvinner. "Tack. Men... jag är rädd att det är för sent nu." säger han.
"Varför måste det vara det? Kan ni inte bara ta mod till er och tala med henne?" Hon ser på honom bekymrat, men med påklistrad uppmuntran i sitt ansikte.
"Nej, jag... jag var för feg när det faktiskt gällde. Och nu..." Han suckar lite. "Nu har det förändrats. Jag känner inte samma sak längre. Om det är min framtid så blir det i alla fall inte tillsammans med henne." Han ser ner mot händerna som ligger i hans knä. "Jag är bara rädd att jag far ska bestämma någon som han tycker är en lämplig fru åt mig och sedan tvinga mig att gifta mig med henne."
Meirwen tar hans händer i sina och ler betryggande. "Ni kommer att hitta någon ny, och när ni gör det ber jag er att berätta det för mig så kan jag stötta er så ni vågar tala om det för henne med. Och om far skulle våga försöka bestämma åt er lovar jag att ta hand om honom."
Valentine ser upp på henne med ett litet leende på läpparna. "Tack. Jag... jag hoppas att ni har rätt. Och självklart kommer jag att berätta för er om henne. Jag måste bara finna henne först."