Meirwen och Valentine

Meirwen slängde upp dörren, helt utan sin vanliga respekt för att väcka sin stackars bror försiktigt och rusar in i rummet som om hon fortfarande vore ett litet barn.
"Snö Valentine! Det har snöat!" ropar hon glatt medan hon springer fram till sängkanten, sätter sig där och ruskar honom måttligt varsamt. "Vakna kära ni, det har snöat!"
Hennes bror vaknade med ett ryck och gav henne en butter blick innan han vänder på sig, sömndrucket mumlandens.
"Jag sover, Meirwen. Och när slutade ni knacka egentligen?"
Hon ruskar honom lite mjukare och vänligare och lutar sig ner mot hans öra.
"Snö" viskar hon. "Ett stort vitt täcke över hela världen, då behöver man inte knacka. Kom nu"
Valentine vrider tillbaks huvudet och ser misstänksamt på henne som om hon egentligen bara har hittat på det hela för att ha en anledning att väcka honom. "Snö?"
Hon nickar med ett stort, överlyckligt leende på läpparna. "Massor" lovar hon, och ser hur ett leende dyker upp på hans ansikte. "Massor? Säkert?" Han sätter sig hoppfullt upp i sängen, genast lite vaknare. Meirwen nickar igen, skrattandes, och springer sedan mot fönstret och drar undan gardinen som hänger där. "Se!" ropar hon. "Oh snälla ni, skynda er, vi måste ut!"
Hennes är snabbt ur sängen och borta vid fönstret. Leendet blir bredare när han ser det vita landskapet utanför. "Det är verkligen massor." bekräftar han, och utan att vänta på att hans syster ska gå börjar han knäppa upp pyjamasskjortan. "Självklart måste vi ut." Meirwen springer bort till stolen där hans rena kläder hänger och kastar dom till honom skrattandes. "Skynda er" uppmanar hon, redan färdigklädd själv. Valentine låter pyjamasskjortan falla till golvet när han fångar kläderna och drar på sig den rena skjortan. Skrattande letar han fram byxorna i högen med kläder. "Jag skyndar mig" lovar han, och fortfarande utan att bry sig om att hon fortfarande är i rummet byter han byxor och drar på sig en tjock tröja över skjortan.
För ett ögonblick glömmer Meirwen helt bort snön. Hon hade sett sin bror utan kläder så ofta som små att hon fann det helt naturligt, men nu insåg hon att en del av henne kände sig lätt skamsen över att hon inte lämnat honom ifred. När slutade de vara barn egentligen? Betydde det här att de bara skulle växa allt mer isär? Hon jagade snabbt bort tankarna och sprang istället till dörren. "Ni är så långsam!" ropade hon och rusade ned för trapporna.

"Jag ska nog visa er vem som är långsam!" skrattar han och kastar han sig nerför trapporna efter henne, kliver i kängorna och sliter åt sig ytterkläderna i förbifarten och drar på sig rocken medan han springer genom den stora entrehallen. Han kliver på sina oknutna skosnören ett par gånger och är nära att falla men klarar sig ut genom dörren. Meirwen hade gjort misstaget att stanna upp för att knyta sina egna kängor och ser i ögonvrån hur hennes bror rusar förbi henne ut. Med ett konstgjort ljud av att vara förorättad av hans framfart sliter hon åt sig sin kappa, slänger på sig den och springer efter honom ut i den djupa snön. Flingorna som faller är så underbart stora och magiska och hon måste stanna upp och bara snurra runt med armarna utsträckta och ansiktet upp mot himlen, lyckligt skrattandes, medan Valentine bredvid stannar upp och snörar sina kängor för att slippa få dem fulla med snö. Han ser sedan på Meirwen medan han knäpper rocken och rättar till halsduken. "Vem var det som var långsam sa ni?"
Meirwens svar på hans fråga kommer lätt då hon springer fram till honom och låtsas rätta till halsduken ytterligare lite "Vissa av oss har vettet att klä oss ordentligt innan vi går utanför dörren, för att inte dra på oss en förkylning". Hon ser först bannande på honom, men vid slutet av meningen låter hon lite snö hon haft gömd i handen glida ner innanför både halsduk och krage, och ser förnöjt skrattandes på hur brodern hoppar till då den kalla substansen glider ner innanför kläderna. Han ruskar han på sig i ett försök att få bort snön.
"Aagh! Meirwen! Vad gör ni? Var det inte ni som pratade om förkylningar?" Han böjer sig hastigt ner efter en handfull snö som han kastar rakt i ansiktet på systern,  som tvärt slutar att skratta då hon helt oväntat träffas av snön. Hon stirrar först chockat på honom, och kastar sig sedan skrattandes över honom och välter ner honom i det tjocka vita täcket och dra med handen upp mer snö som hon överöser honom med där han ligger. Valentine  höjer armarna för att försvara sig men snö letar sig ändå ner till hans ansikte, och skrattandes sätter han sig istället upp och tar tag i Meirwen i ett försök att brotta ner henne i snön. Systern tjuter till av skratt när hon tappar fästet och faller omkull bredvid sin bror.
Kylan letar sig in och hon ryser till, men hur kallt det än må vara känns det så ljuvligt. Så perfekt. Hon stirrar upp på den ljusnande morgonhimlen och bara fortsätter skratta, medan Valentine öser mer snö över henne innan även han han flämtande faller omkull bredvid henne i snön. Tankspritt rör han armarna och benen för att åstadkomma en snöängel medan även han ser upp mot himlen och ser mörkret lätta. "Snö..." mumlar han lyckligt, och Meirwen vrider huvudet mot sin bror och ler stort då hon ser vad han gör. Hon faller efter för impulserna och upprepar hans rörelser för att göra en egen ängel. Hennes ena arm sveper över hans ängels ena vinge och hon sveper retsamt lite extra där för att verkligen ha sin ängel överst. "Snö" upprepar hon lyckligt, och bara skrattar åt sin bror som räcker ut tungan åt henne och påpekar att hans ängel faktiskt ändå är större än hennes. Hon letar efter något att svara som hämnd på hans retsamma ord men finner inget.

Istället suckar hon melankoliskt, ser upp mot himlen och säger "När ni är gammal och tråkig och styr fars företag och har gift er och skaffat barn... Kommer ni fortfarande ha tid att njuta av årets första snö med mig då?"
Han ser lätt överraskad ut och vrider på huvudet igen för att se på henne. "Så klart jag kommer. Men vad får er att tro att jag tänker göra allt det där?"
Hans svar får henne att skratta lite och retsamt kastar hon lite mer snö på honom. "Vad i hela fridens namn får er att tro att ni inte kommer göra det? Vad skulle ni annars göra?"
Han ignorerar snön som kastas på honom och ser med ens betydligt mindre lycklig ut. "Jag... jag vet inte." säger han "Jag hoppades bara på att... på att göra annat. Inte allt så klart. Så klart jag vill bli gammal men knappast tråkig. Och att gifta sig och skaffa barn gör jag mer än gärna. Men... fars företag..."
Meirwen ler uppmuntrandes mot honom, försöker få honom på bättre humör igen. "Nåväl, så lämna företaget då och gör vad helst ni vill. Bara ni lovar att finna tid mellan arbete och familj för att umgås med er stackars ensamma syster. Om ni inte gör det lovar jag att jag kommer hämnas genom att smyga in i ert framtida hus och stoppa fullt med snö och is i er säng"
"Det är inte så lätt. Far är så... Jag vet inte om jag kan. Men vad som än händer så lovar jag att fortsätta umgås med er. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag kan ta med mina barn också så du kan kasta snö på dem med." Hon kan se hur han ler lite åt den sista tanken, och hon ler tillbaks, för en sekund sorgsen över tanken på att själv vara barnlös och ensam, men hon släpper snabbt tanken och kastar lite ny snö på honom. "Det är bäst jag övar mig då så jag kan göra det med en fasters förväntade expertis!"

"Jag hoppas att jag får kasta snö på era barn också." säger han, och sträcker ut sin hand och fattar hennes. Meirwen tycker om känslan av hans hand i hennes, helheten när de båda är förenade. Hon försöker att skratta bort det hela och ser mot himlen. "Och ni tror att jag skulle få några? Har ni sett vad som krävs av en kvinna för det? Jag tror inte jag skulle klä mig särskilt bra som rundmagad är jag rädd". Utan att släppa hennes hand rullar Valentine över på sidan för att kunna se på henne lättare. "Varför skulle ni inte kunna få det?" frågar han. "Jag är övertygad om att ni skulle bli en utmärkt mor. Och den runda magen går väl över." Han suckar lite. "Men jag antar att det är lättare att få barn om man är två."
Meirwen nickar till svar, fortfarande med blicken fäst på himlen. "Två.." viskar hon, och drar sedan ett djupt andetag  och ser på honom och ler. "Så vem ska vi finna åt er?" frågar hon, mån om att skifta fokuset bort från henne själv. "Vilken sorts kvinna är det ni drömmer om?"
Hennes bror tvekar lite medan han tycks tänka över frågan. "Jag... jag vet inte riktigt. Någon som är trevlig... tycker om i alla fall en del av de saker jag tycker om... Jag har aldrig riktigt tänkt på det så mycket." Han är tyst i några ögonblick. "Jag... jag var..." Han verkar komma på andra tankar och låter meningen dö ut, men Meirwen  kramar om hans hand ömt och ler varmt och skrattar till lätt. "Ni var vad, kära bror?" Bilden av hennes bror tillsammans med en trevlig flicka och med barn springandes omkring sig värmde hennes hjärta, och tanken på att se honom lycklig värmde genom den kyla som omgav henne.
Valentine slår ner blicken. "Jag... jag var förälskad för några år sedan. Men jag vågade aldrig säga någonting. Och nu är det för sent."
Meirwen ser på honom i uppriktig förvånig och drabbas av impulsen att återigen kasta mer snö på honom, men motstår den. "Ni... Men ni har aldrig berättat det! Varför inte?"
Tålmodigt väntar hon medan brodern tvekar. "Jag... jag vet inte."
Hon vänder sig till sidan och makar sig närmare honom, tätt intill. "Nu måste ni berätta! Ni gör mig omåttligt nyfiken!"
"Jag... Det..." Han suckar innan han fortsätter "Det var Ms Joanne North jag var förälskad i, men... Det finns inte så mycket att berätta. Jag var förälskad, jag vågade inte berätta, nu är det för sent. Vad finns det mer att säga?"
Meirwen blinkar och ser oförstående på honom. "Ms... North? Men... jag visste inte ens att ni umgåtts! Hur har ni hållit det här hemligt för mig så här länge?"  Tanken på att hennes bror kunnat haft vänner eller förälskelser hon aldrig vetat om var svår att acceptera.

"Jag har ju sett henne och talat med henne på fester. Räcker inte det? Måste man känna någon jätteväl för att kunna förälska sig?" Svarar Valentine, svagt rodnandes, och meirwen rynkar på näsan åt hans ord. "Jag skulle aldrig förälska mig utan att vara säker på att jag känner mannens karaktär" proklamerar hon bestämt. "Men.... ni svarar inte på min fråga. Varför sa ni inte något? Ni vet väl att ni kan berätta vad som helst för mig?"
Han nickar. "Ja, det vet jag. Men det... Jag vet inte varför jag inte berättade det. Gör det... gör det er väldigt besviken?"
Hon funderar lite och skakar sedan på huvudet. "Nej. Inte besviken. Lite sorgsen över att ni inte velat berätta, och över vad jag missat i ert liv och era tankar. Men inte besviken" säger hon bestämt.
"Men jag berättar det nu. Det kanske gör det lite bättre. Och ni missade inte mycket. Det var bara halvfåniga fantasier och drömmar som aldrig ledde till någonting ändå. Jag antar att jag var för feg." Valentine ler mot henne, och hon ler tillbaks mot honom och nickar. "Det gör det lite bättre." svarar hon "Men jag skulle förlåta er mer om ni fortsatte berätta. Jag vill höra allt om era drömmar och fantasier, hur helt eller halvt fåniga de än må vara!"
"Det... det finns inte mycket att berätta..." Hennes bror rodnar lite och ser bort, och meirwen lyfter upp lite snö och låter den dala ner över hans ansikte skrattandes. "Å jo! Försök inte nu." skrattar hon "Ni har redan sagt att ni hade drömmar om henne, så berätta nu! Om ni endast talat med henne på tillställningar, vad är det då hos henne som trollband er så?"
Valentine tycks henne aningen tankspridd då han borstar tankspritt bort snön utan att se upp. "Hon... hon är söt och... när jag har talat med henne så har jag förstått att vi har en del gemensamt. Tycker om samma saker. Och det var väl mer dagdrömmar än drömmar." Han ser hastigt upp medan rodnaden blir starkare. "Och... och i- inte... jag menar inte på det sättet."
Meirwen ser oförstående på honom. "På vilket sätt käre bror?" frågar hon, oförmögen att se varför han skulle rodna mer över dagdrömmar än andra drömmar.
"I- inte... inte som att... Ni vet vad jag pratar om." Stammar han och ser bort igen. "Det var drömmar om... om en framtid tillsammans. Barn. Ett hus någonstans. Att jag skulle vara lycklig." Rodnaden på hans kinder stannar dock envist kvar, trots hans ord, och Meirwen blinkar, fortfarande oförstående. "Vad skulle drömmarna annars handlat om? Att ni skulle varit barnlös, hemlös och olycklig?" frågar hon, genuint förvirrad. Broderns ord lät lätt yrvakna och saknade logik och substans i hennes öron. "Jag är rädd att jag inte alls förstår."
Valentine sluter uppgivet ögonen. "Jag... jag menar... drömmar om henne på det sättet att jag drömde om att vara med henne  som par och gifta människor förväntas vara med varandra." Hastigt haslpar han ur sig det och begraver ansiktet i sin fria hand medan rodnaden stiger. "Agh! Jag förstår inte att jag var tvungen att förklara. Är det inte ni som alltid poängterar att ni är äldre än jag."
Det tar några sekunder innan hans ord sjunker in och Meirwen förstår vad hennes bror menar. "Oh...." Är allt hon förmår sig att säga. "OH!" utropar hon när orden verkligen sjunkt in på riktigt. "Valentine!" Hon känner hur rodnaden stiger i ansiktet och hon vänder upp blicken mot himlen, djupt generad, och ser bara i ögonvrån hur hennes bror ser upp på henne, något förvånad. "Titta inte på mig!" ubrister han. "Det var ni som inte förstod. Tror ni att jag ville förklara det där eller?"
Högröd i ansiktet fortsätter hon att stirra uppåt. "Ni kan knappast lägga skulden på mig för att jag inte förstod, kan jag hjälpa att jag inte genast tänker sådana tankar om min egen bror?!"
Valentine skakar uppgivet på huvudet. "Bara glöm bort det. Som jag sa så var det inte sådana drömmar ändå."
"Varför nämnde ni det ens om det inte var något ni hyste? Varför genera mig så i onödan?" Hon skakar på huvudet, hon med. "Nej, kära ni. Jag tror inte på er. Men jag vet inte om jag vill säga det högt... " Hon tystnar en stund och släpper ut en stor frustrerad, gnällig suck. "Valentine...!"
Rodnaden stiger ytterligare i broderns ansikte medan hans röst antar en försvarston. "Vadå? Det...  Jag... Det var bara tankar. Inte som att jag faktiskt gjorde någonting. Vad tror ni egentligen? Och jag hade aldrig gjort någonting utan hennes medgivande."
Meirwen slår händerna för ansiktet, och låter all snö som följer med kyla ner hennes hettande kinder. Hon skakar desperat på huvudet under ytterligare frustrerade ljud. "Men herregud Valentine! Det hoppas jag väl verkligen, att det bra var tankar och att ni inte hade gjort något utan hennes medgivande. Eller med! Gaaah, För allt i världen....."
Han drar sig undan lite då hon släpper hans hand och ser något förorättat upp mot himlen och den fallande snön. "Det är klart att jag inte gjorde. Och även om jag hade haft hennes tillstånd så... så hade jag väl väntat tills vi var gifta. Tror ni verkigen att jag skulle göra något sådant?!"
"Gwaahh Valentine, jag trodde inte något sådant om er för en liten stund sedan, men nu vet jag inte längre! Om det är vad ni går och tänker på så.... Ugh, jag vill inte ens veta vad ni tänker på! Inte om sånt!"
"Men så sluta fråga då! Om ni inte frågar så måste jag ju inte förklara. Skyll inte på mig! Och vad menar ni med att ni inte vet längre? På vilket sätt har jag förändrats från hur jag var för några minuter sedan?"
Meirwen rullar runt i snön och begraver ansiktet en sekund innan hon rullar igen, bort från honom, och återvänder blicken till himlen. "Ni har förändrats genom att ni inte längre är min oskyldiga lilla bror som... som inte tänker på... sådant." säger hon och önskar att hon aldrig tagit upp ämnet.
Valentine suckar lite. "Jag har inte alls förändrats." säger han. "Bara er uppfattning om mig. Och ni kan väl inte förvänta er att jag aldrig skulle... v- vare sig... vare sig tänka på eller... göra sådant? Kan ni ärligt säga att ni aldrig tänkt på det själv?"
Meirwen vänder på huvudet och ser på honom förfärat. "Nej!" utbrister hon, gapandes. "Jag.. Jag skulle aldrig...."  Hon rodnar ännu djupare nu och vänder bort ansiktet igen. Varför i hela fridens namn hade hon den här diskussionen med honom?
Valentine ser lite förvånat på henne. "I... inte..?" stammar han, och hon skakar på huvudet och blundar hårt. "Nej" upprepar hon igen, och letar desperat efter ord för att rädda situationen, dämpa generingen. Då hon inte kommer på något att säga tar hon upp en handfull snö och kastar den i halv frustration rakt i sin brors ansikte. "Valentine, för guds skull!"
Brodern verkar inte alls hinna reagera på snön som träffar honom delvis i ena ögat. "Aaoh... Meirwen! Vad var det där bra för?" Mödosamt sätter han sig upp i den djupa snön och försöker få bort snön ur ögat. "Varför är det mitt fel? Det var ni som började tala om det." Han fnyser till. "Kanske ni borde tänka på det då och då så att ni inte skadar folk... mig... om ämnet kommer upp."
Meirwen tar upp lite mer snö och kastar den på hans ryggtavla. "Det var bara för att kyla ner er bror.  Och jag vill upplysa er om att jag endast talade om er, som jag trodde, oskyldiga förälskelse. Det var ni som förde in ämnet på annat!" Hon tystnar och biter ihop, röd ända upp till öronen nu. "Jag.... jag har ingen önskan om att tänka på sånt... Jag.... Valentine!"
Med det onda ögat ihopknipet vrider han på huvudet och ser på henne med ett flin. "Ni vill bara inte för att ni är rädd för att ni skulle tycka om det."
Broderns flin gör henne så generad att hon inte vet vad hon ska ta vägen. Hon sätter sig upp, skopar upp massa snö med båda sina händer och begraver ansiktet i det. Efter en stund lyfter hon på huvudet och skakar bort snön, men lyckas inte skaka bort rodnaden lika lätt. "Herregud Valentine, kan vi släppa ämnet snart!" vädjar hon genom generingen.
"Om ni lovar att inte försöka göra mig blind igen." svarar han "Jag trodde vi hade haft nog av sådant när vi var yngre." Han tar av sig sen ena vante och känner föriktigt runt det irriterade ögat, medan Meirwen ser på honom, lite lätt oroad. Hon flyttar sig närmare så hon kan ta en närmare titt på honom. "Förlåt mig..." säger hon, lätt skamset. "Men ni förtjänade det faktiskt" tillägger hon lätt muttrandes.
"Kanske det. Men det var fortfarande ni som startade dela diskussionen." Han sänker handen för att låta henne se ögat bättre. "Hur ser det ut?"
Systern drar av en vante och rör försiktigt vid huden runt hans öga, och drar ursäktande på munnen. "Det ser lite rött och svullet ut" erkänner hon. "Förlåt. Men det var verkligen inte mitt fel. Allt jag ville veta var mer om era drömmar och förälskelser... Inte sånna drömmar."
"Och när jag berättade så förstod ni inte vilket drog igång hela det här." Han suckar lite. "Det spelar väl ingen roll antar jag. Det jag drömde mest om var ett fint hus någonstans där vi kunde bo. Barn som jag kunde lära att läsa och klättra i träd. Sådanna saker. Hemtrevliga saker." Han ler lite, till synes drömmande och trots att Meirwen för en sekund överväger att återigen hävda att det inte var hennes fel att hon inte förstått, så släpper hon istället ämnet och ler mot sin bror. "Det låter som en mycket fin dröm Val. Jag hoppas att den kan bli verklighet snart."
Han nickar men leendet försvinner. "Tack. Men... jag är rädd att det är för sent nu." säger han.
"Varför måste det vara det? Kan ni inte bara ta mod till er och tala med henne?" Hon ser på honom bekymrat, men med påklistrad uppmuntran i sitt ansikte.
"Nej, jag... jag var för feg när det faktiskt gällde. Och nu..." Han suckar lite. "Nu har det förändrats. Jag känner inte samma sak längre. Om det är min framtid så blir det i alla fall inte tillsammans med henne." Han ser ner mot händerna som ligger i hans knä. "Jag är bara rädd att jag far ska bestämma någon som han tycker är en lämplig fru åt mig och sedan tvinga mig att gifta mig med henne."
Meirwen tar hans händer i sina och ler betryggande. "Ni kommer att hitta någon ny, och när ni gör det ber jag er att berätta det för mig så kan jag stötta er så ni vågar tala om det för henne med. Och om far skulle våga försöka bestämma åt er lovar jag att ta hand om honom."
Valentine ser upp på henne med ett litet leende på läpparna. "Tack. Jag... jag hoppas att ni har rätt. Och självklart kommer jag att berätta för er om henne. Jag måste bara finna henne först."