Meirwen och Valentine

Meirwen sträcker ut sig där hon ligger på bryggan och låter ena armen falla ner för kanten så att fingrarna doppas i vattnet nedanför. Solen värmer så skönt mot hennes ansikte och allt känns så lugnt och fridfullt att livet tycks så nära perfektion det bara kan komma just nu.

Valentine tar av sig skorna när han kommer fram till ängen, fortfarande långt ifrån vattnet för säkerhets skull, och går barfota den sista biten och ut på bryggan där han stannar och ser leende ner på systern. "Är det här ni ligger."

Broderns röst får henne att le stort, och hon tänker att hon nog haft fel i sina tidigare illusioner om vad perfektion var, för med ens tycktes världen än mer ljus än den redan varit. "Mhm" svarar hon glatt, fortfarande med ögonen slutna och solen på sitt ansikte.

Han skrattar lätt och lägger sig på mage bredvid henne på bryggan, vilar huvudet på armarna med ansiktet vridet åt hennes håll. Det är skönt att ligga där. Solen värmer hans rygg genom tyget i skjortan och han suckar nöjt.

Meirwen känner i bryggans rörelser hur brodern lägger sig ner och utan att öppna ögonen lyfter hon den handen som inte är i vattnet och lägger den mot honom. Hon är inte riktigt säker på var den landat, men det känns som hans ryggslut. Hur som helst spelade det ingen roll, bara känslan av att på något sätt vara kopplad till honom var mer än nog för henne. "Idag är perfekt." konstaterar hon högt, förnöjt suckandes.

Han blundar leende när han känner hennes hand landa en bit ner på hans rygg. ”Verkligen.” hummar han och makar sig lite närmare så att hans armbåge rör vid hennes axel. "Det kunde inte bli bättre än såhär. Vad behöver vi resten av världen för?"

Hon ler ännu lyckligare när hon känner brodern närmare sig själv. "Det gör vi inte" svarar hon varmt, glatt. "Jag behöver ingenting annat i hela världen än bara den här bryggan, solen och er." Hon vänder huvudet mot sin bror och kisar lite mot honom, fortfarande halvt förblindad av ljuset. Valentines leende blir lite större men han öppnar inte ögonen, ligger bara stilla och känner värmen från solen och Meirwen. "Jag kan ligga här för alltid."

Hon drar upp sin hand ur vattnet, skakar bort de värsta dropparna och för den till sin bror ansikte och drar försiktigt bort en hårslinga som hängt ner lite mot ansiktet. Hon ler och ser på honom förundrat. "Ibland känns det så märkligt att se på er. Som om jag såg mig själv, fast som man."

Den svala handen känns skön mot hans varma hud och han suckar nöjt och vinklar huvudet lite mot hennes hand, funderar på att öppna ögonen men låter bli. "Det har jag aldrig tänkt på. Men det stämmer kanske." säger han.

Hon fortsätter att stryka hans hår ömt med fingertopparna. "Mhm. Det är en märklig syn. Men spännande på något sätt. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag också varit en man. Alla vägar som legat öppna för mig." Hon suckar lätt. "Ibland är jag rädd att mitt liv ska gå ut på att hitta en man, och sedan bara på att vara hans fru. Som att allt som förväntas av mig är att jag ska bära fina kläder och uppträda artigt. Jag tror att jag hade trivts bättre om jag fått vara en man som ni." Hon ler lite och skrattar till "Minns ni när vi var yngre och jag lånade era kläder?"

Hennes fingrar i hans hår gör känslan av välbehag ännu större. "Så klart jag minns.” skrattar han. ”Hur skulle jag kunna glömma det? Men jag är inte säker på att mitt liv har större chans att bli bättre än ert. Varför skulle det det? Att vara man är väl ingen garanti för att vara lycklig."

Hon makar sig ytterligare lite närmare sin bror, så de ligger riktigt tätt intill. "Jag kände mig så fri" viskar hon. "I era kläder. Fri att göra som jag ville. Jag vet att det inte medför några garantier att vara man, men jag kan ändå inte hjälpa att vara rädd för att aldrig vara min egen. För att behöva gå från far direkt till en make och alltid vara underordnad."

Han öppnar ögonen och blir lite förvånad över hur nära hon har kommit men han har inga protester emot det. Han hade alltid tyckt att känslan av samhörighet blir större ju närmare varandra de var. Kanske en spegling av att de från början varit samma varelse. Han ler uppmuntrande mot systern. "Ni om någon har viljan och kraften att bli fri och er egen. Jag är övertygad om att ni klarar det."

Hon ler mot honom, med en passionerat drömsk blick. "Om ni tror på mig vet jag att jag klarar allt." Hennes röst blir plötsligt eld och lågor och bestämd. "Jag ska skaffa mig ett eget arbete" förkunnar hon. "Och flytta ut från fars hus. Jag ska klara mig helt själv och gå min egen väg! Jag ska visa att jag inte behöver varken fars pengar eller en man att svara för mig!"

Hennes ord får honom att inse att de då skulle vara ifrån varandra och hans leende bleknar lite men han anstränger ändå sig för att fortsätta le och hoppas att hon inte ska märka någonting. "Det är bra. Självklart kommer ni att klara det. Ni behöver ingen man för att klara er."

Det korta ögonblicket av det blekta leendet får Meriwens eget att dämpas lite och hon kan genast gissa vad brodern tänker på. "Oh Valentine, följ med mig! När jag har skaffat ett arbete och funnit en plats, följ med mig då! Jag kan inte tänka mig att inte bo där ni är. "

Han låter leendet försvinna när han förstår att hon ändå har genomskådat honom. Som hon alltid gör. "Jag vet inte om jag kan.” säger han tyst. ”Far vill ju att jag ska ta hand om företaget. Jag vill inte göra honom besviken... igen... Och hur skulle jag kunna få ett arbete? Det finns väl ingenting jag kan som skulle vara användbart där ute."

Hon gräver ömt in fingrarna i hans hår och ler. "Om det inte fanns något ni kunde vara användbar till, vad skulle far då ha er till? Valentine, ni kan så mycket, ni skulle kunna bli vad som helst, ni behöver inte alltid bli kvar hos far. Och... även om ni inte vill bryta er loss från företaget så måste det väl inte betyda att ni också måste bo hos honom?" Hon ler uppmuntrandes "Snälla ni, följ med mig!"

Känslan av fingrarna i hans hår krockar brutalt med hopplösheten han känner och han undrar om hon gör det med vilje. Att smekningen av hans hår är ett sätt att försöka övertala honom. Något förläget inser han att det i så fall är ett smart drag från hennes sida. "Jag... skulle vilja men..."

Hon låter fingrarna leka med hans mjuka lockar och bara ler. Det glittrar till i hennes ögon av hopp, längtan och drömmar "Så gör det! Följ med mig! Om ni vill, så följ med mig. Glöm far och alla måsten, och bara våga. Våga med mig. Om jag kan så kan ni, för vi är samma, ni och jag."

Han ler sorgset mot henne. "Jag vill inget hellre än att vara med er. Jag skulle följa er vart som helst. Men jag är rädd för vad far skulle säga om jag gav mig av sådär. Jag... jag vet att han är missnöjd med mig men jag måste försöka gottgöra det på något sätt."

Hon drar bort sina armar från honom och slår ut med dem över huvudet. "Så? Om far blir missnöjd så... varför skulle det betyda något?” suckar hon frustrerat. ”Det är hans problem, och inget ni borde ens tänka på. Ni ska göra det ni blir lycklig av"

Han saknar genast hennes beröring men han säger ingenting. Kanske har hon rätt. Borde han verkligen bry sig så mycket om vad deras var tyckte? Var det inte bättre att han gjorde det som han själv ville. "Men jag... jag tycker inte om att se honom så besviken och missnöjd med mig.” säger han med låg röst och ser bort. ”Om han såg på mig och... och var stolt... då skulle jag vara lycklig."

Meirwen vill inte se på honom, utan försöker dränka sin frustration och besvikelse i solens ljus mot ansiktet. "Varför är det så viktigt vad far tycker? Kan ni inte vara lycklig ändå?" Dagen hade varit så perfekt. Broderns närhet hade varit så perfekt. Varför måste han behöva mer? "Varför räcker det inte att jag är stolt över er?" frågar hon viskandes.

Han hör besvikelsen i hennes röst och känner sig hemsk. Hon har rätt. Varför räcker det inte med vad hon tycker? Varför måste han så desperat söka sin fars bekräftelse när han vet att han inte kommer få den ändå. "Jag vet inte. Förlåt mig. Jag vill bara att han ska älska mig... vara stolt över mig... om så bara för en liten stund. Jag vet att det är dumt men jag kan inte hjälpa det."

Hon låter ut ett frustrerat läte. "Gaaahr, Valentine. För guds skull, glöm far. Han har aldrig förmått sig ge oss ett vänligt ord till oss, varför skulle vi längta efter något som inte kommer hända? Jag är stolt över er, och jag vet att mor är så med. Kan inte det få räcka för er?” Hon lägger händerna över ansiktet och gömmer det från solljuset. Helt plötsligt kändes inte livet så perfekt längre.

Sorgset vrider han bort huvudet och ser ut över den glittrande sjön utan att svara. Meirwen hade rätt. Hon och mor var stolta över honom och han visste att det borde räcka men ändå kunde han inte låta bli att längta efter samma sak från fadern. Något litet tecken på att han för en gångs skull hade gjort någonting bra.

Hon ligger tyst en stund och vet inte vad hon ska säga eller göra. Hon vill bara få tillbaks sommarlyckan som dött så fort fadern kommit in i samtalet. Efter en lång stunds tystnad utan ett ljud från varken brodern eller henne själv står hon inte ut längre utan vänder sig på sidan så hon ligger vänd mot brodern med hela kroppen, makar sig ytterligare närmare, så gott det går, och lägger sin arm över broderns rygg i någon form av omfamning vilket tröstar honom lite. "Jag är ledsen." säger han lågt, fortfarande med ansiktet bortvänt. "Jag vet att det är fånigt men jag kan inte låta bli att önska och hoppas att... att någon dag..."

Hon nästlar in sitt ansikte mot hans nacke i ett desperat försök att få honom på bättre humör. "Tänk inte på honom nu" viskar hon och kramar till lite extra om hans kropp. "Mor och jag är stolta. Och George och Madoc ser upp till er, räcker inte det? Glöm far, och njut av att perfektionen i den här dagen."

"Tack.” ler han när han känner hennes ansikte mot nacken och hennes andetag som kittlar hans hud. ”Det betyder mycket för mig att ni är stolt. Och jag lovar att försöka vara nöjd. Både idag och i fortsättningen." Han känner för att lägga en arm om henne eller i alla fall återgälda beröringen på något sätt men han är inte säker på hur han ska kunna flytta någon av sina armar utan att riskera att slå till henne så han ligger kvar istället.

"Bra" ler hon och börjar försiktigt måla mönster på hans rygg. Ritar osynliga konstverk med fingrarna, precis som när de lekte som små. "Vad tänker ni på?" frågar hon efter en stund, nyfiken på broderns tankar.

Han blundar igen, gör sitt bästa för att känna sig nöjd och njuta av solens värme medan han försöker lista ut vad Meirwen ritar på hans rygg. Värmen gör honom sömnig men han svarar ändå på hennes fråga. "Hm... allting... ingenting..."

Hennes fingrar fortsätter att röra sig i målningar mot Valentines ryggtavla och hon njuter av doften av honom mot hennes ansikte. För en sekund undrade hon om hon också luktade lika gott som sin bror. "Säg något ni tänker på" ber hon.

"Jag tänker... att jag inte vet vad jag skulle göra utan er.” svarar han. ”Alla stackare som inte har en tvilling... hur klarar de sig? De måste känna sig väldigt ensamma."

Hon placerar armen runt honom igen och kramar om honom så hårt att hon nu ligger nästan lutat över honom, snarare än bredvid. "Jag hoppas att jag aldrig får veta hur det känns att vara utan en tvilling" mumlar hon mot hans nacke. "Ni måste lova att inte dö före mig, för jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan er i mitt liv."

Han skrattar till. "Det är ett svårt löfte att ge men jag kan lova att göra mitt bästa i alla fall. Det bästa vore väl om vi dog samtidigt så ingen av oss behövde vara ensam kvar." säger han och ryser lite trots värmen från solen och Meirwen. "Men låt oss tala om något annat än döden. Det känns som att utmana ödet att tala om när och hur vi ska dö."

Hans rysning smittar av sig på henne och hon önskar att hon kunde komma närmare på något sätt, smälta ihop med honom och bara för alltid sitta ihop. "Speciellt på den här bryggan" mumlar hon. "Jag vet inte hur jag skulle överlevt om ni försvunnit från mig den dagen." Hon ryser igen, denna gång av sig själv. "Ni har rätt, låt oss tala om annat"

Även han tänker på den dagen och leendet försvinner när han minns skräcken och det svarta vattnet som drog honom neråt. Han känner nästan för att gå därifrån men bryggan är fast och stabil under honom och Meirwens närhet lugnar honom och han kan trots allt ligga kvar ändå. "Vad vill ni tala om istället?"

Hon funderar en stund. Vad ville hon egentligen prata om? Fanns det något ämne gott nog för den här stunden? Det är så mycket som virvlar i tankarna hos henne, så mycket mellan himmel och jord och liv och död att hon nästan överväldigas. "Jag saknar Hannah" viskar hon efter en stunds tystnad, osäker på varifrån tanken och orden kommit.

Valentine känner att de med det fortfarande inte riktigt har lämnat ämnet om döden men han nickar ändå. "Jo... Jag också..." säger han lågt vilket får Meirwen att skämmas och hon släpper taget om honom lite. "Förlåt, jag vet inte varför jag sa så... Det bara dök upp i mitt huvud"

Han vrider på huvudet på hennes håll igen. Det gör inte direkt att han kan se på henne eftersom hennes ansikte fortfarande vilar mot hans nacke, men det känns ändå bättre så. Han ler lite. "Be inte om ursäkt. Det är ingen fara."

Hon ler lite svagt och lyfter sin hand för att begrava fingrarna i hans lockar igen. "Det är bara det att... Det känns så märkligt utan henne. Så märkligt att se Jeremiah så trasig. Det gör mig sorgsen för deras skull, när jag ligger här och har er så nära. Det är så orättvist."

Trots ämnet blir hans leende lite större och han sluter ögonen igen när handen återvänder till hans hår. "Jag hoppas att ni inte tänker oss likadant som de två.” skrattar han till. ”Men jag håller med er. Jag önskar att det fanns någonting vi kunde göra för honom. Det är hemskt det som hände. Vi kanske skulle bjuda hit honom? Försöka muntra upp honom lite."

Orden får Meirwen att stanna upp, förvånat och aningen chockat och hennes hand fryser till is hans hår. "Jag... För guds skull, Val, så klart menade jag inte så! Jag menade bara att de hade varandra, och var två. Och vi är två. Inte på samma sätt. Herregud!" Hon rodnar generat över att ha uttryckt sig så klumpigt. "Ja... Vi kanske skulle bjuda hit honom. Det har ni rätt i."

Han skrattar till. "Förlåt mig. Jag borde kanske inte driva med er. Jag förstår vad ni menar och håller fullständigt med. Livet är ofta väldigt orättvist."

Hon slappnar av och drar sig närmare sin bror igen. "Jag svär, Valentine, ibland tror jag att ni säger saker bara för att genera mig. "

 Så klart han gjorde. Det var ju så roligt. Hans ansikte antar ett uttryck av förvåning och han ler oskyldigt. "Hemska tanke. Vad får er att tro något sådant? Det skulle jag väl aldrig göra."

Hon letade in sin under hans arm och började kittla honom retsamt. "Jag vet inte, kära ni. Kan det vara för att det är sant? Eller är ni alltid bara så pinsam av naturen?" skrattar hon. "Eller är det så illa ställt med ert huvud att det är det enda ni tänker på, till och med om er egen syster?" Kunde han retas så kunde hon, tänkte hon med ett flin på läpparna.

"Ah! Det... det är inte s- sant... något av det... Jag är... är... oskyldig..." skrattar han och rullar hastigt över på sidan och bort från henne medan han sätter upp armarna för att försvara sig och försöka kittla henne tillbaka.

 Hon tjuter till när hans fingrar når henne, sätter sig hastigt upp och kastar sig över honom, letandes efter alla möjliga kittliga luckor hon kan hitta. "Så lagom oskyldig!" Skrattar hon.

Skrattande försöker han rulla längre bort från henne för att komma undan. Men skrattet fastnar i halsen på honom och blir bara en förfärad flämtning när han inser att han kommit för nära kanten. Desperat slår han ut med handen för att försöka ta tag i någonting när han rullar av bryggan och ner i vattnet. Paniken är över honom lika fort som vattnet som genast sluter sig över hans huvud.