Meirwen och Valentine

Kommissarie William Fallchester tar blicken från kroppen igen innan han hoppar upp på perrongen. Han känner inte längre hur magen vrider sig inför de groteska syner han ställts inför inom yrket, men nog fanns det där, begravt djupt under den hårda mur han rest mellan sig och världen.
"Vem var det som fann kroppen?" frågar han och ser sig om. Blicken faller på henne, fröken Gray. Då hon är den enda som inte hör dit var det inte svårt att göra beräkningen. "Så vi möts igen, fröken Gray."

Meirwen känner hur hennes kinder hettar till när hans blick möter hennes. På något vis hade hon inte förutsett att det var honom hon skulle träffa när de bett henne stanna kvar för tala med polisen. Hon niger stelt och nickar lätt med huvudet. "Kommissare Fallchester." hälsar hon tvekandes
Fallchester går utan omsvep fram till henne och plockar upp ett anteckningsblock. "Det var alltså ni som fann kroppen. Igen." Det är ingen fråga utan ett krasst konstaterande. "Vad är det ni gör härnere?"
Hennes kinderna blir allt rödare och hon svarar med iskall röst "Det är inte min mening att snubbla över kroppar jämt och ständigt. Jag lovar att jag inte gör det med vilja. Eller för att få äran att träffa er." Hennes sista ord smakar av sarkasm och hon försöker att samla sig själv för att inte starta ett gräl. "Jag arbetar." Säger hon kort som svar på hans fråga
"Det menar ni inte?" Han återgäldar hennes sarkasm i sitt svar. "Och jag som trodde att ni var här för att likt en tryffelgris nosa reda på de kroppar Londons undre värld hade dukat upp." Han drar ett djupt, lugnande andetag samtidigt som Thompson ger honom en orolig blick. "Vad arbetar ni med härnere, fröken Gray?"
"Jag är konduktör." Hon släpper honom inte med blicken, fast bestämd att inte låta honom få övertaget och kuva henne lika provocerande som vid deras förra möte. "Och vad exakt är det Ni jobbar med? Med alla kroppar som ligger här och var kan det knappast vara att få tag i brottslingar. Ert arbete kanske endast består i att titta på offrena och ta anteckningar?"
Kommissarien ger henne en tvivlande blick utan att kommentera hennes yrke, men undrar i sitt stilla sinne hur en så oartig kvinna tilläts arbeta med människor. "Det är jag som ställer frågorna, fröken Gray." Han tycks oberörd av hennes insinuationer, men nog vet han hur det ser ut. Han har inte kunnat sova ordentligt på många veckor på grund av morden, på grund av att han inte kan sköta sitt arbete. "Har ni sett någonting underligt här på sista tiden?"
Meirwen lägger armarna i kors över bröstet och höjer på ena ögonbrynet. "Jag såg en söndersliten kropp utan ögon här så sent som idag. Men det kanske inte räknas som särskilt underligt när sådant står att finna var man än går verkar det som." Hon hade genast bestämt sig, så fort hon såg Kommissarienn där, att hon skulle verka oberörd inför det hela, och inte skämma bort sig så som hon gjort i parken då hon gråtit och inte velat vara där. Något sådan tänkte hon inte släppa fram igen, inte framför den här mannen.

"Låt mig förtydliga frågan om den var för komplicerad för fröken Gray. Har ni under de senaste dagarna, utöver kroppen, sett någonting underligt som kan ha koppling till den döde?" Hon tär återigen på hans tålamod och det kräver mycket av honom att inte häva ur sig allt det som legat uppdämt i bröstet i sju år. Hans älskade Mary… Hans lycka. Hans liv.
Hon biter ihop käken hårt vid hans fråga. "Nej." Svarar hon bara kort, besluten att inte tala med honom mer än nödvändigt. Hon kunde inte för sitt liv förstå vad det var hos honom som retade henne så, men något var det, och hon kände hur han redan börjar gå henne på nerverna
Återigen antecknar han något innan en tanke slår honom. "Det finns en stängd station där tåg ändå passerar. Hur kommer det sig? Varför har ni inte öppnat den?" Han hade lovat herr Tallworth att höra sig för om den och nu var så bra läge som någonsin.
Meirwen undrar irriterat vad egentligen han antecknar när hon inte get honom något att skriva ner. "De upptäckte att det låg en färgfabrik i närheten som tydligen innehöll giftiga ämnen. Något med en olycka sa dem." Hon ryckte på axlarna. "Mitt jobb är att ta hand om passagerare. Jag behöver inte veta varför en station är avstängd, bara att den är det."
"Så varför murade de inte igen stationen?" Han försöker att inte låta nyfiken men blicken har fått en ny glimt. "Jag har för övrigt inte hört någonting om någon olycka. Var ligger den här stationen?"
Kvinnan nickar med huvudet åt sidan, indikerande. "En hållplats ditåt" Säger hon kort. "Och jag vet inte varför ni inte fått höra om olyckan, eller varför de inte murat igen stationen." Hon höjer på ögonbrynen igen "Jag trodde ni var här för att titta på en död kropp, inte fråga om en station som varit stängd i nästan ett år"
Fallchester ser åt sidan, men snart tillbaka till kvinnan igen. "Som ni säkert har noterat är jag inte den enda polisen på plats. Och trots att det mycket väl kan ha varit en olycka så utesluter vi inte mord. Jag tar mig en titt på den här stängda stationen." Det sista säger han mer för sig själv än till henne. "Roberts! Håll ställningarna här." En äldre man med auktoritärt utseende nickar. "Fröken Gray, finns det någon väg till nästa station parallell med den trafikerade tunneln?"
"En olycka där offret råkade förlora båda sina ögon?" Hennes sarkastiska frågor verkade inte ha något slut och hon undrade själv var alla kom ifrån och varför hon kände så så manad att ifrågasätta allt han sa. Hon suckar lätt och gnuggar sig i pannan för att motverka huvudvärken som sakta kommer krypande. "Tunnelbanan är stängd för natten, det lättaste vore att bara följa spåren"
Återigen ignorerar mannen hennes replik och antecknar. Han placerar pennan i en innerficka och blocket likaså innan han nickar åt henne. Han borde verkligen inte lita på henne, han vet det… Men han har inte något annat alternativ. "Tack, fröken Gray. Thompson! Ge mig lite ljus." Den unge konstapeln har snabbt kommit fram med en lykta åt honom och han tackar honom innan han ser mot fröken Gray igen. "Om ni kommer på någonting mer kan ni höra av er. Ni kan gå nu." Han vänder om och går fram till perrongkanten där han hoppar ner på spåret.
Meirwen stirrar förvånat på kommissarien där han går mot spåren och sedan hoppar ner. Hon tvekar lite och sväljer först orden då hon inte har någon som helst lust att spendera mer tid än nödvändigt med denne otrevlige man. Efter några sekunders tvekan tar hon dock några steg närmare och höjer rösten. "Vill..." orden stockar sig igen och kinderna hettar än en gång till. Hon biter ihop käken, tar ett djupt andetag och försöker igen. "Vill kommissarien inte att jag följer med? Om det finns något jag kan hjälpa till med? Några frågor att svara på, eller om ni behöver någon som kan tunnlarna?" Hon biter sig i läppen och undrar varför hon öppnat munnen. Ville hon inte helst av allt bara gå hem? Slippa kommissarien? Varför pockade den envisa vilan att hjälpa till så hårt på henne?
Fallchester stannar upp då hon talar och vänder blicken mot henne efter att ha stirrat in i mörkret. Trots logiken i hennes ord ser han inte särskilt övertygad ut. Att spendera mer tid än nödvändigt med den här kvinnan är det sista han vill. Å andra sidan hade hon rätt. Han kan inte tunnlarna och trots att de inte skall långt så kunde det vara bra att ha en vägvisare.
"Låt gå." Han går närmare för att hjälpa henne ner, och hon accepterar motvilligt hans hjälp ner och muttrar tyst att hon gott nog kunde hoppat ner själv.  "Om en farlig situation skulle uppstå håller ni er bakom mig. Ta inga onödiga risker och försätt er inte i fara." Säger han, och håller lyktan i ena handen och tar upp revolvern med den andra för att kontrollera att den är laddad. Så snart detta är gjort börjar han gå. Han håller lyktan höjd vid sidan för att inte bländas av ljuset.
Meirwen ser på honom och försöker innerligt att inte säga något smädiskt, men då hon inser att de kommer få gå en bra stund, helt ensamma i mörkret, anser hon det bäst att i alla fall säga någonting, hellre än att det blir tyst. "Jag tänker acceptera att ni är mer lämpad att möta faran än vad jag är, endast på grund av att ni är beväpnad. Hade jag haft ett skjutvapen hade ni fått gömma er bakom mig." Hon trivs inte alls med tanken på att inte vara den starka, den skyddande.
Kommissarien ger henne en misstrogen blick. "Beväpnad eller ej, fröken Gray, men än har inte den dagen kommit då jag sökt skydd bakom någon som är huvudet kortare än jag. Vad är det för mening med ett skydd om man inte får plats bakom det?" Han ler inte. Han log nästan aldrig. "Jag är övertygad om att ni har många nobla tankar, men ni är, som ni själv sagt, en konduktör. Överlåt beskyddandet av allmänheten till polismakten."
Kvinnan sneglar bittert på honom. "Ni skulle få plats bakom någon bra mycket kortare än jag om ni bara var ödmjuk nog att böja på era knän någon gång ibland." Hon vill instinktivt säga något om hur mycket hon hon ansåg om polismakten vid det här laget, men valde att bita sin tunga istället och föra konversationen framåt. "Har ni funnit den som låg bakom mordet i parken än?"

Fallchester är sammanbiten han med. Ödmjuk… Skulle det vara ödmjukt att gömma sig bakom en kvinna som av någon anledning hade svårt för att acceptera att hon inte var överlägsen honom? Han är inte hennes mjäkige bror och en dag skulle hon lära sig att ingen man med självaktning skulle låta sig kuvas på grund av en kvinnas enfaldiga behov.
"Det är en polisangelägenhet som jag inte kan delge civila." Säger han, men kan inte låta bli att tänka att han kunde lika gärna ha sagt nej. En klump av självhat börjar växa i bröstet. Varför gav han inte bara upp? Kunde han inte beskydda sin stad var han inte värd att fortsätta arbeta. Leva. Existera. "Stannar tågen någonsin vid den stängda stationen?" frågar han, men Meirwen bara skakar på huvudet. "Nej. Aldrig. Eller jo, en gång. Det blev något tekniskt fel så tåget var tvungen att stanna i några minuter och vänta. Det hela blev en mycket ful affär då ett par passagerar bestämde sig för att hoppa ut och se sig omkring, bara för att bli inmotade igen av tågvakten. En av dem blev illa slagen vill jag minnas." Hon rös till vid minnet. "Jag ger inte mycket för många av mina medarbetare är jag rädd." Hon visste inte varför hon sa det, öppnade upp sig för honom.
Mannen rynkar lätt på ögonbrynen. Det stämde överens med Tallworths brev, även om det inte gav några egentliga svar på de frågor som hade uppstått. "Jag kan föreställa mig att det uppstod tumult i ett sådant läge." Blicken vandrar åt sidorna, bara som hastigast, innan han ser fram igen. "Hur gick det för mannen som blev slagen?" Han kunde inte minnas någon anmälan, men å andra sidan hade han fullt upp med sitt.
Mörkret omkring dem tycks allt tätare och han känner sig för ett ögonblick iakttagen. Inbillning? Måste vara.
"Ja... tumult... ” upprepar hon, som om det skulle förklara något. ”Jag har bara svårt att förstå varför våld alltid måste vara lösningen bland er män." Hon tystnade irriterat innan hon fortsatte. "Jag tror att mannen klarade sig utan allvarligare skador. Blåmärken, ett brutet ben kanske. Jag hade fullt upp med alla andra för att se efter honom. Tumult, som ni sa." För ett ögonblick tycker hon sig se något i mörkret en bit bort. Något som glimmar till. Hon bortförklarar det hela som inbillning, eller att de kanske redan snart är framme och att ljusglimten kommit från stationen.
"Säger hon som vill gå beväpnad." Svarar han kallt och tänker att våld var långt ifrån en rent manlig företeelse. Så sent som föregående dag hade en stackars man kommit insnubblande på Yarden, blodig och halvt ihjälslagen. Det hade visat sig att det var hans hustru som hade slagit honom med en stekpannan för att han hade tvingats att jobba över på banken där han jobbade och därigenom missat middagen. Nej, våld var långt ifrån förankrat i kön, även om män onekligen var överrepresenterade. ”Jag sa aldrig att jag ville gå beväpnade, jag bara noterade att det var just denna aspekt som gav er övertaget över mig i frågan om vem som skyddar vem."  Svarar Meirwen trotsigt, men Kommissarien bara ignorerar henne och växlar fokus i ämnet. "Det gläder mig att höra att mannen klarade sig." Säger han, men tystnar plötsligt. Även han har sett en glimt framför dem, men hyser mindre hopp om vad som väntar dem. Han tar ett större steg för att på så sätt hamna lite framför henne samtidigt som han drar vapnet, varpå Meirwen först blir lite skrämd, men hon lugnar sig snabbt och låter beslutsamheten ta över. Utan att tveka fortsätter hon gå i rask takt så att hon snarare ligger lite framför honom, allt för att visa att det inte finns något att vara rädd för, och att hon inte behöver en man med vapen för att skydda henne från något så oskyldigt som mörker. "Vi är nog snart framme" säger hon bara till honom.
Fallchester ids inte dra upp de rent fysiska aspekterna, det som gjorde att hon vore en usel beskyddare i jämförelse. Det handlade inte om kön, den dagen han träffade en kvinna som var starkare än honom skulle han gärna låta sig beskyddas. Den dagen var dock tydligen inte idag. Då kvinnan så envist passerar honom igen ger han upp. Hon vandrade på eget bevåg rakt in i lejonets kula och han får helt enkelt rädda det som räddas kan. "Utmärkt. Finns det någon utgång från den här stationen?" frågar han istället
"Ingen som är öppen" svarar hon kort. Kunde han vara kort i sina ordval så var hon inte sämre. Hon fortsatte envist att gå med strida steg. Det glimmade återigen till, denna gång lite närmare. Det kröp längs hennes ryggrad av obehag men hon tvingade sig själv att bortse från den. Fast i sina egna tankar och sin egen beslutsamhet hör hon inte de varnande ljuden då något längre fram rör sig, och helt utan förvarning rusar något emot henne. Den gråbruna tonen känns otrevligt bekant och i hennes virvlande huvud hinner hon bara tänka 'oh nej' innan varelsen står rakt framför henne med blottade tänder.
Kommissarien är på väg att säga något då det olycksbådande ljudet hörs. Mjuka, snabba steg och något som närmar sig deras ljus. Snart är det så nära att det inte går att ta miste på och William agerar snabbare än han någonsin tänkte. Han släpper pistolen för att snabbt hugga tag i Meirwens arm och slita henne bakåt och själv placera sig framför odjuret.
"Sitt!" ryter han, en instinkt han själv inte kunde styra. Plötsligt slår honom en tanke, en tanke så malplacerad att han inte förstår varifrån den kommit. Dante hade alltid velat ha en hund.
"Fröken Gray” fortsätter han. ”Ta lyktan och spring. Spring för allt ni är värd." Han tar inte blicken från odjuret.
Det tar Meirwen några sekunder att processera vad som just hänt. Odjuret framför henne, det plötsliga rycket bakåt, ordern.... Hon fattar lyktan snabbt, tar några steg bakåt och tvekar där. Hon vill för allt i världen inte vara kvar i närheten av besten, men hon vill inte lämna kommissarien själv mitt i denna livsfara. Speciellt inte med den enda lyktan. "J-jag..." stammar hon viskandes. "Jag kan inte."
"Fröken Gray, spring. Det är en order och lyder ni inte begår nog brott mot tjänsteman!" Det finns något närmast vädjan i rösten. "Jag kommer att vara precis bakom er." Han kastar en snabb blick mot henne. Ett ögonblick, tillräckligt för att hinna ge henne ett kort leende som skulle föreställa uppmuntrande. Då han ser mot odjuret igen tar han ett steg närmare, försöker göra sig så stor och hotfull han bara kan.
Meirwen tvekar igen men övervinns av hans tonfall då hon tänker på hur hon själv känt om det varit Valentine som vägrat springa sin väg då hon bett honom. Hon ställer dock först ner lyktan för att ge kommissarien vad liten hjälp hon förmår, och springer sedan så fort hon kan längs spåren, med en hand strykandes längs väggen för att springa rakt framåt i mörkret och inte snubbla över spår eller ränna rakt in i en vägg.

Lyktan  är kvar men han är inte säker på att det är till det bättre. Kanske hade det varit bäst om han inte hade behövt se eländet. I ögonvrån kan han se pistolen, men om han böjde sig ner skulle besten med lätthet kunna kasta sig över honom. "Dante skulle nog ha tyck om det där," säger han bittert till odjuret. "Han tycker om de värsta och han skulle ha fått det att gå i koppel på mindre än en dag." Dante… Han tar långsamt ett steg tillbaka men trampar snett. Med en dov duns faller han ner på rumpan precis intill lyktan. "Försvinn!"

Meirwen stannar en bra bit bort i mörkret och står med andan i halsen helt ensam och bara lyssnar.. Hjärtat bultar så det känns som bröstet ska sprängas på henne, och över ljudet av sina egna hjärtslag försöker hon höra vad som försigår där borta. Hon ber en tyst bön för kommissariens säkerhet och lutar sig utmattad och skräckslagen mot tunnelväggen och bara väntar..

Som om Fallchester ropat ett kommando kastar sig odjuret fram för att attackera. Instinktivt höjer han en arm för att skydda ansiktet och möts av vassa, lång tänder som obehindrat sjunker in i muskelvävnaden. Smärtan kommer med sådan kraft att han inte ens kommer sig för att skrika. Odjuret biter, släpper taget och biter tillbaka igen,  till synes obehindrad av de sparkar och slag som kommissarien gång på gång får in.
Högerarmen famlar efter pistolen och plötsligt känner han en skarp hetta. För ett ögonblick drar han tillbaka handen innan han inser vad det är. Lyktan. Det går så fort. Odjuret biter ner käkarna ytterligare, ben krasar och knäcks under deras tyngd, samtidigt som han lyckas lyfta lyktan och med all kraft slå den mot odjuret.
Meriwen hör ett plågat skrik, mer likt ett djur än en människa och ögonblicket efter flammar en plötslig eld upp längre in i tunneln. Odjuret ylar ikapp med det första skriket, båda två av smärta, sedan blir det mörkt. Det enda som hörs är snabba steg på mjuka tassar, bort ifrån både henne och kommissarien. Sedan lägger sig en spöklik tystnad och ett ogenomträngligt mörker över världen, som väger in på henne så att det känns som att allt helt plötsligt slutat att existera. Allt som fanns var hennes hjärtslag, och det fasansfulla skriket som fortfarande ekar i hennes huvud. Hon lyssnar noga men hör ingenting, så hon går några steg närmare platsen hon nyss sprungit ifrån. Det är fortfarande tyst så hon ökar takten och skyndar sig tillbaks, stannandes då och då för att lyssna. Plötsligt hör hon andra ljud i närheten av sina, och hon antar att hon kommit fram, men i mörkret är det omöjligt att se vad som orsakar ljuden. "Kommissarie Fallchester?" viskar hon så tyst hon kan

Smärtan gör honom yr. Kallsvett har brutit fram på pannan och han kan bara nätt och jämnt hålla sig vid medvetande. Eller var han det? I mörkret kunde han lika gärna ha sovit, med smärtan som enda vittne. Steg hörs och han kan ana sig till vem det är. "Hjälp…" viskar han hest. Halsen brinner av smärta, brinner som odjuret just gjort innan den i en panisk rörelse kastat sig på marken och kväst elden för att sedan springa iväg med svedd päls, på sina ställen ingen alls. "Hämta… Hjälp… Thompson…"

Meirwen följer ljudet och försöker leta sig fram till kommissarien. Hennes fot stöter emot något på marken och hon då hon inser vad det måste varit sätter hon sig ner bredvid honom. Hon trevar sig fram med sina händer för att hitta någon kontakt. Hennes röst är fylld av fruktan, oro och skam. "Är ni.. är ni skadad?"
Mannen kvider till då hon stöter emot honom och blundar. Ljusblixtar dansar framför ögonen på honom då smärtan tränger igenom chocken. "Den… Jag tror… Thompson… Frök… en Gray…" Det är svårt att tänka klart och han driver allt närmare medvetslösheten. "Hämta… Thompson…"

Plötsligt märker Meirwen ett ljus i ögonvrån, och då hon tittar upp ser hon en bit bort hur tycks något lysa. Något som kommer närmare. Hon tvekar först, medveten om vad som senast hänt då ett ljus uppenbarat sig i tunneln. Men den här gången känns det annorlunda. Tryggt. Hon reser sig upp och springer mot ljuset. När hon kommer närmare känner hon genast igen varelsen. Kvinnan med den mjölkvita hyn och det kopparröda håret i sin fladdrande vita klänning gick inte att ta miste på. Hennes ögon var sorgsna som alltid, men den här gången höll hon inte en tistel i handen, utan att ljus. I den andra handen håller hon något Meirwen inte helt kan urskilja. Damen lyfter upp föremålet och lämnar över det till Meirwen och börjar fortsätta gå mot kommissarien. Meirwen ser ner på föremålet hon håller i sin hand och förstår ingenting. En såg? Hon skakar på huvudet och intalar sig själv att detta måste vara en dröm, men hon följer ändå med damen tillbaks till kommissarien. Synen som möter henne där då ljuset faller på mannen är så ohyggligt att hon vänder sig om och kastar upp allt hon haft i magen.

Mörkret känns tjockt omkring Fallchester, tungt, likt vatten. Klibbigt som blod… Så mycket blod. Han minns med ens Mary, hur hon legat i hans famn och dött i hans armar. Hur hon viskande bett honom att ta hand om Dante och vara den far sonen förtjänade. Han hade inte varit det. Han skulle aldrig bli det. Då plötsligt ett ljus syns i utkanten av hans synfält, ett ljus som växer sig allt starkare, visste han att han var död. Han hade äntligen kommit till pärleporten. Äntligen… Han ser upp och ser fröken Gray tillsammans med en varelse av ljus. "Mary?" viskar han tyst och långsamt sprider sig ett leende över hans läppar. Till ackompanjemang av Meirwens plörsliga uppkastningar sträcker han en kraftigt darrande högerhand mot kvinnan av ljus. "Mary… Förlåt… Jag var en dålig far." Ögonen är blanka av tårar men rösten är stadig. "Mary… Jag vill inte… att det skulle sluta… så snart…"

Meirwen försöker återhämta sig från sin upkastningar och reser sig långsamt upp rakt igen. Hon ser förfärad på kommissarien i förtvivlan och vänder sig mot damen för tröst. Hennes dam. Hon står där helt still med ljuset i handen och en djup, sorgsen blick. Hon höjer ena handen långsamt och pekar på sågen i Meirwens hand, och vrider sig sedan stilla för att peka på kommissariens arm. Meirwen slår handen för munnen förfärat och skakar på huvudet. "Nej.. Jag kan inte... Det...." Hon är nära på att spy igen, men hon hör kommissariens röst och ser hans tårar så hon kämpar emot sina kräkreflexer och sjunker på knä bredvid honom. "Det finns ingen Mary här" säger hon sorgset, rädd att göra honom illa. "Men jag är säker på att ni varit en god far." Hon tvekar lite... "Herr kommissarie... Er arm" Hon vågar nästan inte säga orden, utan sneglar bara på den pekande damen och sedan på sågen i sin hand.

Fallchester hör henne, han hör fröken Grays röst, men han ser bara sin Mary i den bleka kvinnans ansikte. Kanske var de inte lika alls, kanske var de exakta kopior. I hans omtöcknade världen är det bara hon. "Finns ingen…" upprepar han, nästan drömskt. Han kan inte bli arg, även om han vill det. Han vill säga att hon visst är där. Att Mary står hos honom, redo att hämta honom. "Nej… jag var… en fruktansvärd… Dante får det bättre nu… Mary… James kommer att… att ta hand… om honom. Och herr Tallworth… ger honom böcker. Mary…" Ett litet skratt. Det utmynnar i en snyftning och han verkar lyckligt ovetande om vad stackars Meirwen är tvungen att göra med hans söndertrasade arm. "Ni skickade en… hund… älskade Mary… Dante älskar… hundar…."

Förtvivlat ser Meirwen på den trasiga mannens yrande och desperationen griper tag i henne. Hon ser upp på damen igen för att finna tröst och stöd, men finner bara de sorgsna ögonen. Hon vänder blicken mot kommissarien igen och vet inte vad hoon ska göra. I sin desperation börjar hon att stryka honom över håret, som om han vore ett litet barn. "Sssch. Det kommer att bli bra. Vi ska se till att få er bra, så ni kan få komma hem till er.. Dante? Ni ska få en ny chans att vara en fantastisk far, vi måste bara ta oss ur det här.” Hon biter sig själv i läppen och samlar luft för att säga vad som måste sägas. "Er arm" börjar hon, "Jag tror... Jag tror att jag måste kapa av den helt..." Hon sneglar ner på sin såg och tänker vilt. Hon minns plötsligt pennan hon alltid bär med sig i sin kjolsficka, fiskar upp den och placerar den varsamt i kommissariens mun, mellan hans tänder. "Jag är så, så ledsen." viskar hon genom gråten hon inte insett fanns där. Hon blundar i några sekunder och höjer sedan sågen mot hans arm...

Hon hade varit så vacker, hans Mary. Döden hade tyvärr gjort henne blek, men det var väl bara att vänta. Hennes sken var inte varmt, men snart skulle de kunna återförenas i paradiset. Varför tog det sådan tid för henne att ta honom? Varför kunde hon inte bara svepa med honom till evigheten? "Vad?" Motvilligt och förvirrat vänder han blicken mot Meirwen. Hennes hand över hans hår, vått av kallsvett, får honom att andas snabbare. Var det hennes fel att Mary inte tog honom? "Nej, jag…" börjar han innan han får en penna mellan tänderna. Oförstående, blicken färgad av rädsla nu, ser han mot fröken Gray. I ett ögonblick av klarhet ser han sågen och rädsla blandas med panik Han skakar desperat på huvudet men säger inget. Det enda som slipper ur honom då sågen tar sig in i köttet är ett kvävt, sammanpressat skrik samtidigt som tänderna sjunker ner i pennan.

Meirwen får kämpa allt hon kan för att inte kräkas igen då hon sågar sig igenom de rester av armen som fortfarande håller kvar den vid kroppen. Bara ett drag till, upprepar hon för sig själv om och om igen medan hon sågar så snabbt hon kan. Det krasande ljudet av sågblad som skär genom ben tycks eka i den tomma tunneln. När hon kommit igenom sjunker hon ihop, känner hur allt vänder sig i magen men tvingar ner allt innan det riktigt kommit upp. Hon ser förtvivlat på kommissarien genom sina tårdränkta ögon. "Förlåt mig." viskar hon, innan hon börjar riva loss stycken av sin underkjol, den hon tror vara renast. Hon tar ett stycke och knyter det hårt runt stumpen på hans arm för att stoppa blödandet, och förbannar sig själv föratt hon inte tänkt på att göra det långt tidigare. Hon undrar med rädsla hur mycket blod han har förlorat på grund av henne. Sammanbitet tar hon fler stycken och lindar runt det som är kvar av hans arm. "Förlåt mig...förlåt mig..." upprepar hon om och om igen viskandes, och vänder huvudet för att desperat söka någon hjälp från damen, men hennes vän är borta, och endast ljuset står kvar.
Rädd för att tiden, precis som blodet, ska rinna ifrån dem ställer Meirwen sig upp, tar ljuset och kastar en sista ursäktande bild mot kommissarien innan hon så fort hon kan springer tillbaks till tågstationen för att hämta hjälp. Hon avskyr att behöva lämna mannen ensam i mörkret, men ju fortare hjälp dyker upp, desto större var mannens chans att överleva, och utan ljuset med sig skulle hon inte kunna springa lika fort. Hon hoppades innerligt att det inte redan skulle vara för sent...