Meirwen och Valentine

Meirwen tvekade lite medan hon lyfte på ytterligare en stor sten hon just hittat, och la den bland de andra fem. De var i lite varierande storlek, men den minsta var åtminstone knytnävsstor så hon trodde att det skulle räcka. Hon hade fortfarande lite dåligt samveteöver vad hon nu höll på med, men hon var beslutsam. Nu väntade hon bara med andan i halsen på att hennes bror skulle komma. Hon hade bett Jeremiah ge henne en stunds försprång innan han gav brodern hennes hälsning om att möta henne där borta. Det var en väldigt fin plats, som hon hittat under en av sina promenader tidigare i veckan. Om man följde den lilla ån från kyrkan en bit bort från bebyggelsen kom man till en plats hon antog att barnen i byn brukade bada i, för från ett träd över vattnet hängde ett klättersnöre ner som bjöd in till diverse lekar. Hon lyfter en sten i taget och lägger den i ytterklänningens fickor.

Lätt förvirrad följer Valentine Jeremiahs anvisningar in i skogen. Det känns märkligt att efter all bevakning plötsligt få vara ensam, om så bara för en liten stund i jakt på sin syster. Han undrar vad det är hon håller på med eftersom hon inte tog med honom ut hit själv utan uppenbarligen bad Jeremiah att skicka ut honom hit att hitta henne itsället.
Efter en stund ser han henne mellan träden och han skyndar på stegen en aning, tacksam över att han mår en aning bättre och faktiskt orkar gå lite fortare.

När Meirwen hör hur det rör sig en bit bort ser hon upp och upptäcker sin bror på lite avstånd. Hon ser allvarligt på honom, med ett sorgset leende, och när han befinner sig ett par meter ifrån henne säger hon "Stanna där är ni snäll Val. Inte för nära." Hon lyfter upp den sista av stenarna och låter den glida ner i en av klänningens stora fickor, tacksam över att tyget är så slitstarkt och fickorna tillräckligt stora och många. Valentine  stannar förvånat när han blir tillsagd och ser oförstående på stenen hon stoppar i fickan, på de andra fickorna som uppenbarligen också är fulla av stenar, och på klänningen som hänger tungt. Ett stråk av oro får honom att rysa till och han ser vaksamt på henne. "Meirwen... Vad håller ni på med?” frågar han och det sorgsna leendet försvinner från systerns läppar och kvar finns bara allvarheten. "Stanna där. Vad som än händer" säger hon igen, förtydligande. Sedan backar hon två steg till kanten som löper ovanför ån, sätter sig ner där, drar djupt efter andan och glider ner i vattnet med slutna ögon. Det vinterkalla kylan chockar henne lite, men får henne inte att ändra sig för det. Hon ser upp mot Valentine igen och trevar ytterligare några steg bakåt, längre ut i ån. Vattnet når henne först bara till vaderna, men efter ett par kliv har det kommit upp till hennes midja och hon känner genast hur mycket tyngre hennes kläder blivit av vätan. Hon känner noga efter för varje steg hon tar så hon inte plötsligt ska hamna på djupare vatten utan förvarning. "Val... " börjar hon, och letar efter orden. Brodern hade stått kvar i några ögonblick men när hon långsamt backat allt längre ut i vattnet skyndar han fram till kanten på ån. Förfärat sträcker han sig efter henne medan skräcken kommer krypande. "Mei! Mei, vad håller ni på med? K- kom tillbaka upp på land. Mei, snälla."
"Stanna" säger hon skarp åt honom med bestämd blick. "Om ni tar ett steg till emot mig svarar jag inte för vad jag gör, så försök inte. Bara stanna där" Ett till steg bakåt, och hon ryser till när vattenytan höjs ovanför hennes midja nu. Så fruktansvärt kallt, tänker hon men kastar genast bort tanken. Det var inte det viktiga. Hon försöker att verka oberörd av kylan som nu har ett skarpt grepp om henne och tycks suga all värme ur hennes kropp. Hon trevar bakåt med ena foten för att känna efter var hon bör sätta nästa kliv, men känner ingen botten där. Bra. Nöjd, men aningen skräckslagen på samma gång spänner hon ögonen i sin bror. "Vill ni åka hem till London?" frågar hon rakt. Inte hårt men inte heller varmt. Bara kallt beräknande.

Rädd för vad hon ska göra om han försöker nå henne stannar Valentine kvar på stranden, ser bara på henne med stora ögon när hon backar längre ut. Tårarna väller fram och han gör ingen ansatts att torka bort dem när de rullar nerför hans kinder, han känner dem knappt. Ser bara sin syster ute i det kalla vattnet. Det tar några ögonblick innan han förstår frågan men även då kan han inte svara.
Skräckslagen stirrar han bara på henne utan att veta vilket svar som är det rätta. Vilket svar som kommer att få henne att ta ett steg bakåt och vilket som får henne att ta ett steg framåt. "M- Mei... snälla?"
"Svara mig Valentine. Är det verkligen er önskan att återvända till London?" hennes fortfarande skarpa ord känns så hårda mitt i den hjärtskärande oron och sorgen över sin älskade bror, men hon tvingar sig själv att vara kall. Lika kall som vattnet.
"S- snälla, Mei, jag... jag vet inte vad jag... ” vädjar han. ”Gör inte såhär. Jag ber er. Bara... bara kom upp ur vattnet. Snälla." Han hör skräcken och desperationen i sin egen röst, vet inte vad han ska göra, vad han ska säga.
"För guds skull Valentine, bara svara på min fråga! Vill ni eller vill ni inte återvända till London? Om ni inte svarar svär jag att jag går längre ut" en lögn, givetvis. Men hon hoppades att den skulle ha effekt. Det fanns saker hon måste säga sin bror.
Valentine drar häftigt efter andan vid hennes ord. "Nej! S- snälla... Jag..." Han kniper ihop ögonen, vågar inte se vad hon gör när han svarar. Tänk om han svarar fel? "Jag vill tillbaka till London. Jag stannar så länge Ms North är här men... men efter det..." Han väntar på ett ljud som kan tala om vad hon gör medan han ber till vad för högre makt det än kan finnas att hans svar var rätt svar.
Meirwen slappnar av lite och sluter ögonen en sekund. Gott, så det gick alltså att tala med honom åtminstone, det var en bra början. Hon ser återigen upp på honom. Kallt. Allvarligt. "Se på mig Valentine. Se på mig ordentligt här och nu. Jag vill att du ser på mig tills den här bilden bränt sig fast på din näthinna för resten av ert liv."

Valentine är övertygad om att den redan har det men han vrider ändå på huvudet, ser darrande på henne med tårar som fortsätter att rinna. "Snälla, Mei..." viskar han.
"Bara se på mig" säger hon igen. "Och släpp mig inte med blicken för en sekund." Klänningen började kännas tung och benen var redigt avdomnade av all kyla. Hon undrade i sitt stilla sinne hur länge hon fatiskt kunde stå där. "Om ni vill åka tillbaks till London så ska jag inte hindra er, för jag vill att ni ska vara lycklig.” säger hon ”Men om ni någonsin så mycket som tänker tanken på att bruka opium igen, om ens så lite, så minns den här bilden."
Brodern nickar häftigt till svar. "Jag har redan svurit på att aldrig göra det igen. Snälla, Mei, gör inte såhär. Jag har redan svurit men jag gör det igen. Jag gör det hur många gånger ni vill. Bara kom upp ur vattnet!" Desperat tar han ett kliv ner i ån och sträcker sig efter henne igen, men Meirwen håller ut en hand mot hans håll, varnande, och lyfter på ena foten som för att backa, lätt vinglandes av tyngden då hon försöker balansera sig själv på bara ett ben. "Jag sa åt er att stanna Valentine. Det finns mer jag måste säga. Jag vet att ni har lovat, men jag litar inte på er längre. Och det gäller inte bara opiumet. Om ni dricker er berusad eller brukar något annat liknande... Om ni skadar er själv eller slutar äta... Om ni gör Något alls som på något sätt inte är bra för er, minns då det här. Jag vill att du ser på mig noga och vet hur lätt det skulle vara för mig att bara ta ett steg bakåt och sluta mitt liv." Kylan har blivit så kraftig att hennes läppar nu börjat anta en blånande ton, och hon skakar, men står envist kvar och försöker hålla rösten rak.
Valentine ger ifrån sig ett förfärat ljud men står kvar, dock med handen fortfarande utsträckt. Vattnet känns isande kallt mot hans ben. "Jag lovar! Snälla ni, jag lovar och svär. Jag ska inte göra någonting som jag vet kommer att skada mig eller vara dåligt för mig. Jag lovar. Snälla, kom upp ur vattnet" ber han och systern andas ansträngt och bara ser på honom en stund i gravallvarlig tystnad medan hon ställer ner foten igen och försöker hitta ett fäste som håller trots att hon inte känner benen alls längre. "Bra” säger hon. ”Och det här är mitt löfte till dig Valentine: om du någonsin bryter mot ditt eget löftet kommer jag inte vara sen att ta mitt liv. Det kanske inte finns vatten och tunga stenar i närheten, men jag svär att jag finner på andra sätt. Det finns alltid rep. Eller eld. Jag kommer inte tveka en sekund, förstår du det?"
Brodern öppnar munnen för att svara men hans röst tycks ha försvunnit och bara ett skrämt gnyende hörs. Han nickar igen ännu häftigare för att poängtera att han förstått, och tar ett steg ut efter henne, varpå systern ler svagt och urskuldrande. "B-bra" huttrar, hon, nu när hon slappnat av och kroppen plötsligt börjar skaka. "För j-jag.. vet i ärlighetens namn inte h-hur länge till jag kan stå h-här. Oh V-val, det är så k-k-kallt. Jag k-kan inte röra mina b-ben längre." Hon biter sig i läppen och en tår rinner nerför hennes kind. "B-bara... se p-på mig igen" Hon var rädd att han inte fullt skulle förstått hennes allvar, och hon tänkte inte bege sig hemåt förrän han gjort så.

Skräcken hade gjort så att Valentine darrat redan från början men det kalla vattnet hjälper inte direkt till och han vet att systern har varit längre i det än han har. Han ser på henne som hon ber honom om och går långsamt närmare, vaksam för att se vad mer hon kan tänkas göra. Vattnet tycks frysa hela honom till is men han fortsätter ändå längre ut för att kunna hjälpa henne i land igen. Meirwen lyfter armarna och tar tag i sin bror när han kommer närmare, försiktigt för att inte välta omkull honom. När han är ytterligare lite närmare lägger hon sina armar om honom, med tårar nu strömmandes. "J-jag älskar er så m-mycket" viskar hon med huvudet tätt mot hans. Hon försöker ta ett steg närmare, men benen vill inte alls lyda och hennes kläder är på tok för tunga av vattnet, och tyngs ner än mer av överklänningen med alla stenar. "D-en... är för t-t-tung" huttrar hon, för en stund skrämd.
Då äntligen finner Valentine sin röst igen. "S- snälla, gör al- aldrig såhär igen. A- aldrig!" Han lägger armarna om henne, redo att leda henne tillbaka in mot land men han hör hennes ord om att det är för tungt och inser att det är för svårt att flytta på henne på det här sättet. Hans kropp skriker över hur kallt det är medan hans sinne skriker över hur djupt ut i vattnet han befinner sig, men han står ändå kvar. Ena armen håller han hårt om henne medan den andra handen letar sig ner i vattnet till hennes fickor och börjar plocka ur stenarna. Hans fingrar är stela av köld och han fumlar med tyngderna medan han försöker skynda sig så mycket han kan.  Systern håller krampaktigt tag om honom och känner hur hon långsamt blir åtminstone lite lättare, om än bara kallare. "J-jag var t-tvungen." huttrar hon, ursäktande. När den sista stenen lyfts försöker hon lyfta på ena benet, men då hon inte känner något vinglar hon till när hon sedan försöker sätta ner det, och hennes grepp om Val hårdnar lite. "F-förlåt" viskar hon medan hon letar efter balans och ger sig på röra nästa ben. Sakta, men säkert.
När valentine förfärat känner hur hon snubblar till kämpar han för att hålla dem båda upprätta. Visserligen mår han lite bättre idag men inte tillräckligt för att kunna hålla i henne om hon faller. Han vill svara på det hon säger men vågar inte. Iställer koncentrerar han sig på att hålla dem båda upprätta. Prata kan de göra när de är på land igen Meirwen återfinner balansen och trycker sig närmare sin bror. Bara ett steg till. Och ett till. Hon vinglar, men hon tvingar sig själv att ta sig uppåt, med sin bror som extra stöd. Det är inte långt till kanten, men stegen hon tar är så små att det ändå tar en stund. Ju grundare de kommer dessto tyngre blir hennes kläder och när hon tillsist når kanten släpper hon taget om Valentine och faller emot den. Medan hon fämtar ansträngt där och försöker samla kraft kravlar sig brodern flämtande upp på fast mark och faller utmattad ihop. Liggandes på rygg ser han upp mot himlen i några sekunder innan han sluter ögonen, bara ligger där.

Efter en stunds kämpande efter andan drar sig även Meirwen upp för kanten och faller ihop på marken, hopkurad för att desperat försöka behålla en värme hon inte ens hade. Hela hennes kropp skriker av smärta, men om det här betydde att hon fick ha kvar sin bror vid livet var det värt det, det visste hon.

Men Valentine säger ingenting, ser inte ens på henne. Han känner sig sårad över hennes ord om att hon inte kan lita på honom. Hur många gånger ska han behöva lova och svära innan hon tror på det han säger, innan hon slutar att hota honom på det här fruktansvärda sättet?
Svagt och orkelöst sträcker Meirwen ut en hand mot sin bror och lägger den mot hans bröstkorg. "Åk." viskar hon. "Åk till L-london. J-jag.. l-lovar att lit-ta på er."
Men Valentine ser fortfarande inte åt henne, säger ingenting, rullar bara över på sidan bort från henne och bort från hennes hand.
"V-Valentine..." mumlar hon och kämpar för att ta sig närmare honom och lägger sig tätt intill hans ryggtavla. "Val... t-tala med mig" ber hon men brodern ligger bara stilla och säger fortfarande ingenting. Vill inte, orkar inte, snyftar bara svagt medan tårarna fortsätter att rinna.
Det gjorde så ont i henne att se honom så här. Hon hatade att behöva göra honom illa, men hon visste att det skulle vara värt det, om det fungerar. "Snälla V-val... v-vi måste g-gå in." försöker hon, bedjandes, men allt hon får till svar är bara ett viskande "L- låt mig v- vara". 
Han vill inte gå. Han vill inte gå tillbaka till huset med alla konflikter där och han ville inte stanna här heller. Inte när hon igen och igen behandlade honom på det här viset. Hans syster. Hans andra halva. Den enda han varit säker på att han kunde lita på.
Meirwen trycker sig hårdare emot honom, så hårt hon orkar trots att hennes kropp känns så otroligt svag just nu. "Snälla V-val. Vi b-blir sjuka. Ni l-lovade. Inte s-skada er själv." Hon ville för allt i världen inte kasta sig i kylan igen, men smärtan som han orsakade henne just då skar djupare än kylan, så om han vägrade visste hon vad hon skulle göra.
Brodern rör sig fortfarande inte, ligger bara stilla och känner kylan omsluta honom göra hela hans kropp långsam och få allting att värka. "Ja, j- jag lovade och än- ändå g- gör ni såh- här. N- ni lovade också. Lovade a- att ald- aldrig göra såhär i- igen." Tårarna fryser i hans ansikte och det gör ont, men han låter dem rinna ändå, vet att det bara kommer dyka upp fler.
"F-för att...." Hon drar efter andan och försöker styra rösten. "F-ör att ert löfte är s-så mycket lättare att b-bryta. För att ni inte s-ska falla för f-frestelsen. F-ör att... F-ör att jag är livr-rädd för att förlor-ra er. Jag v-var tvungen att v-veta. Om jag skulle v-våga släppa iväg e-er."
"Men jag l- lovade! Jag sv- svor på ert l- liv. Och hu- hur kan ni förv- vänta e- er att jag ska hå- hålla mitt löfte o- om inte ni håller e- ert eg- eget?" Rösten darrar av både köld och snyftningar men en gnutta ilska har smugit sig in i den också. Han förstår inte logiken i att han absolut måste hålla sina löften när hon så lätt kan bryta sina.
"Och jag höll mitt!" Hon vet inte var kraften kom ifrån, antagligen var det ilskan som smittade av sig. "Valentine, jag höll mitt! Men jag måste v-veta helt säkert att ni förstår att jag inte tvekar att bryta det om ni bryter ert!"
Ilsket sätter han sig upp och ser på henne med tårar i ögonen. "Det gjorde ni inte alls! N- ni lovade att aldrig göra något sådant igen men ni gjorde det ändå! Ni trodde v- väl inte att det bara var att st- strypa er själv som ni lovade att inte göra? Det var att inte försöka ta ert liv alls! Inte försöka och inte hota med att göra det!"
"Jag lovade att inte göra det om ni höll ert löfte! Och nu litar jag på att ni kommer göra det!" Hon kryper ihop mer, i en krampaktig fosterställning och vet inte hur hon ska överleva huggen i magen från broderns reaktion kombinerat med den fysiska smärtan. Hon sänker rösten lite. "Mitt löfte var, och är, att fortsätta leva så länge ni inte b-bryter ert... Men jag behövde veta säkert. Om ni åker iväg själv, Val... Jag var tvungen att vara säker... Ni får hata mig hur mycket ni vill, men er ilska nu är bara bra, kanske kan den en dag hindra er från att göra något dumt." Hon huttrar till igen och orkar inte hålla rösten helt stadig. "B-bara minns..."
"Men jag hade lovat! Jag hade lovat och ändå trodde ni inte på mig! Varför kan ni inte tro på mig? Vad måste jag göra för att bevisa att jag talar sanning? Och ni skulle bryta ert löfte om jag bröt mitt men det gjorde jag inte. Så varför bröt ni ert?" Frustrerat höjer han handen och slår till henne på armen. "Varför gjorde ni så? V- varför..?"
Han slår henne igen innan han sjunker ihop och snyftande begraver ansiktet mot hennes midja. "Varför? F- förstår ni inte hu- hur rädd jag blev?"
Meirwen sluter ögonen och drar efter andan, långt inne nöjd och tacksam trots all smärta. Hon lyfter ansträngt en hand och lgger den mot Valentine hår. "Det är bra nu... Bara b-bra..." hon kan inte hjäpa att huttra till ,men om hon inte kunde få kroppen att sluta skaka tänkte hon åtminstone hålla rösten så rak hon förmådde. "Ni behöver bli rädd. N-ni behöver veta hur allvarligt det är. För en d-dag kanske ni frestas, o-och alla löften känns tomma. Ni beh-hövde få se. Bli rädd"
"M- men... ni hade ju redan gj- gjort sådär en gång. V- varför var ni tv- tvungen att göra d- det igen?" Han känner hennes hand i håret men det gör lite för att lugna honom, han är alldeles för uppskrämd av vad som kunde ha hänt.
"...bränna fast bilden... Jag vill att när ni tänker p-på något sådant så ska ni se mig f-framför er” viskar hon, men orkar inte argumentera mer. Det viktiga var att hon hade lyckats, att han hade blivit skrämd. Att hon kunde lita på honom. Om han så aldrig skulle förstå så spelade det ingen roll, inte i ljuset av vikten av det hela. "N-ni blir sjuk om ni ligger kvar här. Ert l-löfte" Hon kämpar sig upp till sittande, drar sig undan från honom och ser allvarligt på honom medan hon försöker resa sig upp. Hennes ben skriker och skär som tusen och åter tusen knivar, men hon tar sig likväl til stående och tar ett steg mot kanten med menande blick.
Nr Valentine ser vad hon tänker göra reser han sig upp på darrande ben medan ilskan flammar upp och han känner sig mer sårad än tidigare. "Hur... hur kan ni?" utbrister han och utan att bry sig om sina våta kläder ger han henne en sista blick innan han vänder om och går iväg in bland träden, bort från henne.
Broderns ilska gör så ont i henne, men Meirwen är glad att han åtminstone lytt henne. Ett gott tecken, säger hon sig själv, samtidigt som benen viker sig under henne av all smärta och brist på ork att längre kämpa. Hon sjunker ihop av alla knivhugg och ropar efter honom "För att jag älskar er!" Sedan biter hon hårt ihop och drar ihop sig med hela kroppen krampande av både fysiska och mentala plågor. När hon tror att han är tillräckligt långt bort orkar hon inte hålla emot längre och hon skriker högt av smärta.

Valentine hade gått därifrån, lämnat henne ensam. Orkade inte vara i närheten längre. Han förstår inte hur hon kan fortsätta göra så här mot honom. Inte när han redan har lovat flera gånger. Svurit på vad hon än vill att han ska svära på. Han rycker dock till när han hör henne skrika och vänder sig förfärat om? "M- Mei?" Han skyndar tillbaka genom skogen. Ilskan har ersatts av oro över vad som kan ha hänt.

När systern hör hans steg igen svär hon för sig själv och tvingar upp blicken för att se mot honom där han kommer. "Gå hem Val" väser hon fram med den kraft hon kan frammana. "Jag k-klarar... unh... " det hugger till så i henne att hon svär till igen. "Jag klarar mig! Ta er hem och b-bli varm! Ert l-löfte!"
Ilskan dyker upp helt kort igen hos brodern men han trycker ner den, går bort till henne och faller på knä. Försikigt lyfter han upp henne så att hon lutar mot honom och han håller om henne hårt. "Jag håller mitt löfte." viskar han och stryker hennes hår. "Jag håller mitt löfte för om ni ligger kvar här och dör så dör jag också. Så genom att inte lämna er här håller jag mitt löfte."
Meirwen försöker att le mot honom, men det blir bara svagt genom de förvridna uttrycken smärtan orsakar hennes ansikte. Herregud, varför skulle det göra så förbannat ont? "B-bra" viskar hon och försöker så gott hon kan att inte skrika över smärtan som kommer då hon ska hålla sig på benen. Det tycktes som att ju längre hon var uppe ur vattnet och fick tillbaks värme i sig, desto ondare gjorde det. Valentine  drar upp henne på fötter och håller om henne hårt, men det är svårt att gå med Meirwens omedgörliga kropp som mer eller mindre släpar bredvid honom. Han stannar och ser osäkert på systern, ser hur ont hon har och försöker lista ut ett bättre sätt att få hem henne på. Beslutsamt lyfter han upp henne i famnen och biter sig hårt i läppen när hela hans kropp protesterar, men Meirwen börjar genast vrida på sig. "Val.. s-släpp ner mig. N-ni orkar inte. G-gå hem. Värm er. H-hämta Emyr... Eller J-Jere-emiah?" Hon var tacksam, och stolt över sin bror. Och lättad över hans kämparglädje. Men hon var också djupt oroad och skamsen över hur dåligt han själv måste må.
Desperat håller han hårdare tag om henne för att inte tappa taget när hon rör sig. "N- nej! Jag... ah... jag kan i- inte lä- lämna kvar er h- här. D- det är inte s- så långt." Han uppbådar all styrka han har och börjar gå tillbaka mot huset. Det är inte så långt. Han kan klara det här. Han ska klara det här.

Meirwen orkar inte bråka med honom mer, orkar inte försöka övertyga honom. Men hon sräcker svagt upp en hand och lägger den mot hans kind. "Kläderna" viskar hon svagt. "Om ni ska orka bära mig..." med lagrena av klänningar och kjolar, de översta av ull, fortfarande genomsura kände hon hur tung hon var. Hon börjar tafatt och klumsigt försöka lossa på knapparna i det yttersta lagret ylle och Valentine nickar stelt till svar men stannar inte för att vänta på att hon ska få av sig kläderna. Han är rädd att om han stannar kommer han inte kunna börja gå igen.
Efter mycket om och men får hon upp den sista knappen och ger sig på lagret under. Nära båda är uppknäppta och bara underklänningen finns kvar under tar hon ett tag om hans hals för att hålla sig kvar och försöker kämpa sig ur resten med vad ork hon kan finna, en arm i taget. Sedan benen.. Hon lyckas till slut och kläderna glider tungt ner mellan broderns armar och hennes tag om honom lossar lite. Nattluften är ohyggligt kall där den blåser mot hennes redan iskalla hud, men hon känner sig åtminstone lättare, något som brodern också tacksamt känner av även om han fortfarande inte är säker på att han kommer orka hela vägen. Allting gör fruktansvärt ont och han har aldrig kännt sig så trött i sitt liv, men han fortsätter ändå. Tvingar sina fötter framåt, ett steg i taget.