Meirwen och Valentine

Meirwen hade lett mot mr Howards när han lämnat över breven som kommit, men efter att ha gett Valentine sina och hon satt sig ner i fotöljen för att börja läsa dem försvann leendet fort. Nu satt hon med munnen gapande och bara stirrade på de två breven hon höll och hennes ögon flög över orden igen medan kinderna hettade till. "Han..." muttrar hon ilsket, sammanbitet. Brodern, som försjunken i en bok ännu inte ägnat sina brev någon uppmärksamhet, tittar förvånat upp när han hör den sammanbitna tonen. "Vad? Vem han?"
"Hector" väser hon argt, oförmögen att sätta ord på vad hon just då tänker och de känslor brevet satt i rullning.
"Oh..." Han vet inte riktigt vad han ska säga. Systerns ilska mot mannen gör honom förvirrad. Visserligen hade fadern och han själv aldrig varit särskilt nära och han kände ofta att vad han än gjorde så blev det fel, även när han försökte vara Hector till lags. Men att säga upp bekantskapen med honom? Det kändes lite väl drastiskt.
"Jag svär att om han gör något ont mot stackars George eller Mary där borta så kommer han få med mig att göra" fräser hon argt och river sönder brevet, oförmögen att hindra sig själv.
Valentine sträcker ut en hand för att hindra henne men pappersbitarna faller redan till golvet. "Vänta! Vad... vad är det han skriver då? Är han arg på er?" Han sneglar på sina egna brev och ser att även ett av dem från fadern.
Meirwen lägger armarna i kors och knyter händerna hårt. "Om han är det minsta arg så låter han inte det påskina. Jag tvivlar på att han känner något alls, att det inte rör honom i ryggen att förlora en dotter. Han har ju er och William, vad ska han med mig till också?" Hon vet inte varför brevet upprört henne så. Hade hon velat att han skulle bli arg? Hade hon önskat någon reaktion som tytt på att hon faktiskt har en far som älskar henne?
Valentine ser förvånat på sin syster. "Han... han blev... inte arg?" Efter alla utskällningar han själv har fått genom åren har han svårt att tänka sig att fadern inte skulle bli arg över något sånt här.
Hon rycker på axlarna för att illustrera hur lite hon bryr sig, men hon kan inte hjälpa att känna sig sårad. "Han säger att jag får bära vilket namn jag vill, så jag antar att jag från denna dag kan kalla mig Jones istället för Gray."
"Jag... jag antar det." Tvekande sträcker han sig efter sitt eget brev och öppnar det. Medan han läser ändras hans ansiktsuttryck från lätt sammanbiten till leende till storögd.

Meirwen sneglar på honom medan hon försöker släppa ilskan som härjar i henne. "Vad skriver han till er?" Hon tar för givet att brevet han själv öppnat var det från hans far, då hon sett att även han fått ett från varje förälder, och utan att se upp från brevet börjar hennes bror att läsa dess innehåll högt för henne. "Käre Valentine. Din mor skrev och berättade att du, Meirwen och Madoc ämnar besöka henne över julen. Min sekreterare ordnar med biljetter åt er om du bara meddelar datum, det blir min julgåva till er. Första klass givetvis. Jag lämnar också en extra summa ifall ni måste övernatta någonstans, samt för att be dig om en tjänst- vill du köpa en riktigt varm kofta till mor i julgåva från mig? Vidare ber jag dig att tänka över din roll i företaget under ledigheten. Vilken roll du vill ha, om ens någon. Det kanske är dags för mig att börja lyssna. Med hopp om en angenäm vistelse hos mor och god jul. Hälsningar far." Långsamt ser Valentine upp på henne. "Tror ni... tror ni han menar allvar?"
Systern slappnar av lite sina axlar och bara ser på sin bror medan han läser. Vid hans fråga släpper hon ut en suck. "Jag hoppas innerligt det, så han kan ha gjort något rätt i sitt liv. Jag förstår i ärlighetens namn inte varför ni inte brutit er loss från honom tidigare, utan väntat så här länge på att han ska frigöra er."
Osäkert ser brodern ner på brevet igen. "Jag... jag vet inte. Jag antar att jag är rädd."
En instinkt i henne får Meirwen att vilja räcka ut handen och ta hans, men hon förmår sig inte resa sig från fotöljen, det känns som att hon frusit fast, fångad i alla virvlande tankar. "Så.... vad ska ni göra nu?"
Valentine skakar långsamt på huvudet. "Jag vet inte. Jag har väntat på det här i flera år men nu när jag äntligen är här... förhoppningsvis i alla fall... så vet jag inte vad jag ska göra. Det var väl det som hindrade mig från att ta mig loss. Jag var rädd för vad far skulle säga och jag var rädd för jag vet ingenting annat än företaget. Jag vet inte vad jag ska göra."
Systern ler svagt mot honom. "Ni kan göra vad som helst. Är inte det skönheten i det hela? Oh Val, bara tänk...Jag skulle bli så mycket lugnare om jag inte behövde tänka på stackars er fast hos Hector mycket längre." Den forna faderns namn smakar konstigt i munnen och hon är inte själv helt säker på om det är för att det känns mräkligt att inte kalla honom far, eller om det är för att hon är så upprörd att hon inte vill nämna honom alls.Valentine tvekar lite men ler sedan också. "Jag kanske kunde skriva. Mer än jag gör nu menar jag. Faktiskt få någonting publicerat. Eller resa någonstans. Upptäcka hemliga skatter och glömda civilisationer." Plötsligt kommer han att tänka på något annat och hans leende falnar lite. "Nej, det... det kan jag inte. Jag kan inte lämna... ” Han stoppar sig själv och ändrar meningen. ”...kan inte lämna er."
Meirwens leende blir sorgset, men hon försöker att låta hoppfull i sin röst. "Så res i fantasin då. Skriv kära bror och upptäck hemligheter och gömda platser i orden." Hon undviker aktivt att nämna namnet hon så tydligt förstått att brodern just tänkt säga.
Valentine nickar. "Det ska jag göra. Det ska jag absolut göra." Ändå kan han inte låta bli att känna sig sorgsen. Han kan inte låta bli att önska att det varit annorlunda. Tänk om de kunde resa tillsammans. Men han vet att det inte kommer att bli så. Om han reser så blir det ensam, och om kärlek reser så blir det med någon annan.
Systern ser att han tänker och kan sorgset anta vad som rör sig i hans huvud. "Valentine..." säger hon mjukt för att försöka byta ämne ".. det här är en möjlighet för er att göra ert liv bäättre, gläds åt den. Tänk, snart kan fa... Hector inte längre förstöra ert liv"
"Han förstör det inte. Han... han bara..." Han tystnar när han inte finner rätt ord för att beskriva det. Han vet inte hur han ska förklara. Han har länge haft svårt att över huvud taget veta hur han ska förhålla sig till mannen. En del av honom vill fly långt bort och aldrig tala med honom igen, men en annan del vill inget hellre än att bara få sin fars bekräftelse på att han duger.
”Han trycker ner er" fyller hon vänligt i, med sin irritation och ilska nästan under kontroll. "Han håller er fast och ser förbi er och ni förtjänar bättre än så. Och nu kan ni äntligen få det. Ett eget liv, bort från honom." Hon ser ner på resterna av brevet på golvet och drar ett djupt andetag för att fortsätta hålla sig lugn, för sin brors skull.
"Men jag... jag vill inte bort från honom. Jag vill bara att han ska... att han ska tycka om mig." Han ser olyckligt på henne. Hur kom det sig att de personer som han inget hellre ville än att de skulle tycka om honom inte gjorde det? "Tror ni... tror ni att det är något fel på mig? Att det är därför far inte tycker om mig?" Varför ingen av dem tyckte om honom.
Meirwen finner sina fötter, reser sig upp och går fram till Valentines plats där hon sätter sig på huk på golvet nedanför honom och tar hans hand. "Det är inget fel på er alls. Ni är perfekt och fantastisk och att fa... Hector" hon svär tyst för sig själv över att hon instinktivt fortfarande kallar honom far. "... att Hector inte visar sin uppskattning till er beror på att han är den största idiot världen någonsin skådat."
Valentine känner hur han vill försvara fadern men han finner inga ord att göra det med. Och i sitt hat över mannen tvivlar han på att Meirwen skulle lyssna ändå. "Ni har kanske rätt." Nickar han istället och systern ser bestämt upp på honom och kramar hans hand med en instämmande nickning. "Det har jag.” säger hon. ”Tro mig, vad den mannen gör eller säger är inget ni någonsin får lyssna på. Om han utan vidare känslor kan förlora en dotter säger det väl allt om hur hjärtlös han är. Bry er inte om honom."

Valentine är tvungen att hålla med om att det ligger någonting i det hon säger. Tankspritt lägger han ifrån sig brevet från fadern och plockar upp det andra, och Meirwen iakttar honom tyst medan han börjar läsa och suckar vid minnet av moderns hårda ord till henne själv, orden som bleknat lätt i jämförelse med faderns, även om även de lämnat henne ack så upprörd. Hon släpper hans hand och vänder på sig så hon sitter med ryggen lutad mot fotöljen, och med benen uppdragna. "Jag hoppas mor har vänligare ord att skriva till er" mumlar hon medan hon väntar på att han ska läsa klart.
"Hon förklarar” säger han till slut.”Vad som har hänt. Inte i detalj, men... Hon och far bråkade om någonting som rör äktenskap och som om inte vill gå närmare in på. Men det verkar som att de håller på att reda ut det hela." Han kan inte låta bli att le när lättnaden sprider sig i honom, men hans syster rynkar på näsan vid hans ord. "Reda ut det hela? Så... " så bra? Tyckte hon verkligen det? Önskade hon inte innerst inne att de skulle förbli skiljda så att hon kunde fortsätta vara en del av sin mors liv utan att behöva utsättas för Hector. "Jag förstår inte hur hon kan förlåta honom"
"Det var uppenbarligen ett missförstånd. Och hon skriver att om jag någon gång grälar med någon så är det viktigt att jag tänker efter och lugnar ner mig innan jag gör något förhastat." Han rynkar ögonbrynen lite. "Hon skriver om er också."
Meirwen ser upp och vänder huvudet mot honom vid hans ord. Å ena sidan borde det inte förvåna henne att henens egen mor nämner henne som hastigast, men hon kan inte hjälpa att ändå bli orolig av vad hans just sagt. "Vad skriver hon?"
"Att hon skrivit till er om att ni inte borde vara så hård mot far. Att ingen av oss borde vara det. Hon skriver att  man har en tendens att skälla på dem man älskar när man blir rädd precis som hon gjorde på dig. Dina historier om mystiska damer och svårigheter och avsågandet av kommissariens arm har visst gjort henne väldigt orolig. Hon undrar vad det är som pågår. Och att..." Han tystnar och ser förvånad och något sårad ut.

Moderns ord genom broderns röst gör ont i henne och hon håller andan utan att ens märka det. När han plötsligt tystnar släpper hon ut luften ur lungorna och väntar på en fortsättning som inte kommer. "Och vad? Kära bror, ni kan inte bara sluta så, ni gör mig så orolig"
Valentine flyttar blicken från brevet och ser ner på henne. "Känner ni verkligen att ni måste ta hand om mig?"frågar han och Meirwen ser oförstående på honom. "Det är klart jag gör. Ni är min älskade bror, min närmaste vän. Om jag inte kände ett behov av att ta hand om er när ni mår dåligt, vad vore jag för syster då?"
"Men inte bara ni. Allihop. Gör ni verkligen det?" Han kan inte låta bli att känna sig en aning förorättad. Som om han var ett litet barn som inte klarade någonting själv.
Meirwen förstår fortfarande inte vad han säger. "Vad menar ni? Allihop? Jag kan bara svara för mig själv, att jag älskar er och bryr mig om er så mycket att jag vill ta hand om er. Vad andra känner kan bara de svara på." Hon biter sig lite i läppen när hon bittert tänker att uppenbarligen kände ingen annan så, för då hade hennes bror inte varit så ensam just nu, med ingen annan än henne att finnas där för honom.
Valentine vänder åter blicken mot brevet och läser raden högt. "Valentine, du har alltid varit den godhjärtade drömmaren som vi alla känt att vi måste se efter lite extra." Han ser på henne igen. "Är det sant?" frågar han och hon vänder besvärat ner huvudet, oförmögen att möta hans sårade blick. "Jag... jag kan bara svara för mig själv. Val, det är bara för att jag bryr mig om er, tro mig." Hon vill inte svara på hans fråga, inte riskera att förolämpa honom.
"Det får det ju att låta som att jag inte kan ta hand om mig själv." Han suckar lite när hon inte svarar och fortsätter läsa. "Nu är det din tur att växa och ta fram din styrka så att du istället kan se efter Meirwen. Jag vet inte vad som är på gång med den flickan och är djupt orolig. Jag får inte ljugn i min själ innan jag har er hos mig här i jul."
Systern skruvar än mer besvärat på sig, tagen av moderns ord. "Jag.... Oh lyssna inte på henne Val, hon bara oroar sig för inget. Jag mår väl och kan se efter mig själv." Hon vet inte alls vad hon ska säga. Om hon bör hålla med sin mor om att han borde bli starkare, eller om hon ska säga emot dem och fortsätta ta hand om honom som hon alltid gjort, som hon alltid ville göra.
"Jag vet bara inte vad jag ska göra.” säger Valentine. ”Jag är rädd att hon inte skulle be mig om hon visste... visste..." Han suckar. "Om hon visste hurdan jag är."
Meirwen ser upp på sin bror igen. "Hurdan ni är?" Hon skakar på huvudet med rynkade ögonbryn. "Jag... förstår inte. Vad menar ni?"
Valentine begrep inte hur hans syster inte kunde förstå Det var ju hon som hade påpekat det, hur hon inte tänkte låta honom bo ensam längre med rädsla för vad han skulle göra med sig då. Han ser sorgset ner i golvet. "Hur... hur miserabel jag är."
Hans ord får systern att skaka på huvudet igen och blunda. "Jag vet inte. Kanske hade hon understrukit det ännu mer om hon sett hur trasig ni är. Kanske hade hon ännu mer desperat önskat att ni skulle bli starkare, kanske hade hon accepterat hur sorgsen ni är och förstått att ni behöver tas hand om"
Brodern nickar kort. Han kan förstå om hon vill ta hand om honom nu även om han inte ser behovet av det i vanliga fall. "Jag önskar bara att jag inte var så här. Eller att ni aldrig hade fått veta det. Jag... jag vill inte att ni ska behöva ta hand om mig." Säger han, men Meirwen fattar endast hans hand och ser leendes upp på honom. "Jag tar mer än gärna hand om er kära bror, det vet ni. När helst ni behöver det."
Valentine nickar igen. "Tack. Jag... jag önskar bara att det inte behövdes." Han suckar och lutar sig tillbaka i fotöljen. "Hur blev det såhär egentligen?" frågar han medan systern kramar om hans hand. "Ni blev förälskad kära bror. Och det kan vara förödande. Och..." det fanns så mycket att säga. Kanske var det hennes fel att han var så bräcklig? Hade hon varit för överbeskyddande hela hans liv? Hon skakar på huvudet. "Det viktiga nu är att veta att det kommer gå över, det kommer att bli bra. Allt jag önskar för er del är att ni skulle få vara lycklig och slippa känna smärta. Jag vet inte om jag är glad över att ni fått älska, eller förkrossad över att ni nu sörjer. Jag bara önskar att jag kunde hjälpa er nu min älskade lille bror. Men tro mig, jag kommer aldrig att lämna er." En knackning hörs plötsligt och hon tittar upp då hon får se Mr Howards komma in i rummet. Hon mottar pappret som den stele betjänten räcker henne innan han försvinner ut ur rummet och stirrar förvirrat på den en stund, undrandes vad det kan vara. Hon försöker hämta sig och öppnar den. Medan hon läser spärras ögonen upp och hennes insidor knyter sig.

Valentine betraktar vaksamt systerns ansiktsuttryck medan hon läser pappret. "Vad är det?" frågar han oroligt, men Meirwen bara sitter i tystnad en bra sund, oförmögen att finna sin röst.  "Jeremiah..." viskar hon efter en stund, med andan i halsen och ett hårt bultande hjärta.
"Jeramiah? Vad är det med honom? Har det hänt honom någonting?" Han lutar sig oroligt längre fram i fotöljen.
Hela Meirwens inre brinner och vrider på sig och hon känner hur hon bara vill krypa ihop och gråta över hopplösheten i allt. "Jag vet inte" viskar hon genom gråten i halsen. "Det är från hans bror...... han..." det känns som hon ska slitas itu. I vanliga fall hade hon redan varit på väg till honom, men nu... hur kunde hon lämna sin bror?
"Skriver han inte varför? Någonting måste ha hänt. Vi borde ge oss dit. Tala med honom. Se vad som är fel." Han reser sig hastigt ur fotöljen, men hans syster sitter tveksamt kvar och biter sig hårt i läppen. Tanken på att lämna sin bror just nu var outhärdlig, men tanken på att inte fara till sin vän plågade henne än mer. Kanske hade Valentine rätt, kanske borde de båda åka, men... Hon kunde inte hjälpa att minnas senast hon träffade Jeremiah och hon ville verkligen inte ha med någon annan om hon skulle träffa honom nu igen. "J-jag... jag vet inte Val..." stammar hon osäkert och försöker att kontrollera sin gråt. "Jag borde åka till honom, men jag kan inte lämna er, och..." och jag kan inte ta med er heller vill hon säga.
Valentine ser hennes tveksamhet men kan inte förstå den. Långsamt sätter han sig ner igen. "Men jag... jag följer med. Ni behöver inte lämna mig." Säger han, även om han tycker att hon inte borde oroa sig när det bara är frågan om några timmar.
Meirwen biter sig i läppen och ser ner på golvet, kan inte möta hans blick. "Val, jag...." Hur kunde hon säga att hon inte ville att han följde med? Hon drar ett djupt andetag "Jag borde åka själv" säger hon kvickt i en utandning och hennes bror ser förvånat på henne. Jeremiah var ju hans vän också. Varför skulle han då inte följa med för att se vad som var fel med honom? "Va- varför då?" Hans sårade känslor hörs i rösten trots att han försöker hålla tillbaka dem.
"Oh Val...." Hon försöker blinka bort tårarna, försöker svälja ångesten som stoppar upp hela hennes hals. "Det är inte det att jag inte vill ha er där... Jag bara..." Hon ser upp på sin bror, försöker finna förståelse hos honom för vad hon kommer att säga. "Jag... behöver få vara... ensam med honom"
Valentine nickar sakta. "Jag... jag förstår." Säger han och slår ner blicken. "Men hälsa honom från mig. Vill ni det?"
Meirwen släpper ut en lättnad men sorgsen suck. "Val... Jag vill inte lämna er. Jag kan inte lämna er, inte nu. Jag är så orolig för er. Men ändå...." Hon sneglar på pappret hon fortfarande håller i handen, sedan upp mot sin bror som  ler mot henne trots att han inte kan låta bli att känna sig ännu mer sårad över att hon inte bara vill gå ensam men dessutom inte tror att han klarar sig ensam i några timmar utan henne. "Jag klarar mig. Gå ni. Jag lovar att jag är kvar här när ni kommer tillbaka."