Meirwen och Valentine

(En bra stund efter midnatt,  natten före deras födelsedag)

Meirwen tvekar framför den stora dörren och ser på sin bror och är på väg att fråga om detta verkligen är en bra idé, men hon låter bli, biter sig i läppen, drar ett djupt andetag och knackar på den stora porten till polisstationen samtidigt som hennes grepp om det stora byltet gömt i hennes kjoltyg hårdnar. Valentine nickar uppmuntrande när han ser hennes blick, trots att han själv är lite nervös. Han kan inte låta bli att hoppas att det ska vara någon annan än Christians farbror som öppnar. Tröttheten börjar också ta över men han kämpar emot så gott han kan och ser spänt på dörren.

Det dröjer närmare en halv minut innan steg hörs och det klickar till i låset. En ung konstapel med rosiga kinder och vilt rödbrunt hår öppnar. Han ser nyfiket på det unga paret.
"Godkväll.. Godnatt." Han ler, kan inte vara över tjugofem. "Vad kan jag stå till tjänst med?"
"Vi...." Meirwen tvekar några sekunder, drar sedan efter andan och säger osäkert "Vi skulle behöva träffa en konstapel. Eller kommissarie. Eller... någon. Vem som helst. Det har hänt något allvarligt"
Valentine nickar instämmande, till synes lättad över vem som öppnat dörren, och den unge konstapeln blir med ens allvarlig.
"Jag förstår.” säger han ”Ni skall få tala med kommissarie Fallchester omedelbart. Kom in!" Mannen stiger åt sidan och stänger sedan dörren om dem. Efter att ha låst leder han dem in i virrvarret av korridorer och stängda dörrar och Meirwen kastar ett oroat öga på Valentine och försöker le så uppmuntrande hon kan innan de börjar följa efter konstapeln. "Arbetar Kommissarien så här sent?" frågar hon i desperat artighet för att undfly tystnaden
Valentine bleknar när hon nämner kommissarien, och överväger att tala om för Meirwen att han ska gå hem istället men bestämmer sig för att det bara är fånigt. Dessutom lär deras historia få mer tyngd om de är två som berättar den. Alltså följer han efter de båda andra längre in i byggnaden.
"Ja." Svarar konstapeln och låter med ens lite bedrövad. "Han har insisterat på att ta många jourtimmar." Så tystnar han, som om han kommit på sig själv med att säga något dumt. De kommer fram till en dörr som står lite på glänt och konstapeln knackar på.

"Kom in!" hörs det inifrån, och konstapeln öppnar dörren för dem och ler uppmuntrande. "Det är bara att gå in.” manar han, och syskonen följer med in i rummet i tystnad, med Valentine ett halv steg bakom de andra två. Han kastar en blick på kommissarie Fallchester och slår sedan genast ner blicken igen.
Kommissarien sitter bakom sitt skrivbord. Han har tre högar med papper på bordet men i övrigt är det mycket välstädat. I en översvämmad bokhylla har otaliga böcker stuvats undan.
"Ni kan slå er ner." Säger han och nickar åt två besöksstolar på andra sidan skrivbordet innan han ser upp. Han ser blek ut med mörka ringar under ögonen. "Unge herr Gray… Och vem är er dam?" Rösten är neutral.
Meirwen slår sig ned i den designerade stolen men väntar inte tills hon satt sig till rätta innan hon hastigt svarar. "Jag kan tala för mig själv herr Kommissarie. Jag är Valentines syster, Meirwen Gray" Hon nickar artigt, men lite stelt, medan hennes bror slår sig ner i den andra stolen, med en artig nick mot mannen framför honom, och ett "God kväll, kommissarie Fallchester."
"Hm…" Kommissarien nickar kort åt kvinnan, inte överdrivet förtjust med hennes vis att svara på en fråga som inte var ämnad för henne. "Nåväl. Vad har ni på hjärtat?" Hur sammanbiten och befriad på känslor han än kan tyckas tar han upp en anteckningsbok och en reservoarpenna.

Meirwen slänger en blick hastigt på sin bror, ser ner på sitt knä där kjoltyget ligger i en stor hög om tingesten hon gömd där. Hon harklar sig tveksamt. "Jo, vi.... Vi har något att visa.." Hon ser på sin bror igen och vecklar sedan långsamt upp byltet hon gjort, lyfter upp kängan som ligger där i och håller ut den mot kommissarien med armar så långt utsträckta hon bara kan och hoppas att han ska ta emot den. Hon rynkar på näsan då stanken från benstumpen som fortfarande sitter kvar i kängan slår emot henne. "Här" Säger hon halvt förklarande, halvt bedjande

"Vi hittade den i Hyde Park." förklarar Valentine medan han håller ett vaksamt öga på kommissarien för att se vad för reaktion det hela kommer få. "Den låg under en buske. Och där fanns blod och långa röda hårstrån från en människa också."
Vad kommissarie Fallchester än hade väntat sig så var det inte det här. Någonting glimmar till i de trötta ögonen och han rätar lite på ryggen. "Ni fann alltså en sko med tillhörande fot i Hyde Park? Ni fann dessutom blod och hårstrån? Och istället för att en av er kallade på polis tog ni en kapad lem från fyndplatsen och tog den hit?" Han låter långt ifrån nöjd.
"Vi.." Meirwen känner hur rodnaden stiger i ansiktet och hon biter sig hårt i läppen. "Vi kallar på polis nu! Vi kom hit så fort vi hittade den och så fort vi vågade. Det är mitt i natten och det långt ifrån kryllar av folk i Hyde Park, hur skulle vi kunnat kalla på er fort utan att själva komma hit?" Hon känner den automatiska instinkten att inta försvarsställning mot den missnöjda tonen
Valentine försöker desperat hitta på en förklaring till vad de gjorde. "Det... det var ett stort djur där också. Om vi hade lämnat kvar det så fanns risken att det hade ätit upp det eller tagit det med sig någon annan stans innan ni han komma dit."
Meirwen vänder sig snabbt mot sin bror och kastar näst intill anklagande blickar vid hans uttalande, men valentine bara ser oförstående på henne utan att inse vad det var för fel i det uttalandet.
Kommissarien tycks inte lägga någon uppmärksamhet vid syskonens utväxling av blickar, utan fortsätter i sin tillrättavisande ton "En av er hade kunnat varsko polisen medan den andre…" Medvetet väljer han maskulinum. "…vaktade fyndplatsen. Nåväl, skadan är redan skedd." Han antecknar något och vänder sedan blicken mot unge herr Gray då denne talar. "Ett djur, säger ni? Kan ni beskriva det närmare? Var det stort som en varg eller en björn?" En björn i Hyde Park? Det var inte svårt att hålla sig för skratt.
Meirwen känner hur rodnaden i hennes kinder går från förläget röda till en mer ilsken ton. "Om Herr kommissarie tror att jag skulle lämna min bror helt ensam i parken när..." Hon tystnar innan hon säger för mycket, och fortsätter istället "Och ni kan gott adressera mig lika väl som min bror vill jag bara upplysa er om." Hon lägger armarna i kors bestämt över bröstet.
Fallchester ser mot Meirwen. "Jag är övertygad om att unge herr Gray skulle klara sig ypperligt på egen hand. Och bara så att fröken vet så tilltalade jag er båda två."
"Ni får ursäkta mig herr kommissarie.” svarar hon. ”Det såg onekligen ut som att ni aktivt valde att endast tilltala bror min, och vi har haft en lång och krävande natt som har lämnat sina spår. Jag hoppas ni kan bortse från min stingslighet." Hon väljer aktivt att inte säga något om djuret och vrider och vänder på huruvida hon borde nämna det eller inte. Det är aningen för sent att hålla tyst nu när hennes bror redan tagit upp ämnet, men tills vidare väljer hon att låta det hela bli osagt, åtminstone från hennes sida.

Valentine kastar en hastig blick på sin syster innan han ser på kommissarien igen, och tar till orda, mån om att ta tillbaks konversationen till innan hans systers oartiga uttalande. "Jag är rädd för att jag inte vet vad för slags djur det var. Det för för stort för att vara en varg eller en hund men det var för litet för att vara en björn." Han lägger nästan fram sin teori om varulven men hejdar sig snabbt.
Återigen antecknar kommissarien någonting innan han ser mot Valentine. Han var inte så långsint egentligen, men det låg en viss tillfredsställelse i att hålla ungdomarna kort. "Har ni någon teori om vad det skulle kunna vara? Var pälsen kort eller lång? Enfärgad eller mönstrad?" Skulle det kunna vara en tiger som rymt från en cirkus? Eller månne ett lejon? Han ser mot skon innan han tar emot den. Det var inte som de tidigare fallen, aldrig hade det gått så långt. Kanske var det som James sagt, att mördaren blivit mer blodtörstig. Om det här alls hade med de tidigare morden att göra. Troligtvis inte.
Valentine kastar en blick på Meirwen innan han fortsätter. "Jag är tämligen säker på att det inte kan ha varit vare sig en tiger eller ett lejon. Det var visserligen mörkt men det hade snarare en gråbrun färg. Och den hade inget mönster heller."
Kommissarien ser ut att tveka en stund innan han nickar, ett tyst tecken på att han godtagit hennes ursäkt. Snabbt skriver han ner det Valentine berättar och reser sig sedan upp. "Vi får bege oss dit direkt, det har redan gått på tok för lång tid. Thompson!"

Som om han stått utanför och väntat på det öppnar den unge konstapeln dörren då kommissarien ropar på honom. Han bleknar då han ser skon. "Ja, kommissarie Fallchester?"
"Samla alla mannar vi kan få loss. Vi skall till Hyde Park."
Meirwen ställer sig hastigt upp samtidigt som kommissarien och då han gett ordern till sin konstapel protesterar hon obetänksamt och med alla ettikettens regler som bortblåsta. "Ni får inte gå dit! Inte nu! Tänk om Det fortfarande är kvar där!" Hon stirrar intensivt på honom med halvt skräckfyllda ögon.
Valentine hade rest sig samtidigt som de andra och osäkert ser han nu mellan systern och kommissarien. "Meirwen, jag tror inte att det är någon fara så länge polisen är med oss."
"Fröken Gray." Kommissariens röst är bestämd och tycks inte tillåta motsägelse. "Om var konstapel och kommissarie i det här landet avstod från att göra sin plikt på grund av en föreliggande risk skulle hela Storbritannien ligga i ruiner vid det här laget. Ni får helt enkelt, som er bror, lita på att vi sköter vårt jobb. Om ni dock föredrar att stanna här så är jag övertygad om att unge herr Gray på egen hand kan visa oss vägen till fyndplatsen."
Meirwens svar kommer redan innan kommissarien talat klart. "Aldrig! Om ni tror att jag skulle låta Valentine gå ut dit igen är ni fullkomligt galen! Om ni måste ha en vägvisare går jag med, men jag föredrar att ni låter min bror gå hem så han slipper följa med plikttrogna vettvillingar, hur nobelt det än är av er att trotsa faran så"
Valentine rodnar av skam och irritation och ska just protestera och hävda att han visst kan följa med när han inser att hon just kallat kommissarien för en vettvilling. Han ser förfärat på polisen och han tar ett hastigt steg framåt. "Förlåt min syster, kommissarien. Hon menar inte vad  hon säger. Självklart kommer vi med er för att visa platsen." Han ger Meirwen en blick som ber henne att inte säga mer.
För första gången visar kommissarien några som helst tecken på känslor. Blicken mörknar, trots den gröna färgen blir de i de närmaste svarta och han drar ett djupt andetag. "Ni är ute på farligt djupt vatten, fröken Gray. Ni kan vara glad ni har en bror som kan tala förstånd med er." Han börjar gå och då de kommit till entrén visar det sig att Thompson har lyckats hitta tio man. "Syskonen Gray och Thompson åker med mig."
Meirwens ilsket röda kinder får sällskap av en sammanbiten käke och en iskall röst. "Vi är alla ute på djupt vatten ikväll herr kommissarie." Hon ger dock med sig utan ett ord till och följer efter kommissarien mot entrén. På vägen dit viskar hon till sin bror med ett nästintill fräsande tonfall. "Ni har varken grund eller rätt att ursäkta mig, jag hade gott kunnat göra så själv om det behövts. Vilket det inte gjorde. Jag vill inte ha er i den parken igen ikväll"
"Hur kunde jag inte försöka ursäkta er.” muttrar brodern tillbaks. ”Ni kan inte gå och kalla en poliskommissarie för vettvilling. Ni kallar mig naiv men jag har i alla fall tillräckligt med vett för att inte göra något sådant. Och hur kommer det sig att ni kan vara i parken men inte jag? Nu har vi ju dessutom polisen med oss. Vad skulle kunna hända."
"Vad som skulle kunna hända?” frågar hon sorgset, frustrerat och desperat på samma gång. ”Kära bror... Inser ni inte själv faran när det ligger styckade kroppsdelar utspridda där? Om ngot skulle hända er så....Jag skulle aldrig...."
Kommissarien suckar åt syskonens väsande tjabbel. Trött höjer han ena handen för att massera bort en begynnande värk i tinningarna. Hade han varit sådan då han var ung? Han kunde inte minnas sig och sin bror som annat än lugna och trevliga ynglingar.

Utanför står redan en tre droskor och de stannar vid den främre och Fallchester öppnar dörren. "In med er."
Meirwen ger kommissarien en iskall blick innan hon hoppar in. "Om något händer med min bror ikväll..." Säger hon i en vass, varnande ton, innan hon sätter sig till rätta i vagnen.
"Jag... jag ber verligen om ursäkt." Stammar Valentine och ger kommissarien en ursäktande blick innan han kliver efter Meirwen in i droskan. Han ser på henne med ögon som speglar hans irritation både över hur hon talar till kommissarie Fallchester och över hur hon pratar om honom och behandlar honom som om han vore ett litet barn.
Kommissarien ser häpet mot den unga kvinnan. Vad var det med kvinnor nu för tiden? Hans Mary hade varit egensinnig och stark, men hon hade respekterat andra och framfört sina åsikter på ett betydligt mer taktfullt vis. Han sätter sig efter unge herr Gray.
"Så vad, fröken Gray? Vad tänker ni göra om någonting händer er bror?" Innan hon hunnit svara vänder han sig åt Valentine. "Er syster har framfört en önskan att tala för sig själv, herr Gray. Ni borde låta henne göra det."
Valentine ser osäkert på både kommissarien och Meirwen men nickar sedan. Han vill inte gärna att Meirwen fortsätter som hon har gjort men han är osäker på om någonting han kan säga kommer att hindra henne. Han kan bara hoppas att hon ska sluta behandla honom som om han inte klarar någonting själv.
Meirwen är inte omedveten om kommissariens mindre än positiva inställning till henne men hon väljer ändå att med endast en gnutta ironi i rösten svara på vad han just sagt till hennes bror. "Tack. Jag är fullt kapabel till att tala för mig själv och framföra mina egna ursäkter om jag anser dem nödvändiga." Hon pausar en kort stund. "Och jag tror ni själv kan fylla i olika tänkbara scenarion på vad jag skulle göra om ni lät något hända min bror. Han har varit med mig hela livet, och jag har tänkte att det ska förbli så."
Sammanbitet, för att inte be henne att vara tyst eller be kommissarien om ursäkt igen, ser Valentine tyst ut genom fönstret och betraktar det nattliga London som glider förbi.
"Med den inställningen, fröken Gray” säger kommissarien kallt. ”är det nog unge herr Gray som skall oroa sig för att bli lämnad ensam i förtid. Alla har inte lika mycket tålamod med ouppfostrade ungdomar som jag."
"Och vad får kommissarien att tro jag skulle tillåta att dessa mindre tålmodiga människorna att lägga så mycket som ett finger på mig? Jag kan ta hand om mig själv." Meirwen stirrar ut genom fönstret i tystnad medan hon talar.
"Och vad får fröken Gray att tro att dessa mindre tålmodiga människor visar minsta hänsyn till vad fröken Gray vill tillåta?"
"Och vad får kommissarien att tro att jag inte hinner skada dem innan de skadar mig?" säger hon sammanbitet medan hon försöker hålla sin ilska i styr.
Hela tiden sitter Valentine tyst och ser på de båda andra. En del av honom vill säga åt dem att sluta argumentera och en annan del känner för att öppna droskans dörr, hoppa ut och gå därifrån. Låta dem göra upp utan att han ska behöva lyssna på det. Men han är tyst och sitter stilla och nöjer sig med att borra in naglarna i högra handens handflata.
Kommissarien börjar att tycka allt mer om Valentine och ångrar nästan att han hade varit så hård mot pojken vid deras senaste möte. Men bara nästan. Nåväl, han har i alla fall inte längre någonting emot att det är denne väluppfostrade yngling som är brorsonens kamrat. Måtte Christian bara aldrig råka ut för den där kvinnan, bara… Hon skulle sätta griller i huvudet på honom.
"Fröken Gray överskattar sin egen förmåga och underskattar Londons undre värld. Var fann ni kvarlevorna?" Han byter kvickt ämne då droskan saktar in och slutligen stannar i Hyde Park.
Meirwen är inte lika villig att låta diskussionen stanna där. "Jag tror snarare det är kommissarien som underskattar mig." svarar hon och kliver ur droskan och börjar gå i riktning mot trädet hon suttit så lycklig i bara några timmar tidigare. "Hitåt" Säger hon kort och sammanbitet.

Valentine följer något bedrövat efter sin syster några meter bakom henne och undrar hur illa kommissarien inte måste tycka om honom nu. Om dem båda. Han kan inte förstå varför hans syster är tvungen att säga emot mannen hela tiden. Meirwen saktar in sina steg rätt fort då hon inser att brodern hamnat efter, och hon ser till att hålla sig så nära honom som hon kan. Precis innan de kommer fram till trädet stannar hon, vänder sig mot honom och ser på honom med ögon fyllda av oro och bedjan. "Snälla Valentine... Låt oss gå hem. Jag vill inte ha er här... Om den skulle komma tillbaks... Jag... Om något skulle hända er... Snälla ni..." Hon känner knappt hur tårarna börjar välla upp då all hennes uppmärksamhet fästs på hennes bror
Under vanliga omständigheter hade han nog lyssnat på henne eller försökt argumentera för sin rätt att vara kvar. Men skammen över hur hon behandlar honom inför andra har byggts upp inom honom och när hon nu ber honom igen att gå hem ger han henne bara en irriterad blick och passerar förbi henne. Han går bort till platsen där de hittade benet. "Här är det."

Kommissarien och konstaplarna hade följt efter, tysta och koncentrerade. Fallcchester själv tycks helt ha glömt bort hur han nyss argumenterat med den unga kvinnan. Han är en yrkesman i själ och hjärta.
Meirwen har följt efter sin bror, tätt intill med stilla gråt i både röst och ansikte nu. Hon pekar först på busken en bit bort och sedan på ett fotspår i gräset. "Där i busken tror jag att resten av benet ligger. Och det finns blod i spåret, och det ligger lite hår bredvid. Men det är allt vi vet." Hon vänder sig mot kommissarien "Snälla ni, låt mig ta min bror hem" och sedan mot Valentine, viskandes. "Val... oh snälla Val... Kan vi inte bara gå?"
Kommissarien tycks inte ha något till övers för kvinnligt lidande och hennes bedjande ton går honom helt förbi. Istället följer han med Valentine, noga med att inte förstöra de spår som finns. "Thompson! Vi behöver mer ljus. Unge herr Gray, fröken Gray, ni kan snart gå, vi behöver bara några fler uppgifter…" Blicken faller på spåret och han sjunker ner på huk. Han har minnet av skon i färskt minne och jämför nu storlek och mönster mer de spår som finns.
Meirwen vänder sig desperat mot kommissarien med så mycket vädjan hon kan uppbringa. "Kan vi inte komma in för frågor imorgon? Låt oss bara åka hem nu. Det har varit en fruktansvärt krävande natt för oss båda och om den där saken kommer tillbaka vill jag att både jag och min bror är långt borta."
Kommissarien reser sig upp "Fröken Gray, ni börjar verkligen tära på mitt tålamod nu. Men som ni vill. Jag kan inte arbeta till ljudet av klagande kvinnor. Lämna era kontaktuppgifter till Thompson så…" han tystnar sig då Valentine ger Meirwen en ilsken blick och avbrytande säger  "Så hemskt har det inte varit men om ni så gärna vill hem så gå hem. Jag kommer efter senare”. Med det sagt går han fram till kommissarien, och tvekar lite innan han pekar i gräset. "Jag hoppas verkligen ingenting förstördes men jag måste låta er veta att jag föll omkull där. Just bredvid benet."
Med en snabb blick mot kvinnan sänker kommissarien blicken för att se där Valentine pekar. "Jag förstår. Hm… Och spåren… Besynnerligt… Jag har aldrig sett något liknande." För stort för ett hunddjur… Han sträcker fram sin egen hand och jämför storleken. "Ytterst besynnerligt…"
Valentine betraktar intresserat spåret och kommissariens undersökningar. "Vad tror ni att det kan vara? Det var inget djur som jag kände igen. Men så var det ju mörkt också." Återigen överväger han att lägga fram teorin om varulven men låter bli. Han kan inte låta bli att känna sig lite nöjd med att kommissarien inte längre tycks tycka illa om honom.
Meirwen biter sig i läppen och försöker att svälja sin gråt så gott hon kan, och letar efter ord medan männen talar. "Förlåt mig herr kommissarie. Jag menade inte att pröva ert tålamod, jag bara.. Efter vad vi sett i natt, ni måste förstå att det skrämmer mitt systerhjärta något så fruktansvärt att tänka att min egen bror varit så nära något så fasansfullt. Har herrn ingen egen familj han skulle kännt likadant för? Ett syskon? En fru? Ett barn?" Hon letar vädjande i hans ögon efter någon form av förståelse medan hon pratar, och går sedan hastigt mot sin bror medan hon väntar på svar. Hon lägger en hand på hans arm och ser på honom. "Förlåt mig kära ni. Jag är bara så oerhört rädd. Tanken på hur lätt jag kunde förlorat er för alltid är mer än jag kan bära. Jag..." Hon snyftar till och tappar orden helt.
Systerns tårar får Valentines ilska att krympa och han lägger armarna om henne. "Men det finns ingenting att oroa sig för. Ingenting hände och om ingenting hände då tvivlar jag starkt på att någonting kommer att hända nu när vi har poliser med oss. Jag förstår om ni vill gå hem men jag vill stanna kvar. I alla fall en stund till. Kan ni inte gå utan mig? Jag lovar att väcka er om ni sover så att ni vet att jag är tillbaka."
Meirwen skakar på huvudet och begraver huvudet mot sin brors axel. "Aldrig i livet att jag lämnar den här platsen utan er."

Kommissarien hade fastnat i egna tankar efter kvinnans vädjan. Hade han det? En familj? Förståelse för henne? Han hade Dante och James. Han hade sin bror och sina brorsbarn men han hade förlorat det som betydde mest. Han hade förlorat sin älskade Mary och han hade förlorat henne på det värsta av sätt. Käkarna spänns och han ser återigen mot Valentine, och tar till orda då tystnad lagt sig mellan syskonen. "Fröken Gray har rätt. Ni bör inte vara kvar här. Jag har bara en sista fråga, herr Gray. Har ni någon teori om vad det kan ha varit som ni såg?" Själv börjar han få en krypande aning och han vill inget hellre än att få dem avskrivna.
Meirwen ser hastigt upp på sin bror, och försöker fånga hans blick med ett nästan obetydligt, men varnande, skakande på huvudet. Valentine tycks tveka över frågan och trots att han ser systerns blick kan han inte riktigt låta bli att säga vad han tänker. "Tyvärr inte, kommissarie Fallchester. Jag vet inte om jag någonsin sett den sortens djur tidigare. Det fick mig att tänka på sagor och legender. Som att det skulle vara... en varulv... eller liknande." Han ser forskande på kommissarien för att se vad för reakton hans uttalande kommer att få och hoppas att det kan tolkas som ett skämt om det visar sig att det inte mottas väl.
I panik över broderns ord hastar Meirwen tafatt ur sig "Nu är det min tur att ursäkta min bror, herr kommissarie. Jag ber tusen gånger om ursäkt. Det var mörkt och svårt att se och det kunde varit precis vad som helst. Han menar inte vad han säger.”
Fallchester noterar blicken som syskonen utbyter blickar och förstår snart varför då Valentine kommer med sin befängda idé. Befängd… Lika befängd som spåren på marken. Meirwens ursäkt möter han bara med en frånvarande nick.
"Mörkt, ja… Varulv…" säger han fundersamt. Det skulle kunna förklara rivmärkena på de tidigare kropparna, men varulvar är sagoväsen. Å andra sidan lever de i en tid av vetenskap och han har läst Mary  Shelly… "Jag vill att ni lämnar era kontaktuppgifter."
Meirwen ser förtvivlat på kommissarien. "Vi är båda trötta och fantasin skenar iväg med oss. Snälla ni, förlåt min bror, han menar inte vad han säger. Ni hittar mig i Paddington, på 4 Chapel Street om ni skulle ha några frågor, men jag tvivlar på att vi kan berätta mer än vad vi redan gjort." Hon vänder sig in i Valentines famn igen och lutar huvudet mot hans bröstkorg. "Kan vi inte bara gå hem nu? Till far? Jag vill inte vara själv i min bostad i natt"
Valentine kramar om sin syster medan han vänder sig mot kommissarien. "Jag bor på 41 Upper Grosvenor Street. Det är bara runt hörnet härifrån. Men är ni säker på att ni inte behöver oss för något annat?" Han kan inte låta bli att hoppas att kommissarien ska ha mer användning för dem så han kan stanna.
Fallchester undviker medvetet att kommentera alla ursäkter kvinnan gör å sin brors vägnar. "Tack." Säger han bara kort. "Ni har varit till stor hjälp. Thompson eskorterar er hem. Skulle ni komma på något nytt är det bara att höra av er."
Meirwen nickar tacksamt, och utmattat. "Tack, herr kommissarie. Jag hoppas ni ursäktar om vi försvårat ert arbete genom att förstöra spår på något vis, det var aldrig vår mening." Hon tystnar några sekunder, rodnar och biter sig i läppen. "Och... Jag hoppas att herr kommissarie även ursäktar mig för mitt beteende. Jag kan inte annat säga till mitt försvar än att jag varit skärrad av det hela."
Valentine tycks lättad när Meirwen ber om ursäkt och han ger henne en uppmuntrande blick innan han vänder sig mot Fallchester igen. "Om ni är säker på att vi inte behövs så... så antar jag att vi går nu." Han försöker hålla besvikelsen från rösten men lyckas inte riktigt.
Kommissarien nickar återigen. Vad skulle han säga? Han vill inte ursäkta kvinnan, han vill inte tänka på hur det kändes att förlora Mary igen. Det enda han vill är att arbeta. Arbeta och aldrig behöva tänka på någonting mänskligt igen. "Jag hoppas att ni kommer till ro och kan lämna ikväll bakom er. Godnatt." Han vänder ryggen mot dem samtidigt som Thompson skyndar fram. "Den här vägen." säger den unge mannen vänligt, och leder dem bort till droskan som ska föra dem hem.