Meirwen och Valentine

För en kort stund fladdrade en tanke till i Meirwens huvud om att hon kanske borde kommit tidigare. Hur många dagar hade hennes bror redan varit hemma i London? Hon kunde inte riktigt minnas, och någonstans i hennes huvud svarade snabbt en annan röst att hon hade haft annat för sig. Visst hade hon det? Allt kändes lite avlägset just nu och tanken försvann lika fort som den kommit och hon knackade på dörren och ägnade sig åt stunden istället.

Någonting får Valentine att vakna ur sin oroliga sömn men han vet inte vad det är. Kanske borde han gå och se vad det var för ett ljud, för det måste ha varit ett ljud, men han orkar inte. Istället plockar han upp boken som har fallit till golvet och försöker återgå till att läsa som han gjorde tidigare. Men orden dansar framför ögonen på honom och trots att han läst samma sida ett dussintal gånger vet han inte vad det står på den.

Då ingen svarar på hennes knackning eller öppnar dörren gör hon så helt enkelt bara själv och kliver in. "Valentine?" ropar hon. Då inget svar kommer fortsätter hon in i huset efter att ha hängt av sig kappan, och finner snart sin bror med boken framför sig. "Ni svarade inte?" kommenterar hon frågandes. Inte förrän hon står bredvid soffan och ser ner på honom där han ligger visar han något som helst tecken på att han har hört henne komma dit. Ansiktet är blekt och han har mörka ringar under ögonen. Långsamt ser han upp på henne innan han riktar blicken mot boken igen utan att svara, så Meirwen lyfter bara undan hans ben och sätter sig på soffans plats de tidigare ockuperat. Hon ser på boken han håller i som skymmer ansiktet. "Allt står inte rätt till med er" säger hon helt rakt. "Tala med mig."
Brodern är tyst en stund och fortsätter med sina försök att förstå vad det står i boken, innan han svarar. "Jag har läst den här sidan... samma sida... en lång stund men jag vet inte vad som står på den... Jag vet inte vad boken handlar om."
Meirwen ser på honom med huvudet på sned och ett halvt leende på läpparna och funderar. "Vad är det för bok? Vill ni att jag ska läsa sidan för er?" Men Valentine skakar bara svagt på huvudet som svar. "Det spelar ingen roll. Jag... jag bara tog en... men jag har ingen som helst aning om vad jag har läst. Om jag ens har läst den tidigare."
Systern tar boken ifrån honom vänligt och slår ihop den. "Så varför fortsätta att läsa då käre bror, om ni varken minns vad ni läst eller bryr er om ifall ni läser det?"
Utan att orka protestera ser han på när boken försvinner iväg och han ser på Meirwen i några ögonblick innan han slår ner blicken igen. "Jag... jag vet inte..."
Fortfarande med ett vänligt leende på läpparna möter hon hans blick och fortsätter att se på honom även sedan efter det att han vänt ner sina ögon. "Så, när tänker ni berätta för mig vad som är fel?" frågar hon.
"J- jag... jag vet inte..." Yrseln kommer över honom igen och han sluter ögonen medan han väntar på att rummet ska sluta snurra, varpå Meirwen lutar sig framåt och lägger en hand mot hans panna med rynkade ögonbryn. "Är ni sjuk? Eller är det ytterligare en av alla era mörka hemligheter ni inte vill berätta för mig?"
"Nej... inte sjuk..." viskar han, och systern flyttar sin hand till hans kind och ser på honom med en bekymrad men aningen glasögd blick. "Så. Om ni inte är sjuk… så måste jag anta att det är ytterligare en hemlighet? Är det något ni kan tänka er att dela med mig?" Hon ser på honom en stund under tystnad. "Har det med er resa att göra? Jag hoppas ni vet att jag är ledsen för hur jag betedde mig innan ni åkte" Hon ser på hur hennes bror långsamt öppnar ögonen igen. Han försöker fästa blicken på Meirwen men det är svårt. Små prickar dansar framför hans ögon precis som orden gjorde för en liten stund sedan. Han hoppas att han inte ska bli illamående. "Jag vet..."
Utan att säga något mer går hon iväg till köket och hämtar en blöt handduk som hon vid återvändandet lägger på hans panna för att lindra vad han nu än känner fysiskt. "Så, om ni inte är arg på mig varför talar ni inte med mig?"
"Jag vet inte... vill inte... orkar inte..."
Meirwen sätter sig ner på huk på golvet bredvid soffan så att hennes huvud är i höjd med hans och ser så stint hon kan på honom med sin halvt tomma blick. "Valentine. Ni måste orka. Tala med mig nu. Vad har hänt? Är det drömmarna igen?" Hon tar hans hand. "Vad som än händer kommer det att bli bra"
Han tvekar lite och säger "Jag... Ni... ni kommer bara att bli arg...", men Meirwen bara ser på honom allvarligt, med lugna ögon och ett litet leende. "Jag lovar er att jag inte kommer att bli arg, vad ni än säger. Om ni så skulle be mig försvinna ur ert liv skulle jag inte bli arg. Allt... allt känns bättre nu. Snälla, säg vad som felas er." Just då kurrar hans mage till som om den kännt av att den nu hade en chans att få något i sig igen. Han lägger ena armen om den som för att tysta den. "Jag... jag är bara trött... det är allt..." säger han, medan systerns blick dras mot hans mage. "Och hungrig uppenbarligen" konstaterar hon. "Vill ni att jag hämtar mat åt er?" Hon funderar på vad mer som skulle kunna vara fel, men det känns på något sätt som att inte mer än en tanke åt gången får plats i hennes huvud
Valentine skakar svagt på huvudet. "Nej, jag... jag vill inte... vill bara vara ifred..." Någonstans är han medveten om att han verkligen borde äta någonting. Både äta och sova. Men han vill inte. Han vill inte göra någonting alls utom att ligga här. Och har han klarat sig så här länge utan mat och sömn så klarar han sig väl ett tag till.
Utan ett ord reser Meirwen sig återigen och avlägsnar sig mot köket. Då hon efter en stund återvänder har hon en tallrik med sig som hon ställer ned på bordet framför honom, och ett glas hon håller fram mot hans mun. "Köksan säger att ni inte ätit maten hon serverat senaste tiden, och hon ber om ursäkt för att hon inte hade något nu, men gjorde i ordning en smörgås åtminstone. Här, drick nu"
Men Valentine vrider bort ansiktet från glaset som hålls fram mot honom. "Jag vill inte..." Rösten är svag och bedjande. Kan hon inte se hur olycklig han är? Förstå att han inte bryr sig om ifall han svälter? Att han bara vill vara ifred?
Systern för sin hand till hans bortre kind och vänder försiktigt hans ansikte tillbaks mot glaset. "Bror lille... drick lite. Ni måste få i er vätska. Och mat, men först vattnet. Jag förstår att ni inte vill, men det är oväsentligt vad ni önskar i den här frågan är jag rädd. Drick nu."
Valentine hade varit säker på att han hade slut på tårar men nu känner han nya välla fram och trots att han sluter ögonen rinner de långsamt nerför kinderna på honom. Återigen skakar han på huvudet och håller munnen stängd i ett försök att kämpa emot hennes ord, men Meirwen tar sin lediga hand, stryker försiktigt bort hans tårar och för sedan in den under hans huvud och lyfter honom försiktigt upp. "Gråt inte kära ni. Allt kommer att bli bra. Lita på mig." Hon för glaset till hans mun. "Bara drick"
Utan att orka protestera mer låter han henne lyfta upp hans huvud. Försiktigt öppnar han munnen och tar ett par små klunkar av vattnet innan han vrider bort huvudet igen.
"Det är bra" viskar systern och stryker hans kind medan hon ställer ner glaset med andra handen. "Ni måste äta också, men det kan vänta en stund. Vill ni inte först säga mig vad som är fel?"
Valentine håller blicken fäst på det gröna tyget i soffans ryggstöd och sväljer ett par gånger i ett försök att få bukt med gråten men nya tårar kommer hela tiden. Han knyter högerhanden, försöker få smärtan från naglarna som pressas in i ärren att distrahera honom men det fungerar inte. Till slut börjar han berätta vad som har hänt men tystnar snart innan hans uppförande får en ordentlig förklaring.

En stund sitter Meirwen mållös och vet inte hur hon ska reagera. En röst i henne skriker åt henne att han har ont, att han behöver henne, men en så mycket starkare röst viskar att det kommer att bli bra, precis som allt annat blivit. Hon torkar bort hans ständigt rinnande tårar med sina fingrar och fattar sedan hans ena hand mellan sina. "Jag... jag är ledsen att ni är ledsen" försöker hon försiktigt "men det kommer att ordna sig."
Brodern ger henne en smått förvånad blick innan han återgår till att betrakta ryggstödet. Det var inte alls reaktionen han hade väntat sig från henne. En del av honom vill fråga henne om någonting är fel men en annan del av honom tänker att det kanske inte är mer än så hon brydde sig om saken. Alla ord om att han borde berätta var kanske inte alls sagda av välmening.
Kramandes hans hand väntar Meirwen tålmodigt på ett svar som inte kommer. Hur skulle hon kunna få honom att tala? Och hur skulle hon kunna övertyga honom om att allt faktiskt skulle bli bra? Hon ser på honom under tystnad en stund, ler sedan svagt och försöker igen, "älskade bror. Varför talar ni inte med mig? Vad hände?"

Valentine ville bara få vara ifred. Kunde hon inte förstå det? Särskilt om hans känslor betydde så lite för henne som de uppenbarligen gjorde. Han ville bara vara ifred så att han kunde få gråta och slippa allt vad mat och sömn och resten av världen hette. Kanske borde han se till så att han svalt ihjäl. Då skulle han inte behöva tänka på någonting alls och välden skulle bli lika svart som hans inre.
Meirwen bara fortsätter att se på honom under tystnad en stund, men då inget svar kommer säger hon med sin halvtomma röst och sina halvtomma ögon "Jag skrev till Hector igår, och avsa mig alla släktband med honom." Hon tystnar en kort sekund. "Nu är det er tur att berätta något för mig." Hon hoppades att öppenheten skulle nå fram till brodern och lättare få honom att tala, men orden får honom istället bara att ostadigt sätta sig upp i soffan trots att rummet återigen börjar snurra, och han stirrar på henne. "Ni... ni gjorde v- vad?" Avsäga sig alla släktband till fadern? Hur kunde hon göra det? Och varför? Han var ju deras far.
Systern rycker lätt på axlarna. "Så nu talar ni med mig? Ni hörde vad jag sa. Jag skrev till mannen jag brukade kalla min far och förklarade att jag inte längre gör så. Nu är det er tur att tala om något för mig."
Insikten om att hon bara sa det för att fånga hans uppmärksamhet gör honom sårad, kanske ännu ett tecken på att hon egentligen inte brydde sig, men ändå kan han inte förmå sig att släppa ämnet. "M- men varför? Han... han är ju vår far... er far..."försöker han, men hon skakar bara på huvudet. "Er far, bror min. Inte längre min. Jag hoppas att ni fortfarande vill anse er själv vara min bror, trots att vi nu endast har mor gemensamt. Det är trots allt det viktigaste, platsen vi kom ifrån. Platsen vi först möttes och växte tillsammans." I hennes tomma blick glimtar det till något lite kvickt. Sorg? Oro? Förorätt? Varför ville han inte tala med henne? "Snälla sig mig vad som hänt."
Men trots hennes vädjan ignorerar han det sista. Han kan fortfarande inte förstå vad hon har gjort och varför hon har gjort det. Trots det hon säger tänker en skrämd del av honom att hon kanske inte vill ha kvar honom heller. "Men... varför gjorde ni det? Vad har han gjort för att ni inte ska vilja ha honom som far längre?"
Systern rycker återigen på axlarna, i en liten, nästan obetydlig rörelse. "Vad har han inte gjort?" Hon skakar lätt på huvudet. "jag vet inte, Val. Jag... jag tror att jag var arg igår... På honom. På hela världen. Men det känns så avlägset nu. Det är bra. Allt är bra." Hon lägger huvudet på sned och ser på honom en stund. "Nu är det er tur att svara på mina frågor. Vad hände egentligen då ni var borta?

Återigen ignorerar Valentine det sista. Istället ser han forskande på henne där hon sitter på andra sidan av de dansande prickarna. Någonting är inte som det ska. Han märker det, men han vet inte vad det är. "Vad... vad är det för fel med er? Ni verkar så... lugn..." Han inser att det inte är det bästa ordet men kan inte finna nåt annat att beskriva henne som. Lugn. Oroande lugn.
Meirwen ser på honom med undrande blick. "För fel?" Orden verkar inte helt sjunka in i hennes huvud, utan stannar någonstans på ytan. "Inget fel. Allt annat än fel. Allt känns så mycket bättre idag käre bror. Jag önskar att jag kunde få er att känna vad jag känner nu."
Han sträcker ut en darrande hand mot henne. "Mei, vad... vad har hänt? Varför är ni såhär? Har... har någon gjort er såhär?" frågar han medan oförståelsen växer i systerns ögon och hon lutar huvudet lite mer och försöker se vad han menar. "Varför jag mår bra? Jag... Jag vet inte, allt kändes bättre när jag vaknade imorse. Jag tror att hon hjälpte mig." Hon får en idé och öppnar ögonen lite vidare och ser på sin bror. "Kanske hon kan hjälpa er med? Jag tycker inte om att se er så ledsen."
"H- hon..? Vem är hon? Vad har hon gjort för att... hjälpa er?" Rädslan börjar välla upp inom honom, fyller enkelt tomrummet som finns där. Vad är det för fel på henne?
Det var så svårbegripligt för henne, så mycket tycktes fastna direkt innanför öronen och inte riktigt nå fram dit det skulle. Hon rynkar ögonbrynen lätt. "Hon. Min vän. Vem annars? Hon... Hon fanns där för mig, och nu känns allt så mycket klarare, lättare. Oh Val, om ni bara kunde förstå ni med, att allt kommer att ordna sig."
Plötsligt dyker en bild av Valentines egna mardrömmar upp för hans inre syn och han känner paniken och rädslan växa. Han lägger händerna på Meirwens axlar och ser allvarligt på henne medan han försöker ignorera tårarna som nu tar fart igen. "Mei, snälla, b- berätta för mig vad hon har gjort. Vem hon är. Snälla, det... det är viktigt. Försök minnas."
Hon skakar på huvudet igen och önskar att hans ord inte skulle låta så märkliga i hennes huvud. Vad var det han ville få ut? Visst mindes hon, utan problem, men vad fanns det mer att säga? "Jag.. vet inte vem hon är. Och hon har inte gjort något särskilt, mer än att finnas där för mig. Vad är det ni vill att jag ska minnas, jag kan inte tänka mig att det fanns något jag glömt från det hela. Val, vad är det ni vill att jag ska säga?" Hon ser på honom förbryllat och börjar undra om han endast frågar för att själv slippa tala
”Men ni... ni är så... Ni är så annorlunda. Det här är inte likt er. Hade ni varit er själv så hade ni... grälat på mig för att jag inte tog hand om mig. Ni hade... jag vet inte.... kramat mig eller slagit till mig eller vad som helst. Men ni hade inte uppfört er som ni gör nu. Ni måste berätta för mig vem hon är."
Meirwen rynkar ögonbrynen ytterligare vid hans ord medan paniken växer i honom. Varför förstod hon inte vad han menade? Varför han var orolig? "Ni- ni måste koncentrera er. På hon som ni såg. Om ni inte vet vem hon är... Vad kan ni berätta om henne? Hur såg hon ut? Vad gjorde hon? Vad gjorde hon med er?" hans röst låter mer och mer desperat, men hans syster bara rör hans kind försiktigt och ler. "Älskade lille bror, hon har inte gjort något med mig, hon endast fanns där då jag behövde någon. Se inte så bekymrad ut, ser ni inte att jag mår bra nu? Prata med mig nu, vem är det som gjort er orätt? Säg bara namnet så lovar jag att tala med människan.”
Valentine söker desperat efter en lösning. Någonting han kan göra för att hon ska bli som vanligt igen. Utan att tänka efter höjer han handen och ger henne en örfil. Ljudet tycks genljuda i rummet och han slår förfärat händerna för munnen. "F- f- förlåt m- mig... jag.... jag...."

Det plötsliga slaget vänder Meirwen nästan helt om, och hon vänder sakta tillbaks huvudet mot honom och ser på honom med stora ögon. "Valentine!" utbrister hon lätt förfärat. "Vad i hela fridens namn har ni för er?" Hon fattar hans händer i sina och ser på honom med bekymrade ögon som inte lämnar hans blick för en sekund. "Något står väldigt oväl till med er. Vad har ni blivit utsatt för egentligen?"
"I- ingenting... ingen har gj- gjort någonting... men.... S- snälla, förlåt m- mig... jag.... jag... Ni uppför er så... så konstigt. Jag vet inte i- inte vad jag ska göra. Ni... ni oroar mig... Snälla, förlåt mig. J- jag menade inte att..." Skamset ser han bort medan hans händer darrar i hennes grepp. Han känner sig så fruktansvärt hjälplös, men systern kramar om hans händer och ler så varmt hon kan. "Oroa er inte för mig käre bror. Och det finns inget att förlåta, jag förstår att vad ni just gjort endast kommer från er egen sorg. Hur kan jag lindra era känslor?"
En tanke slår honom plötsligt och han ser upp på henne igen. "Var det hon...? Hon som du såg på perongen? Spöket i vitt? Är... är det hon som har varit hos dig?"
Meirwen nickar, men ansiktsuttrycket är aningen disträ och hon svarar inte på hans ord. "Jag borde åka genast. Och reda ut era problem."
"Nej. Nej, det behöver inte inte göra.” utbrister han ”Kan ni inte... kan ni inte berätta för mig om spöket istället? Varför... varför var hon hos er? Vet ni det?" Paniken ligger fortfarande där och lurar precis under ytan men han anstränger sig för att kämpa ner den. Nu har han ändå kommit någonstans och han är rädd att hon inte kommer berätta mer om han oroar sig för mycket.
Systerns ögon blir tommare och mer oförstående igen då hon ser på honom. "Var... hos mig? Nej käre bror, ni förstår inte. Hon kan inte lämna tunnelbanan. Jag gick till henne. I natt. Och... Det var som om allt rann av mig. Snälla säg vem som gjort er ont så att jag genast kan tala med människan. Jag lovar att jag är lugn nu och inte kommer bete mig så illa som innan ni reste"
Men Valentine bara skakar förtvivlat på huvudet. "Men jag vill inte att ni ska vara lugn. Jag vill att ni ska vara arg. Jag vill... jag vill ha min syster tillbaka. Snälla, Mei..." Han slår armarna om henne och begraver ansiktet vid hennes hals. "Jag är ledsen att jag fick det att bli så här. Jag...jag menade aldrig att vara till sådant besvär. Snälla Mei.."

Hon står stilla en stund innan hon reagerar över broderns kropp mot sin och hon slår armarna om honom tillbaks, i en vänlig om än aningen ointensiv omfamning. "Men jag är här Val. Jag kommer alltid vara här för er. Men vad tjänar det till att skrika och vara arg? Är det inte bättre att jag reder ut det hela?" Hon lägger en hand tröstande på hans huvud.
"Men det... det är inte likt er. Jag bryr mig inte om vad som är bättre att göra. Jag vill bara att ni ska göra som ni brukar göra... som ni alltid har gjort. Snälla Mei, berätta för mig vad jag kan göra för att ni ska bli som vanligt igen. Jag ber er."
"Men Val..." Hennes röst är mjuk och varm "visst måste ni hålla med om att det varit för mycket ilska och gråt och ogenomtänkta ord från mig på sistone? Borde ni inte vara glad, precis som jag är, över att jag nu mår bättre? Över att allt är bra?"
"Jo, det skulle jag om allting var bra.” säger han ”Men det är det inte. Ni... ni tror bara det för att... för att ni... träffade... spöket..." En ny tanke slår honom och han släpper taget om henne och reser sig svajande. "Kom." Han försöker låta bestämd men det svartnar för hans ögon i ett par sekunder och han måste gripa tag i soffans armstöd för att inte riskera att falla omkull.
Meirwen hinner inte reagera i tanken lika kvickt som i kroppen då hon fångar upp sin bror, och hon finner sig lätt förvånad ståendes där med armen omkring honom. Hennes förvirrade ögon söker hans blick. "Var? Ni mår inte bra, ni borde vila"
Valentine låter henne hålla i honom, lite rädd för vad som ska hända om hon släpper taget. Men vila? Kanske det men inte nu. Inte när hans syster behöver hjälp. "Jag klarar mig. Vi måste gå tillbaka till perrongen där du såg henne."
Systerns ögon lyser upp något. "Så ni följer med? Oh Val, jag är säker på att hon skulle kunna hjälpa er med. Det skulle göra mig så gott att se er glad igen, så ni anar inte."
Ett ögonblick tvekar han innan han nickar och försöker le mot henne. "Just det. Det... det är därför vi ska gå dit. Men vi måste göra det nu med det samma."
"Varför just nu?" Hon ser förvånat på honom, men skakar sedan på huvudet och endast godtar hans vilja som något gott och frågar inte mer, utan tillsammans går de till hallen där Valentine lyfter ner sin rock från där den har hängt. Han förvånas över att den känns tyngre än den brukar innan han inser att rocken inte har förändrats alls. Det är han själv som har förändrats. Han låtsas dock som ingenting medan han tar på sig den och öppnar sedan dörren för Meirwen.
"Ni får visa vägen.” säger han. ”Jag är rädd att jag inte vet vart vi ska."
Systern följer sin bror som i trans, plockar ner sin kappa och sveper den om sig. Just som hon gått igenom dörren vänder hon sig om mot honom och ser honom i ögonen medan hon lägger sin hand mot hans kind igen, ömt. "Jag hoppas att ni kommer må bättre käre bror. Jag vill inte se er ledsen. Och kanske ni sedan vill tala om vad som hänt?"
Han nickar och ler svagt mot henne. "Jag lovar att berätta. Men först måste vi gå till perrongen där ni träffade henne."
"Jag förstår inte denna brådska kära ni, nog kan det vänta ett par minuter medan ni bara säger några få ord? Men vill ni nödvändigtvis gå dit först ska jag inte besvära er"
Leendet bleknar lite när han tror att hon ska protestera mot att de går dit. "Jag vill helst att vi går och ser spöket först. Men jag lovar att berätta för er när vi har varit där."
Meirwen tvekar lite. "Bara ni lovar att berätta, så. Och jag... Jag är inte säker på att hon är ett spöke. Snälla ni, säg inte så till henne, jag är så rädd att förnärma henne ifall hon skulle vara något annat."
Brodern nickar lugnande och tar henne under armen, både för att själv få lite stöd och för att de ska börja gå. "Jag lovar. Både att berätta och att inte försöka förolämpa henne."

Meirwen ler mot honom, lugnad av hans ord, och börjar gå mot tunnelbanorna. "Jag är rädd att det är en bit, orkar era ben?" frågar hon, och trots tvekan han känner nickar Valentine ändå. "Jadå. Oroa er inte."