Meirwen och Valentine

Stunden hade varit så perfekt , med broderns lugna andetag när intill henne och solens värme mot hennes hud. Det gröna, mjuka gräset under dem. Allt var så fulländat och perfekt. Tills Valentines drömmar får honom att röra sig och placera handen tämligen olämpligt. Meirwen försöker försiktigt väcka honom, viskandes hans namn. Hon rör vid honom, kallar hans namn högre, försöker få honom att vakna, men ingenting tycks hjälpa. Det enda det resulterar i är att få honom att återigen röra sig och flytta handen uppåt, till ett ännu värre ställe. Till slut får hans sömnagerande hennes panik att växa och hon tappar befattningen, står inte ut längre. Hastigt sätter hon sig käpprakt upp och slå honom hårt i ansiktet. Hon hinner inte tänka på vad hon gjort, och vill inte göra det heller.

Slaget väcker honom brutalt. Och även han sätter sig hastigt upp och ser sig något förvirrat omkring i ett försök att förstå vad som har hänt. En hand söker sig till hans näsa som gör väldigt ont efter att ha tagit det mesta av smällen. Han får syn på systern och ser förvirrat på henne. Hade hon slagit till honom? "M-Meirwen? Vad..?"
Åsynen av broderns ansikte gör Meirwen skamsen och oroad. "Förlåt.... Jag var... var tvungen... hur gick det?"
Valentine tar bort handen från näsan och ser på den, spärrar upp ögonen lite när han ser blodet och känner det rinna ur näsan. Hastigt sätter han tillbaka handen, försöker hindra blodflödet. "S- slog ni till mig? Varför då?" Han tittar mer förvånat än argt på henne. Han hade väl sovit? Varför hade hon tyckt att han borde väckas på det sättet?
Synen av blod gör systern allt mer orolig och skamsen. Vad i hela fridens namn hade hon gjort? "F-förlåt" stammar hon igen. "Jag menade inte att slå så hårt... Vad... vad kan jag göra?" Hon flyttar sig lite närmare och för upp en hand för att försiktigt känna på sin brors ansikte för att se hur illa skadan blivit, och smärtan när hon rör vid den ömma näsan får honom att dra häftigt efter andan. "Ah! Låt bli. Det där gör ont." Han försöker svepa bort hennes hand och hon rodnar kraftigt. "Valentine förlåt mig. Jag visste bara inte vad jag skulle göra, ni vägrade att vakna och ni... ni...." Hon kan inte förmå sig säga orden högt, säga vad han gjort, utan rodnar bara ytterligare. "Tror ni att den är bruten?" Frågar hon, gravt oroad
Valentine kunde inte förstå vad han hade gjort. Han hade sovit. Vad var det för fel med det? Men han låter frågan vara för tillfället och koncentrerar sig på blodet istället. "Jag vet inte. Jag hoppas inte det." Han ser osäkert på henne. "V- vill ni..? Jag ska försöka vara stilla."
Meirwen för förisktigt upp handen igen och känner längs hans näsa, osäker på hur en bruten näsa ska kännas. "Jag... jag tror att den är hel" säger hon tvekandes. "Blodet gör nog att det ser värre ut än det är" Hon hoppades  innerligt det i alla fall. Hon plockar upp skjortan och börjar försiktigt badda bort blodet som sprutat ut ur hennes bror, och han biter sig i läppen när hennes baddande får smärtan att bli värre. Han kan känna den metalliska smaken av blodet på sin tunga. "Men... varför slog ni mig?"
Hennes kinder hettade till. "Ni.... i sömnen...Jag... jag vet att ni sov och inte menade det men... men ni ville inte vakna, och...."

Rodnaden växer lite medan den förfärade känslan växer innom honom. "Ni... ni menar att... a- att jag..?"
Meirwen börjar intensivt peta i gräset för att distrahera sig själv så gott hon kunde. "Ja..." mumlar hon rodnandes. "Förlåt Val, jag menade inte att slå er, men jag stod inte ut"
"Jag... jag menade inte... Jag hade inten aning... s- skulle aldrig..." Han ser förfärat på henne medan blodet envist fortsätter rinna mellan hans fingrar.
"Här" viskar hon mjukt medan hon flyttar närmare, tar skjortan och håller den under hans näsa för att samla upp blodet tills det slutat rinna. "Jag vet att ni inte menade det, och jag menade inte heller att slå er så hårt. jag blev bara så panikslagen och desperat"
"Jag... jag förstår det. Jag hade ingen aning..." Hans röst låter dämpad genom skjortans tyg och han tänker på att han har förstört ännu ett plagg. Dessutom skulle han komma tillbaka till huset med en blodig skjorta. Vad skulle far säga?
"Vad i hela fridens namn drömde ni egentligen?" Hon visste inte om hon ville veta svaret, men hon frågade ändå, medan hon satt så stilla och lugnt hon kunde med skjortan mot borderns ansikte, och en hand som sökte sig upp mot hans hår, lugnande.
"Jag... jag vet inte." Han hoppas att det inte var något olämpligt. Tänk om han hade låtit också? Han rodnar kraftigare vid tanken.
"Ni... ni vet inte?" Hon misstänker att han inte talar sanning, men hon vill inte fortsätta utfrågningen, skamsen och desperat efter att få lägga det hela bakom sig. "Vi... Vi borde ta er tillbaks till huset. Ni kommer behöva dricka mycket snart, och vila er. Oh, Val.. jag är så ledsen. Jag bara... vet inte vad jag gjorde."
Han önskar att han kunde sluta rodna. Eller aldrig hade somnar till att börja med. Plötsligt inser han att hon har hållit i skjortan en god stund och han lägger sin hand över hennes för att låta henne förstå att han kan hålla i den själv.
Meirwen släpper skjortan motvilligt och vet inte riktigt var hon ska göra av sina händer eller uppmärksamhet nu när hon inte håller i den. Benen känns så påtagliga och hon önskar att hon bara kunde sjunka ner i jorden och gömma dem.
Valentine tar ner skjortan från ansiktet och grimaserar lite när han försiktigt känner på sin ömma näsa. "Jag kan inte förstå varför ni slog mig." muttrar han. "Kunde ni inte väckt mig på vanligt vis? Eller för den delen flyttat på min hand själv?"
Hon skäms när hon inser hur förnuftiga broderns ord låter jämför med hennes eget agerande. "Jag...Jag vågade inte röra mig, jag var så rädd för att om jag gjorde det, eller rörde vid er hand, så... så skulle ni bara göra något värre." Hon är säker på att hennes kinder snart måste ta eld av all hettande rodnad. "Jag försökte ligga still... men till sist fick jag sån panik..." Hon ser skamset på sin brors näsa. "Snälla ni, förlåt mig. Jag menade inte att slå så hårt. Eller alls, egentligen."

Hennes bror nickar tyst och ser på den blodiga skjortan. Hur skulle han förklara den för föräldrarna utan att avslöja vad som hade hänt? Kanske kunda han lämna kvar den här istället. Men då skulle han behöva gå hem utan skjorta alls och det känns inte heller som en bra idé.
Meirwen följer hans blick och ser på skjortan. "Förlåt" mumlar hon, igen. "För att jag fått er att blöda så. Och för att jag fläckade ner er skjorta, jag visste bara inte vad jag skulle ta." Hon biter sig i läppen och hoppas att han ska kunna förlåta henne för att hon skadat honom.
"Det är ingen fara. Jag vet att det inte fanns så mycket till hands men... jag är bara rädd för vad far ska säga när han ser den... och hur jag ska kunna förklara vad som hänt utan... utan att nämna..." Han tystnar, väl medveten om att han inte behöver avsluta meningen för att hon ska veta vad han talar om.
"Jag..." tanken på faderns reaktion över en blodig skjorta, en oklädd Valentine eller drömmande misstag skrämde henne lite och fortfarande djupt skamsen över att ha gjort sin bror illa säger hon "Vi... Vi kan säga att det bara var mitt fel. Att jag blev arg och slog er. Vi behöver inte berätta varför." Det var bättre att fadern tog ut sin ilska på henne än på hennes bror.
Valentine ser osäkert på henne. "Tror ni verkligen att han skulle tro på den historien? Det var länge sedan ni slog mig så att jag började blöda. Och nu skulle ni ha gjort det igen? Kommer han inte att misstänka att vi hittat på det?"
Hon ler lite svagt mot honom, motvillig att möta sin fars reaktion, men fullt villig att offra sig för sin bror. "Jag tror att er näsa och allt blod är bevis nog. Vad skulle han annars tro att vi döljer? Att ni ramlat och slagit er?" Hon drar efter andan. "Den mest sannolika lögnen är den som ligger närmast sanningen, och som är så pass hemsk att man inte vill erkänna den, inte sant?"
Brodern nickar och ser ner på skjortan igen. "Ni har kanske rätt i det. Men han kommer att bli så arg. Om vi säger att det är ert fel så kommer han att bli ännu argare på er. Vill ni verkligen det? Vi borde kanske hitta på något annat ändå?"
Meirwen suckar och skakar på huvudet. "Om vi hittar på något annat kommer han finna ett sätt att skylla det på er. Han kommer säga att ni varit oförsiktig, eller klumpig, eller gjort saker ni inte borde. Bättre då att avleda hans ilska och säga att det var mitt fel. Vilket det faktiskt var... Jag borde aldrig slagit till er." Hon drar sorgset på munnen och lägger en hand mot hans kind och känner försiktigt längs hans näsa med tummen, medan hennes bror försöker låta bli att grimasera av smärtan och biter sig hårt i läppen istället. "Tack, men... jag är van. Jag vill inte att ni ska behöva offra er för min skull." Han fingrar tankspritt på det blodiga plagget i knät och funderar på att trycka det mot ansiktet igen då blodet fortfarande inte har slutat, men syster hinner före och lyfter vänligt skjortan från hans knä och placerar den ömt under näsan. "Jag kan ta fars vrede" säger hon mjukt. "Det är länge sedan jag slutade att ta åt mig. Det gör mig mycket ondare att se honom skälla på er, så låt mig ta skulden." Hon tystnar och ler sedan, lite lätt retsamt. "Annars kan jag alltid hota med att berätta vad som egentligen hände, så får vi se vad han tycker om den historien"
På något sätt lyckas han både blekna och bli rödare i ansiktet på samma gång och han skakar förfärat på huvudet. "Nej! Nej, nej, det... det får ni inte göra. Jag är ledsen för vad jag gjorde men... berätta det inte för någon. Snälla."

Meirwens egen rodnad har sjunkit lite då hon fokuserar mer på broderns blod och har lyckats att slappna av efter den generande händelsen. "Givetvis skulle jag inte göra det. Det förstår ni väl. Jag skulle generas av det hela minst lika mycket som er ifall någon fick veta det. Men snälla, låt mig ta mig an far, som ursäkt för vad jag gjort mot er stackars näsa."
Valentine tvekar en liten stund men nickar sedan. "Om ni är säker på att ni vill det. Om ni vill så kan ni hitta på något som jag gjorde för att reta er. På det sättet så skulle det bli bådas vårt fel. Jag tror att ni måste hitta på någonting i vilket fall. Ni kan inte säga att ni slog mig utan anledning." säger han och Meirwen försöker komma på något hennes far rimligen skulle kunna tro på. Det var svårt att komma på något som inte tycktes för orealistiskt, eller som inte satte hennes bror i allt för dålig dager. "Jag vet inte" säger hon till slut. "Jag vill inte att ni ska få någon del av skulden. Låt oss bara säga att jag råkade få er att falla av bryggan, och att jag blev så skrämd av det hela att jag tappade befattningen, det är ju sant på sitt sätt. Kanske kan hans ilska förblinda honom så att han inte frågar mer." Det skulle inte förvåna henne. När hade deras far någonsin stannat för att ställa frågor?
Valentine nickar igen, plågsamt medveten om att hon nog hade rätt i hur faderns reaktion skulle bli. "Om ni är säker på att ni vill det." säger han igen och ser osäkert upp på henne. Det kändes inte helt bra att låta henne ta hela skulden men han visste inte vad han skulle säga för att ändra hennes beslut, och dessutom insåg han skamset att han kände en lättnad över vetskapen om att han kanske skulle slippa undan.
Meirwen ler betryggandes mot sin bror, nickandes. "Jag är säker. Det skulle lätta mitt hjärta att slippa se honom arg på er, hur arg han än blir på mig." Hon tar sin brors hand med sin lediga och kramar den. "Kan vi bara glömma vad som hänt här och gå tillbaks? Jag är orolig för er och skulle helst se att ni kommer hem så ni får vila er."
"Tack." svarar han, ler lite och kramar hennes hand tillbaka. "Självklart kan vi gå tillbaka. Jag borde väl hitta en ren skjorta ändå. Och något annat att stoppa blodet med. Och jag glömmer mer än gärna allt det här."

Meirwen springer och hämtar sina kjolar, klär sig, och de börjar gå mot huset. Väl där smyger de så tyst de kan in, hoppandes att de ska lyckas undvika att bli sedda, men vid trappan stöter de på sin far. Meirwen försöker tafatt, och ursäktande förklara att de varit på bryggan, att hon blivit ovarsam och att Valentine ramlat i.
"Jag är så ledsen far, jag menade inte att slå honom. Jag blev bara så otroligt rädd" säger hon, genuint skamsen i blicken.
Fadern blir likblek, sedan högröd och drämmer näven i närmaste dörrpost och de båda syskonen ryggar skrämt tillbaka.
"Jag... jag menade inte. Förlåt far" hasplar hon ur sig i desperata försök att avvärja faderns ilska, men han bara vänder sig mot henne och ryter."Kan du inte se efter honom bättre, när det är helt uppenbart att han inte kan ta ett enda steg utan att klanta sig?"
"Men far... " börjar hon försvarande, men Hector verkar inte ens ha hört henne
"Och du!" ryter han och vänder sig mot Valentine. "Gå inte här halvnaken, du skämmer ut hela familjen! För helvete, Valentine, SKÄRP DIG!"
Innan någon av dem hinner säga något mer så lämnar han dem tvärt med ännu en dunk i väggen. Meirwen ser hur Valentine ryggar tillbaks, och stumt sjunker till golvet efter faderns reaktion, och hon ger honom en sorgsen, skamsen och orolig blick innan hon genast springer efter Hector. Då hon kommer ifatt honom rycker hon kraftigt tag i hans arm, för upprörd för att kunna tänka på varken vett, fason eller vem hon har att göra med. Ögonen blixtrar.
"Herregud far!" skriker hon  "Jag var ovarsam och råkade putta ner Valentine från bryggan! JAG var rädd och slog honom. Hur kan ni möjligtvis skälla på honom?! Hur vågar ni?! Det är inga fel på hans steg, och han behöver inte alltid ses efter! Men jag tycker gott att hans egen far kunde visa lite medlidande när han kommer hem skadad! Be honom om ursäkt!
Hon stirrar stint på honom och känner hur ansträngd hennes andning är, hur mycket hjärtat bultar i bröstet, men Hector möter bara hennes blick med kall vrede, och ägnar inte Valentine så mycket som ett ögonkast.