Meirwen och Valentine

Broderns plötsliga försvinnande lämnar Meirwen chockad och först förstår hon inte var han tagit vägen, men när hon gör det sliter hon genast av sig kjolarna och hoppar i efter honom. Tanken på att han faktiskt är vuxen nu och kan simma är inget som slår henne då paniken tar över, och hon kämpar desperat tills hon får tag i sin bror.

Inte heller denna gång finner han någon botten, precis som när han sist trillade av bryggan för fjorton år sedan, och hans kropp verkar ha glömt bort hur den ska hålla sig flytande. Han sprattlar panikslaget under vattenytan och när han känner armarna om sig tar han tag i dem och håller desperat i sig.

Meirwen får in armen under sin brors och försöker få upp honom över vattenytan, desperat kramandes om honom. Efter att ha varit under vatten en stund och äntligen fått upp både sitt och broderns huvud över ytan spottar hon vatten och försöker ruska bort vätskan från ögonen så hon ska kunna se.

Väl med huvudet över vattenytan slår han hostande och flämtande armarna hårt om Meirwen. Han försöker tvinga sig själv att sluta darra men skräcken för det mörka vattnet gör att han misslyckas fullständigt.

Meirwen försöker trampa vatten för dem båda medan hon håller om sin bror ömt men ordentligt för att lugna honom. "Sscch" försöker hon få fram mitt i ansträngningen. "Ni måste lugna er så vi kan få upp er ur vattnet."

Orden får honom att inse att om han inte lugnar sig riskerar han att sjunka igen och han känner paniken komma tillbaka igen. Desperat kämpar han ner den så gott han kan och börjar försöka röra sig mot stranden, fortfarande med ett hårt grepp om systern.

Hon simmar så gott och stadigt hon kan för de båda, och efter mycket om och men har de kommit in till stranden, så nära och så grunt att det omöjligt går att simma längre. Hon känner hur hon slår i botten med hela underkroppen och hon släpper taget om Valentine lite, och sätter sig ner. Vattnet når henne inte längre upp än till strax under bysten och hon stannar där en stund och försöker slappna av, försöker andas ut.

En del av Valentine vill vara kvar vid systerns sida men en annan och starkare del vill bara komma upp ur vattnet. Han släpper taget om henne och tar sig upp på land där han darrande och flämtande faller ihop i gräset.

Hon vrider på överkroppen och se oroande på sin bror. "Hur... hur är det med er?" Hon vet inte om hon känner sig mest skrämd av vad som hänt, eller oroad av hur han ska må efteråt.

Han öppnar ögonen och ser på henne där han ligger på sidan. Skräcken verkar för några ögonblick ha stulit hans röst och ingenting hörs när han öppnar munnen. Hårt knyter han handen i gräset medan och tvingar sig till att tala. "T- tack... jag... b- bottn- nen..."

Hon ser ner på sina ben under ytan och tvekar lite över att lämna det skyddande vattnet i inget annat än sina underkläder. Hon kan inte komma på en enda anledning till att hon skulle skämmas inför sin egen bror, så hon tar sig upp på fötter och går fram till honom där hon faller ner på knä vid hans sida. Med en hand på hans höft och en strykandes längs hans hår försöker hon lugna honom så gott hon kan.

Han sluter ögonen igen och koncentrerar sig på värmen, den fasta marken under honom och Meirwens händer. Långsamt jämnas hans andning ut men hans händer tycks inte kunna sluta darra. Försiktigt ser han upp på henne igen. "Tack...” viskar han. ”Förlåt mig. Jag... jag vet inte varför jag... Borde jag inte klara av vatten nu? Även när där inte finns någon... någon b- botten."

Hon flyttar sig lite och lyfter försiktigt upp broderns huvud till sitt knä och fortsätter stryka honom över håret med båda händerna. "Jag tror snart jag måste förbjuda er att gå i närheten av något vatten alls" viskar hon ömt och försöker övervinna sin inre oro.

Han blundar och ler lite. Borrar ner fingrarna i gräset för att de ska sluta darra. "Det kanske är lika bra. Jag tycks ju inte kunna hålla mig på land. Men jag... jag skulle sakna det. Jag tycker ju om vatten. Så länge jag... jag kan nå..."

Hon ler lite svagt. "Då får vi se till att ni simmar mer förberedd. Men aldrig utan mig. Och bara ibland." Hon tystnar lite och gräver ner fingrarna ända till hans hårbotten. "Ni skrämde mig så oerhört mycket" viskar hon

Han öppnar ögonen igen och ser sorgset och skuldmedvetet på gräset framför dem. "Förlåt mig. Jag menade inte... Jag visste inte att jag var så nära kanten. Det var inte meningen."

"Oh, Val, förlåt... det… det var mitt fel... Jag skulle varit försiktigare... Skulle inte ha börjat..." Det gör ont i henne när hon inser att det varit hennes fel, och hon känner hur paniken kommer krypande, samma panik som hon känt för så många år sedan.

Han lägger lugnande sin ena hand på hennes ben. "Säg inte så. Vi hade ju roligt. Ingen av oss tänkte på det. Det var inte ert fel. Bara en olycka. Och det gick ju bra, eller hur?" Han suckar lite. "Jag förstår bara inte varför jag ska ha så svårt för... det är ju bara vatten... Jag kan ju simma egentligen men... det går inte... trots att det var så länge sedan."

"En olycka som var mitt fel" säger hon sorgset, och plötsligt är hon 6 år igen och tar på sig hela skulden mitt i rädslan över att nästan ha förlorat sin bror. "Men... det är bra nu. Det gick bra." säger hon utan att riktigt veta om hon försöker övertyga Valentine eller sig själv.

Han hör rädslan i hennes röst och inser att hon sitter och beskyller sig själv för det hela. Försiktigt stryker han hennes ben. "Nej, det var inte ert fel. Ni tänkte lika lite på det som jag. Och det gick ju bra. Oroa er inte."

Broderns fingrar mot hennes bara hud får henne att rycka till och hon inser att hon mitt i paniken glömt bort att hon slängt av sig kläderna. Hon rodnar lite lätt och försöker att inte känna sig så obekväm med det hela. "Mm…" nickar hon bara istället. "Det gick bra. Och ni måste hädanefter alltid hålla er från vattnet, eller lära er att inte få panik så ni inte kan ta er upp. Ni måste ta hand om er! Vad var det vi nyss sa om att ni inte fick dö före mig?"

Han känner hur hon rycker till men är inte säker på varför. Tankspritt fortsätter hans fingrar att röra sig över hennes hud utan att han riktigt tänker på det. "Jag försöker. Jag lovar att jag försöker men... det blir så mörkt och... jag klarar knappt av att tänka... Jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det." Han skäms lite över det hela. En vuxen man som dessutom kan simma borde väl inte vara rädd för lite vatten bara för att han inte kan nå botten.

”Valentine…” Hon önskar att hon kunde sluta rodna och avbryter honom, oförmögen att fokusera på hans ord samtidigt som han rör henne. "Jag skulle ha mycket lättare att diskutera detta med er om ni ville sluta göra ert yttersta för att ständigt genera mig."

"Va?" Förvånat vrider han på huvudet och tittat upp på henne. Han blir ännu mer förvånad när han ser att hon rodnar. "Vad... vad har jag gjort nu?"

"Er hand" säger hon, både lätt skamset och generat på samma gång. "Jag vet att jag inte borde känna mig obekväm med er efter allt vi har delat. Men... efter vad ni sa förut på bryggan... jag kan inte hjälpa att känna mig förlägen nu."

Plötsligt inser han vad hon menar och han tar hastigt bort handen och borrar ner fingrarna i gräset istället. Förläget ser han bort igen. "F- förlåt mig. Jag tänkte inte på vad jag gjorde."

"Försök inte, Val. Efter alla era ansträngningar att göra mig förlägen har jag svårt att tro att det bara skedde av misstag." Hon försöker skämta bort rodnaden, men skruvar ändå lite obekvämt på sig

Han känner sig lite sårad när han hör anklagelsen. Han hade verkligen inte tänkt på vad han höll på med. Fingrarna hade rört sig mer eller mindre av sig själva. "Jag lovar att jag inte gjorde det med vilje. Det är inte så att jag alltid kämpar för att försöka genera er."

Hon försöker slappna av, inser att hon suttit blickstilla med sina händer och ben sedan hans fingrar först rört hennes hud. "Det tycks dock inte heller som att ni kämpar för att inte genera mig. Förlåt mig, Val, jag vet inte vad som hände. När blev vi för gamla för att vara helt naturliga i varandras närhet? Jag vill tro att allt ska vara lika enkelt som när vi var barn, men efter er kommentar på bryggan, om hur jag jämfört oss med Hannah och Jeremiah så..."

Han suckar lite och sätter sig upp så att han kan se på henne ordentligt. "Men jag sa ju att jag bara skojade. Det var bara för att reta er. Det var inte meningen att ni skulle ta det på allvar. Lyssna inte på vad jag säger." De blöta kläderna klibbar obehagligt mot hans hud och han känner för att ta av sig i alla fall skjortan men gissar att det skulle genera systern ännu mer.

 Meirwen känner sig ännu mer avklädd nu när han sitter upp och faktiskt kan se henne, en detalj hon åtminstone varit befriad ifrån då han låg i hennes knä. Hon ser generat ner på sina bara ben och önskar att hon hade något att täcka över dem med. "Det är svårt när ni säger sådant." mumlar hon.

Han inser att hon nu verkar ännu mer generad och när hon ser ner på sina ben följer han omedvetet hennes blick och rodnar svagt han också. Han vrider hastigt bort blicken igen, tvekar ett ögonblick över vad han borde göra. Han skulle kunna hämta hennes kjolar från bryggan men han inser skamset att han helst inte går ut på den igen. I alla fall inte nu... inte än. Istället knäpper han upp skjortans knappar och drar av sig den. Han räcker tyst över plagget till Meirwen som tar emot den och brer ut den över sina ben. På nytt är hon generad men nu över broderns kalhet och hon vet inte riktigt var hon ska titta. "Förlåt" mumlar hon ner i marken. "Jag önskar att jag inte vore så generad, och jag vet inte varför jag ens är det." Hon fingrar tafatt i gräset med sina fingrar, i desperation över något annat att fokusera på

"Be inte om ursäkt. Jag var dum som sa det där till att börja med.” suckar han. ”Hade jag vetat hur det skulle påverka er..." Han suckar igen när hon håller blicken fäst vid marken. "Meirwen. Ni kan titta på mig. Jag lovar att jag överlever. Och ni också."

Hon sneglar upp på honom men vänder fort ner blicken igen. "Förlåt" mumlar hon än en gång. "Jag vet inte varför jag tog åt mig så av det. Eller varför jag ska generas så oerhört nu. Vi... Vi kanske borde gå tillbaks till huset?" Vad som helst, bara hon slapp ställas inför sin egen rodnad mer, tänkte hon.

Med ännu en suck och ett litet leende makar Valentine sig närmare så att han sitter framför henne. "Ni känner mig bäst av alla, kära syster, och det gör mig ont att ni inte ens kan se på mig. Det är bara hud. Titta här." Han tar hennes hand och placerar den med handflatan mot sin handflata. "Det är samma. Här och här och här." Han flyttar hennes hand till sin kind för ett ögonblick och placerar den till slut på sin bröstkorg över hjärtat. "Samma."

Hon lugnas för en sekund av hans hand mot hennes, men rodnaden kommer lika plötsligt tillbaks då hon känner hans bröstkorg under fingrarna. Hon skruvar på sig och vill egentligen bara ta bort handen, men är rädd att förnärma honom, eller göra bort sig själv. "Jag vet. Jag vet det egentligen. Jag vet inte alls varför det helt plötsligt känns så svårt och jobbigt."

"Det är mitt fel. Jag vet det.” säger han och ler sorgset. ”Jag borde inte ha sagt som jag sa. Förlåt mig. Men kan ni inte glömma bort det?" Han släpper taget om hennes hand men tar inte bort den från sin bröstkorg, låter henne själv bestämma om hon vill ha kvar handen eller ta bort den.

Hon tvingar sig själv att se upp och försöker slappna av med handen, medan hon fingrar lätt på hans hud. "Jag ska försöka glömma det, jag lovar.” säger hon. ”Det är bara svårt ibland, när ni låter uttrycka att ni tänker på saker jag aldrig någonsin kunnat drömma att ni tänkt. Hur ska jag då veta med all säkerhet att ni inte menade något med er reaktion förut. Om ni trott att jag liknade oss vid de båda älskande, vad säger det då om vad ni själv tänker om oss?"

Nöjt känner han hur hennes hand blir kvar men hennes ord får honom att rodna och det är hans tur att se bort. "Jag antar att det är lönlöst att försöka säga att jag inte tänker på det men... inte med ER. Det borde ni väl förstå. Och som jag sagt så var det inte så att jag trodde att ni menade det. Jag sa bara så för att reta er."

Hon drar åt sig handen kvickt, på nytt skamsen, och ser ner i marken. "Jag har så svårt att föreställa mig att ni skulle tänka så alls. Om någon." säger hon grimaserande och rättar instinktivt till skjortan ytterligare lite, i behov av att få göra något distraherande

Med en suck faller han baklänges ner i gräset med armarna utbredda och ser upp mot himlen och de få molnen som långsamt glider förbi där uppe. "Jag skulle aldrig ha sagt någonting i vintras heller. Jag borde ha gjort min snöängel och hållit tyst."

Hon biter sig i läppen, och tänker för en sekund att han har rätt, att hon inte velat veta. "Jag... Jag är glad att ni vågar tala med mig och lita på mig" säger hon efter en stunds tystnad. "Jag ska försöka att inte bli så generad av ämnet. Det är bara det att... ni är min bror, för guds skull. Min lilla Valentine." Hon suckade lätt. Visst hade hon haft tid på sig att låta det hela få sjunka in mer, men det var fortfarande en lätt känslig punkt.

 "Varför får jag då uppfattningen om att ni vill veta allting utom just sådant? Visst jag är er...” Han tvekar, ovillig att stämpla sig själv som den yngre av dem när det ändå skiljer så lite. ”… er lillebror men det betyder inte att jag fortfarande är liten. Men å andra sidan så betyder inte heller det här att det är det enda jag tänker på och att jag är kapapel till vad som helst, som ni verkar tro." Han ligger kvar på rygg. Han är trött på att försöka förklara. Om hon vill kommunicera öga mot öga så får hon komma till honom. Han tänker inte sätta sig upp för den skull. Han är nöjd i gräset som kittlar hans bara hud.

Meirwen vet inte alls hur hon ska svara. Hon ser på brodern där han ligger ner i gräset och vet inte var hon själv ska ta vägen. "För att just det ämnet är det jag minst vill höra om, det är sant. Men det är också sant att jag vill höra allt ni tänker, och om det inkluderar saker som får mig generad är det något jag måste lära mig leva med" säger hon till slut, efter att ha funderat ett tag.

 "Men så fort jag nämner något åt det hållet så får ni det att låta som att jag är en fruktansvärt hemsk och perverterad människa som inte tänker på annat. Jag var inte ledsen att jag uppenbarligen förstörde er bild av hur jag är för jag tyckte att det var bättre att ni blev besviken än levde med en felaktig uppfattning. Men om det här är er nya bild av mig så önskar jag nästan att jag aldrig hade sagt någonting så ni fått fortsätta ha er drömbild av mig."

Hon blundar suckandes och skakar på huvudet. Hon tvingar sedan sig själv att flytta sig bort till sin bror, där hon lägger sig vid hans sida och ser på honom. Skjortan ligger kvar på hennes forna plats, som om bortglömd, även om hon innerst inne är smärtsamt medveten om dess avsaknad. "Jag tror inte alls att ni inte tänker på annat, det måste ni förstå. Ni är fortfarande min älskade Val. Jag har bara haft svårt att finna mig i att ni faktiskt är en man nu, och inte bara en liten pojke. Med allt vad det innebär"

Han suckar lite och håller blicken fäst på himlen. "Men jag tror att ni måste vänja er. Jag vill inte göra er besviken men jag tror inte att det lär vända så att jag går tillbaka till att vara pojke igen än på ett tag." säger han sarkastiskt och suckar sedan igen. "Kanske kan ni fråga mor om någon av det gamla folket har kraften att förvandla någon tillbaka till ett barn. Då kunde ni ju få som ni ville ha det igen."

Hon makar sig lite närmre och lägger försiktigt sin hand över hans bröstkorg. "Men jag vill inte att ni ska bli en liten pojke igen" suckar hon. "Jag vill att ni ska vara den ni är, ni måste bara förstå att det är svårt för mig ibland att acceptera att ni växt så. Kanske för att det påminner mig om att ingen av oss längre är ett barn, och ändå känner jag mig till viss del fortfarande så. Jag har aldrig stött på en man som fått mig att känna mig som en kvinna, Val. Visst måste ni väl förstå att det då är konstigt att se min egen spegelbild helt plötsligt vara vuxen, när jag inte känner mig så."

Han suckar igen men det är en mjuk suck den här gången, utan irritation i den. Försiktigt lägger han ena armen om henne, stryker med handen över hennes rygg och axel. "Jag är ledsen att ni känner så. Men tro mig när jag säger att ni också har växt. Och jag är övertygad om att ni snart hittar någon som ser er för den ni är och tycker om er för det." Han ler lite. "Någon förutom jag alltså."

Hon skrattar lite åt hans kommentar, sluter ögonen och njuter av att känna honom nära igen. "Jag skulle vara nöjd med bara er, för resten av livet." suckar hon lätt, inser vad hon sagt och tillägger hastigt "Inte på det sättet, givetvis. Men om jag förblir ensam för resten av livet hade jag hellre varit det tillsammans med min bror."

"Jag vet vad ni menar.” skrattar han. ”Och ni kommer alltid att ha mig. Vare sig ni vill eller inte. Jag kommer att vara er andra halva och spegelbild för alltid." Han är tyst några ögonblick. "Och jag är ledsen för vad jag säger. Ibland så skojar jag bara men andra gånger så... så tänker jag inte på vad jag faktiskt har sagt förrän det är för sent och det inte går att ta tillbaka."

 Hon makar sig lite närmare och lägger huvudet på hans axel. Hans nakna hud under hennes kind känns märklig, men len och varm och trygg. "Vill ni… vill ni tala med mig nu? Jag lovar att försöka att inte rodna allt för mycket. Jag vill så gärna att ni ska kunna tala med mig om allt."

Nöjt drar han henne lite närmare och virar försiktigt in fingrarna i hennes hår. "Självklart vill jag tala med er. Och vi kan väl välja ett ämne som förhoppningsvis inte får er att rodna."

"Men jag vill inte rodna åt detta heller" säger hon envist. "Jag måste lära mig, förr hellre än senare, att min lille bror har vuxit upp nu." Hans fingrar i hennes hår känns så lugnande och hon bäddar in ansiktet djupare mot hans axel.

Han suckar nöjt och lyfter lite på hakan för att ge henne mer plats. "Ja, jag tror att ni måste det för det lär inte ändras. Vad vill ni tala om då? Något särskilt? Och inte döden igen, tack." Han sluter ögonen och njuter av solen som värmer hans bara hud. Tyst väntar han på att Meirwen ska tänka ut vad hon vill prata om medan han känner hur värmen gör honom sömnig igen.

Hon är tyst en stund. Hans kommentar om döden hade fått henne att tänka på Hannah igen, att sakna sin vän. Men hon vet bättre än att säga så högt så hon förblir tyst medan hon funderar. "Jag vet inte" säger hon till slut, oförmögen att finna annat i sitt huvud än sin döda vän och broderns vuxenhet.

Han hummar sömnigt åt hennes ord. "Ni kommer säkert på någonting bra. Har ni inte gjort något roligt på sistone? Läst en bra bok? Hört något skvaller?" Hans fingrar rör sig långsamt i hennes hår medan solen formar fläckar av ljus på insidan av hans ögonlock.

Hon ler lite åt hans ord. "Sedan när skulle jag komma ihåg skvaller, även om jag faktiskt hört det? Käre bror?" frågar hon, tacksam över att distraheras från sina tankar. "Men jag har läst. Mer än en bra bok. Det finns så mycket underbar litteratur i denna värld!"

Han nickar åt hennes ord. "Sant... väldigt sant..." Paniken är borta och så även frustrationen över Meirwens åsikter om honom och han kan äntligen slappna av igen. Och nu när han gör det känner han hur trött den tidigare skräcken har gjort honom. Men han försöker kämpa emot, vill inte somna mitt i en diskussion med systern.

Hon känner hur Valentines andetag blir allt djupare under hennes hand mot hans bröstkorg. "Är ni trött?" frågar hon vänligt och trycker handen lite lätt mot hans hud för att bättre känna hans andning, hans hjärtslag.

"Mhmm..." Han ler lite när han känner hennes hand mot hans bröst. Tänker på hur lite som skiljer hennes hand från hans hjärta. "Det är så skönt..." suckar han nöjt. "... i värmen..." lägger han till när han inser vad han har sagt, rädd för att hon ska bli generad igen.

Hon suckar förnöjt och börjar löst rita figurer på hans bröstkorg, som hon gjort på hans ryggtavla för evighetslånga ögonblick sedan. "Mhm" håller hon med. "Det är så otroligt skönt idag. I solen. När allt är perfekt."

Utan att svara låter han sin hand röra sig över hennes nacke och rygg medan han själv blir allt sömnigare. Han försöker koncentrera sig på Meirwens fingrar, försöker lista ut vad hon ritar, men det dröjer inte länge innan han somnar, fortfarande med armen om henne.

Hon ler då hon inser att brodern har somnat, stillar sin hand mot hans bröst och sluter ögonen hon med, och bara njuter av hans andetag och den varma solen ovanför. Den perfekta dagen.