Meirwen och Valentine

Detta utspelar sig på natten den 26e november, just efter det att sista gästen lämnat tvillingarnas födelsedagsfirande.

 

Meirwen log så gott hon kunde då hon tog avsked av den sista gästen. Hon tackade, ansträngt och lätt rodnandes, mr Mayweather för att han kommit, men så fort porten stängts om honom vände hon sig om och lät ryggen sjunka tillbaks mot den kraftiga dörren, med varje spår av leendet bortblåst. Om hon kunde gått tillbaks i tiden och ställt in festen hade hon gjort det. Allt hade gått så fel, även om gästerna tycktes högst omedvetna om detta, och hon var så oändligt trött nu. "Oh Val..." viskar hon tyst och biter sig i läppen.  "Varför kunde ni inte tiga?"

Hennes bror pustade ut och föll baklänges ner i en närbelägen soffa där han låg kvar på rygg med ena benet över armstödet. "Vad menar ni?" frågar han, med en undrande blick på henne.

"Vi såg en varulv!" Härmar hon i sarkastisk ton sin brors tidigare uttalande under festen, och hon sluter sedan ögonen och suckar utmattat. "För allt i världen, Val... Vad ska folk säga om oss?"

Valentine bara skrattar till. "Men det är ju sant. En god historia är värd att berättas. Särskilt om den är så otrolig att folk knappt kan tro att den är sann trots att den är det." Han blir allvarlig igen när han ser hennes min. "Jag... jag trodde inte att..."

Meirwen suckar igen, denna gång mer irriterat. "Ni trodde inte vad? Att människor skulle tro att ni är galen? Att vi båda två är det? Eller gud förbjude att de kopplar ihop ett och ett och inser att vi varit i närheten av ett lik och sedan sprider fantastiska historier om vad som hänt som bara inte kan vara sanna. Min kära Valentine..." hon ser upp på honom. "Min kära Dumma Valentine. Tänk om någon tror att vi försöker dölja något"

Hennes bror drar plötsligt ner benet från armstödet och sätter sig upp. Han ser oroligt på henne. "Att vi skulle dölja någonting? Vad skulle vi ha att dölja? Det kommer väl ingen att tro. De kommer tro att jag har hittat på allting. Och om de tror att någon är galen så är det väl jag. Ni sade ingenting om någon varulv. De kan inte anklaga er för någonting."

"Precis. Jag sa ingenting.” instämmer hon. ”Vilket gör mig till lika mycket skyldig som er. Om de tror er galen för historien kommer de tro mig galen som inte dementerade den. Människor tror så mycket hela tiden, och vi borde inte ge dem mer säd till rykten än tvunget. Vad tänkte ni med?"

"Jag... jag vet inte...” stammar Valentine. ”Jag tänkte att... att ingen faktiskt skulle tro på det. Inte på riktigt i alla fall. Ja- jag menade inte att... att det skulle..." Han tystnar och ser ner i golvet.

"Ni tänkte inte alls är jag rädd. Och nu? Vad gör vi nu? Påstår att allt endast var ett lustigt spratt vi spelade dem, och att historian inte alls är sann? Eller försöker vi bevara er värdighet och håller fast vid en historia folk kommer anse oss galna för? För guds skull Valentine, vi vet inte ens vad det var vi verkligen såg!" utbrister hon uppgivet, men möts bara av irritation från sin bror. "Det tredje alternativet då?” svarar han ”Alternativet att jag faktiskt har rätt. Och vad menar ni med att bevara min värdighet? Jag hittar på saker. Vad tror ni att författare egentligen gör? Och om jag behöver ta tillbaka någonting jag har sagt så är väl inte det hela världen."

"Självklart är det inte hela världen om ni behöver ta tillbaka något" suckar hon och låter ryggen glida nedåt längs dörren tills hon sitter på golvet. "Men jag? Vad säger jag när människor frågar mig om min bror är galen? Om han bara är en skämtare eller en lögnhals? När de börjar ifrågasätta vad vi har att dölja?"

"Men... men varför? Det är väl bara att säga att jag hittade på det? Varför skulle det vara så hemskt?"

"Jag är bara orolig att det redan är för sent... att inte alla kommer tro oss om vi säger det"

Brodern försöker sig på ett leende men det lyckas inte riktigt. "Ni behöver inte oroa er. Även om folk inte tror på det så har ni ju ingenting att dölja” säger han, men Meirwen biter sig bara hårt i läppen. "Men det vet inte de. Valentine, vi hittade ett sönderslitet lik. Vi gick till polisen med det, och nu berättar ni för alla som vill lyssna att vi varit i parken i natt. Vad ska de tro? När ingen annan mördare står att hitta och ni hittar på vansinniga historier?"

Valentine rycker nästan omärkligt till vid orden 'sönderslitet lik'. "Men vi var i parken. Det var vi som hittade det. Vad gör det för skillnad om jag berättar att vi var där? Polisen vet ju redan om det." Han bleknar lite. "Ni tror väl inte att... att de kommer tro..?"

Systern vilar huvudet i händerna och skakar lätt på det. "Jag vet inte vad människor kommer att tro, Val. Men det är inte helt otroligt att de skulle börja undra vad vi gjorde där. Mitt i natten. När någon dött. Och varför vi hittar på galna ursäkter efteråt"

 

Minnet av drömmarna som Valentine har lyckats hålla undan under festen kommer hastigt tillbaka och han känner paniken växa. "Men... men jag... jag har inte dödat någon. Det har jag väl i- inte." En tanke slår honom och han ser skräckslaget på Meirwen. Rösten är inte mycket mer än en viskning när han talar. "Tänk- tänk om det var jag? Att jag bara... bara förträngt det... Tänk o- om..?"

Hans syster reser sig genast upp och går och sätter sig i soffan bredvid honom.  "Käraste bror. Nu är ni trött och yrar. Det är bara era drömmar som hemsöker er." Hon lägger en arm runt honom beskyddande och stryker med handen över hans axel. "Det var ett vilddjur, det såg vi. Vad det än kan ha varit. Jag är bara rädd för vad andra ska tro, låt det inte gå till ert huvud så att även ni börjar tvivla"

"Men djuret kanske bara råkade vara på samma ställe. Eller... eller lockades dit av blodet." Han slår förfärat sina darrande händer för ansiktet. "Herregud, tänk om det faktiskt var jag. Det- det skulle förklara varför vi... varför vi hittade l- liket. Undermedvetet visste jag redan var det fanns." Han känner tårarna bränna i ögonen. "Vad- vad ska jag göra? M- Mei, vad ska jag göra?"

Meirwen lägger även andra armen om honom och håller om honom ömt. "Käraste Val... Sssch... Lita på mig när jag säger att det bara är era drömmar. Oh kära ni, ni borde verkligen sova nu, ni kan inte längre skilja dröm från verklighet, ni behöver vila" konstaterar hon sorgset, bedjandes, men hennes bror bara skakar häftigt på huvudet. "Nej! Nej, jag- jag kan inte sova. Jag vågar inte. Jag gör så... så hemska saker."

"Och om ni inte sover kommer ni börja tro allt mer på dem när tröttheten tar över och gränserna för verklighet allt mer suddas ut. Vi borde ta er till en läkare" Hennes röst är bestämd och allvarligt, och Valentine ser skrämt på henne. "Va? Nej, jag- jag behöver ingen läkare. I- ingen kan veta om mina drömmar. Ni lovade att ni inte skulle berätta för någon. Ni lovade!"

"Sssch” lugnar hon. ”Det är klart jag aldrig skulle berätta. Men om vi bara säger att ni sover illa så kanske ni kan få hjälp. Ingen behöver få veta något om drömmarna. Jag lovar."

Valentine reser sig hastigt. "Mei, snälla, jag... jag vill inte sova. Jag vågar inte. Ni- ni vet inte vad... vad jag..." Han skakar på huvudet. "Jag klarar mig. Jag behöver inte sova. Jag ska hitta ett sätt att hålla mig vaken istället. På det sättet behöver jag inte ha fler drömmar. Jag- jag klarar mig." Han svajar lite där han står och tar tag i soffans armstöd för att ha någonting att hålla i, och Meirwen reser sig hastigt och fångar upp sin svajande bror vid armen. "Snälla Valentine, ni måste sova!” säger hon mer och mer desperat ”Om ni inte sover så... Ni måste bara. Och kämpa emot mardrömmarna! Snälla, låt oss uppsöka en läkare snarast så ni kan få hjälp. Om ni vägrar det så... låt oss kontakta den där...” Hon tvekar vid namnet, vill inte säga det egentligen, men hon tvingar sig själv. ”Den där ms Edgar som far tycker så illa om, hon kan säkert ge något råd på ett eller annat sätt, vad än far eller mor må tycka om det. Något måste vi göra!"

Valentine ser bedjande på henne med tårar i ögonen. "Men jag vill inte sova. Snälla, tvinga mig inte till det."

"Om jag stannar hos er?” frågar hans syster vänligt. ”Tillsammans kan vi bekämpa alla onda skuggfigurer, och skulle jag misslyckas med att ta mig in i er dröm finns jag alltid här om ni vaknar"

"Nej, nej, nej, nej, jag- jag vet inte hur man tar sig in i någons dröm men- men om ni vet hur... Snälla, det får ni inte göra. Jag kan inte... inte döda er också. Jag kan inte."

Meirwen försöker skratta lite tröstande "Som om ni skulle kunna döda mig, lille bror. Och det är inte er jag har att frukta, utan den hemska skuggvarelsen som hemsöker er. Ni måste förstå att han inte är ni"

 

"Och han kommer döda er om ni är där. Snälla Mei, ni- ni får inte vara där." Han tvekar lite innan han fortsätter "Jag... jag lovar att sova om ni bara lovar att inte försöka ta er in i min dröm. Snälla..."

"Jag skulle aldrig ta mig in där ni inte vill ha mig.” försäkrar systern. ”Men vet att jag inte fruktar ett fantasifoster i en dröm, och det borde inte ni heller göra. Ni säger att han har dödat Lord Fallchester om och om igen, och ändå tyckte jag mig se honom på festen här idag, fullt levandes. Och jag litar på att hans besök inte undgått er heller, så ni borde veta att skuggvarelsen inte gör verklig skada"

"Nej, jag... jag vet att det bara är drömmar. Men det är så fruktansvärda drömmar att jag inte vill uppleva dem ändå. Och jag är... rädd för vad skuggbilden betyder. Han ser ut precis som jag och han gör dessa saker om och om igen. Jag är så rädd för att det är en spegling av mig. Att det är sådan jag är. Långt in där jag inte kan se det själv. Och jag är rädd för den dagen han kommer ut därifrån."

Meirwen suckar bekymrat. "Allt han betyder är att innerst inne i er finns en sida som är livrädd för att skada någon annan. Han finns i era drömmar för att ni fruktar honom, inte för att ni är honom. Jag förstår att ni är rädd och inte vill uppleva dem igen, det är därför jag vill ta er till en läkare. Oh Val, låt mig få hjälpa er om jag kan!"

Brodern tvekar först men nickar sedan svagt med blicken riktad mot golvet. "Vad vill ni göra då? Ta mig till en läkare?"

 

Meirwen nickar. "Om ni godkänner det. Jag är desperat och gör vad som helst för att få er att må bättre. Även om det involverar alkohol, opium eller annan 'skit' som mor skulle ha sagt" Så... vad vill ni att jag ska göra? Hur kan jag hjälpa er?" Hon ser bekymrat på honom med bedjandes blick, och henns bror bara skakar på huvudet till svar. "Jag... jag vet inte... Vad som helst." Han ser hastigt upp. "Så länge det inte är något som gör att jag riskerar er hälsa också. Om så bara i drömmarna."

Systern ler så betryggande hon kan. "Oroa er inte för mig, min hälsa är inte i någon fara alls. Ska vi ta med er till läkaren? Ska jag kontakta ms Edgar? Vi måste få er att sova på något sätt, om jag så ska behöva slå ner er med en klubba" Hon försöker sig på ett skämtsamt skratt men hennes bror ler endast svagt tillbaka. "Nej, det får ni gärna låta bli. Men jag... jag vet inte. Välj vad ni vill."

Meirwen rynkar ögonbrynen och funderar. "Om vi går till en läkare… kanske far får höra det, eller läkaren kanske ställer frågor ni inte vill svara på... och kanske han ändå bara ger er opium... Men om vi går till ms Edgar och far eller mor får veta det... "Hon biter sig i läppen medan hon tänker

"Nej, de kan inte få reda på det. Ingen av dem. Jag vill inte oroa mor och... och far... skulle..."

"Far skulle bli rasande och förkasta oss båda två. Men ni måste sova! Han behöver ju inte få veta, och får han det så... kan ni alltid bo hos mig."

Valentine nickar tacksamt. "Men finns det inget annat alternativ? Ett där de inte behöver få veta någonting?"

Hans syster ler lite mot honom "Det finns alltid den där klubban. Om ni kan bortförklara huvudvärken och bulan för far." Säger hon retsamt och han skrattar till. "Jag väljer helst bort den om jag kan."

Hon blir allvarligt igen och tvekar lite "Jag vet inte Val... Jag vet inte andra sätt att vi kan hjälpa er, jag är ingen läkare."

"Det gör ingenting. Jag... jag klarar mig." Han gör en ansatts att gå sin väg, men Meirwen hugger tag i honom. "Val... ljug inte för mig..." ber hon och han stannar upp, men ser inte på henne. "Men jag ljuger inte, Meirwen. Jag är säker på att jag klarar mig. Jag har tagit mig igenom det så här långt. Jag behöver bara... se till att sova så lite som möjligt. Det kommer att gå bra."

"Ni blir bara sämre och sämre, det är omöjligt att inte se hur blek ni blivit senaste tiden. Ni kan inte leva så här, i konstant rädsla för att sova, och för att förvandlas till er mardröm. Vi måste göra något. Ska jag kontakta ms Edgar?

 

Valentine tvekar men nickar sedan. "Gör det."

"Ska jag sända ett bud genast?"

Han nickar igen. "Om ni... om ni tror att det kan hjälpa." Han ser bedjande på henne. "Tror ni att det kommer att hjälpa?"

Hon biter sig i läppen, osäker. "Jag... Jag vet inte. Jag har aldrig provat något liknande, men jag har hört historier. Allt som kan hjälpa är värt att testa. Allt för att få er att må bättre"

Han nickar igen. "Det låter bra."

 

Efter att ha sänt iväg den husa Meirwen litar mest på så väntar de bara, båda tvekandes och med andan i halsen. Den unga flickan återkommer efter allt för lång tid och berättade att ms Edgar gett henne adressen till en håla där hon kunde få tag på substansen och en pipa, och hon lämnar över en påse i tysthet till Meirwen som spänt tackar henne och ber henne att aldrig nämna något om detta till någon annan.

När hon har gått stänger Meirwen dörren om budet och vänder sig om mot sin bror. "Så..." Hon håller upp påsen. "Här är det" säger hon och Valentine stirrar på den, osäker nu när den faktiskt är här. "Så... vad gör vi nu?" frågar han tveksamt.

Meirwen öppnar påsen och tar fram en pipa och en mindre påse med substansen.  "Jag... antar att man tänder på pipan med det här i? Och jag antar att vi avlägsnar oss till ert rum innan mr Howards ser oss"

Valentine ler lite. "Det är nog en bra idé." Han leder vägen uppför trapporna till tredje våningen och stänger dörren efter dem så fort de har kommit in. Han flyttar hastigt bort högarna med böcker och papper som brer ut sig i fotöljerna och på bordet emellan dem. "Slå er ner." Säger han och systern lyder med en plötsligt tom blick. "Herregud, Val... vad skulle far säga?" utbrister hon i en viskning, men skakar sedan på huvudet och försöker samla det fokus hon kan i all sin trötthet. Hon tar fram pipan igen, och opiumet. "Jag misstänker att man tänder här? Har ni något att tända eld med här?"

Valentine går över till det lika belamrade skrivbordet och letar lite tills han får fram en ask med tändstickor som han kommer tillbaka med. Han räcker över dem till Meirwen som ler lite mot honom. "Så ni låter mig tända den? Är det för att ni är för rädd för elden? Eller för att ge mig ansvaret för det hela kära bror?" säger hon, i ett försök att lätta stämnningen och sitt tunga hjärta. Hon plockar upp den mindre påsen med substansen och häller ut lite i handflatan. "Jag undrar hur mycket man ska ta..." Hon stirrar på det en stund och häller sedan lite i pipan innan hon fumlandes tänder på den och sedan räcker över den till Valentine. "Här..." viskar hon, fortfarande ytterst osäker på vad hon egentligen håller på med.

 

Valentine tar emot pipan när han ger honom den och stirrar osäkert på den i några ögonblick innan han för den till munnen och drar ett djup andetag. Röken får honom att hosta men han tar ändå ett bloss till. En ovan känsla sprider sig i honom.

Meirwen iaktar honom nervöst i varje rörelse och sitter på helspänn som om något hemskt när som helst skulle kunna hända. "Hur känns det?" Frågar hon efter en stunds tystnad och Valentine ser förvånat upp på henne. "Jag... jag vet inte riktigt..." Han tar ännu ett bloss. Ett märkligt lugn har spridit sig genom honom och allting tycks gå lite långsamare än vanligt. Men det känns bra också och han finner att han inte är lika rädd som tidigare. Han ler lite och räcker fram pipan mot Meirwen. "Prova själv” bjuder han, men systern bara ser förskräckt på honom. "Valentine!” utbrister hon. ”Det är inte jag som behöver hjälp med att sova, ta bort den där saken från mig!" Hon ryggar instinktivt tillbaks lite i stolen för att komma ytterligare några centimeter bort från den utsträckta pipan

"Är ni rädd? Och ändå vill ni att jag provar?" Han drar tillbaka pipan och tar ett par bloss till. Världen saktar ner ytterligare och han sjunker djupare ner i fotöljen. Han försöker fästa blicken på sin syster men finner att det är svårt. "Allting är så... så..." Han tystnar, osäker på vilket ord han egentligen söker.

"Jag är inte det minsta rädd” försvarar sig Meirwen häftigt ”Men jag ser ingen anledning till att jag, som inte behöver det, använder det. Ni behöver det för att må bättre, och då får ni använda det, så är det bara." Hon tystnar några sekunder och ser på honom. "Verkar det hjälpa? Ni ser... lugnare ut"

Valentine nickar långsamt och ler mot henne. "Det känns... trevligt... varmt..." säger han och hans syster ler trött tillbaks mot honom "Det är så underbart att se er le. Och se er lugn. Om ni visste hur mitt hjärta värms. Är ni fortfarande rädd för att sova?" frågar hon och ser lättat hur hennes bror skakar på huvudet men snabbt upphör med detta då han finner att allting snurrar. "Nej... jag tror inte det." Säger han och tystnar. Hans leende blir större. "Faktiskt är de där drömmarna väldigt trevliga."

Meirwen flyttar sig från stolen till golvet framför fotöljen och ser upp på honom bekymrat. "För att Lord Fallchester är med i dem?" frågar hon försiktigt, och Valentine skrattar till och nickar. "Mm..." svarar han och systern tystnar en stund och blir lätt röd i ansiktet. "Han... ni... jag... " stammar hon men tystnar sedan kvickt, och snurrar lite på sig så hon inte längre sitter vänd mot sin bror. Hon drar upp benen mot hakan och Valentine flinar åt hennes ansiktsuttryck och minnet av drömmarna.

"Val... Ni... Ni är inte riktigt er själv. Jag tror ni borde sova" mumlar hon besvärat.

"Ni ser så förlägen ut?" Han tar ett bloss till och tittar smått undrande på henne, varpå systern tittar upp på honom i några sekunder och tittar sen ner igen. "Jag... Oh, kära bror... Jag skulle aldrig banna er för era känslor på något vis. Men ni måste förstå att det inte faller sig naturligt att höra er säga sådant. Lika lite som om ni hade sagt så om en kvinna. Jag... "Hon rodnar ännu mer och han lägger undrande huvudet på sned. "Vad... menar ni?"

"Jag menar att ni är min bror” häver hon generat ur sig. ”och ert kärleksliv och era intima tankar är aningen... obekväma. Hur mycket jag än håller av er"

"Men ni ville ju höra alla mina hemligheter. Och vem ska jag berätta för om inte er? Jag kan ju inte säga det till honom."

"Så klart ni kan." Hon ser upp på honom igen och rynkar på ögonbrynen. "Särskilt i det här tillståndet tycks det som"

Valentine inser att han inte riktigt kan komma ihåg varför han inte skulle berätta det. "Men han är inte här." Han kan inte låta bli att låta lite besviken och Meirwen skakar suckandes på huvudet. "Nej. Han är inte här" säger hon och vänder sig emot honom igen och lägger en hand på hans knä. "Ni borde verkligen sova kära bror"

Valentine ler drömmande. "Jag kan drömma om honom. Kyssa honom igen” suckar han lyckligt och Meirwen vänder sig hastigt bort igen och försöker dölja den allt mer prominenta rodnaden. "Snälla Valentine, säg inte så. Jag... jag är glad att ni delar saker med mig, men det finns sådant en syster inte vill höra. Och..." hon tystnar en stund och rynkar pannan. "Vad menar ni med 'igen'? Jag trodde ni sa att ni endast dödar honom i drömmen?"

Brodern skakar på huvudet och grimaserar lite när det snurrar igen. Han kniper hastigt ihop ögonen innan han åter ser på henne med ostadig blick. "Det slutar alltid så. Jag eller mitt andra jag dödar honom alltid på slutet. Men innan dess..." Han ler stort igen. "Han är helt underbar."

Meirwen blundar förskräckt och skakar på huvudet för att bli av med bilden hon just fått. "Snälla Val, tala inte så. Inte nu, inte till mig. Jag... Oh kära ni, jag vill inte höra sådant. Ska vi inte lägga er i sängen så ni får sova?" frågar hon desperat, men han bara ser förvirrat på henne. "Är ni... är ni arg på mig?" frågar han oskyldigt, och hon kan inte annat än att luta huvudet i händerna uppgivet och generat. "Självklart inte. Jag är orolig och vill bara att ni ska få sova så ni kan må bättre"

"För jag... jag vill inte att ni ska vara... arg på mig. Inte... inte ni... Vem som helst men inte... ni..." Han börjar få svårt att hålla både huvudet och ögonlocken uppe. Meirwen ser upp på honom och ser hur ostabil han ser ut. "Sssch lille bror, jag skulle aldrig vara arg på er. Jag är bara förlägen över vad ni talar om. Kom nu." Hon reser sig upp och trär in sin arm under sin brors och försöker hjälpa honom att ställa sig upp. "Ni borde sova nu, låt oss ta dig till sängen"

Valentine reser sig ostadigt och lutar huvudet mot hennes axel medan hon hjälper honom genom rummet. Han faller tungnt ner på sängen och ligger stilla där med ena benet över kanten. "Lämnar ni mig?" frågar han och ser oroligt på henne.

Med ett matt leende mot honom hjälper systern även hans andra ben upp i sängen och sträcker sig efter en filt från fotändan som hon lägger över honom för att slippa försöka få tag på täcket som han ligger på. "Självklart inte. Jag skulle aldrig lämna er sida om ni behövde mig." Hon stryker honom över håret och hämtar sedan en fotölj och ställer den bredvid sängen. "Jag stannar här hos dig i natt. Sov du bara"

Brodern nickar långsamt och sträcker sig efter hennes hand innan han sluter ögonen. "Jag älskar... er... också... Mest av alla..." säger han och hon kramar om hans hand. "Sov nu, min älskade lilla bror.” viskar hon ”Och vila ut ordentligt." Hon sjunker ihop lite i stolen och låter sin trötta blick vila på honom.

 

Känslan av systerns hand i hans och vetskapen om att hon är i närheten gör att Valentine känner sig trygg. Han ler svagt och somnar sedan, medan hans syster med ett svagt och trött leende vakar över honom.