Meirwen och Valentine

Turen till tunnelbanan hade visat sig vara en fruktansvärt dålig idé, tänker Meirwen på vägen hem. Damen hade inte vågat visa sig för hennes bror, och allt det misslyckade äventyret istället lett till var att Valentine nu var än svagare, och att hon själv börjat få tillbaks sina tidigare känslor. Sakta, som när en en arm sakta fylls med blod igen efter att ha varit avdomnad, börjar den trygga, lugna känslan av välbehag och tillfredsställelse att lämna hennes kropp och ger plats för sorgen, ilskan, oron och rädslan hon känt innan hon sovit bort dem alla på stationen. Nu existerade bara hennes bror och vetskapen om att hon måste få med honom hem och få honom att äta.

Ostadigt tar Valentine de sista stegen upp för trappan och öppnar dörren. Tröttheten har dragit i honom hela vägen hem och han känner sig nu på utmattad att han knappt kan stå upp längre. Han är ändå glad att de gick till tunnelbanan. Meirwen verkar mer som sig själv än tidigare och det var allt han ville. Vad som hände med resten av världen spelade liten roll.. När de äntligen når ytterdörren släpper systern ut en suck av lättnad och hon följer honom in, vaksam vid varje steg för att se så han inte fallar. Utan att ta av sig ytterkläderna fortsätter Valentine in i salongen där han faller omkull på soffan. Kylan verkar ha krupit sig in i varenda del av hans kropp. Han sveper rocken tätare om sig och sluter ögonen, tacksam över att äntligen få ligga ner och inte känna sig hemsk för att mer och mer av hans tyngd vilade på Meirwen. Systern själv drar kvickt av sig sin egen kappa, slänger den över en stol vid entren och följer sedan snabbt efter sin bror. Hon letar fram en tjock filt och sveper den över honom på soffan och stoppar noga om honom runt om för att behålla värmen där under. Utan ord försöker hon få liv i hans kalla varelse genom att hålla sig nära filten och dela med sig av sin egen värme.
Valentine vrider en aning på huvudet för att kunna se upp på henne. Trots filten och rocken huttrar han lite. "J- jag f- fryser så." Han försöker sig på ett leende men det når inte riktigt till ögonen. "J- jag som... som a- aldrig fryser."
Meirwens  händer sveper över filten för att skapa värme åt honom och hon känner sig så orolig och full av smärta för hans skull. "Ni.. ni mår inte väl. Förlåt mig, jag skulle aldrig tagit med er ut. Jag vet inte vad jag tänkte på... Snälla ni, vad kan jag göra för er?"
Brodern bara skakar på huvudet åt hennes ord. "D- det är i- inte ert fel. Det var j- jag som t- tvingade med er ut. Och det var jag s- som var dum nog att... att..." Inte äta på tre dagar? Inte sova på nästan lika länge? I vilket fall så var det inte hennes fel.
"Jag hatar far för att han inte varit här och tagit hand om er" säger hon plötsligt. "Och för att han jagat bort mor. Någon borde varit här för att se efter er då ni kom hem. Jag borde ha varit här." Tårarna flödade fritt på hennes kinder och hon kom på sig själv med att önska sig tillbaks till timmarna tidigare då allt varit så mycket lättare
"Hata honom i- inte.” huttrar hennes bror. ”Det är inte hans fel. Han k- kunde inte veta. Och inte ni heller. O- om ni ska skylla på någon, skyll på mig. D- det är mitt fel alltihop." Han låter en kall hand leta sig ut från under filten och stryka bort hennes tårar. Hennes kind känns varm mot hans frusna fingrar, och hon fattar hans hand och trycker den emot sig för att värma den mot sin hud. "Ni har  inte mått väl” svarar hon.  ”Ni kunde inte klara er själv. Någon borde varit här för att se efter er kära ni. Hector, han.... han borde varit här. Han borde inte sänt iväg mor... han... jag borde...."
"Det är inget fel på m- mig. Jag har inte v- varit sjuk. Jag... jag klarar mig. Det är i- ingen fara." Valentine vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till att hans syster använder faderns namn istället för att kalla honom far.
Meirwen skakar på huvudet. "Ni kommer att bli allvarligt sjuk om ni missköter er så här. Hur länge sedan var det ni åt något ordentligt? Sedan ni drack, eller sov?" Hennes blick flackar oroligt över hans asnikte som om hon där skulle kunna läsa svaren. Hennes ena hand kramar krampaktigt om filten under sig och hon svär udner andan. "Om han varit här nu vet jag inte vad jag hade gjort, han förtjänar ett grymt öde efter vad han ställt till med, och han ska kalla sig er far."
"Jag... jag åt lite i... i t- tisdags... innan j- jag åkte hem." Valentine talar lågt i förhoppningen om att hon kanske inte ska höra ordentligt vad han säger. "Och jag sov n- när ni kom hit idag. I- innan dess... några t- timmar i onsdags." Han vill försöka försvara fadern på något sätt men han vet inte vad han ska säga så han låter det vara så länge.
Systern biter sig hårt i läppen vid hans ord och svär högt. Svär över föräldrarnas  och hennes egen frånvaro. Svär över sin broders tillstånd. Tårarna bränner och söker sig ner för hennes kinder friskt. "Ni kan inte bo här själv. Inte nu. Inte om ni inte äter. Oh herregud Val, vad tänkte ni med? Det är klart ni måste äta!"
Skamset slår brodern ner blicken när han hör hennes anklagande ord. "Det... det kändes inte s- som att det var viktigt. Förlåt mig, jag... jag menade inte... Jag ville inte göra e-er orolig. Förlåt mig."
"Inte viktigt!?" Meirwen märker själv hur hennes röststyrka ökar, men hon orkar inte bry sig. Plötsligt kom hon ihåg hur ont världen kunde göra och hon visste inte hur hon skulle hantera det. "Hur kan det inte vara viktigt?! Hade ni ingen tanke på oss andra? På mig? Hur tror ni jag skulle överlevt om ni svultit ihjäl för att ni inte haft vett nog att äta?" Hon låter allt ilsknare, och tårarna börjar återigen svämmar över i hennes brors ansikte. "Jag m- menade inte... ” stammar han. ”Förlåt mig... jag... jag t- tänkte aldrig på e- er... jag... jag ville b- bara slippa ifrån all- allting. O- om jag h- hade svultit ihjäl... det hade inte gj- gjort mig någonting." Han är tyst i ett ögonblick. "Det gör mig fortfarande i- ingenting." lägger han till med en röst som knappt är mer än en viskning.

Innan Meirwen hunnit tänka har hennes kropp reagerat och hon känner hur hennes hand landar hårt på hans arm där han ligger. De arga, rädda frustrerade tårarna bränner både innanför och utanför hennes ögon och hon vet inte var hon ska ta vägen. Hon slår till honom igen, och hennes röst blir allt högre. "Ni får inte säga! Ni får aldrig säga så!"
Valentine kurar ihop sig när slagen kommer, något chockad men ändå inte. Han vet att han förtjänar dem. Det och värre. "F- förlåt m- mig... Jag... j- jag vill inte göra e- er arg men... men... d- det... det är sant. Ingenting s- spelar någon roll längre. Kanske vore det bättre om jag... om jag d- dog... Ni kanske hade rätt i d- det ni skrev i ert b- brev."
Oförmögen att sluta, att rikta sin rädsla någon annanstans, fortsätter systern förtvivlat att slå på honom en bra stund, först intensivare men sedan med utebbande kraft tills hennes händer bara lamt faller emot det inbäddade knytet som utgör hennes bror. Hon känner hur kraften lämnar henne och hon sjunker ner på golvet bredvid soffan, orklös och snyftandes. "N-ni får inte säga så..."
Ihopkurad i soffan snyftar Valentine också, utan att ens försöka försvara sig mot slagen. Han låter henne slå honom och när hon slutar liggar han ändå kvar med ögonen hårt slutna och utan att röra sig mer än vad darrningarna åstadkommer. "F- förlåt mig..." Hans röst är en knappt hörbar viskning, och när hon hör den drar Meirwen benen tätt intill kroppen och begraver huvudet i händerna, oförmögen att hantera de känslor som så plötsligt övermannat henne. "S-säg aldrig... så igen" ber hon viskandes, så gott hon kan då varje ord är en enskild ansträngning.
Långsamt öppnar Valentine ögonen och ser på henne. Han sträcker ut en hand för att röra vid henne, hejdar sig och drar tillbaka den innan han hejdar sig igen och försiktigt rör vid hennes hår. "Jag... F- förlåt mig... Jag v- vet bara inte vad j- jag ska göra. Jag är så olycklig, Mei. Jag... jag har aldrig kännt mig så här i h- hela mitt liv. Inte när f- far har varit arg och...och inte ens på g- grund av drömmarna för. Men... men nu... Snälla Mei, v- var inte arg..."
Luften känns så svår att andas och systern finner inte ord eller ork för att svara honom. Hon är så rädd, och rädslan gör henne arg, och ilskan gör henne svag. Hon orkar inte ens vända upp huvudet för att se mot sin bror, utan stirrar tomt ned på golvet och försöker envist dra in luft till sina lungor. Valentine drar åt sig handen igen och begraver den under filten, med hjärtat sjunkande av hennes ovilja att se på honom. Han vet inte vad han ska säga. Allt han har sagt är sant men ändå känns det fel. Han vet att hon vill höra sanningen men kanske var han för sanningsenlig den här gången. Han kurar ihop sig under filten och sluter ögonen, låter tårarna rinna.

Meirwen var osäker på hur länge de båda låg så, den ena uppe på soffan och den andra nedanför. Om sekunder flutit förbi, eller rent av timmar. Hon märkte aldrig när hennes kropp slappnat av från ilskans spändhet och förvandlats till hulkande lamhet, men hon insåg plötsligt att hon inte förmådde göra annat än ge efter för gråten och bara låta den fortsätta.
Valentine hör henne gråta och vill göra något för att få henne att sluta, göra henne glad igen, men han vet inte vad han ska göra. Vad han ska säga. Återigen sträcker han ut handen och rör vid hennes kind med fingertopparna. "Snälla, Mei..?" Rösten är bedjande.
Hans beröring väcker något i henne, som om världen plötsligt började existera igen, och hon drar ett djupt andetag och rör långsamt huvudet åt hans håll och försöker fokusera på hans gestalt där uppe på soffan, genom alla tårar. "Jag kan inte leva utan er" viskar hon
"Förlåt mig. S- snälla, Mei” stammar hennes bror. ”Var inte a- arg. Jag... jag tänkte inte. Jag bara... Jag vet inte vad jag ska g- göra." Han ser bedjande på henne som om hon skulle ha svaret på alla hans frågor och dessutom förmågan att göra allting bättre, och systern sträcker med ansträngning upp en hand och fattar hans och blinkar för att se något genom tårarna, men misslyckas. "Om ni fortsatt så här... Om ni inte ätit.... Oh Val, om jag aldrig fått ens en chans att förlåta ert oförlåtliga beteende. Förstår ni inte hur allvarligt detta är?"
"Hur skulle ni ens kunna förlåta det om det är oförlåtligt?" Han ler svagt och kramar hennes hand, men hans leende betyder ingenting för henne just nu, och hon skakar svagt på huvudet. "Det är just det.... Jag kan inte förlåta det." Viskar hon.
Broderns leende falnar genast igen. "Kan... kan ni i- inte?" Han känner rädslan komma krypande. Om hon inte kan förlåta honom, hur ska hon då kunna fortsätta älska honom. Plötsligt blir han rädd att hon ska lämna honom trots hennes tidigare ord.
Meirwen sväljer gråten för att kunna forma ord. "Om ni hade försvunnit hade också jag dött, och hur skulle jag då kunnat förlåta er? Ser ni inte omöjligheten i det?"
"Men... jag är kvar." Han kramar hennes hand lite hårdare i ett försök att understryka orden, och hennes hand kramar hans krampaktigt tillbaka medan hon snyftar till. "Men om ni inte varit det... .Herregud Val, vad hade hänt om jag inte kommit förbi ikväll? Ni får inte göra så här!"
Han slår ner blicken igen, rädd för hennes ilska och oro. "Jag... jag vet inte..."
"Ni vet inte vad?!" Den rädda ilskan blossar upp igen så kvickt och hon hulkar till. "Vad som händer om ni inte äter?"
"Jo... jo, det... det vet jag..." Han kurar lite inför hennes ilska men släppe inte taget om hennes hand.
"Och förstår ni inte hur det skulle döda även mig?" fortsätter hon, med mer uppgivenhet än ilska i sin röst
"Jo, det... det v- vet jag också. Snälla, var... var inte arg på m- mig. Ingenting h- hände ju." Hulkar hennes bror.
"Jag är inte arg Val, jag är rädd. Livrädd. Även om ingenting hände så kunde det hänt, och kommer kunna hända när som helst. Hur ska jag någonsin kunna lämna er själv när ni inte kan ta hand om er?"
"Jag kan, jag bara...Förlåt mig."
Meirwen skakar på huvudet. "Jag kan endast förlåta er om ni lovar att aldrig göra något så dumt igen"
"Jag... jag l- lovar." Han brydde sig inte om det själv men han ville inte göra Meirwen ledsen och han stod inte ut med att hon var arg på honom. "Jag lovar f- för er s- skull."
"På ert liv?" börjar hon fråga, tills hon inser hur litet ett sånt löfte antagligen skulle vara värt, så hon skakar på huvudet. "Nej... inte på ert... På mitt. Kan ni lova mig det på mitt liv?"
Valentine tvekar några ögonblick men nickar sedan. "Jag lovar... Jag svär på ert liv." Han ser allvarligt på henne med blanka ögon, och systern kramar om hans hand igen. "Tack..." viskar hon. "Får jag stanna här ett tag? Så att jag slipper oroa mig? Så att jag får ta hand om er?"
Han nickar igen. "Så klart att ni får det." Även om han inte ville det tvivlar han på att han skulle orka köra iväg henne. "Vill ni... vill ni förlåta mig? Jag m- menade aldrig att... att... Jag ville inte g- göra er arg."

Meirwen bara nickar stilla, nästan som en spegelbild av sin broder ovanför. "Jag kan förlåta er nu, men om ni försvann från mig skulle jag omöjlgit kunna förlåta er, kom ihåg det." Hon tystnar lite, blundar hårt och försöker rensa ut huvudet från alla virvlande tankar. "Jag sågade av Herr Fallchesters arm när ni var borta" säger hon i en utandning, som för att fylla luften med vad helst som kom upp i tankarna. Valentine  stirrar på henne utan att kunna tro sina öron. "N- ni... ni gjorde vadå?" frågar han chockat, men systern bara rycker lite på axlarna och försöker åter blinka bort tårarna som ligger kvar i ögonen. "Jag sågade av hans arm" upprepar hon igen, i en tonlös röst
"Men... m- men varför då?" Han kan knappt ta in vad hon säger. Någonstans flyger tanken förbi att hon tyckte så illa om honom men han slår genast bort den.
"Hon sa åt mig" hennes ord är enkla och konstaterande, utan särskilt mycket eftertanke.
"Han... han sa åt er? Men v- varför gjorde han det? Mei, jag förstår inte alls." Valentine förstod inte alls hur hon kunde låta så lugn och konstaterande när hon just sagt att hon hade sågat av någon armen. Meirwen skakar på huvudet åt hans missförstånd. "Inte han. Inte Herr Fallchester. Hon. Min vän. Han låg där så skadad... Och hon kom, höll sitt ljus och lös upp för mig medan jag gjorde vad jag måste. Jag..." hon rodnar lätt. "Jag kastade upp först är jag rädd...."
Brodern skakar misstroget på huvudet. "Han var skadad och... spöket sa åt e- er att såga av hans arm så n- ni gjorde det?" Han stirrar på henne. "Mei, ni måste förklara. Ni måste berätta vad som h- hände er."
Något lätt glasartat kommer åter över systerns blick då hon ser på honom. "Vad mer finns det att säga? Han ligger på sjukhuset nu och lever fortfarande. Och jag träffade hans son Val, ni skulle sett de två tillsammans, det var så vackert."
"Men... vad hände? Varför var h- han skadad? Hur var ni ens på samma ställe som han? Och n- ni sa att spöket bara visade sig på perrongen. Hur k- kunde hon då dyka upp?"
"Han..." Meirwen rynkar ögonbrynen då hon försöke minnas ordentligt. "Vi... var där nere för att se på kroppen. Och sedan.. Besten, Val. samma best som i parken, det är jag säker på. Och han sa åt mig att springa, så jag sprang.. och då jag kom tillbaks var hans arm nästan avbiten, och hon uppenbarade sig och bjöd mig såga av vad som fortfarande satt fast. Jag trodde aldrig jag skulle klara det, men jag..."
Långsamt börjar Valentine förstå vad som har hänt men han har fortfarande en del saker som han inte kan få grepp om. "Vilken kropp? Och v- varför var ni där? Ni tyckte j- ju inte om honom. V- varför var ni då där tillsammans med honom?"
Meirwen skakar på huvudet suckandes. "Jag fann en kropp där nere under mitt arbete. Det känns som att de dyker upp överallt just nu. Så kommissarien bad mig följa med för att visa och vittna... Och... Val, jag vet att jag varit hård mot honom, men... han är en god människa egentligen. En bra man."
Brodern nickar åt hennes ord. "Jag... jag förstår. Och det är han säkert. Men ni såg odjuret igen? V- vad var det för ett djur då? Och varför var det i tunnelbanan? Mei, t- tänk om det hade... gjort er illa?" Han hejdar sig när han inser att han inte kan beskylla henne för att nästan dö när han själv har gjort samma sak men värre, eftersom det var hans eget fel.
"Jag.... jag vet inte alls vad den gjorde där” säger hon. ”... den bara... dök upp. Oh Valentine, jag har tänkt tanken så många gånger själv, och önskat att det vore så. Om jag inte sprungit då han sa åt mig kanske besten tagit mig istället, och herr Fallchester kunde ha kommit undan helskinnad. Jag..." Hon lägger ena handen för sitt ansikte och skakar på huvudet. "Jag skäms så..."

Valentine skakar förfärat på huvudet. "Ö-önskar ni att... att den hade tagit er istället? Nej, nej, nej, nej det får ni inte önska. Snälla Mei, det får ni inte." Han är medveten om att han nu säger åt henne att inte göra samma sak som han själv gjort de senaste dagarna men han kan inte hjälpa det. Rädslan över vad som kunde ha hänt får hans händer att darra när han sträcker ut även den andra mot henne. Hon fattar hans andra hand i sin lediga och sätter sig upp så gott hon kan. "Jag är ledsen käre bror. Jag skulle aldrig önska att lämna er, men jag kan inte hjälpa att känna mig skyldig till kommissariens skada"
"Men tänk inte så. Om... om inte ni hade varit där så hade han gått dit ensam och blivit skadad ändå. Och sedan hade han legat där ensam och kanske dött eftersom ingen fanns där att hjälpa honom. Ni... ni räddade hans liv."
Meirwen skakar på huvudet. "Om jag inte varit med hade han inte gått dit alls. I alla fall inte den vägen. Det var min oändliga idioti som försatte oss i fara och nu är den stackars mannen en arm kortare och... Ni skulle ha sett honom där... Så trasig och ledsen..." Hon känner hur hennes ögon återigen fylls av tårar vid minnet
"Det kan ni inte veta.” säger hennes bror. ”Snälla, Mei... lyssna på vad jag säger. Ni räddade honom. Det är vad ni gjorde. Jag lovar."
Men hon skakar envis på huvudet. "Ni var inte där Val. Ni såg inte..." Bilder från den natten skymtar förbi i hennes huvud. Bilder hon så desperat försökt att förtränga. Det skrapande ljudet av sågen då den bit för bit skar genom benet ekade i hennes huvud och hon kände sig plötsligt yr och illamående. "Jag tror jag..." börjar hon,men hon hinner inte längre innan hon måste vända huvudet bort från soffan fort för att inte kasta upp där.

Valentine sätter sig upp i soffan och sjunker ner på golvet bredvid henne. "Mei, det... det är ingen fara... jag menade inte att... om ni inte vill prata om det... Men jag är övertygad om att det inte är ert fel." Han tar filten som glidit av honom och sveper den om henne, stryker henne över ryggen.
Meirwen sträcker förskräckt på sig när hon hämtat sig och ser generat upp från högen hon lämnat på golvet framför sig, samtidigt som hon drar sig närmare sin bror för att komma bort ifrån det. "Oh Val..." viskar hon bara, och han lägger armarna om sin syster och kramar henne hårt. "Det är ingen fara, Mei. Ingen fara." Han lyckas resa sig upp och dra med sig Meirwen upp på fötter och leder henne ut från salongen och uppför trappan mot sitt rum. Hon följer viljelöst med, lam av alla känslor som plötsligt överöst henne. Så många bilder flackar runt i hennes huvud. Den trasiga kroppen. Besten. Kommissariens arm. Sågbladet. Hennes gråtande bror. Hennes ilskna bror innan han reste. Jeremiahs ansikte. Den lilla pojken i sin enarmade faders omfamning. Damen.

De ta sig hela vägen upp för trappan och in på rummet utan att vare sig falla eller utan att Valentine tappa taget om Meirwen. Han leder henne bort till sängen, viker undan täcket och sätter henne på sängkanten. "Ni kan sova här inatt." Osäkert ser han på henne med ett uppmuntrande men sorgset leende. Han är så van vid att det är hon som tar hand om honom. Att nu finna sig i omvända situationer är märkligt, vilket är en känsla även hans syster delar. Mitt i alla snurrande bilder märker hon ändå att något inte är som det ska. Sängen hon sitter på är bekant, och brodern som ser på henne känner hon mycket väl igen. Ändå är något fel, bakvänt. Hon ser osäkert upp på honom, med skamsna ögon. "Jag.... Förlåt mig Val... Jag menade inte att vara så svag..."
Brodern skakar sorgset på huvudet och lägger henne försiktigt ner och lyfter upp hennes ben i sängen. "Ni är inte svag. Inte alls. Ni är min fantastiska, starka och underbara syster. Ni är inte alls svag. Hur kan ni vara det när ni alltid måste ta hand om mig?" Han sveper både täcket och filten om henne och sätter sig på golvet brediv hennes huvud, fortfarande insvept i rocken.
Meirwen ser matt på honom och försöker fokusera på hans ansikte bland alla de virvlande bilderna. Christian på soffan. Kommissarien gråtandes i tunnelbanan. Valentine gråtandes i tunnelbanan. Henne själv i tunnelbanan under senaste natten. Hon ser förtvivlat på sin bror. "Jag... Jag vet att ni har det svårt, men.... jag vill inte vara ensam"
Försiktigt stryker han hennes kind och försöker le uppmuntrande mot henne. "Ni är inte ensam. Jag är här, jag lovar. Jag stannar här. Sov om ni vill. Jag går ingenstans."
"Men ni då?" frågar hon och ser oroligt på honom. "Ni måste också sova. Och äta." Hon skäms över att hon glömt hans behov mitt i sina egna. Skäms över den mat hon själv nyss spytt upp så otacksamt.
"Jag sover här. Går det bra? Då finns jag här hos er hela tiden. Jag kan äta imorgon när vi vaknar." Han fortsätter att stryka hennes kind.
"Lovar ni att sova då? Och äta ordentligt imorgon?" Hon makar sig lite närmare väggen, utan att släppa hans hand. "Ni får plats här, om ni vill" lägger hon till, och han tvekar ett ögonblick men reser sig sedan upp. Han låter rocken falla till golvet och kryper ner i sängen bredvid Meirwen. Han har blivit lite varmare sedan de kom hem men att ta av sig rocken får honom att huttra till igen och han kryper tätt intill henne, kurar ihop sig mot kylan som inte verkar vilja släppa taget om honom.
Systern lägger en arm runt honom och kryper så nära hon kan, både för att värma honom och för att själv söka tröst. "Jag skulle inte överleva utan er" viskar hon, rädd för att han inte ännu förstått det fullt ut.
"Jag är ledsen för vad jag gjorde” säger han. ”Jag... jag tänkte aldrig på vad konsekvenserna skulle bli för er. Förlåt mig." Han borrar in huvudet mot hennes axel. "Ni är så varm."
Meirwen kramar till och lägger sitt huvud tätt intill hans. "Och ni är så kall... Men jag har värme nog så det räcker till oss båda, bara ni stannar hos mig"
"Tack. Och jag lovar. Jag stannar hos er. Jag stannar hos er för alltid." Han tvekar lite och talar sedan lågt. "Tack för att ni... för att ni kom hit idag... Om ni inte hade gjort det... jag.... Tack..."
"Om jag inte hade kommit hit idag hade mitt liv varit över" fyller hon mjukt i. "Men nu är jag här, och jag ska inte heller gå någonstans. Aldrig"

Valentine nickar och kryper lite närmare trots att det knappt går. "Jag vet inte vad jag skulle göra utan er." Han ögon är stängda nu, han orkar inte hålla dem öppna längre, och Meirwen ser på honom en stund. Hennes bror. Hon undrar hur mycket av hans utseende som återspeglade sig i henne. Hur mycket som fanns där osagt men som ändo knöt dem samman. Hon ler lite svagt och sluter ögonen hon med, nöjd med att för stunden veta att han finns där. Det dröjer inte lång stund innan han somnar i hennes famn, och hon är inte sen att följa efter, i sin lilla vrå av trygghet i den hemska mörka världen.